I morse körde ett tåg på en bil i Kinna på Viskadalsbanan. Det var en påkörning i låg hastighet och bilföraren hade hunnit sätta sig i säkerhet. Ingen person skadades alltså, tåget fick lindriga skador medan bilen antagligen blev skrot. Olyckan berodde på att bilen fick sladd i det hela väglaget och hamnade för nära spåret utan att kunna flyttas.
Så långt en sådan olycka som händer ibland och som egentligen inte har någon syndabock. Det var besvärligt väglag med tillfrysning och sådant är svårt att halkbekämpa för dem som underhåller vägar.
Men GP ger sig inte. I den här artikeln skall man ha en syndabock. Det är SOS Alarm som lovat att strömmen var bruten och tåget hade stoppats men så var det inte. Så här säger bilföraren enligt GT:
- Det kom en stund senare och brakade rakt in i min bil. Som tur var
satt jag inte kvar i bilen. Men jag hade mycket väl kunnat göra det.
Det är mycket möjligt att hon sa så i chocken och ilskan efter olyckan. Hennes 10-åriga halvförsäkrade bil blev ju bevars skrot. Men det är banne mig inte nödvändigt att GP återger ett så in i bängen korkat uttalande. Skäms GP!
Bilföraren säger enligt artikeln att hon skall stämma SOS Alarm för att de inte stoppat tåget. Där svarar man att man larmade tågtrafikledningen 08.03 och de lovade att bryta strömmen för att stoppa tåget.
Nu kunde GP lätt ha kollat i en tidtabell och sett att
tåget avgick från Kinna 08.01. Vi kanske kan gissa att det var någon
minut sent. Klockan 08.03 hade tåget således redan hunnit till olycksplatsen och föraren hade inte fått upp farten så hann han i det närmaste stanna.
Märkligt nog säger presstalesmannen på SOS Alarm att han utgår från att ärendet kommer att utredas av Haverikommissionen. Ursäkta, men när började de utreda olyckor med endast materiella skador som har sin grundorsak i att en bil halkar av vägen? Det räcker nog farliga väl att olyckan utreds av polisen, Trafikverket och järnvägsföretaget.
En bilförare har ansvar för det han eller hon gör och ställer till med. Att försöka skylla från sig det är bara simpelt. Chockad eller inte.
Edit 27 december 15.07: GT-Expressen uppger att räddningstjänsten hade hört ringklockorna för när bommarna går ner just när de fick larmet. Om man antar att SOS Alarm samtidigt larmade Trafikverket (det är så det brukar gå till) så hade de inte en chans att bryta strömmen och få stopp på tåget innan olycksplatsen.
Lokförare jag talat med har gjort bedömningen utifrån skadorna på bil och tåg (närmast obefintliga) samt hur nära övergången tåget stannade att tågets hastighet i krockögonblicket varit 10-15 km/tim. Observera att en motorvagn av denna typ har cirka 400 meters bromssträcka om den går med full fart. Detta under optimala förhållanden. Isbark på rälsen och lite medlut förlänger sträckan betydligt. Nu hann dock tåget aldrig få upp full fart eftersom det stannat vid stationen i Kinna.
Den tidigare länken till Borås Tidning har tagits bort då den tidigare välskrivna artikeln har bytts ut mot en av samma kvalitet som GP:s. Att en bilförare i chock och som just blivit av med sin bil kan uttrycka sig obetänksamt har jag full förståelse för men journalister, som sitter i lugn och ro vid ett tangentbord? Eller tror dessa på fullt allvar att man stoppar ett tåg som man släcker en lampa?
En blogg som jag hållit på med i sedan juli 2008. Den handlar mycket om tåg och bussar men också om vardagslivets små glädjeämnen och förtretligheter. Skriv gärna en kommentar på mina inlägg men du måste ange ditt namn (det riktiga eller en känd signatur). Annars godkänner jag vanligtvis inte din kommentar. Var god respektera upphovsrätten för de bilder jag lägger ut på bloggen. Kontakta mig om du vill använda dem annat än rent privat.
torsdag 27 december 2012
söndag 23 december 2012
Julhälsningar för många intressen
Jag brukar göra tre olika julkort varje år. Ett som jag skickar med den vanliga posten till släktingar och sådana som jag utbytt julkort med sedan många år. För några av dem är julkorten i stort sett den enda kontakten vi har nuförtiden. Det var Sicko i snö som blev motivet på detta.
Sedan har jag en hel del bussintresserade vänner. De har fått denna hälsning via nätet.
Och mina tågintresserade vänner liksom gamla kollegor och personer jag har haft kontakt med genom mina uppdrag för Tågkompaniet har fått denna.
Sedan har jag en hel del bussintresserade vänner. De har fått denna hälsning via nätet.
Och mina tågintresserade vänner liksom gamla kollegor och personer jag har haft kontakt med genom mina uppdrag för Tågkompaniet har fått denna.
Som läsare av bloggen får du själv välja vilket julkort du vill ha. Och passar inget av dem så skickar jag för säkerhets skull med ett lite mer traditionellt också.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR TILLÖNSKAS ALLA LÄSARE AV BLOGGEN!
fredag 21 december 2012
Jul i Borås
Jag har varit lugn på bloggen ett tag nu. Det beror på att jorden skulle ha gått under i dag och jag ville ju inte skriva om det inte blev så många som hann läsa det jag skrev. Nu visade det sig dock att jorden inte alls gick under i dag utan det inträffar först 2027 så till dess har väl alla hunnit läsa detta aktstycke.
Lokalradion ställde i dag frågan vad man skulle gjort i dag om man visste med säkerhet att jorden skulle gå under just i dag. Bra fråga, men vad skulle man ha gjort egentligen? Läst några av de där böckerna som man bara "måste" läsa innan man lägger pipen i vädret? Skrivit sitt testamente? Men varför det. Förmånstagaren skulle ju också gå under. Lagat sin favoriträtt? Jag fick ju en gryta med glaslock i julklapp från Tågkompaniet så det var ju bara lite gott att stoppa i den som fattades. Nu blev det dock bara spagetti som blev det första jag lagade i den. Med Mammas köttbullar. Ja, inte mammas alltså utan Mammas, närmare bestämt Mamma Scan.
Vi passerade ett remarkabelt datum, nämligen 12.12.12 för en dryg vecka sedan och jag tog därför ett kort från min balkong klockan 12.12 den dagen.
Nu är all julmat inhandlad - check. Alla julkort är skickade - check. Lägenheten är städad - check och tack Attendo Care och Rut-avdraget. Det ingick till och med en julkram från de två trevliga unga tjejerna som städade åt mig. Snabbt men ordentligt. .
I dag var jag nere på julmarknaden på Stora torget för att köpa rökt korv och så riktig prinskorv. Man lurade på mig vildmarksglögg och några munkar också. Personer som har så svårt att säga nej som jag skall inte gå på julmarknad. Eller också ta med sig mycket pengar..
Julgranen var på plats på Stora torget, givetvis.
Så hade Tomteland med tomtens verkstad och tomtens dass och tomtens verkstad och tomtens renar och tomtens allt-vad-det-nu-var som funnits här de senaste jularna bytts ut mot små gulliga nallebjörnar: United Buddy Bears. De är 108 till antalet och representerar lika många länder.
Här är USA:s nalle i mitten. Vilka de andra är glömde jag notera.
Lite mer om United Buddy Bears här. Det är alltså en världsutställning som varit runt i många av världens stora städer, dit nu alltså även Borås kan räknas.
Nu går vi mot ljusare tider igen. Ja, inte bara att jorden inte gick under utan att det i dag är vintersolståndet. Nu blir nätterna kortare och dagarna längre och vi får en vit jul i Borås. Men den varar inte länge. Redan på juldagen lär vi få slask.
Lokalradion ställde i dag frågan vad man skulle gjort i dag om man visste med säkerhet att jorden skulle gå under just i dag. Bra fråga, men vad skulle man ha gjort egentligen? Läst några av de där böckerna som man bara "måste" läsa innan man lägger pipen i vädret? Skrivit sitt testamente? Men varför det. Förmånstagaren skulle ju också gå under. Lagat sin favoriträtt? Jag fick ju en gryta med glaslock i julklapp från Tågkompaniet så det var ju bara lite gott att stoppa i den som fattades. Nu blev det dock bara spagetti som blev det första jag lagade i den. Med Mammas köttbullar. Ja, inte mammas alltså utan Mammas, närmare bestämt Mamma Scan.
Vi passerade ett remarkabelt datum, nämligen 12.12.12 för en dryg vecka sedan och jag tog därför ett kort från min balkong klockan 12.12 den dagen.
Nu är all julmat inhandlad - check. Alla julkort är skickade - check. Lägenheten är städad - check och tack Attendo Care och Rut-avdraget. Det ingick till och med en julkram från de två trevliga unga tjejerna som städade åt mig. Snabbt men ordentligt. .
I dag var jag nere på julmarknaden på Stora torget för att köpa rökt korv och så riktig prinskorv. Man lurade på mig vildmarksglögg och några munkar också. Personer som har så svårt att säga nej som jag skall inte gå på julmarknad. Eller också ta med sig mycket pengar..
Julgranen var på plats på Stora torget, givetvis.
Så hade Tomteland med tomtens verkstad och tomtens dass och tomtens verkstad och tomtens renar och tomtens allt-vad-det-nu-var som funnits här de senaste jularna bytts ut mot små gulliga nallebjörnar: United Buddy Bears. De är 108 till antalet och representerar lika många länder.
Här är USA:s nalle i mitten. Vilka de andra är glömde jag notera.
Lite mer om United Buddy Bears här. Det är alltså en världsutställning som varit runt i många av världens stora städer, dit nu alltså även Borås kan räknas.
Nu går vi mot ljusare tider igen. Ja, inte bara att jorden inte gick under utan att det i dag är vintersolståndet. Nu blir nätterna kortare och dagarna längre och vi får en vit jul i Borås. Men den varar inte länge. Redan på juldagen lär vi få slask.
onsdag 12 december 2012
Tuffe Uffe - eller vårt behov av en enda syndabock
Min favoritjournalist är Ulf Nyström på Göteborgs-Posten. Det beror på att han är mycket kunnig när det gäller järnvägar och bussar, mina egna specialämnen. Det beror också på att det är en väldigt trevlig herre rent privat. När jag jobbade på SJ var det bara några få utvalda som fick tala med pressen. För att bli utvald måste man vara mycket solidarisk med företagsledningen och man skulle helst inte kunna för mycket om järnvägen. SJ ville ju inte riskera att ha presstalesmän som gav korrekta svar eftersom det kunde missbrukas av journalisterna. Dock fanns ett undantag: Ulf Nyström på GP och honom fick jag prata med.
Eftersom Ulf hade sitt tjänsterum med utsikt över bangården på Göteborgs central såg han ju ofta vad som hände innan vi som jobbade med trafikledningen visste det. Vi satt i ett gult hus bredvid centralstationen men hade för säkerhets skull inte fått de rum som hade utsikt mot bangården. Därför ringde Uffe en dag och frågade var loket till Stockholms-tåget, som just skulle avgå, var. Jag kollade med de kollegor som borde veta men de kunde bara säga att det var borta. Ingen visste var det var. Något annat lok gick heller inte att få ut just då eftersom man jobbade med spårväxeln som ledde till lokuppställningen. Så Ulf och jag fick ihop något om att ett lok hade stulits på Göteborgs central. Tjuven avslöjades dock lite senare: det var växlingen som lånat loket utan att säga något. (Nu kan det avslöjas att det var jag som var Ulfs hemliga källa. Givetvis skyddades jag i artikeln.)
Numera driver Ulf Trafikbloggen på GP:s hemsida och där delar han med sig av sina kunskaper om tågtrafik och annan kollektivtrafik men även om vad som händer på gator och vägar. Högst läsvärt.
I går skrev han om störningar i spårvagns- och lokaltågstrafiken på grund av kontaktledningsproblem. Där dristade han sig att förklara att det inte är Västtrafiks fel allt som händer i spårtrafiken. Men se det gillade inte läsarna. De vill nämligen ha en enda syndabock och då är det ju lämpligt att det är Västtrafik, som ändå får svara för att Göteborgs stad har köpt in urusla italienska spårvagnar och att Nobinas eller Veolias eller Keolis bussförare är otrevliga eller att deras bussar är ostädade eller slitna. Många läsare vill helt enkelt inte veta vem som har det verkliga ansvaret, se bara kommentarerna i bloggen.
Ulf förstod säkert att det skulle bli bråk om detta när han skrev det. Sanningen svider ofta värre än lögnen. Men ändå skrev han. Det var tufft gjort, tycker jag.
(Jodå, Ulf brukar läsa den här bloggen så han kommer nog läsa detta.)
Eftersom Ulf hade sitt tjänsterum med utsikt över bangården på Göteborgs central såg han ju ofta vad som hände innan vi som jobbade med trafikledningen visste det. Vi satt i ett gult hus bredvid centralstationen men hade för säkerhets skull inte fått de rum som hade utsikt mot bangården. Därför ringde Uffe en dag och frågade var loket till Stockholms-tåget, som just skulle avgå, var. Jag kollade med de kollegor som borde veta men de kunde bara säga att det var borta. Ingen visste var det var. Något annat lok gick heller inte att få ut just då eftersom man jobbade med spårväxeln som ledde till lokuppställningen. Så Ulf och jag fick ihop något om att ett lok hade stulits på Göteborgs central. Tjuven avslöjades dock lite senare: det var växlingen som lånat loket utan att säga något. (Nu kan det avslöjas att det var jag som var Ulfs hemliga källa. Givetvis skyddades jag i artikeln.)
Numera driver Ulf Trafikbloggen på GP:s hemsida och där delar han med sig av sina kunskaper om tågtrafik och annan kollektivtrafik men även om vad som händer på gator och vägar. Högst läsvärt.
I går skrev han om störningar i spårvagns- och lokaltågstrafiken på grund av kontaktledningsproblem. Där dristade han sig att förklara att det inte är Västtrafiks fel allt som händer i spårtrafiken. Men se det gillade inte läsarna. De vill nämligen ha en enda syndabock och då är det ju lämpligt att det är Västtrafik, som ändå får svara för att Göteborgs stad har köpt in urusla italienska spårvagnar och att Nobinas eller Veolias eller Keolis bussförare är otrevliga eller att deras bussar är ostädade eller slitna. Många läsare vill helt enkelt inte veta vem som har det verkliga ansvaret, se bara kommentarerna i bloggen.
Ulf förstod säkert att det skulle bli bråk om detta när han skrev det. Sanningen svider ofta värre än lögnen. Men ändå skrev han. Det var tufft gjort, tycker jag.
(Jodå, Ulf brukar läsa den här bloggen så han kommer nog läsa detta.)
Nu är dubbelspåret Göteborg-Trollhättan helt klart
... och beundrat den gamla bensinstationen samt besökt det närbelägna Shell-museet ...
... åkte vi till Trollhättan där en epok skulle ta slut den här dagen.
Det var nämligen i lördags som den sista avstängningen med anledning av
byggandet av nytt dubbelspår mellan Göteborg och Trollhättan tog slut.
Nu är dubbelspåret helt färdigt, slutinspekterat och godkänt för en
hastighet på 200 km/tim. Det här tåget blev således det sista Oslo-tåget
som vände i Trollhättan. I fortsättningen kommer alla tågen att vända i
Göteborg.
Dubbelspåret jämte en fyrfilig väg med motorvägsstandard (dock ej motorväg) byggdes samtidigt. Vägen är dock inte riktigt kvar och en längre tid för den också två passager med bara ett körfält i varje riktning, nämligen genom Göta samhälle och vid Torpabron norr om Lilla Edet. Att bygga fyrfiligt här skulle blivit mycket dyrt och i det senare fallet var det också ett fornminnesområde som lade hinder i vägen.
Denna stora infrastruktursatsning som kostat 13,9 miljarder kronor (varav 7,7 för järnvägen) gjordes för att rädda kvar Saab i Trollhättan. Vi vet att efter mycket Pang och Muller så gick det inte att rädda Saab utan det lades ned för ett par år sedan. Är järnvägen och landsvägen då bortkastade pengar? Nej, det tycker jag inte. Trollhätteborna har ju ännu större glädje av detta nu när arbetena finns i Göteborg. Nu har dessa båda västsvenska städer kommit betydligt närmare då det går att åka tåg på 30 minuter mellan dem - rekordet är på 26 minuter! - och bil på 45. Det kommer säkert att betyda mycket för båda städerna.
I oktober 2004 startade arbetet. Då var jag inte med, men från januari 2005 (dagen efter stormen Gudrun för övrigt) började NSB i samarbete med Svenska Tågkompaniet köra tåg mellan Oslo och Göteborg sedan det av SJ och NSB ägda Linx hade havererat. Jag fick möjligheten att utöka min magra pension med ett uppdrag som platsansvarig för denna trafik på den svenska sträckan.
Jag trodde det skulle bli ett lugnt jobb men det blev mycket mer att göra än vad jag trodde. Eftersom jag debiterat för de timmar jag jobbat blev det också mer pengar än vad jag trodde. Anledningen var just de här avstängningarna mellan Göteborg och Trollhättan. Under sommaren har de varat från fem till tio veckor i längd utom 2007 då trafiken gick som vanligt. Därtill har det varit ett stort antal kortare avstängningar på mellan två och sju dagar under övriga tider på året. Sammanlagt bör det har rört sig om runt 25 avstängningar.
Min uppgift blev alltså att för Oslo-tågens del informera NSB om alla ändringar men också Samtrafiken så att de fick med ändringarna i tryckta tidtabeller och tidtabellsbasen. Samt inte minst att beställa ersättningsbussar. Det är möjligt att jag har beställt lite för många bussar men inte en enda gång har det rapporterats resande fått lämnas kvar därför att det varit fullt i bussarna.
I Trollhättan har det fungerat jättebra mycket tack vare Mia, som varit där som stationsvärd och busskoordinator under alla sommaravstängningar och de flesta kortare avstängningarna. I början hade hon Peter som assistent när hon någon gång ville vara ledig. Det blir ju jobbigt när man skall vara på plats från klockan 7.00 till 21.30 måndag-fredag även om det är långa pauser mellan tågen och dessutom jobba lördagar och söndagar om än lite kortare tid då. De senare åren har hon tillsammans med sin man Micke skött detta, nu senast också i Göteborg. Tidigare lånades tågvärdar in från Gävle för att vara stationsvärdar i Göteborg och det utvecklades ett team som gärna återkom till detta uppdrag.
På samma fina sätt har det fungerat med ersättningsbussarna. Det har varit ett populärt uppdrag bland bussförarna som bildat ett glatt gäng. Från början var det Interbus som körde, men sedan ville NSB att vi skulle anlita Nettbuss eftersom de äger det bussbolaget. Båda bussbolagen har gjort detta så bra att det inte hade kunnat gå att göra bättre.
När tågen ställdes upp över natt i Trollhättan uppstod snart ett problem. Graffitörer - eller klottrare på ren svenska eller taggare på ren norska - från såväl hela Västsverige som Östnorge tog sig till Trollhättan för att smycka ut tågen på ett sätt som de själva gillade men ingen annan. Det blev därför nödvändigt att bevaka tågen över natten, vilket skrämde bort klottrarna men också retade halvhederliga trollhättare som nu hindrades av vakten att ta genvägen över spåren. Halvhederliga därför att det är ett lagbrott att ta genvägen över spåren om det inte finns en tydligt markerad övergång. Securitas har skött detta uppdrag utmärkt och en enda gång lyckades klottrarna lura vakten.
När det gäller resenärerna finns det många roliga historier. Som mannen som satte sin hund på tåget i Trollhättan och sedan gick på toaletten i stationshuset och missade tåget. Tågpersonalen tog hand om hunden och mannen fick hämta den hos polisen i Oslo, som säkert hade lite att säga om bristande djurvård också. Eller den amerikanske man som också gick på toaletten i Trollhättan och hade satt sin hustru på tåget. Där satt hon utan pass och pengar, för de fanns hos maken. I det fallet förbarmade vi oss dock över mannen och satte honom i en taxi till Öxnered, där tåget väntade men blev en kvart försenat.
Annars har resenärerna tagit detta med bussersättningarna med gott mod. Den bussterminal som vi använde de första åren var svår att hitta till och det var rätt stökigt där. Dessutom saknades alla former av regnskydd. Förra året stängdes terminalen helt plötsligt och då blev det om möjligt ännu värre, men på något sätt - ingen vet hur - fungerade det utan att någon råkade ut för någon olycka.
Så kom då Västtrafiks present till tågföretagen i början av det här året. Vi fick tillgång till den nya delen av Nils Ericsonsterminalen för ersättningsbussarna och nu var det som att komma in i paradiset. Det fungerade perfekt från första stund, mycket tack vare terminalens trafiklednings positiva inställning. Och Jernhusen skyltade ordentligt och alla hittade till bussen.
Men nu är allt detta över fast det fungerade så bra det sista året att vi övervägde att ändå ställa in tågen fem sommarveckor och fortsätta med det här upplägget. Jag tror dock inte att resenärerna skulle uppskatta det så tågen lär väl få köra hela vägen. Om inte annat så går det fortare och man slipper ett byte på vägen. Fast faktum är att tågen aldrig varit så punktliga som just under avstängningsperioderna. Det beror på att bussarna gått cirka 35 minuter före tågets ordinarie avgångstid från Göteborg men detta har varit annonserat i tidtabeller och på biljetterna så ingen - knappt ingen i varje fall - har missat detta.
Därmed är det också en lämplig tidpunkt för mig att med ålderns rätt (jag fyller 69 i mars) lämna uppdraget för Tågkompaniet och jag överlämnar det till min efterträdare Roger. Vi har gått parallellt en tid så jag vet att det kommer att bli bra. Från och med i söndags står jag bara till förfogande som rådgivare till Roger.
Mitt sista egna uppdrag blev att återanordna tåg 397 mellan Trollhättan och Göteborg i lördags. Banarbetena blev nämligen klara tidigare än vad som sagts så att det sista tåget, som skulle ersatts av buss, kunde gå hela vägen till Göteborg och resenärerna kom dit 35 minuter tidigare än vad det stod på deras biljetter. Därmed blev också dessa de första som i ett tåg upplåtet för vanliga - alltså ej inbjudna - resenärer kunde åka på det nu helt färdiga dubbelspåret.
Något man inte längre ser i Trollhättan, i varje fall inte i planerat läge: en ersättningsbuss.
tisdag 11 december 2012
Buss i eftermiddagssol
Ibland får man till en bild genom ren tur. Jag skulle egentligen bara ta en bild på hur trångt det var för bussen att passera ett vägarbete. Det var signalreglerat så trafiken släpptes bara fram i en riktning i tåget, men även om det var grönt i blinkeriapparaten så stoppades trafiken av arbetsfordon i vägen. Då visade det sig att eftermiddagssolen ville vara med på bilden också men det blev ju rätt stämningsfullt.
Linje 30 är en trevlig linje och där jag tog bilden hade den bara kvar att gå till Holmen, vilket enligt tidtabellen tar fyra minuter och sedan komma tillbaka för att föra mig till stan. Det gjorde bussen också men den var då redan fem minuter sen på grund av vägarbetet.
Sedan åkte vi till Viareds sommarstad, där ingen egentligen får bo på vintern men det var ändå en resenär där. Här är intressant för bussföraren måste vända genom att backa in i en trång ficka. Det gäller att vrida ratten rätt vid rätt tid. Därefter fortsatte vi genom Viareds industriområde och när vi kom till Auto 7H stannade bussföraren på en sidoväg och frågade:
- Har dy sett om vi kört förbi Bossgatan?
Jo, det hade vi och det visade sig att från och med i går skall bussen köra Bussgatan i stället för Företagsgatan. Det blev att köra tillbaka någon kilometer och in där. Det var ingen som väntade vid den enda hållplatsen där så det hade inte behövts.
Sedan skall vissa turer på linje 30 svänga upp till Ramnaslätt, bland annat just den här turen. Vid Sandlid märkte jag att föraren körde för fort i rondellen för att kunna klara att svänga av där och påminde honom om Sandlid. Han svor till - inte över mig utan över sin egen glömska, vände bussen och körde till Ramnaslätt. Inte detta hade han något för för det var inte en enda resenär på den slingan heller.
Men 11 minuter sena kom vi i alla fall till stan och en trevlig och liten annorlunda bussfärd var till enda. Skall sägas att föraren var mycket trevlig och tacksam för all hjälp. Man blir ju lite tveksam annars om man påminner för det kan lätt bli ett "sköt du ditt gubbjävel så sköter jag mitt". Jag brukar då svara "ja, det blir därefter ser jag". Ja, jag säger det inte högt men tänker det och tänker att jag ringer Borås Lokaltrafiks trafikledning när jag kommer hem i stället.
Men det är lika svårt att få tag i dem som Sankte Per. Jo, jag har ringt Sankte Per också men han var inte där. Men det stod Sankte Per i telefonkatalogen. Det visade sig dock vara ett affärscentrum i Uppsala.
Utlovad förklaring till den epok som tog slut i Trollhättan har därför liksom många av SJ:s tåg blivit inställd eller i varje fall försenad.
Linje 30 är en trevlig linje och där jag tog bilden hade den bara kvar att gå till Holmen, vilket enligt tidtabellen tar fyra minuter och sedan komma tillbaka för att föra mig till stan. Det gjorde bussen också men den var då redan fem minuter sen på grund av vägarbetet.
Sedan åkte vi till Viareds sommarstad, där ingen egentligen får bo på vintern men det var ändå en resenär där. Här är intressant för bussföraren måste vända genom att backa in i en trång ficka. Det gäller att vrida ratten rätt vid rätt tid. Därefter fortsatte vi genom Viareds industriområde och när vi kom till Auto 7H stannade bussföraren på en sidoväg och frågade:
- Har dy sett om vi kört förbi Bossgatan?
Jo, det hade vi och det visade sig att från och med i går skall bussen köra Bussgatan i stället för Företagsgatan. Det blev att köra tillbaka någon kilometer och in där. Det var ingen som väntade vid den enda hållplatsen där så det hade inte behövts.
Sedan skall vissa turer på linje 30 svänga upp till Ramnaslätt, bland annat just den här turen. Vid Sandlid märkte jag att föraren körde för fort i rondellen för att kunna klara att svänga av där och påminde honom om Sandlid. Han svor till - inte över mig utan över sin egen glömska, vände bussen och körde till Ramnaslätt. Inte detta hade han något för för det var inte en enda resenär på den slingan heller.
Men 11 minuter sena kom vi i alla fall till stan och en trevlig och liten annorlunda bussfärd var till enda. Skall sägas att föraren var mycket trevlig och tacksam för all hjälp. Man blir ju lite tveksam annars om man påminner för det kan lätt bli ett "sköt du ditt gubbjävel så sköter jag mitt". Jag brukar då svara "ja, det blir därefter ser jag". Ja, jag säger det inte högt men tänker det och tänker att jag ringer Borås Lokaltrafiks trafikledning när jag kommer hem i stället.
Men det är lika svårt att få tag i dem som Sankte Per. Jo, jag har ringt Sankte Per också men han var inte där. Men det stod Sankte Per i telefonkatalogen. Det visade sig dock vara ett affärscentrum i Uppsala.
Utlovad förklaring till den epok som tog slut i Trollhättan har därför liksom många av SJ:s tåg blivit inställd eller i varje fall försenad.
fredag 7 december 2012
I morgon är det fullbordat
Det började sommaren 2005. Sedan har det varit tre eller fyra gånger om året. Ibland har det varat ett par dagar. Ibland har det varat i fem veckor. Och som mest har det varat i tio veckor. Men i morgon är det sista dagen. Sedan är allt klart.
Här är en liten ledtråd till var det rör sig om. Men ni får fundera fram till söndag. Då kommer jag att berätta vad jag tänker på.
Här är en liten ledtråd till var det rör sig om. Men ni får fundera fram till söndag. Då kommer jag att berätta vad jag tänker på.
söndag 2 december 2012
Olle Möller - fallet som aldrig lämnar mig
I kväll blir det ett mycket långt inlägg. Jag kan inte tvinga någon att läsa det men gör mig gärna den tjänsten att du läser genom detta. Källan är diverse sidor på Internet, egna hågkomster och framför allt en bok av Lena Ebervall och Per E Samuelson - "Mördaren i folkhemmet".
Ni lite äldre minns säkert Olle Möller. Alla som är uppvuxna på 1940- och 1950-talet torde minnas honom och hur våra farmödrar hotade oss om vi inte lydde: "Då kommer Olle Möller och tar dig."
På något sätt har denne man några gånger kommit in i mitt liv. Inte så att jag någonsin träffat honom men jag var ett kortare tag arbetskamrat med hans yngsta dotter. Hon slutade dock snart och först sedan hon slutat så fick jag veta vem som var hennes far. Annars skulle det varit roligt att diskutera fadern med henne, fast det hade kanske inte hon tyckt.
När jag på 1970-talet jobbade på restaurangvagnarna hade jag ofta Möllers advokat, den kände Einar van de Velde, som gäst. Rent ut sagt var det en riktig gringubbe, men det gick i alla fall att svara honom med samma mynt och han tycktes uppskatta det. Kanske därför att han inte väntade sig att en hovmästare på TR inte skulle visa honom den vördnad han var van vid att känna. van de Veldes far var för övrigt häradshövdingen Axel Carlsson och det var han som var upphov till uttrycket "Kyss Carlsson". Det var två italienare som anklagades för mord, men Carlsson skötte försvaret och lyckades få dem fria. Den enes mor rusade vid den friande domen fram till domaren och skulle kyssa honom, men denne utbrast förskräckt:
- Kyss inte mig, kyss Carlsson.
Nåväl, en gång när van de Velde kom in i restaurangvagnen hade jag just läst hans bok "Med alibi och utan" som jag köpt på rea och när han i vanlig ordning klagade på att det han ätit var dyrt flög det ur mig:
- Nu skall advokaten inte klaga för jag köpte advokatens bok häromdagen så lite pengar får väl advokaten för det.
Jag ångrade mig med detsamma och försvann för säkerhets skull ut i köket. Då såg jag att van de Velde vinkade på mig. Han var inte alls arg utan tvärtom frågade han om det var sant det jag sagt och det var det ju. Han frågade om jag hade tid att sätta mig ned och prata med honom.
Jo, det var lugnt så det gjorde jag. Då frågade han om jag läst om Olle Möller också och det hade jag. Han berättade sedan om Möller på ett sätt så att jag förstod att denne var oskyldig till de två mord han dömts för och än mer förstås till det tredje som han misstänkts för men där man långt om länge hittade den riktige mördaren.
Vem var då Olle Möller? Jo, han var en mycket känd idrottsman. Nio SM-guld i terränglöpning talar sitt språk och då får vi komma ihåg att terränglöpning på den tiden var en stor sport.I december 1939 mördades Gerd Johansson. Det var ett tydligt sexuellt övergrepp som låg bakom mordet. Polisen hittade en skåpbil i närheten av mordplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg och där fanns potatissäckar och hundhår. Hundhår och rester av juteväv från säckarna hittades också på Gerds kappa. Olle Möller körde ut potatis och hade en hund som alltid var med honom i bilen.
Möller förstod att det fanns indicier som talade mot honom och gjorde därför en del för att skaffa sig alibi som inte var riktigt med sanningen överensstämmande, något som naturligtvis talade mot honom när det upptäcktes. Han hade också kort efter det mordet skett avlivat hunden för att den var sjuk. Detta och lite till gjorde att han anhölls för mordet på Gerd.
Olle var till sin natur gladlynt och det återspeglade sig i polisförhören där han ibland svarade dumt på frågorna. Fast många vittnen kunde ge honom alibi för morddagen och kunde vittna om att den man de sett i lastbilen inte var han. Den de sett var bland annat kortare men i övrigt mycket lik Olle.
Olle anlitade Sveriges mest kände advokat, Hugo Lindberg, som gjorde en mycket blek insats och inte gjorde någon sak av att åklagaren hemlighöll alla vittnesmål som talade för Olle. Han dömdes därför till 10 års fängelse trots att han med all sannolikhet var oskyldig.
I juli 1955 mördades Kerstin Blom på ett likartat sätt som Gerd. Misstankarna föll genast på Olle Möller, men denna gång hade han ett vattentätt alibi. Det enda som talade för Möller var likheterna med Gerd-mordet och eftersom han var dömd för det så var det förstås han nu också. Så resonerade man inom polisen och rättsväsendet på den tiden. Möller frikändes dock "i brist på bevis". År 1964 erkände Kjell Hugo Färnström mordet på Kerstin sedan hans förra fru hade identifierat den väska som Kerstin hittats i. Frun hade inte saknat den på alla år men behövde den nu och saknade den. Hon kände igen väskan eftersom den var karakteristiskt lagad.
När Färnström anhölls frågade han om det gällde Gerd-mordet, som då var nära att preskriberas, och det tyder ju på att det var han som låg bakom även detta. Han åtalades dock aldrig för det. Färnström hade nämligen 1939 också kört potatis, hade en liknande hund som Möller samt en skåpbil. Han var dessutom mycket lik Möller till utseendet fast cirka 10 centimeter kortare.
Men Möller hade då redan 1959 på nytt råkat ut för det usla svenska rättsväsendet. Då mördades nämligen Rut Lind, mer känd som Fjugesta-frun. Hon hade varit på ortopeden i Örebro och där hade varit mycket folk, bland annat också Olle Möller eftersom han hade problem med ryggen. Rut Lind hade setts prata med en man i rutig skjorta och Olle berättade sedan för Börje Heed på Aftonbladet (som skulle in och peta i detta under föregivande av att han ville hjälpa honom men i stället råkade sätta dit honom) att han hade haft en rutig skjorta den dagen.
Nu missade dock polisen en viktig detalj: Olles skjorta var blårutig medan den man som Rut Lind pratade med skulle haft rödrutig skjorta, något som sedan visade sig stämma med en ingenjör på Alfa Laval som Rut var bekant med. Denne hade enligt egen utsago på gammeldagar också varit på ortopeden den här dagen, dock inte som patient utan för att det "var lätt att ragga fruntimmer där" (sic!). Han sade också till en granne att det var han som mördat henne och det fanns också en militär i Stockholm som helt oberoende av detta sagt sig veta att det var han. Polisen hade dock avfärdat detta som struntprat.
För övrigt fanns inte en enda sak som talade för Olle. Nu var han terränglöpare och inte rallyförare men inte heller det hade räckt för att han skulle hinna köra Rut från Örebro till Fjugesta, mörda henne och gömma undan liket under den timme som han inte hade alibi för. Till yttermera visso hittades liket ett par mil åt andra hållet från Örebro räknat och då blev det ju ännu konstigare trots ett vittnesmål att man sett den lastbil Olle körde i Vintrosa. Konstigt nog hade andra sett den samtidigt i Örebro.
- En gång mördare, alltid mördare, konstaterade rätten och dömde Olle Möller på nytt till 10 års fängelse.
Nu finns det inte ett enda exempel i svensk rättshistoria på att en seriemördare helt byter tillvägagångssätt. Om nu Olle - mot all förmodan - var skyldig till två barnamord (av vilka han blev helt avskriven från det ena ett par år senare) skulle inte det vara ett indicium på att han mördat en 34-årig hemmafru. Något sexuellt våld hade heller inte förekommit i samband med mordet på Rut Lind.
Einar van de Velde gjorde en mycket dålig insats vid tingsrätten i Örebro, där Möller dömdes och inte heller van de Velde märkte att bevis som talade för Olle ånyo hade sopats undan. Det berättades att advokaten, åklagaren och flera andra som medverkade vid rättegången festade varje natt på Stora Hotellet i Örebro under de utdragna rättegångsdagarna.
Först sedan Olle blivit frisläppt började van de Velde ta tag i saken och fann att det fanns tillräckligt för att ansöka om resning i Högsta domstolen. Han tröttnade dock på mållinjen. 1981 gav dock Möller själv in en ansökan om resning. En polis i Örebro, Stig Sandin, och en i Glanshammar, Karl Junevall, tog tag i saken och fann många belägg för att Möller inte kunde ha mördat Rut Lind. Dock hade de otur. Deras vittnen dog strax innan de hann få tag i dem. År 1983 dog Olle Möller och resningsansökan togs över av hans yngsta dotter, alltså min f d arbetskamrat. 1985 meddelade HD att resning inte beviljades. Då hade Sandin och Junevall hittat många bevis på att den ovannämnde ingenjören mycket väl kunde vara mördaren.
År 1966 gav Olle Möller ut boken "Jag är oskyldig". Man undrade hur Olle Möller kunde skriva så bra men det visade sig att han anlitat Olov Svedelid som spökskrivare. En intressant bok är det i alla fall.
Anledningen till att jag skrev allt detta är den här boken av advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Det är en roman om Olle Möller, men det finns många fakta i boken så att den åtminstone bör kallas "faction". Det är en mycket bra bok och jag rekommenderar den verkligen till läsning. Själv hade jag turen att få tag i den som talbok på biblioteket. Den har som en av tre nominerats till "Årets ljudboksdeckare" och det är mycket uppläsaren Björn Granaths förtjänst. Han har gjort en mycket bra inläsning utan överdrifter men ändå så att han gett karaktär åt de många inblandade.
Det finns de som säger att Olle Möller är en lika stor rättsskandal som Thomas Quick (Sture Bergvall). Jag skulle vilja säga att det är en större skandal. Quick erkände åtminstone ett stort antal mord, även om han av allt att döma var oskyldig, men Möller förnekade och det har dessutom i efterhand framkommit troliga mördare i alla de tre fallen där han var anklagad varav de två han blev dömd.
Genom Ebervall och Samuelson har Möller nu fått en hel del upprättelse. Heder åt dem för det. Men för många är säkert Olle Möller fortfarande den fruktansvärde massmördaren. Det finns bara ett sätt att ge honom och hans efterlevande, som finns kvar bland oss, upprättelse. Nämligen att skriva om honom och hans fall. Det får inte falla i glömska att journalister, poliser, åklagare och domare förgrep sig på en av allt att döma oförvitlig svensk medborgare. Kanske därför att de inte vågade erkänna för allmänheten att de inte klarade upp två fruktansvärda mord.
Ni lite äldre minns säkert Olle Möller. Alla som är uppvuxna på 1940- och 1950-talet torde minnas honom och hur våra farmödrar hotade oss om vi inte lydde: "Då kommer Olle Möller och tar dig."
På något sätt har denne man några gånger kommit in i mitt liv. Inte så att jag någonsin träffat honom men jag var ett kortare tag arbetskamrat med hans yngsta dotter. Hon slutade dock snart och först sedan hon slutat så fick jag veta vem som var hennes far. Annars skulle det varit roligt att diskutera fadern med henne, fast det hade kanske inte hon tyckt.
När jag på 1970-talet jobbade på restaurangvagnarna hade jag ofta Möllers advokat, den kände Einar van de Velde, som gäst. Rent ut sagt var det en riktig gringubbe, men det gick i alla fall att svara honom med samma mynt och han tycktes uppskatta det. Kanske därför att han inte väntade sig att en hovmästare på TR inte skulle visa honom den vördnad han var van vid att känna. van de Veldes far var för övrigt häradshövdingen Axel Carlsson och det var han som var upphov till uttrycket "Kyss Carlsson". Det var två italienare som anklagades för mord, men Carlsson skötte försvaret och lyckades få dem fria. Den enes mor rusade vid den friande domen fram till domaren och skulle kyssa honom, men denne utbrast förskräckt:
- Kyss inte mig, kyss Carlsson.
Nåväl, en gång när van de Velde kom in i restaurangvagnen hade jag just läst hans bok "Med alibi och utan" som jag köpt på rea och när han i vanlig ordning klagade på att det han ätit var dyrt flög det ur mig:
- Nu skall advokaten inte klaga för jag köpte advokatens bok häromdagen så lite pengar får väl advokaten för det.
Jag ångrade mig med detsamma och försvann för säkerhets skull ut i köket. Då såg jag att van de Velde vinkade på mig. Han var inte alls arg utan tvärtom frågade han om det var sant det jag sagt och det var det ju. Han frågade om jag hade tid att sätta mig ned och prata med honom.
Jo, det var lugnt så det gjorde jag. Då frågade han om jag läst om Olle Möller också och det hade jag. Han berättade sedan om Möller på ett sätt så att jag förstod att denne var oskyldig till de två mord han dömts för och än mer förstås till det tredje som han misstänkts för men där man långt om länge hittade den riktige mördaren.
Vem var då Olle Möller? Jo, han var en mycket känd idrottsman. Nio SM-guld i terränglöpning talar sitt språk och då får vi komma ihåg att terränglöpning på den tiden var en stor sport.I december 1939 mördades Gerd Johansson. Det var ett tydligt sexuellt övergrepp som låg bakom mordet. Polisen hittade en skåpbil i närheten av mordplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg och där fanns potatissäckar och hundhår. Hundhår och rester av juteväv från säckarna hittades också på Gerds kappa. Olle Möller körde ut potatis och hade en hund som alltid var med honom i bilen.
Möller förstod att det fanns indicier som talade mot honom och gjorde därför en del för att skaffa sig alibi som inte var riktigt med sanningen överensstämmande, något som naturligtvis talade mot honom när det upptäcktes. Han hade också kort efter det mordet skett avlivat hunden för att den var sjuk. Detta och lite till gjorde att han anhölls för mordet på Gerd.
Olle var till sin natur gladlynt och det återspeglade sig i polisförhören där han ibland svarade dumt på frågorna. Fast många vittnen kunde ge honom alibi för morddagen och kunde vittna om att den man de sett i lastbilen inte var han. Den de sett var bland annat kortare men i övrigt mycket lik Olle.
Olle anlitade Sveriges mest kände advokat, Hugo Lindberg, som gjorde en mycket blek insats och inte gjorde någon sak av att åklagaren hemlighöll alla vittnesmål som talade för Olle. Han dömdes därför till 10 års fängelse trots att han med all sannolikhet var oskyldig.
I juli 1955 mördades Kerstin Blom på ett likartat sätt som Gerd. Misstankarna föll genast på Olle Möller, men denna gång hade han ett vattentätt alibi. Det enda som talade för Möller var likheterna med Gerd-mordet och eftersom han var dömd för det så var det förstås han nu också. Så resonerade man inom polisen och rättsväsendet på den tiden. Möller frikändes dock "i brist på bevis". År 1964 erkände Kjell Hugo Färnström mordet på Kerstin sedan hans förra fru hade identifierat den väska som Kerstin hittats i. Frun hade inte saknat den på alla år men behövde den nu och saknade den. Hon kände igen väskan eftersom den var karakteristiskt lagad.
När Färnström anhölls frågade han om det gällde Gerd-mordet, som då var nära att preskriberas, och det tyder ju på att det var han som låg bakom även detta. Han åtalades dock aldrig för det. Färnström hade nämligen 1939 också kört potatis, hade en liknande hund som Möller samt en skåpbil. Han var dessutom mycket lik Möller till utseendet fast cirka 10 centimeter kortare.
Men Möller hade då redan 1959 på nytt råkat ut för det usla svenska rättsväsendet. Då mördades nämligen Rut Lind, mer känd som Fjugesta-frun. Hon hade varit på ortopeden i Örebro och där hade varit mycket folk, bland annat också Olle Möller eftersom han hade problem med ryggen. Rut Lind hade setts prata med en man i rutig skjorta och Olle berättade sedan för Börje Heed på Aftonbladet (som skulle in och peta i detta under föregivande av att han ville hjälpa honom men i stället råkade sätta dit honom) att han hade haft en rutig skjorta den dagen.
Nu missade dock polisen en viktig detalj: Olles skjorta var blårutig medan den man som Rut Lind pratade med skulle haft rödrutig skjorta, något som sedan visade sig stämma med en ingenjör på Alfa Laval som Rut var bekant med. Denne hade enligt egen utsago på gammeldagar också varit på ortopeden den här dagen, dock inte som patient utan för att det "var lätt att ragga fruntimmer där" (sic!). Han sade också till en granne att det var han som mördat henne och det fanns också en militär i Stockholm som helt oberoende av detta sagt sig veta att det var han. Polisen hade dock avfärdat detta som struntprat.
För övrigt fanns inte en enda sak som talade för Olle. Nu var han terränglöpare och inte rallyförare men inte heller det hade räckt för att han skulle hinna köra Rut från Örebro till Fjugesta, mörda henne och gömma undan liket under den timme som han inte hade alibi för. Till yttermera visso hittades liket ett par mil åt andra hållet från Örebro räknat och då blev det ju ännu konstigare trots ett vittnesmål att man sett den lastbil Olle körde i Vintrosa. Konstigt nog hade andra sett den samtidigt i Örebro.
- En gång mördare, alltid mördare, konstaterade rätten och dömde Olle Möller på nytt till 10 års fängelse.
Nu finns det inte ett enda exempel i svensk rättshistoria på att en seriemördare helt byter tillvägagångssätt. Om nu Olle - mot all förmodan - var skyldig till två barnamord (av vilka han blev helt avskriven från det ena ett par år senare) skulle inte det vara ett indicium på att han mördat en 34-årig hemmafru. Något sexuellt våld hade heller inte förekommit i samband med mordet på Rut Lind.
Einar van de Velde gjorde en mycket dålig insats vid tingsrätten i Örebro, där Möller dömdes och inte heller van de Velde märkte att bevis som talade för Olle ånyo hade sopats undan. Det berättades att advokaten, åklagaren och flera andra som medverkade vid rättegången festade varje natt på Stora Hotellet i Örebro under de utdragna rättegångsdagarna.
Först sedan Olle blivit frisläppt började van de Velde ta tag i saken och fann att det fanns tillräckligt för att ansöka om resning i Högsta domstolen. Han tröttnade dock på mållinjen. 1981 gav dock Möller själv in en ansökan om resning. En polis i Örebro, Stig Sandin, och en i Glanshammar, Karl Junevall, tog tag i saken och fann många belägg för att Möller inte kunde ha mördat Rut Lind. Dock hade de otur. Deras vittnen dog strax innan de hann få tag i dem. År 1983 dog Olle Möller och resningsansökan togs över av hans yngsta dotter, alltså min f d arbetskamrat. 1985 meddelade HD att resning inte beviljades. Då hade Sandin och Junevall hittat många bevis på att den ovannämnde ingenjören mycket väl kunde vara mördaren.
År 1966 gav Olle Möller ut boken "Jag är oskyldig". Man undrade hur Olle Möller kunde skriva så bra men det visade sig att han anlitat Olov Svedelid som spökskrivare. En intressant bok är det i alla fall.
Anledningen till att jag skrev allt detta är den här boken av advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Det är en roman om Olle Möller, men det finns många fakta i boken så att den åtminstone bör kallas "faction". Det är en mycket bra bok och jag rekommenderar den verkligen till läsning. Själv hade jag turen att få tag i den som talbok på biblioteket. Den har som en av tre nominerats till "Årets ljudboksdeckare" och det är mycket uppläsaren Björn Granaths förtjänst. Han har gjort en mycket bra inläsning utan överdrifter men ändå så att han gett karaktär åt de många inblandade.
Det finns de som säger att Olle Möller är en lika stor rättsskandal som Thomas Quick (Sture Bergvall). Jag skulle vilja säga att det är en större skandal. Quick erkände åtminstone ett stort antal mord, även om han av allt att döma var oskyldig, men Möller förnekade och det har dessutom i efterhand framkommit troliga mördare i alla de tre fallen där han var anklagad varav de två han blev dömd.
Genom Ebervall och Samuelson har Möller nu fått en hel del upprättelse. Heder åt dem för det. Men för många är säkert Olle Möller fortfarande den fruktansvärde massmördaren. Det finns bara ett sätt att ge honom och hans efterlevande, som finns kvar bland oss, upprättelse. Nämligen att skriva om honom och hans fall. Det får inte falla i glömska att journalister, poliser, åklagare och domare förgrep sig på en av allt att döma oförvitlig svensk medborgare. Kanske därför att de inte vågade erkänna för allmänheten att de inte klarade upp två fruktansvärda mord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)