Ingen tidning i morse

I morse visade termometern här på Kristineberg i Borås 15 minusgrader och det kändes skönt att dricka varmt kaffe till frukost och bläddra i tidningen, som det stackars tidningsbudet förstås hade distribuerat trots kylan. Det hade han säkert gjort också om det nu funnits några tidningar i tryckeriet, men detta hade drabbats av ett haveri.

Den vanliga proceduren då är att gå ner på bottenvåningen och kolla om tidningarna finns där. Check och nej. Då lyssnar man på lokalradion om det kommer något meddelande i samband med den lokala nyhetssändningen. Check och nej. Då tar man sig in på Internet och kollar om det finns något meddelande där. Check och jo, det gjorde det faktiskt.

Där stod det att tidningen inte skulle bäras ut i vissa områden utan man fick själv hämta den på angivna adresser. För Kristineberg stod det "Tidningar finns busskur Sparrfeltsgatan och Lars Kaggsgatan 19". Jag vet inte hur ni läser detta men jag läser det som att de skulle finnas i busskuren som ligger cirka två minuters gångväg från Lars Kaggsgatan 19. Någon närmare adress på denna finns nämligen inte. Och det är dessutom där tidningarna brukar finnas. Men så skulle det förstås inte tolkas utan tidningarna fanns bakom ingången till Lars Kaggsgatan 19. Den nedre av dem där det inte ens står en siffra på dörren. Så jag kollade förstås vid den övre och där fanns inga tidningar. Av en händelse såg jag på håll en man med en tidning i handen så jag gick ditåt han kom från och hittade en tidning. Då hade jag hunnit leta genom samtliga fyra busskurer på området.

Visst kan tryckeriet haverera men jag förstår inte att en dagstidning, som är så pigg på att kritisera dåligt kundbemötande på annat håll, inte kan ha några fastställda rutiner för sådant här. Som att tidningarna när detta händer alltid finns att hämta på samma plats åtminstone. Och lämpligen på en central plats i området och inte i ena utkanten.

Skärpning, Borås Tidning, kan ni inte ge oss vad vi betalar för måste ni åtminstone kunna ge oss ett säkert alternativ. Men ni har tidigare visat att läsarna betraktar ni som rätt oviktiga för er. Så jag ber om ursäkt om jag stört.

Skona oss, Arriva

Det var väldigt vilket liv det blev på Internet om den förhastade och av allt att döma felaktiga uppgiften att en städerska "stulit" eller "kapat" ett tåg i Saltsjöbaden. Det är klart att jag gärna vill tro att det var min blogg som blev den väckarklockan men det är nog bättre än så: när det blev känt hur det mycket väl kunnat förhålla sig så reagerade massor med folk helt spontant och kände samma som jag. Bara några få av dem har säkert läst min blogg, trots att den i detta nu uppnår 99 000 sidvisningar (och då är ytterligare cirka 15 000 borttappade i statistiken).

Bland dem som reagerat är Ulo Maasing som tidigare var chefredaktör för tidningen Bussbranschen och numera driver bussmagasinet.se på webben. Han är också känd från Radio Stockholm. Det är sällan Ulo är så klart och tydligt avståndstagande och det är nog ännu mer sällan som jag så mycket har funnit anledning att tacka honom för något han skrivit. 

I Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen går också debattvågorna höga i blandat den länkade tråden.

Ja, alla har reagerat mot framför allt Arrivas kommunikationschef Tomas Hedenius men själv tar han det lugnt och ber inte om ursäkt eller tar egentligen tillbaka något utan medger bara att han uttryckt sig något oklart. Som skäl för detta uppger han att "han blev väckt mitt i natten". Ja, Tomas, det ingår faktiskt i ditt jobb.


Tomas Hedenius har inte vett att skämmas enligt Dagens media. Men Seko kommer att driva detta hårt och frågan är väl om inte detta blir droppen. Arriva är helt ägt av den tyska statsjärnvägen DB och de är kända för att inte lägga fingrarna emellan. Men det kan ju vara så att DB:s ledning tycker att det är flott gjort av honom att peka ut en anställd - hos en underleverantör dessutom - så att inget fläckar Arriva.

Jag har alltid tyckt illa om flertalet presschefer och inte har det hjälpt att de nu kallas kommunikationschefer. I ett tågföretag blir dessutom titeln rätt löjlig. Kärnverksamheten är förvisso kommunikationer, men inte den typen av kommunikationer. Jag tycker inte bättre om dem efter detta. Hur fungerar egentligen en journalist som i 15-20 år jobbar med att granska företag och myndigheter och sedan övergår till att till varje pris försvara dem. Vart tog idealiteten vägen? Försvann den med det rejält mer innehållsrika lönekuvertet?

Nu beklagar SL:s och Arrivas kommunikationschefer sin egen uselhet

I går skrev jag om tågolyckan i Saltsjöbaden och om kommunikationscheferna vid SL och Arriva som hade allt för bråttom att fria sina egna företag från ansvar och därför glappade med käften på ett svårförlåtligt sätt och därmed utpekade en 22-årig städerska för att ha begått ett brott. Något som de rimligen inte kunde ha en aning om. 

Nu beklagar de dock sina uttalanden enligt Svenska Dagbladet även om det verkar lite halvhjärtat. Att lämna ut personalen borde vara något som en kommunikationschef håller sig för god för. Om det nu finns lite råg i ryggen hos SL:s och Arrivas företagsledningar så kommer det på måndag att annonseras ut två attraktiva och välavlönade jobb som kommunikationschefer.

Men förresten: det lär ju inte spela någon roll. De nyas uppgifter blir ju också att helt okritiskt vara trutförlängare åt sina företagsledningar och bedyra deras oskuld. Att en och annan 22-åring städerska offras på det altaret det är tydligen sådant man får ta.

Om de ändå hade vett att skämmas...

Stal städerskan tåget?

En bild från Neglinge för nästan 25 år sedan. Tåget till höger är ett extratåg. Det torde varit enda gången ett sådant gått här. (Klicka på den för större bild.)
 
I tisdags kunde vi i nyhetssändningarna ta del av att ett tåg på Saltsjöbanan fortsatt trots att järnvägen tagit slut, kört genom en stoppbock, kört omkull en kontaktledningsstolpe och slutligen kört in i ett hus. Genast såg några paralleller med 11 september 2001 och New York. Sedan kom spekulationerna i gång.

I tåget fanns nämligen en städerska i 20-årsåldern. Hennes uppgift var att städa tågen vid depån i Neglinge, knappt två kilometer från olycksplatsen. Entreprenören Arriva gick snabbt ut med uppgiften att hon stulit tåget och SL:s kommunikationschef hakade på. De lämnade alltså ut en ung anställd, som dessutom blev svårt skadad i olyckan. Detta utan att veta om hon verkligen körde tåget. Hon hittades under tåget och således kunde man heller inte veta om hon ens fanns i förarhytten. Det är ganska vanligt att städerskor befinner sig ute i tåget när de jobbar.

Det hela påminner mig om en svår tågolycka i Nosaby i norra Skåne i september 2004. Ett Kustpilen-tåg körde på en lastbil, som fastnat mellan bommarna för att föraren tyckte det var viktigare att prata i telefon än titta på vägen. Han hade heller inte den elementära kunskap som alla bilförare skall ha, nämligen att om detta händer så skall man köra genom bommen och inte stå kvar på spåret. Därför körde tåget på bilen och dess främre del krossades. Vid olyckan omkom två lokförare, den som körde tåget och en som åkte pass. Det vill säga att han medföljde tåget som passagerare.

Det tog bara någon timme innan SJ:s dåvarande presschef "visste" att den passresande lokföraren åkte i förarhytten. Någon som är emot reglementet. Jag och många andra järnvägsanställda reagerade direkt: hela framdelen av tåget var krossad och han kunde lika väl ha suttit i förstaklassavdelningen som var bakom förarhytten. Så visade sig också vara fallet. Ombordpersonalen kunde nämligen vittna om att de en minut tidigare sett honom sitta där.


Självsäkra uttalanden från presstalespersoner om olycksförlopp är det värsta jag vet. Dels därför att de får sådan spridning, dels för att de tyder på inkompetens. Kunskap finns inom företaget men det tycks ofta vara ovärdigt presstalespersonen att försöka inhämta denna innan det börjar glappas med käften. Anklaga alltså inte en viss person utan att veta mer, kära presstalespersoner! Ännu mer fadd smak ger det när flickan blev svårt skadad och inte har kunnat höras av polisen.

Stal städerskan då tåget? Körde hon det? Nej, antagligen inte. I varje fall har Aftonbladet lagt fram en trovärdig teori om att det hela var ett misstag beroende på att säkerhetssystemen satts ur spel.

Och Arriva, som sedan en dryg vecka svarar för trafiken, se till att säkerhetsbestämmelserna följs. Eller kanske att fordonen är i sådant skick att det går att följa dem. Men för Arriva och SL, som upphandlat, är det tydligen viktigare att gå ut med att de inte hade någon skuld i olyckan.


Mer om detta finns här
http://savenfjord.blogspot.se/2013/01/nu-beklagar-sl-och-arrivas.html
och här
http://savenfjord.blogspot.se/2013/01/skona-mig-arriva.html

På lunchpromenad med Sicko

Så blev det då vinter igen. En riktigt bra vinter: cirka 5 minusgrader och knappt en decimeter snö. Många gillar detta men få gillar det så mycket som beaglen Sicko, som fyller två år i maj. Här får han själv berätta om sin promenad i snön i går.

Det blir den vanliga promenaden i dag. Runt Kristinebergsskolan och Rödjegatan och sedan ner under bron under Lars Kaggsgatan. Den brukar ta mellan en trekvart och en timme beroende på hur mycket jag hittar att nosa på och hur många vi träffar på vägen. I dag är det mycket att nosa på för det blir massor med spår i snön. 

 

Fast Husse nosar inte. Men han kan väl låta mig nosa färdigt för det. 

På gångvägen innan vi kommer fram till Sparrfeltsgatan kommer en hund. Jag lägger mig i beredskap. Det kan ju vara en farlig hund.

Nej, det är ju bara en valp. Det är Sture. Snygg rock han har. Själv behöver jag ingen sådan får jag har en tjock och kraftig päls.

Jag undrar om vi kunde brottas lite.

Men det vill inte Sture. Han hoppar upp i sin mattes famn i stället.

 

Husse föredrar att gå på den sandade stigen men det är ju i diket det mesta som är värt att nosa på finns. Här hittar jag meddelanden från många andra hundar som gått här före mig.

Så möter vi chihuahuan som bor i grannhuset. Hon är lite avvaktande men det spelar ingen roll för hon är för liten för min smak.

Det är intressantare att nosa i marken så får den där tiken fjädra sig bäst hon vill. 

Så är det slut på promenaden och vi är på väg in. Jag har visst fått snö på nosen. 

Kan inte Husse skynda sig att öppna dörren så jag kommer in och kan gå och lägga mig. 

Undrar vad det är Lillhusse har framför ansiktet. Får nog hoppa upp och bekanta mig lite närmare med den där saken.

Om du klickar på en bild öppnas ett bildspel och bilderna blir större. Vill du ha dem riktigt stora så högerklicka på en bild och sedan "Visa bild". Då blir även chihuahuan stor.

Sicko och nyårssmällarna

Så  var det nyår och med det nyårssmällare och raketer. Detta är något som får många hundar (och katter) samt deras ägare att fasa. Tidningarna är fulla med goda råd som att man skall vänja hunden vid smällar men det tar lång tid och man borde ha börjat de övningarna i midsomras. Vem tänkte på det då? Sedan kan man ge djuret lugnande mediciner. Jo, det vore väl bra om det bara hjälpte. Eller också kan man ge sig ut på landet till en plats där ingen skjuter smällare och raketer. Jaha, hur många har tillgång till en sådan plats. Man kan ju knappast tälta vid den tiden på året.

Beaglen Sicko är en jakthund och borde inte vara skotträdd. Det är han inte heller när han är inomhus. Visst rycker han till när det smäller för nära utanför och han morrar och skäller. Men han blir inte rädd utan han tröstar sig med ett ben.

Utomhus är det dock värre. Inte så mycket smällarna som det fräsande som uppstår innan raketer avfyras. Det var således nästan omöjligt att få honom med på promenad i går. Men i går blev ju raketerna uppskjutna. Fast vädret var så dåligt med regn att många säkert sköt upp sitt fyrverkeri.

Sicko har för övrigt varit dålig ett par dagar och han har fått besöka farbror veterinären på Blå Stjärnan. Denne konstaterade infektion i halsen och feber varför det blev en penicillin-kur. Det tog dock bara ett par dagar så var det samma vilda hund som förut. Men nu äter han bara älgkött, för det fick han för att han överhuvudtaget skulle äta när han var som sjukast. Nåväl, min fars jaktlag hade jaktlycka i höstas så frysen är full av älgkött.

Till nästa nyår hoppas jag att nyårssmällare förbjuds och att fyrverkerier bara får ske under ordnade former. Är det att kräva för mycket att 100 000-tals husdjur skall slippa att plågas bara för att det finns folk som vill skjuta av sig händer och ögon?

Men snälla GP!

I morse körde ett tåg på en bil i Kinna på Viskadalsbanan. Det var en påkörning i låg hastighet och bilföraren hade hunnit sätta sig i säkerhet. Ingen person skadades alltså, tåget fick lindriga skador medan bilen antagligen blev skrot. Olyckan berodde på att bilen fick sladd i det hela väglaget och hamnade för nära spåret utan att kunna flyttas.

Så långt en sådan olycka som händer ibland och som egentligen inte har någon syndabock. Det var besvärligt väglag med tillfrysning och sådant är svårt att halkbekämpa för dem som underhåller vägar.

Men GP ger sig inte. I den här artikeln skall man ha en syndabock. Det är SOS Alarm som lovat att strömmen var bruten och tåget hade stoppats men så var det inte. Så här säger bilföraren enligt GT:
- Det kom en stund senare och brakade rakt in i min bil. Som tur var satt jag inte kvar i bilen. Men jag hade mycket väl kunnat göra det.

Det är mycket möjligt att hon sa så i chocken och ilskan efter olyckan. Hennes 10-åriga halvförsäkrade bil blev ju bevars skrot. Men det är banne mig inte nödvändigt att GP återger ett så in i bängen korkat uttalande. Skäms GP!

Bilföraren säger enligt artikeln att hon skall stämma SOS Alarm för att de inte stoppat tåget. Där svarar man att man larmade tågtrafikledningen 08.03 och de lovade att bryta strömmen för att stoppa tåget.

Nu kunde GP lätt ha kollat i en tidtabell och sett att tåget avgick från Kinna 08.01. Vi kanske kan gissa att det var någon minut sent. Klockan 08.03 hade tåget således redan hunnit till olycksplatsen och föraren hade inte fått upp farten så hann han i det närmaste stanna.
Märkligt nog säger presstalesmannen på SOS Alarm att han utgår från att ärendet kommer att utredas av Haverikommissionen. Ursäkta, men när började de utreda olyckor med endast materiella skador som har sin grundorsak i att en bil halkar av vägen? Det räcker nog farliga väl att olyckan utreds av polisen, Trafikverket och järnvägsföretaget.

En bilförare har ansvar för det han eller hon gör och ställer till med. Att försöka skylla från sig det är bara simpelt. Chockad eller inte.


Edit 27 december 15.07: GT-Expressen uppger att räddningstjänsten hade hört ringklockorna för när bommarna går ner just när de fick larmet. Om man antar att SOS Alarm samtidigt larmade Trafikverket (det är så det brukar gå till) så hade de inte en chans att bryta strömmen och få stopp på tåget innan olycksplatsen.

Lokförare jag talat med har gjort bedömningen utifrån skadorna på bil och tåg (närmast obefintliga) samt hur nära övergången tåget stannade att tågets hastighet i krockögonblicket varit 10-15 km/tim. Observera att en motorvagn av denna typ har cirka 400 meters bromssträcka om den går med full fart. Detta under optimala förhållanden. Isbark på rälsen och lite medlut förlänger sträckan betydligt. Nu hann dock tåget aldrig få upp full fart eftersom det stannat vid stationen i Kinna.

Den tidigare länken till Borås Tidning har tagits bort då den tidigare välskrivna artikeln har bytts ut mot en av samma kvalitet som GP:s. Att en bilförare i chock och som just blivit av med sin bil kan uttrycka sig obetänksamt har jag full förståelse för men journalister, som sitter i lugn och ro vid ett tangentbord? Eller tror dessa på fullt allvar att man stoppar ett tåg som man släcker en lampa?