Det är visserligen kvaliteten och inte kvantiteten som räknas men jag har i alla fall kollat upp vilka sidor jag har haft mest visning av på min blogg. Det blir då följande fem-i-topp-lista. Observera att statistiken gäller sidvisningar. Utöver dessa finns de som går direkt in på bloggen och läser eller i varje fall bläddrar bland alltsammans.
I tur och ordning
1. Studieresan till Rügen
http://savenfjord.blogspot.com/2008/09/studieresan-till-rgen.html 580 sidvyer
2. Födelsedag, konkurrenttidning och födelsedagskalas
http://savenfjord.blogspot.com/2008/09/fdelsedagskalas-konkurrenttidning-och.html 510 sidvyer
3. Lena Maria Klingvall
http://savenfjord.blogspot.com/2010/09/lena-maria-klingvall.html 479 sidvyer
4. Rapport från en tågresa till och från Malmö
http://savenfjord.blogspot.com/2008/10/rapport-frn-en-tgresa-till-och-frn-malm.html 287 sidvyer
5. Ödesdigert toalettbesök
http://savenfjord.blogspot.com/2011/06/odesdigert-toalettbesok.html 286 sidvyer
Eftersom historien om amerikanens ödesdigra toalettbesök i Trollhättan är helt färsk så kommer den säkert att avancera i tabellen.
I går hade jag för övrigt all time high i sidvyer, nämligen 423 stycken.
En blogg som jag hållit på med i sedan juli 2008. Den handlar mycket om tåg och bussar men också om vardagslivets små glädjeämnen och förtretligheter. Skriv gärna en kommentar på mina inlägg men du måste ange ditt namn (det riktiga eller en känd signatur). Annars godkänner jag vanligtvis inte din kommentar. Var god respektera upphovsrätten för de bilder jag lägger ut på bloggen. Kontakta mig om du vill använda dem annat än rent privat.
söndag 26 juni 2011
lördag 25 juni 2011
Columbo - in memoriam
Jag läste i tidningen i går (i dag kom det ingen och det gör det inte i morgon heller) att skådespelaren Peter Falk gått bort i en ålder av 83 år. Det var han som spelade kommissarie Columbo om någon nu minns honom: den tankspridde och enögde mannen som lyckades lura brottslingarna genom att verka dum men han var i själva verket mycket skarpsynt.
Till historien hör att det fanns stora likheter mellan Columbo och mig. Även jag är enögd och vi hade ungefär samma kroppsbyggnad. Nåja, jag väger väl lite mer. Vi hade samma rufsiga mörka hår och till råga på eländet gick jag gärna också omkring i en vit poplinrock, som var mer sliten än ren. Ni vet en sådan där praktisk kombinerad regnrock och ytterrock som var så populär på sin tid. Även jag har lurat folk genom min troskyldiga och närmast stupida attityd så att de säger saker som de egentligen inte vill säga. Det har onekligen varit en tillgång i min journalistiska verksamhet.
Jag saknar han som spelade min tvillingsjäl, även om jag nog aldrig passat som polis. Men Columbo klarade skjutproven genom att smita från dem. Det gjorde inte så mycket för lika lite som jag bar han vapen i tjänsten. Vila i frid, Peter Falk.
Till historien hör att det fanns stora likheter mellan Columbo och mig. Även jag är enögd och vi hade ungefär samma kroppsbyggnad. Nåja, jag väger väl lite mer. Vi hade samma rufsiga mörka hår och till råga på eländet gick jag gärna också omkring i en vit poplinrock, som var mer sliten än ren. Ni vet en sådan där praktisk kombinerad regnrock och ytterrock som var så populär på sin tid. Även jag har lurat folk genom min troskyldiga och närmast stupida attityd så att de säger saker som de egentligen inte vill säga. Det har onekligen varit en tillgång i min journalistiska verksamhet.
Jag saknar han som spelade min tvillingsjäl, även om jag nog aldrig passat som polis. Men Columbo klarade skjutproven genom att smita från dem. Det gjorde inte så mycket för lika lite som jag bar han vapen i tjänsten. Vila i frid, Peter Falk.
fredag 24 juni 2011
SL-chefen sparkad
Att chefen för Storstockholms Lokaltrafik (SL) får sparken med ett par års mellanrum är något vi vant oss vid. Det har varit mottagande av mutor, det har varit att hustrun varit med på tjänsteresor på skattebetalarnas bekostnad, det har varit att vd:n på grund av sitt koleriska humör gjort sig omöjlig. Men sedan ett par år har SL haft en bra chef, Göran Gunnarsson, som förutom sina övriga meriter inom främst det militära också har den bästa meriten en man kan ha: han kommer från Borås.
I går meddelades att Gunnarsson avgått på egen begäran eftersom han nu funnit att han byggt upp en verksamhet och det var dags för någon annan att ta över bla bla bla. Precis som det brukar låta när en vd får sparken genom att styrelseordföranden bett honom att dra åt helvete. Kanske trots allt det var en formulering som gjordes i chock och i stor brådska eftersom det var dagen före midsommarafton. Denna helg som är så helig för oss svenskar och knappt firas i Norge.
Men nu har Ulo Maasing, chefredaktör för tidningen Bussbranschen, på sin blogg avslöjat bakgrunden.
http://maasing.wordpress.com/2011/06/24/christer-g-wennerholm-meddelarfriheten-och-sl-chefens-avgang/
Det är alltså SL:s ordförande Christer G Wennerholm som ligger bakom. Förutom i SL är Wennerholm också ordförande i Svensk Kollektivtrafik och i Spårvägsstäderna. Tidigare var han ordförande i Öppna Moderater, Moderaternas gayorganisation. Detta till trots var han ett tag sambo med justitieminister Beatrice Ask och far till hennes son. Detta enligt Wikipedia.
Att karln har ett motsägande privatliv spelar väl ingen roll i sammanhanget. Jag bryr mig inte om folks livsstil, i synnerhet inte den sexuella. Men det är illa att hans offentliga engagemang är minst lika motsägelsefull. Spårvägsstäderna är en lobbyorganisation för spårvagnar i svenska städer. Inget fel i att en sådan finns, jag gillar spårvagnar. Men dess ordförande skall dessutom inte vara ordförande i Sveriges största länsbolag för kollektivtrafik och som grädde på moset ordförande i organisationen för alla länsbolag, nämligen Svensk Kollektivtrafik som förut hette Svenska Lokaltrafikföreningen. För länge sedan hette den Svenska Spårvägsföreningen, men man bytte namn när man upptäckte att lokaltrafik inte bara är spårvagn. Buss kan vara minst lika bra. Wennerholm kanske inte har förstått det.
Det värsta är dock att Wennerholm genom att sitta på tre stolar har åsamkat spårvägssaken stor skada. Genom att genomtrumfa bygget av spårvagn Djurgården-Sergels torg till en närmast orimlig kostnad och sedan inte ens upphandlat trafiken utan tilldelat den till ett bolag vid namn Stockholms Spårvägar har han skapat en mycket svår situation för den som vill verka för spårvägstrafik. Med en vettigare linjedragning kan spårvagn vara ett bra alternativ för Stockholm. Nu skall den redan hopplösa spårvägssträckningen dock byggas ut. Nej, inte in mot centrum vilket vore väl motiverat utan till Ropsten. Ropsten är för mig en ödslig plats där man byter till spårvagnar och bussar mot Lidingö. Till Ropsten åker man lämpligen tunnelbana.
Stockholms skattebetalare får alltså betala en orimligt stor summa för en spårväg som de inte har någon större användning för och detta kommer att för lång tid försvåra för att inte säga omöjliggöra en vettig diskussion om spårvagnar i Stockholm. Det brukar ibland sägas att någons vänner är ens värsta fiender. Det är så jag tänker i det här fallet.
Christer G Wennerholm: avgå från dina uppdrag i Storstockholms Lokaltrafik och Svensk Kollektivtrafik! Stanna gärna kvar i Spårvägsstäderna: som lobbyist för spårvagnar kommer du säkert att göra stor nytta. Men det går inte att förena med att du också håller i pengapungen för spårvägsutbyggnad i Stockholm.
I går meddelades att Gunnarsson avgått på egen begäran eftersom han nu funnit att han byggt upp en verksamhet och det var dags för någon annan att ta över bla bla bla. Precis som det brukar låta när en vd får sparken genom att styrelseordföranden bett honom att dra åt helvete. Kanske trots allt det var en formulering som gjordes i chock och i stor brådska eftersom det var dagen före midsommarafton. Denna helg som är så helig för oss svenskar och knappt firas i Norge.
Men nu har Ulo Maasing, chefredaktör för tidningen Bussbranschen, på sin blogg avslöjat bakgrunden.
http://maasing.wordpress.com/2011/06/24/christer-g-wennerholm-meddelarfriheten-och-sl-chefens-avgang/
Det är alltså SL:s ordförande Christer G Wennerholm som ligger bakom. Förutom i SL är Wennerholm också ordförande i Svensk Kollektivtrafik och i Spårvägsstäderna. Tidigare var han ordförande i Öppna Moderater, Moderaternas gayorganisation. Detta till trots var han ett tag sambo med justitieminister Beatrice Ask och far till hennes son. Detta enligt Wikipedia.
Att karln har ett motsägande privatliv spelar väl ingen roll i sammanhanget. Jag bryr mig inte om folks livsstil, i synnerhet inte den sexuella. Men det är illa att hans offentliga engagemang är minst lika motsägelsefull. Spårvägsstäderna är en lobbyorganisation för spårvagnar i svenska städer. Inget fel i att en sådan finns, jag gillar spårvagnar. Men dess ordförande skall dessutom inte vara ordförande i Sveriges största länsbolag för kollektivtrafik och som grädde på moset ordförande i organisationen för alla länsbolag, nämligen Svensk Kollektivtrafik som förut hette Svenska Lokaltrafikföreningen. För länge sedan hette den Svenska Spårvägsföreningen, men man bytte namn när man upptäckte att lokaltrafik inte bara är spårvagn. Buss kan vara minst lika bra. Wennerholm kanske inte har förstått det.
Det värsta är dock att Wennerholm genom att sitta på tre stolar har åsamkat spårvägssaken stor skada. Genom att genomtrumfa bygget av spårvagn Djurgården-Sergels torg till en närmast orimlig kostnad och sedan inte ens upphandlat trafiken utan tilldelat den till ett bolag vid namn Stockholms Spårvägar har han skapat en mycket svår situation för den som vill verka för spårvägstrafik. Med en vettigare linjedragning kan spårvagn vara ett bra alternativ för Stockholm. Nu skall den redan hopplösa spårvägssträckningen dock byggas ut. Nej, inte in mot centrum vilket vore väl motiverat utan till Ropsten. Ropsten är för mig en ödslig plats där man byter till spårvagnar och bussar mot Lidingö. Till Ropsten åker man lämpligen tunnelbana.
Stockholms skattebetalare får alltså betala en orimligt stor summa för en spårväg som de inte har någon större användning för och detta kommer att för lång tid försvåra för att inte säga omöjliggöra en vettig diskussion om spårvagnar i Stockholm. Det brukar ibland sägas att någons vänner är ens värsta fiender. Det är så jag tänker i det här fallet.
Christer G Wennerholm: avgå från dina uppdrag i Storstockholms Lokaltrafik och Svensk Kollektivtrafik! Stanna gärna kvar i Spårvägsstäderna: som lobbyist för spårvagnar kommer du säkert att göra stor nytta. Men det går inte att förena med att du också håller i pengapungen för spårvägsutbyggnad i Stockholm.
torsdag 23 juni 2011
Ödesdigert toalettbesök
Det har nu gått elva dagar med bussersättning mellan Göteborg och Trollhättan. Banan är avstängd ända fram till 21 augusti på grund av att den byggs ut med dubbelspår samt också arbeten på den intilliggande E45-an.
Det väntade kaoset vid den tillfälliga busshållplatsen vid Kruthusgatan i Göteborg har i stort sett uteblivit. Det vore en överdrift att säga att det fungerar klanderfritt men det fungerar i alla fall. Även i Trollhättan blir det trångt på resecentrum med alla ersättningsbussar som skall trängas med ordinarie bussar. Ersättningsbussarna har också blivit försenade på grund av köer och trafikstockningar på E45 på grund av de pågående vägarbetena. Detta var inte okänt innan och det föreslogs E6 som alternativ, vilket jag dock tyckte vara en dålig lösning. Det har också visat sig att det varit ännu värre på E6 så det var väl tur att de gick på min linje. Det är främst de bussar som går från Göteborg klockan 17.10 som fastnar på vägen och försenar tåget med upp till en kvart.
Till middagståget i dag kom bussarna i rätt tid, men tåget blev ändå försenat. Detta på grund av ett amerikanskt par som lastat in sitt bagage på tåget och sedan gick på toaletten. Inte på tåget utan i stationshuset. Mannen frågade konduktören när tåget skulle gå, fick ett korrekt besked och tackade så mycket. Därefter gick han och hustrun - eller i varje fall en av dem - på toaletten och tog god tid på sig. När de kom ut igen hade tåget gått med deras bagage ombord. Dessutom hade de en flygtid att passa.
Det fanns inte mycket annat att göra än att låta tåget invänta dem i Öxnered dit de skickades i taxi. En tågresa Trollhättan-Öxnered tar fem minuter. En bilresa normalt femton minuter men nu bygger man om Stallbackabron så den tog tjugo minuter. Tåget blev således 19 minuter försenat på grund av dessa två som antingen saknade klocka eller inte kunde läsa den. Man får väl hoppas att medresenärerna tittade ut dem när de steg ombord i Öxnered. Egentligen borde det ju finnas möjligheter att ta ut ersättningen för merkostnader i sådana här fall.
Jag har nu kollat upp historien. Det skall man ju som god journalist inte göra eftersom den då riskerar att spricka men den här gången blev den ännu bättre.
Det visade sig att det bara var mannen som gått på toaletten i stationshuset. Hans blåhåriga hustru satt lugnt i tåget och bevakade mannens plånbok med pass och pengar. När mannen kom på tåget i Öxnered hade hon inte ens hunnit sakna honom utan trodde att han var på toaletten på tåget.
Så undrar folk varför tågen aldrig kan hålla tidtabellen. I Trafikverkets kodlista för förseningar finns inte heller "dumheter vid toalettbesök" med. Kanske den behöver kompletteras.
Det väntade kaoset vid den tillfälliga busshållplatsen vid Kruthusgatan i Göteborg har i stort sett uteblivit. Det vore en överdrift att säga att det fungerar klanderfritt men det fungerar i alla fall. Även i Trollhättan blir det trångt på resecentrum med alla ersättningsbussar som skall trängas med ordinarie bussar. Ersättningsbussarna har också blivit försenade på grund av köer och trafikstockningar på E45 på grund av de pågående vägarbetena. Detta var inte okänt innan och det föreslogs E6 som alternativ, vilket jag dock tyckte vara en dålig lösning. Det har också visat sig att det varit ännu värre på E6 så det var väl tur att de gick på min linje. Det är främst de bussar som går från Göteborg klockan 17.10 som fastnar på vägen och försenar tåget med upp till en kvart.
Till middagståget i dag kom bussarna i rätt tid, men tåget blev ändå försenat. Detta på grund av ett amerikanskt par som lastat in sitt bagage på tåget och sedan gick på toaletten. Inte på tåget utan i stationshuset. Mannen frågade konduktören när tåget skulle gå, fick ett korrekt besked och tackade så mycket. Därefter gick han och hustrun - eller i varje fall en av dem - på toaletten och tog god tid på sig. När de kom ut igen hade tåget gått med deras bagage ombord. Dessutom hade de en flygtid att passa.
Det fanns inte mycket annat att göra än att låta tåget invänta dem i Öxnered dit de skickades i taxi. En tågresa Trollhättan-Öxnered tar fem minuter. En bilresa normalt femton minuter men nu bygger man om Stallbackabron så den tog tjugo minuter. Tåget blev således 19 minuter försenat på grund av dessa två som antingen saknade klocka eller inte kunde läsa den. Man får väl hoppas att medresenärerna tittade ut dem när de steg ombord i Öxnered. Egentligen borde det ju finnas möjligheter att ta ut ersättningen för merkostnader i sådana här fall.
Jag har nu kollat upp historien. Det skall man ju som god journalist inte göra eftersom den då riskerar att spricka men den här gången blev den ännu bättre.
Det visade sig att det bara var mannen som gått på toaletten i stationshuset. Hans blåhåriga hustru satt lugnt i tåget och bevakade mannens plånbok med pass och pengar. När mannen kom på tåget i Öxnered hade hon inte ens hunnit sakna honom utan trodde att han var på toaletten på tåget.
Så undrar folk varför tågen aldrig kan hålla tidtabellen. I Trafikverkets kodlista för förseningar finns inte heller "dumheter vid toalettbesök" med. Kanske den behöver kompletteras.
måndag 20 juni 2011
Grön Tele slår till igen
I dag blev jag återigen uppringd av Grön Tele av en säljare som inte kände till NIX-registret. Detta trots att jag mejlade dem i förra veckan där jag uttryckligen förbjöd dem att fortsättningsvis ringa upp mig.
Nu har de en vecka på sig att komma med en förklaring. Annars blir det anmälan. Till dess kan jag inte göra mycket annat att varna för dem.
Mer om Grön Tele finns i dessa blogginlägg:
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/gron-tele-hur-lange-skall-de-fa-halla.html
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/konsumentverket-utreder-gron-teles.html
Nu har de en vecka på sig att komma med en förklaring. Annars blir det anmälan. Till dess kan jag inte göra mycket annat att varna för dem.
Mer om Grön Tele finns i dessa blogginlägg:
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/gron-tele-hur-lange-skall-de-fa-halla.html
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/konsumentverket-utreder-gron-teles.html
lördag 18 juni 2011
- Vi fick ingen information
Jag tror jag har skrivit det förr och i så fall blir det en uppräkning men jag är övertygad om att om vi får uppleva den yttersta domen - en del tror att det blir redan i höst - så kommer det stå en mängd människor där och säga:
- Vi fick ingen information.
Jag skrev i går om tågbranden i Norge och de hjälteinsatser som personalen gjorde som lyckades utrymma tåget. I dag har framkommit att det var under mycket pressade förhållanden. Elden spred sig bakom dem allteftersom de lyckades få ut resenärerna. Även om det var nära ögat kom alla i säkerhet. Det var mitt på högfjället och där fanns naturligtvis ingen uppvärmd lokal som stod och väntade på dem. Men de tog sin tillflykt till en hytteby där de kunde se hur tåget de nyss åkt i brann upp. Det var åtta plusgrader så det kan väl vara så att en del frös. Enligt vittnesuppgifter ordnades så småningom varm dryck och lite tilltugg.
Det är väl för mycket att begära att de drabbade skulle vara nöjda. Men när en av dem, psykolog L O (hennes namn står på NRK:s nätsida) som var ombord på tåget och jobbar i vardagsslag med krishantering, uttalar sig för NRK på det här viset blir jag sint, som de säger i Norge.
– NSB mangler totalt rutiner på mannskapet sitt i forhold til kommunikasjon.
Förbannad heter det jag blir på ren svenska. Tvärförbannad. Urförbannad.
Vad yrkeskvinnan? Att personalen efter den frustrerande upplevelsen, där de flera gånger varit nära att brännas inne på grund av trilskande resenärer, skall samla ihop sina intryck och börja informera om något som de inte vet. Branden slog också ut telefonsystemet, såväl det fasta som det mobila, så de kunde inte få mer information än vad de som stod utanför kunde se med egna ögon: Tåget brinner.
Folk måste väl lära sig att kunna ta vara på sig själva när den omedelbara faran över. Och de måste banne mig lära sig visa lite tacksamhet och inte skrika på information i alla lägen. Kanske också inse att de som jobbar på tåg också är människor med människors reaktioner. Att de skall inse att de var hjältar begär jag inte.
Nu kan det förstås vara så att även psykologen var chockad. Ja, det är väl den enda rimliga förklaringen. Då kan man ju undra om också journalisten som citerade henne var chockad. Man kanske inte skall sprida sådant som kan skada andra människor, såväl den som uttalat det som dem hon uttalar sig om.
På ett säger ett ställe av allt det jag läst och sett om branden finns det två gamla tanter som är nöjda med omhändertagandet. De är antagligen representativa för det större antalet av resenärer, som i likhet med dem fick lära sig av sin farmor att visa tacksamhet. Men varför fick de nöjda inte komma till tals mer? Innan de båda tanterna fick uttala sig sist i sändningen presenterades de lite med en ironisk biton av reportern. Det var ju konstigt att någon skulle visa tacksamhet för att ha blivit räddad till livet och tycka det var viktigare än irritationen över att tåget brann upp.
Jag kom att tänka på en chef jag hade en gång när jag klagade på, ja just det, att jag inte fått någon information:
- Information är inte något man får, det är något man söker.
- Vi fick ingen information.
Jag skrev i går om tågbranden i Norge och de hjälteinsatser som personalen gjorde som lyckades utrymma tåget. I dag har framkommit att det var under mycket pressade förhållanden. Elden spred sig bakom dem allteftersom de lyckades få ut resenärerna. Även om det var nära ögat kom alla i säkerhet. Det var mitt på högfjället och där fanns naturligtvis ingen uppvärmd lokal som stod och väntade på dem. Men de tog sin tillflykt till en hytteby där de kunde se hur tåget de nyss åkt i brann upp. Det var åtta plusgrader så det kan väl vara så att en del frös. Enligt vittnesuppgifter ordnades så småningom varm dryck och lite tilltugg.
Det är väl för mycket att begära att de drabbade skulle vara nöjda. Men när en av dem, psykolog L O (hennes namn står på NRK:s nätsida) som var ombord på tåget och jobbar i vardagsslag med krishantering, uttalar sig för NRK på det här viset blir jag sint, som de säger i Norge.
– NSB mangler totalt rutiner på mannskapet sitt i forhold til kommunikasjon.
Förbannad heter det jag blir på ren svenska. Tvärförbannad. Urförbannad.
Vad yrkeskvinnan? Att personalen efter den frustrerande upplevelsen, där de flera gånger varit nära att brännas inne på grund av trilskande resenärer, skall samla ihop sina intryck och börja informera om något som de inte vet. Branden slog också ut telefonsystemet, såväl det fasta som det mobila, så de kunde inte få mer information än vad de som stod utanför kunde se med egna ögon: Tåget brinner.
Folk måste väl lära sig att kunna ta vara på sig själva när den omedelbara faran över. Och de måste banne mig lära sig visa lite tacksamhet och inte skrika på information i alla lägen. Kanske också inse att de som jobbar på tåg också är människor med människors reaktioner. Att de skall inse att de var hjältar begär jag inte.
Nu kan det förstås vara så att även psykologen var chockad. Ja, det är väl den enda rimliga förklaringen. Då kan man ju undra om också journalisten som citerade henne var chockad. Man kanske inte skall sprida sådant som kan skada andra människor, såväl den som uttalat det som dem hon uttalar sig om.
På ett säger ett ställe av allt det jag läst och sett om branden finns det två gamla tanter som är nöjda med omhändertagandet. De är antagligen representativa för det större antalet av resenärer, som i likhet med dem fick lära sig av sin farmor att visa tacksamhet. Men varför fick de nöjda inte komma till tals mer? Innan de båda tanterna fick uttala sig sist i sändningen presenterades de lite med en ironisk biton av reportern. Det var ju konstigt att någon skulle visa tacksamhet för att ha blivit räddad till livet och tycka det var viktigare än irritationen över att tåget brann upp.
Jag kom att tänka på en chef jag hade en gång när jag klagade på, ja just det, att jag inte fått någon information:
- Information är inte något man får, det är något man söker.
Hälsorapport
Någon kanske undrar hur jag mår efter prostataoperationen. Jo, tackar som undrar, det börjar gå rätt bra nu. I synnerhet nätterna har blivit bättre. Jag behöver ofta bara gå upp en enda gång under natten för att kissa. Annars rinner det på bra och allt verkar fungera som det skall.
Men det är fruktansvärt vad man blir trött. 45 minuters promenad nu känns som ett kraftprov jämförbart med när Kropp och Skinnarmo åkte skidor till Nordpolen. Eller var det Sydpolen. Eller var det rentav så att de åkta skidor mellan dessa båda?
Själv hade jag planer på att åka länsbuss mellan Nordpolen och Sydpolen. Det blev aldrig av utan jag kom bara till att planera resan och kontakta ett filmteam för att höra om a) de ville vara med och filma resan och b) om de ville vara med och sponsra resan. På a) svarade de ja och på b) svarade de nej. Resan skulle ta nästan ett dygn och det var över tio bussbyten, varav några mitt i natten.
Ja, jag kanske skulle nämna att jag avsåg att åka mellan Conditori Nordpolen i Vara och äventyrsbadet Sydpoolen i Södertälje. Sedan tänkte jag åka X 2000 (första klass) hem igen. Kropp hade naturligtvis åkt buss tillbaka också.
Men det är fruktansvärt vad man blir trött. 45 minuters promenad nu känns som ett kraftprov jämförbart med när Kropp och Skinnarmo åkte skidor till Nordpolen. Eller var det Sydpolen. Eller var det rentav så att de åkta skidor mellan dessa båda?
Själv hade jag planer på att åka länsbuss mellan Nordpolen och Sydpolen. Det blev aldrig av utan jag kom bara till att planera resan och kontakta ett filmteam för att höra om a) de ville vara med och filma resan och b) om de ville vara med och sponsra resan. På a) svarade de ja och på b) svarade de nej. Resan skulle ta nästan ett dygn och det var över tio bussbyten, varav några mitt i natten.
Ja, jag kanske skulle nämna att jag avsåg att åka mellan Conditori Nordpolen i Vara och äventyrsbadet Sydpoolen i Södertälje. Sedan tänkte jag åka X 2000 (första klass) hem igen. Kropp hade naturligtvis åkt buss tillbaka också.
fredag 17 juni 2011
En vardagshjälte
Jag hade åkt tur- och retur med Hurtigruten och återvände till Bergen på eftermiddagen full av fantastiska intryck. På morgonen den 24 april 2007 åkte jag med expresståget till Oslo och såg fram mot en ny fantastisk resa på Bergensbanen. Det blev det också och den gången gick allt bra.
I går morse startade samma tåg från Bergen men då gick det inte så bra. När tåget var uppe på högfjället och skulle passera ett snögalleri över banan vid Hallingskeid visade det sig att det brann i detta. Lokföraren såg branden när han kom ur en kurva och nödbromsade. Han lyckades stanna cirka fem meter från lågorna men såg att de närmade sig tåget snabbt. Han inledde därför en evakuering av tåget och de drygt 250 resenärerna hann komma i säkerhet innan det började brinna i tåget. Visserligen förlorade de det mesta av sitt bagage men de klarade livet, vilket ändå får anses vara det viktiga i sammanhanget.
Detta alltså tack vare en lokförare som gjorde allt rätt i en pressad situation. Han är en hjälte. Resenärerna kan skatta sig lyckliga att det var denne veteran med 30 år vid Bergensbanen som körde tåget. När ett tåg börjat brinna går det fort. Mycket fort.
Även lokförarens kollegor på tåget är förstås hjältar.
När jag kom till Oslo tog jag en bild på detta tåg. Det var detta motorvagnssätt som gick först i tåget som brann. Tåget bestod av ytterligare en likadan och båda blev totalt utbrända och får nog betraktas som totalförstörda.
Men det känns rätt oväsentligt i dag i glädjen över att alla undkom oskadda, även en flicka som var rullstolsburen. Och stolen lyckades hon också få med sig.
I går morse startade samma tåg från Bergen men då gick det inte så bra. När tåget var uppe på högfjället och skulle passera ett snögalleri över banan vid Hallingskeid visade det sig att det brann i detta. Lokföraren såg branden när han kom ur en kurva och nödbromsade. Han lyckades stanna cirka fem meter från lågorna men såg att de närmade sig tåget snabbt. Han inledde därför en evakuering av tåget och de drygt 250 resenärerna hann komma i säkerhet innan det började brinna i tåget. Visserligen förlorade de det mesta av sitt bagage men de klarade livet, vilket ändå får anses vara det viktiga i sammanhanget.
Detta alltså tack vare en lokförare som gjorde allt rätt i en pressad situation. Han är en hjälte. Resenärerna kan skatta sig lyckliga att det var denne veteran med 30 år vid Bergensbanen som körde tåget. När ett tåg börjat brinna går det fort. Mycket fort.
Även lokförarens kollegor på tåget är förstås hjältar.
När jag kom till Oslo tog jag en bild på detta tåg. Det var detta motorvagnssätt som gick först i tåget som brann. Tåget bestod av ytterligare en likadan och båda blev totalt utbrända och får nog betraktas som totalförstörda.
Men det känns rätt oväsentligt i dag i glädjen över att alla undkom oskadda, även en flicka som var rullstolsburen. Och stolen lyckades hon också få med sig.
onsdag 15 juni 2011
Varning för Grön Tele
Jag blev just uppringd av en glad tjej som sa inledde med ett "Hej Staffan" och frågade om jag ville fortsätta med mitt fasta telefonabonnemang. Ja, det ville jag och jag fick först för mig att samtalet kom från Telia. Men så slog det mig: sa hon inte något annat företagsnamn. Jag frågade igen för säkerhets skull. Jodå, hon ringde från Grön Tele - vad nu det är för något.
Jag frågade om hon kollat i Nix-registret innan hon ringde.
- Nej, vi har inte tillgång till det.
Då blev jag sint, som mina norska vänner säger.
- Då tycker jag att ni skall låta bli att ringa upp kunder som ni inte har någon affärsrelation med.
Varefter jag skrek ett ADJÖ och tryckte av samtalet.
Hur seriöst är ett företag som uppträder på det sättet? Alltså: får ni samtal från Grön Tele tacka för visat intresse och avsluta det genast. Det är mitt råd. Annars är jag rädd för att ni får problem. Stora problem.
Dessutom försöker de locka kunder genom sin miljöprofil. I Grön Teles fall tydligen genom att de planterar ett träd per kund varje år. Det lockar i varje fall inte mig.
Jag frågade om hon kollat i Nix-registret innan hon ringde.
- Nej, vi har inte tillgång till det.
Då blev jag sint, som mina norska vänner säger.
- Då tycker jag att ni skall låta bli att ringa upp kunder som ni inte har någon affärsrelation med.
Varefter jag skrek ett ADJÖ och tryckte av samtalet.
Hur seriöst är ett företag som uppträder på det sättet? Alltså: får ni samtal från Grön Tele tacka för visat intresse och avsluta det genast. Det är mitt råd. Annars är jag rädd för att ni får problem. Stora problem.
Dessutom försöker de locka kunder genom sin miljöprofil. I Grön Teles fall tydligen genom att de planterar ett träd per kund varje år. Det lockar i varje fall inte mig.
Strålande tider
Det har fungerat bra sedan katetern togs bort i går och nu börjar också nyttan med operationen märkas. Det trycker inte alls på lika mycket som förut och när jag väl går och kissar kommer det en rejäl stråle. I natt behövde jag bara gå upp en gång. Jag får också en känsla av att blåsan töms ordentligt och när jag var på provtagning på vårdcentralen i dag hade jag faktiskt lite svårt att lämna ett urinprov helt enkelt därför att jag inte behövde kissa. Det blev dock tillräckligt för att det skulle räcka till ett prov. Nästa onsdag skall jag träffa min allmänläkare så då får vi se hur jag mår i övrigt.
tisdag 14 juni 2011
Jag är en fri man
I dag känner jag mig som en fri man. Orsaken är att jag fick katetern bortryckt vid Södra torgets vårdcentral i förmiddags av en vänlig distriktssköterska. Det var rätt odramatiskt och gjorde inte heller nämnvärt ont. Katetern följde så snällt med ut samma väg som de stoppat in den. Inte blödde det något heller. Den och tillhörande påse hamnade i en sopsäck och också den strumpa jag använt för att förvara påsen i så att jag kunnat röra mig.
Jag hade då haft den i drygt tio dagar och det har ändå gått bättre än förväntat. Men att ha en slang utifrån kroppen kopplat med en behållare är ju alltid hämmande på något sätt, inte minst när man skall duscha. Det har också gällt att tänka sig för när man sätter sig så att inget kommer i kläm. Det konstiga är att trots att blåsan töms kontinuerligt känner man sig ändå kissnödig mest hela tiden. OK, man vänjer sig och ett par Alvedon minskar känslan men ändå lite irriterande.
Det tog en kvart innan jag fick gå hem igen med stränga förmaningar att dricka mycket och att om inte det vanliga kisseriet kommit igång senast efter tre timmar ringa journumret. Dock har det inte varit några problem. Så här långt kanske är bäst att tillägga. Jag har hittills kissat två gånger utan problem.
När jag låg där på båren med byxorna neddragna kom jag att tänka på en sak: jag har nog inte visat snoppen för så många kvinnor i hela mitt liv som jag gjort de senaste tre veckorna. Ingen har dock pekat och skrattat.
Jag hade då haft den i drygt tio dagar och det har ändå gått bättre än förväntat. Men att ha en slang utifrån kroppen kopplat med en behållare är ju alltid hämmande på något sätt, inte minst när man skall duscha. Det har också gällt att tänka sig för när man sätter sig så att inget kommer i kläm. Det konstiga är att trots att blåsan töms kontinuerligt känner man sig ändå kissnödig mest hela tiden. OK, man vänjer sig och ett par Alvedon minskar känslan men ändå lite irriterande.
Det tog en kvart innan jag fick gå hem igen med stränga förmaningar att dricka mycket och att om inte det vanliga kisseriet kommit igång senast efter tre timmar ringa journumret. Dock har det inte varit några problem. Så här långt kanske är bäst att tillägga. Jag har hittills kissat två gånger utan problem.
När jag låg där på båren med byxorna neddragna kom jag att tänka på en sak: jag har nog inte visat snoppen för så många kvinnor i hela mitt liv som jag gjort de senaste tre veckorna. Ingen har dock pekat och skrattat.
onsdag 8 juni 2011
Västtrafiks kontoladdning igen
Västtrafiks vd Lars Backström kommenterade min tidigare blogg i ämnet och berättade på att man tittar över det här. Så gör ett företag som tar sina kunder på allvar och jag hoppas att det också tränger ner genom organisationen.
Jag får korrigera mig lite i det jag skrev förut. I Köpvillkoren står "7.2 Du åtar dig att omgående informera Västtrafik om ändring av mobiltelefonnummer eller bankkortsnummer (t.ex. på grund av att det gamla har gått ut eller att du har bytt bank)." Det skulle med fördel gå att förtydliga med t ex "på grund av att det gamla har gått ut och du har fått ett nytt kort". Eftersom man får det nya kortet automatiskt kan det vara värt ett särskilt påpekande.
För övrigt har det tagit mer än två veckor nu från det drogs 200 kronor från mitt konto för att jag skulle kunna autoladda kortet på nytt men det är fortfarande inte aktiverat. Det är definitivt inte tillfredsställande. Västtrafik har ju fått mina pengar och då skall jag naturligtvis få min tjänst åtminstone efter den vecka som utlovats. Jag har i och för sig pengar kvar men om jag inte haft det så hade jag alltså stått där med lång näsa när det visade sig att kortet var tomt och jag inte kollat på hemsidan.
Finns alltså en del kvar att göra...
PS. Ringde Västtrafik och fick veta att kortet aktiveras först sedan man åkt på det efter det beloppet dragits. Rimligt kanske men det går ju att vara tydligare. Den här gången var de i alla fall trevliga på Kundservice fast det var något tekniskt fel på telefonen så jag fick ett oljud i örat med jämna mellanrum. Det var dock inte kundmottagaren som skrek åt mig. DS.
Jag får korrigera mig lite i det jag skrev förut. I Köpvillkoren står "7.2 Du åtar dig att omgående informera Västtrafik om ändring av mobiltelefonnummer eller bankkortsnummer (t.ex. på grund av att det gamla har gått ut eller att du har bytt bank)." Det skulle med fördel gå att förtydliga med t ex "på grund av att det gamla har gått ut och du har fått ett nytt kort". Eftersom man får det nya kortet automatiskt kan det vara värt ett särskilt påpekande.
För övrigt har det tagit mer än två veckor nu från det drogs 200 kronor från mitt konto för att jag skulle kunna autoladda kortet på nytt men det är fortfarande inte aktiverat. Det är definitivt inte tillfredsställande. Västtrafik har ju fått mina pengar och då skall jag naturligtvis få min tjänst åtminstone efter den vecka som utlovats. Jag har i och för sig pengar kvar men om jag inte haft det så hade jag alltså stått där med lång näsa när det visade sig att kortet var tomt och jag inte kollat på hemsidan.
Finns alltså en del kvar att göra...
PS. Ringde Västtrafik och fick veta att kortet aktiveras först sedan man åkt på det efter det beloppet dragits. Rimligt kanske men det går ju att vara tydligare. Den här gången var de i alla fall trevliga på Kundservice fast det var något tekniskt fel på telefonen så jag fick ett oljud i örat med jämna mellanrum. Det var dock inte kundmottagaren som skrek åt mig. DS.
tisdag 7 juni 2011
Att komma i kontakt med primärvården
Jag har nu snart gått i fyra dagar med kateter. Det har fungerat rätt bra. Tills i går eftermiddag vill säga då slangen lossnade. Jag märkte inte detta först men det blev naturligtvis stopp i katetern då. Däremot märkte jag ett välbekant tryck över blåsan. Sådant kan man känna ibland trots katetern så jag tog inte alltför allvarligt på det men så började det droppa i byxorna. Det var inte på någon lämplig plats för jag var på ICA Maxi, men jag klarade mig i alla fall hem utan någon större olycka. Där kunde jag i lugn och ro konstatera vad som hänt och fixa till detta. Plötsligt kissade jag som vanligt igen. Av en ren händelse stod jag just då precis vid toaletten med neddragna byxor så det var ju inte så farligt men lite rädd blev jag.
Jag ringde därför Sjukvårdsupplysningen. När man ringer dit hamnar man först i Sjukvårdsuppläsningen, det vill säga en massa hänvisningar vart man skall ringa i stället om man är svårt sjuk och behöver omedelbar hjälp. Sedan får man knappa in sitt personnummer och slutligen kopplas man fram till en telefonsvarare: "Vi har nu hög belastning och kan inte ta emot fler samtal. Var god återkom senare."
Efter en timme lyckades jag tränga igenom den här barriären och fick en telefonsvarare. "Beräknad kötid är för närvarande 44 minuter. Du behåller din plats i kön. Du har plats nummer 2." Plats 2 lär man få när kön är så lång att systemet har tappat räkningen. Härdar man ut rasar man sedan ner till plats 30 eller något sådant.
Efter ytterligare en timme gjorde jag ett nytt försök. Kön var fortfarande över en halvtimme, men då inträdde en ny funktion "Vill du i stället bli uppringd knappa in ditt telefonnummer och avsluta med fyrkant". Jag gjorde så och fick beskedet "vi ringer dig om cirka 11 minuter". Det tog fem minuter innan en vänlig sköterska ringde och jag fick faktiskt intrycket att hon engagerade sig personligt i problemet. Nåväl, hon sa att det inte verkade vara någon fara om jag fått i gång den igen så jag lugnade mig.
Hon gav mig också rådet att kontakta vårdcentralen i dag för att skölja ur katetern och kolla att allt satt riktigt. Det hade jag redan tänkt göra eftersom de sa samma sak på akuten i fredags kväll. Sålunda ringde jag vårcentralen klockan åtta i morse, när de öppnade. Tio minuter till med upptaget men sedan fick jag knappa in mitt telefonnummer för att bli uppringd. Det tog bara en kvart men då var det stopp igen. Inte i katetern utan i vården. Det fanns inte en sjuksköterska eller ens undersköterska att uppbringa med ledig tid på hela dagen.
Därför ringde jag kirurgen i Skene. Det var ju ändå där jag opererats. Jag kom fram till en levande människa efter två signaler. Jag fick en tid två timmar senare direkt. En sköterska vid namn Tommy tog hand om mig på utsatt tid. Han gjorde rent katetern med koksalt, han satte dit en ny och mer lätthanterlig förvaringspåse och pratade hela tiden vänligt och lugnande. Det tog tio minuter allt som allt. Det hade gått ännu snabbare om de inte flyttat in i nya lokaler just i dag och han därför inte hittade vad han letade efter med en gång.
Ibland fungerar sjukvården över all förväntan som när jag äntligen blev uppringd av Sjukvårdsupplysningen och allra mest i dag i Skene. Ibland fungerar den inte alls. Tur att jag inte är alltför allvarligt sjuk.
Jag ringde därför Sjukvårdsupplysningen. När man ringer dit hamnar man först i Sjukvårdsuppläsningen, det vill säga en massa hänvisningar vart man skall ringa i stället om man är svårt sjuk och behöver omedelbar hjälp. Sedan får man knappa in sitt personnummer och slutligen kopplas man fram till en telefonsvarare: "Vi har nu hög belastning och kan inte ta emot fler samtal. Var god återkom senare."
Efter en timme lyckades jag tränga igenom den här barriären och fick en telefonsvarare. "Beräknad kötid är för närvarande 44 minuter. Du behåller din plats i kön. Du har plats nummer 2." Plats 2 lär man få när kön är så lång att systemet har tappat räkningen. Härdar man ut rasar man sedan ner till plats 30 eller något sådant.
Efter ytterligare en timme gjorde jag ett nytt försök. Kön var fortfarande över en halvtimme, men då inträdde en ny funktion "Vill du i stället bli uppringd knappa in ditt telefonnummer och avsluta med fyrkant". Jag gjorde så och fick beskedet "vi ringer dig om cirka 11 minuter". Det tog fem minuter innan en vänlig sköterska ringde och jag fick faktiskt intrycket att hon engagerade sig personligt i problemet. Nåväl, hon sa att det inte verkade vara någon fara om jag fått i gång den igen så jag lugnade mig.
Hon gav mig också rådet att kontakta vårdcentralen i dag för att skölja ur katetern och kolla att allt satt riktigt. Det hade jag redan tänkt göra eftersom de sa samma sak på akuten i fredags kväll. Sålunda ringde jag vårcentralen klockan åtta i morse, när de öppnade. Tio minuter till med upptaget men sedan fick jag knappa in mitt telefonnummer för att bli uppringd. Det tog bara en kvart men då var det stopp igen. Inte i katetern utan i vården. Det fanns inte en sjuksköterska eller ens undersköterska att uppbringa med ledig tid på hela dagen.
Därför ringde jag kirurgen i Skene. Det var ju ändå där jag opererats. Jag kom fram till en levande människa efter två signaler. Jag fick en tid två timmar senare direkt. En sköterska vid namn Tommy tog hand om mig på utsatt tid. Han gjorde rent katetern med koksalt, han satte dit en ny och mer lätthanterlig förvaringspåse och pratade hela tiden vänligt och lugnande. Det tog tio minuter allt som allt. Det hade gått ännu snabbare om de inte flyttat in i nya lokaler just i dag och han därför inte hittade vad han letade efter med en gång.
Ibland fungerar sjukvården över all förväntan som när jag äntligen blev uppringd av Sjukvårdsupplysningen och allra mest i dag i Skene. Ibland fungerar den inte alls. Tur att jag inte är alltför allvarligt sjuk.
lördag 4 juni 2011
Kateter igen
Tyvärr har inte läkningen efter prostataoperationen gått så bra som jag hoppats. Efter ett par dagar och nätter då jag fått gå och kissa minst en gång i timmen blev det totalstopp i går kväll. Det kom fem droppar och det var inte tillräckligt för att trycket skulle lätta. Efter en timme ringde jag sjukvårdsupplysningen som rekommenderade ett besök på akuten. Jag ringde efter en taxi som kördes av en väldigt trevlig tjej, och det lättade lite på trycket när jag fick någon att prata med. På akuten gick det snabbt - till en början. Bara några minuter efter det jag kommit in tog Carolina hand om mig och mätte upp hur mycket det var kvar i blåsan (det var bara drygt 3 deciliter men det kändes som 3 liter) , tog blodprov och mätte blodtrycket som var mycket högt (antagligen ett samband med stoppet) och sedan fick jag sätta mig i väntrummet och vänta på en läkare med en förhoppning att det skulle lossna.
Där väntade jag och väntade och gjorde ett 10-tal fåfänga försök att komma i gång igen. Efter två timmar kände jag mig svimfärdig och kontaktade sköterskan i receptionen som genast avbröt det hon höll på med (skriva in en ny patient) och gick för att försöka påskynda att läkaren kom. En sköterska, Cecilia, kom med detsamma och jag fick lägga mig på en brits medan hon återigen mätte innehållet i blåsan. Det hade nu stigit till en halv liter. Snart kom läkaren och han konstaterade bara att det enda att göra var att sätta in en kateter. Cecilia kom tillbaka med en kollega för att fixa detta och trots lokalbedövning gjorde det djävulusiskt ont. Jag har nog aldrig känt något värre i hela mitt liv. De lyckades dock inte få dit den utan fick kalla på en kirurg. En glad kille kom strax efter och bedövade lite mer som lyckades trycka in katetern. Äntligen kunde blåsan tömmas och det behöver väl inte säga hur lättad jag kände mig.
Hem igen i taxi och än så länge har det gått ganska bra. Så nu får jag gå med kateter i en vecka, kanske längre. Men hellre det.
Där väntade jag och väntade och gjorde ett 10-tal fåfänga försök att komma i gång igen. Efter två timmar kände jag mig svimfärdig och kontaktade sköterskan i receptionen som genast avbröt det hon höll på med (skriva in en ny patient) och gick för att försöka påskynda att läkaren kom. En sköterska, Cecilia, kom med detsamma och jag fick lägga mig på en brits medan hon återigen mätte innehållet i blåsan. Det hade nu stigit till en halv liter. Snart kom läkaren och han konstaterade bara att det enda att göra var att sätta in en kateter. Cecilia kom tillbaka med en kollega för att fixa detta och trots lokalbedövning gjorde det djävulusiskt ont. Jag har nog aldrig känt något värre i hela mitt liv. De lyckades dock inte få dit den utan fick kalla på en kirurg. En glad kille kom strax efter och bedövade lite mer som lyckades trycka in katetern. Äntligen kunde blåsan tömmas och det behöver väl inte säga hur lättad jag kände mig.
Hem igen i taxi och än så länge har det gått ganska bra. Så nu får jag gå med kateter i en vecka, kanske längre. Men hellre det.
onsdag 1 juni 2011
Opererad!
Varning! Den som har operations- eller sjukhusskräck eller tycker blod är äckligt bör hoppa över detta inlägg.
Bilden ovan visar Skene sjukhus och som synes är det under ombyggnad. Lite tråkigt kanske för mig som fick stå ut med en del provisoriska förhållanden när jag nu genomgick min prostataoperation men det blir i alla fall bättre för dem som i framtiden skall göra samma sak.
Fast så illa var det inte. Att ligga på sjukhus tycker jag är rätt OK, åtminstone om det bara är två dagar. Trevlig personal och man blir omhändertagen. Men låt oss ta det från början.
I måndags var jag på Skene sjukhus för att förberedas för operationen. Jag skulle vara där klockan 08.00 och skulle vara klar vid lunchtid. Eftersom jag hade inbokat möte i Göteborg klockan 12.30 var det tveksamt om jag skulle hinna till detta. Men när jag väl lyckats skriva in mig, vilket var lite svårt eftersom de höll på att flytta, blev det dags för provtagning. Rätt lång kö och en ensam kille men det gick ändå snabbt. Vidare till EKG, där det gick supersnabbt. Och inte var det något fel på hjärtat heller.
Nu var klockan inte ens nio och jag hade kvar att träffa en planeringssköterska och mina två läkare: narkosläkaren och urologen som skulle utföra operationen. Jag lyckades komma mitt i kafferasten men även jag blev bjuden på kaffe. Sköterskan gick igenom hur operationen skall gå till och vad jag skall tänka på som att duscha ordentligt på morgonen och ta på mig rena kläder. Båda läkarna kom snabbt och nästan samtidigt varför jag fick ta narkosläkaren först. Han föreslog sövning framför lokalbedövning efter att han konsulterat EKG-diagrammet. Slutligen blev det dags att träffa urologen, som skulle utföra själva operationen. Jag har träffat honom vid mina tidigare besök och han utstrålade trygghet när han förklarade att han skulle gå in via urinröret och fila av lite på prostatan.
Det lät kanske inte så trevligt men jag hann i alla fall med god marginal till mötet i Göteborg.
I går tisdag var det så dags för operationen. Även då skulle jag vara där klockan 08.00 för att bli inlagd på vårdavdelning 8. Jag gick direkt dit, presenterade mig och det visade sig att jag var väntad. Jag fick snabbt en säng och kunde lägga mig att vila i väntan på operationen. Strax efter klockan 10 kom en sköterska och sa att nu var det dags. Hon gav mig ett par Panodil och en lugnande tablett och körde mig på sängen ned till källarvåningen och där fick jag flytta över till en operationsvagn (eller vad det nu heter). Jag fick också en grön mössa på huvudet. Sedan minns jag inte mer förrän två flickor stod bredvid och sa:
- Så, Staffan, då var allting klart.
Då var klockan 13.30 och jag hade inte märkt någonting. Men de hade satt in en kateter och det gjorde lite ont. Dessutom kände jag mig otroligt kissnödig trots att det inte fanns någon urin i blåsan. Den tog katetern hand om. Jag fick också dropp i form av koksalt, som skulle skölja genom kroppen. Totalt torde det ha blivit nästan 30 liter som rann genom och som sköterskorna fick tömma regelbundet. Förutom lösningen var det blod som rann ut.
Sedan fick jag ligga på postoperativa till klockan 18.00 då två trevliga tjejer från avdelning 8 kom och hämtade mig. Jag hade fått byta till fönsterplats eftersom vi bara var två på salen, som hade plats för tre. Så fick jag äntligen lite kaffe och två smörgåsar att äta. Då hade jag inte ätit något på hela dagen. Dricka fick jag inte göra från klockan 06.00 till dessa operationen var klar. Jag drack nog två liter saft under tiden jag väntade på postoperativa.
Jag mådde efter omständigheterna väldigt bra och läste en bok alltmedan sköterskorna kom in och tömde kärlet med koksalt som runnit genom mig och urin från katetern och frågade hur det stod till. Klockan 22.00 var det nattning och jag fick en sömntablett men hade ändå lite svårt att sova. Inte så konstigt när jag var i princip fastbunden med alla slangar i kroppen.
Klockan 04.00 i morse stängde nattsköterskan av koksaltslösningen och strax före 06.00 rev hon bort katetern. Det gjorde lite ont men det var skönt att bli av med den. En halvtimme senare kunde jag kissa på vanligt sätt, men det var mest blod som kom. Sedan tryckte det på något alldeles förfärligt hela morgonen och förmiddagen och jag fick gå och kissa flera gånger i timmen. Fortfarande mycket blod men också några droppar urin. Blodet i urinen lär jag få dras med i mellan 6 och 8 veckor och under den tiden skall jag dricka mycket.
Det värsta var att det uppmättes lite väl stora mängder urin som blev kvar i blåsan. Det gjordes tre mätningar och den andra visade mer än den första. Skulle det bli kateter igen? En tredje mätning visade också på en hög mängd men det var i alla fall på rätt sida om marginalen. Så efter det jag fått lunch kunde jag strax efter klockan ett lämna sjukhuset som en fri man. Lite trött naturligtvis men glad att operationen gått bra. Får väl bara hoppas att det inte tillstöter några komplikationer nu.
Nu återstod egentligen det värsta. Nämligen att besöka Apoteket Kronan i Skene där jag skulle hämta ut sprutor som jag skall ta själv för att tunna ut blodet och förhindra uppkomsten av blodproppar. Dessa fanns bara på just det apoteket. När jag kom in betjänades nummer 21 av en enda dam. De andra kassorna stod tomma. Jag fick nummer 41 på min nummerlapp. Strax efter kom dock tre damer till och öppnade var sin kassa. De hade tydligen haft lunch men nu gick det undan lite bättre. Fast det tog i alla fall en halvtimme innan jag blev expedierad. Jag som trott att apoteksköer försvann i samband med ett apoteken avreglerades.
Nu har jag just tagit en sådan spruta. Det gick bra. Men jag gjorde misstaget att läsa bipacksedeln och alla de biverkningar som kan uppkomma. Svår erektion t ex. Men det är mindre än en gång på 10 000 så det är nog rätt liten risk för min del.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)