I går skulle det bli sol. Väl tajmat tyckte jag, som skulle ta hand om hundarna eftersom min far skulle opereras för bråck och få tillbringa natten på sjukhus. Inte fan blev det någon sol, om man undantar två minuter när jag satt i bilen och hade solen mitt i ögonen och inte önskade något hellre än att den skulle förvsinna. Sedan började det regna igen eller åtminstone dugga. Men det höll upp några timmar mitt på dagen. Dock har boråsarna nu blivit så vana vid regnet att de använder paraply även när det inte regnar. De har tröttnat på att kolla. Beaglen Pajo och jag har en likhet: vi irriterar oss på folk som har paraplyt uppfällt även om det inte regnar. Jag har med ålderns rätt lärt mig att tiga och lida men Pajo, som bara är tre och ett halvt år skäller på dem. Bokstavligt alltså.
Undrar för övrigt om Pajo inte tror att han är polishund. Han skäller nämligen på bilar som inte håller hastighetsbegränsningen och EU-mopeder som kör på gångbana och cykelväg. För övrigt kan man undra om barn i dag inte får lära sig normal respekt för en hund. Det är ju klart att om de springer förbi en hund 2 decimeter från nosen så blir hunden rädd och morrar. Hoppar de sedan till så blir det ju inte precis bättre. Men det är väl så att många av dagens unga är så lata att de inte orkar ta en meter omväg. Inte orkar de lämna tillbaka returglasen heller eller ens lägga dem i papperskorgen utan krossar flaskorna mot marken så det blir miljoner glasskivor. Sådana är inte bra för hundtassar. Dessutom riskerar vi att av den anledningen bli utan julmust.
Det blir värre och värre med jularna. Först tog de bort Arne Weise och nu står tydligen såväl julmusten som julskinkan på tur. Det har visats några filmer om vanskötta grisar i TV och genast är tidningarna och frågar: Skall du äta julskinka nu? Det är förfärligt detta med de vanskötta grisarna men det finns ju också grisar som har det bra under sin livstid. Så bra man nu kan ha det när det är på förhand bestämt att man skall bli julmat. Fast jag tror att Lisbeth Åkerman kan bli en bra julvärd. Bara hon inte bränner sig på fingrarna när hon tänder ljuset.
Påminner mig om en historia från Västgöta-Bengtsson. Det var en stockholmsfamilj som hyrde en stuga av en bonde på västgötaslätten. Nu tyckte de att det skulle vara trevligt med ett djur i stugan varför de köpte en gris. Den grisen fick det verkligen bra och blev klart övergödd. Men så blev det höst och stockholmsfamiljen kunde ju inte gärna ta grisen med hem. Den lilla gulliga kultingen hade nämligen blivit en stor sugga. Så de frågade bonden om han ville köpa tilllbaka den. Klart att han ville: en så välgödd gris skulle ge stora pengar vid slakt. Så han frågade vad de ville ha för den:
- Ja, vi köpte den ju för 50 kronor men nu har vi slitit på den hela sommaren så får vi 25 kronor för den blir det bra.
Efter detta brukade bonden alltid säga:
- Ja' unnrar om stockholmare är sôm normala männischer.
Koenigsegg har backat ur Saab-affären. Någon som är förvånad? Inte jag i alla fall. Möjligen då för att illussionen uppehölls så länge. Hoppet står nu till kineserna som köper Volvo att de även köper Saab. Vad blir då det nya namnet. Salvo eller Vaab? Vab är kanske ännu bättre. Då kan man ju ringa arbetsgivaren och säga "jag vabbar i dag". Då betyder att det antingen är barnen som är sjuka eller också att bilen är på verkstad. Fast är inte vårt land för litet för bilindustri? Jag tror inte Trollhättan går under för att Saab läggs ned. Borås blev av med så gott som all teko-industri. Inte gick Borås under för det. Göteborg blev av med all varvsindustri. Inte gick Göteborg under för det.
I Borås Tidning i dag fick jag en deja vù när jag såg en bild. Den visade en kö på 400 personer. Sådana köer på den platsen såg man också på 1950-talet, men då berodde det på att Systembolaget låg i huset. Nu ligger där en vårdcentral och kön visade alltså folk som väntade på att vaccineras mot svininfluensa. Nu är det de som är upp till 50 år som vaccineras. Vi som är över 50 år och inte tillhör någon riskgrupp får vänta ytterligare några veckor. Om inte vaccinet hinner ta slut. Ändå är de flesta som dött i svininfluensan över 50 år.
Det var också på den här platsen det låg en inrättning som kallades "underjorden". Dit gick herrar ned för att lätta på trycket. Det kostade 10 öre - och det var det i regel värt. Även självaste kyrkoherden i en församling utanför stan var tvungen att smyga ned dit och blev igenkänd av gumman i kassan:
- Är det inte kykoherde Johansson i Öxahult?
- Jo, svarade kyrkoherden som inte alls ville bli igenkänd.
- Då ska ja be å få bju på detta lella.
Väl utkommen skulle kyrkoherden besöka Systembolaget. Strax innan dörren mötte han dock en församlingsbo:
- Se Karlsson, vad gör han i de här krokarna?
- Jo, ja tänkte ja s'ulle fråga kyrkoherden däsamma men så kôm ja att tänka på att de har ju inte ja mä å gôra.
I måndags hände det igen. Ett X2000-tåg blev stående mellan Hallsberg och Katrineholm på grund av att en kontaktledning hängde ned. En uppmärksam lokförare märkte att något var på tok och stannade innan han rivit hela ledningen. Det borde han inte gjort för Banverket trodde inte på honom. De vägrade skicka ut en reparatör nämligen och lokföraren kunde inte köra vidare eftersom han förstod att det skulle ställa till en ännu värre situation. Tåget stod där det stod. I nästan fem timmar! Först då kördes ett annat tåg upp på spåret bredvid och resenärerna kunde flyttas över till detta, som hade varit klart i Hallsberg länge men inte fick köras ut för Banverket eftersom det fanns en massa godståg som skulle prioriteras. Tydligen viktigare än att undsätta 150 resenärer i ett mörkt och utkylt tåg. Resenärerna kom till Stockholm sex timmar försenade.
En blogg som jag hållit på med i sedan juli 2008. Den handlar mycket om tåg och bussar men också om vardagslivets små glädjeämnen och förtretligheter. Skriv gärna en kommentar på mina inlägg men du måste ange ditt namn (det riktiga eller en känd signatur). Annars godkänner jag vanligtvis inte din kommentar. Var god respektera upphovsrätten för de bilder jag lägger ut på bloggen. Kontakta mig om du vill använda dem annat än rent privat.
onsdag 25 november 2009
tisdag 17 november 2009
Min första dag som TV-kändis
Så kom då dagen jag skulle vara med i TV. Närmare bestämt i Kanal 5:s Ullared-serie. Finns på nätet så ni kan kolla själva.
http://www.kanal5play.se/program/play/ullared-s01e03
Genomlid först reklamen och dra sedan fram till minut 36 så börjar korvätartävlingen och någon minut senare så dyker jag upp som tämligen misslyckad cheerleader iklädd grön väst och med kamera på magen. Jag är inte sminkad utan jag var solbränd när inspelningen gjordes i slutet av juni.
Det var inte mitt första TV-framträdande men det längsta. Sammanlagt syns jag nämligen i bild cirka 10 sekunder och dessutom är det första gången min röst hörs. Så jag avstod kvällswhiskyn i går eftersom jag visste att jag skulle åka och handla i dag på förmiddagen. Jag ville ju inte åka fast för rattfylleri och figurera på löpsedlarna också "TV-stjärna körde rattfull". Innan jag åkte letade jag noga i min samling av peruker och mörka glasögon. Hittade dock inget som passade så jag tog tjuren vid hornen och åkte omaskerad. Fick vända för att hämta min favoritpenna att skriva autografer med. Men det konstiga var att ingen kände igen mig. Ingen sade något i alla fall. Kassörskan gav mig ingen extra kändisrabatt och inte ens en fri papperskasse. Annars har jag hört att det skall finnas något som heter kändisfrikasse. Eller kändisfrikassé kanske det skall vara.
Det blev inte så mycket den här gången men det kommer mera. Ullareds-serien har tre avsnitt kvar och under ett av dem visas bilder från bussresan mellan Vittskövle och Ullared. Kanske jag skymtar då också. Fast säkert är det inte. Visserligen försökte jag springa när jag såg fotograferna men det var inte alltid jag hann i kapp dem.
Men jag måste säga att jag tycker kändisarna är lite överkänsliga när de klagar över att de inte lämnas i fred. Jag tycker livet i dag har varit precis som vanligt. Som det var innan jag blev TV-kändis alltså. De har inte ens ringt från På spåret och frågat om jag vill vara med. Jag läste också att Rose-Marie och Kjell i Ullareds-serien har blivit trakasserad av grannarna. Även detta måste vara betydligt överdrivet. Grannarna har varit lika vänliga som vanligt.
http://www.kanal5play.se/program/play/ullared-s01e03
Genomlid först reklamen och dra sedan fram till minut 36 så börjar korvätartävlingen och någon minut senare så dyker jag upp som tämligen misslyckad cheerleader iklädd grön väst och med kamera på magen. Jag är inte sminkad utan jag var solbränd när inspelningen gjordes i slutet av juni.
Det var inte mitt första TV-framträdande men det längsta. Sammanlagt syns jag nämligen i bild cirka 10 sekunder och dessutom är det första gången min röst hörs. Så jag avstod kvällswhiskyn i går eftersom jag visste att jag skulle åka och handla i dag på förmiddagen. Jag ville ju inte åka fast för rattfylleri och figurera på löpsedlarna också "TV-stjärna körde rattfull". Innan jag åkte letade jag noga i min samling av peruker och mörka glasögon. Hittade dock inget som passade så jag tog tjuren vid hornen och åkte omaskerad. Fick vända för att hämta min favoritpenna att skriva autografer med. Men det konstiga var att ingen kände igen mig. Ingen sade något i alla fall. Kassörskan gav mig ingen extra kändisrabatt och inte ens en fri papperskasse. Annars har jag hört att det skall finnas något som heter kändisfrikasse. Eller kändisfrikassé kanske det skall vara.
Det blev inte så mycket den här gången men det kommer mera. Ullareds-serien har tre avsnitt kvar och under ett av dem visas bilder från bussresan mellan Vittskövle och Ullared. Kanske jag skymtar då också. Fast säkert är det inte. Visserligen försökte jag springa när jag såg fotograferna men det var inte alltid jag hann i kapp dem.
Men jag måste säga att jag tycker kändisarna är lite överkänsliga när de klagar över att de inte lämnas i fred. Jag tycker livet i dag har varit precis som vanligt. Som det var innan jag blev TV-kändis alltså. De har inte ens ringt från På spåret och frågat om jag vill vara med. Jag läste också att Rose-Marie och Kjell i Ullareds-serien har blivit trakasserad av grannarna. Även detta måste vara betydligt överdrivet. Grannarna har varit lika vänliga som vanligt.
söndag 15 november 2009
Inte alla tåg är försenade
Jag har skrivit en del om tågförseningar här, senast i går. Det kan därför vara anledning att någon gång skriva om för tidiga tåg också. Godstågen brukar ibland kunna vara ett par timmar tidigare men av naturliga skäl är det inte så ofta det händer resandetåg eftersom dessa har annonserade tider att ta hänsyn till.
Dock har det hänt nu i kväll. Tåg 90399 låg 143 minuter före tiden när det nu passerade Älvängen på linjen mellan Trollhättan och Göteborg. Det gick dock i annonserad tid från Trollhättan och kommer om allt gå väl att komma till Göteborg 25 minuter före annonserad tid, men det är ju inte så farligt. Det är sällan resenärerna blir ledsna för att de kommer fram för tidigt.
Hur blev det nu så? Är Tågkompaniet landets bästa tågoperatör och det är därför? Ja, Tågkompaniet är enligt min mening landets bästa tågoperatör på persontrafiksidan och Tågåkeriet i Bergslagen (Tågab) på godssidan. Men det är inte därför. Utan det var så att banarbetet mellan Trollhättan och Göteborg blev klart ett par timmar tidigare än beräknat och därför fick Oslo-tåget fortsätta till Göteborg och resenärerna slapp byta till buss. Men ett indraget tåg kan inte återanordnas med samma nummer utan man tog det nummer som tomtåget, som skulle gått vid midnatt, hade. Och då blev det så här. Jag - ja, det är lika bra ett erkänna att det är jag som ligger bakom - har i flera år försökt få till något sådant här men det här alltid spruckit av olika anledningar. Men skam den som ger sig!
Dock har det hänt nu i kväll. Tåg 90399 låg 143 minuter före tiden när det nu passerade Älvängen på linjen mellan Trollhättan och Göteborg. Det gick dock i annonserad tid från Trollhättan och kommer om allt gå väl att komma till Göteborg 25 minuter före annonserad tid, men det är ju inte så farligt. Det är sällan resenärerna blir ledsna för att de kommer fram för tidigt.
Hur blev det nu så? Är Tågkompaniet landets bästa tågoperatör och det är därför? Ja, Tågkompaniet är enligt min mening landets bästa tågoperatör på persontrafiksidan och Tågåkeriet i Bergslagen (Tågab) på godssidan. Men det är inte därför. Utan det var så att banarbetet mellan Trollhättan och Göteborg blev klart ett par timmar tidigare än beräknat och därför fick Oslo-tåget fortsätta till Göteborg och resenärerna slapp byta till buss. Men ett indraget tåg kan inte återanordnas med samma nummer utan man tog det nummer som tomtåget, som skulle gått vid midnatt, hade. Och då blev det så här. Jag - ja, det är lika bra ett erkänna att det är jag som ligger bakom - har i flera år försökt få till något sådant här men det här alltid spruckit av olika anledningar. Men skam den som ger sig!
lördag 14 november 2009
Rätt trist just nu
Den här tiden på året är väl den allra tristaste. Vissa dagar som i dag ser man ju knappt något ljus alls. Trösten är att det är ganska varmt ute, termometern visade i dag på eftermiddagen på 10 grader plus här i Borås.
Tur då att det finns banarbeten som livar upp. Fredag-söndag denna vecka är det avstängt mellan Göteborg och Trollhättan. Sedan kör tågen normalt i en vecka och så blir det en hel veckas avbrott. Trots att det borde finnas god erfarenhet av sådana avbrott vid det här laget är det alltid en del som inte går efter planerna. Den här gången såg det mesta OK ut innan. Tidtabellerna var rätt, Internet såg rätt ut, Västtrafik hade informerat korrekt om än lite småtaffligt, NSB har gjort allt rätt.
Då ringer en kollega i måndags och säger att han hittat att det står på Resrobot på nätet att tågen går som vanligt mellan Göteborg och Trollhättan. Det visade sig dock bara gälla ett enda tåg måndag-lördag men dessutom på sträckan mellan Göteborg och Ed. Nu var inte felupplysningen så farlig. Det snälla SJ kör nämligen buss Göteborg-Trollhättan när våra tåg skulle gått. Våra bussar går nämligen 35 minuter tidigare än tågen för att tågen skall gå i rätt tid från Trollhättan och förbindelserna i Oslo fungera. Men det kunde dyka upp resande till Ed och dit kör inte SJ. Så det blev en gardering med buss Trollhättan-Ed i anslutning till SJ:s bussar. I och med det stod fel här blev det också möjligt att köpa biljett med fel tider. Lyckligtvis var det ingen som hade gjort det när felet blev tillrättat i onsdags.
I går drabbades SJ av det otroliga att två tåg fick ställas upp i Kalmar därför att de hade alltför många slitna bromsblock. Innan man fått ut reparatör (från Nässjö) som kunde fixa detta hade tre tåg blivit tvungna att ställas in och ersättas av buss. Ett av dessa skulle gått från Göteborg 12.12, två minuter efter våra bussar till Trollhättan. Det blev alltså en salig röra av resande i riktning Oslo och i riktning Kalmar. Naturligtvis satte sig en del på fel buss och fann att de kom till Trollhättan i stället för till Kalmar. Där blev det att åka tillbaka och åka med tåget 4 timmar senare, som dock hade den fördelen att det gick.
Ännu mer försenade blev resenärerna i flera X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm i går - det var ju fredag den trettonde. Ett tåg rev nämligen kontaktledningen mellan Finnerödja och Laxå och lyckades göra det så att båda spåren blev ofarbara. Ersättningsbussar för minst 3 000 resenärer kunde man möjligen drömma om men inte tänka på. 60 bussar i Närke en fredagskväll klarar inte ens den bransch som brukar klara allt. Underverk också även om det tar lite längre tid. Och att komma med de fem bussar , som gick att ragga upp, skulle antagligen ha framkallat folkupplopp bland dem som inte kom med. Det blev alltså att sitta kvar i tågen och vänta. Tågen stod på station så det gick förhoppningsvis att gå ut och få frisk luft. Värst dock för det tåg som rev ledningen. Det blev kvar där i sex timmar innan resande kunde flyttas över till ett annat tåg.
I måndags skulle det bli klart vilka som gick vidare till tävlingen som bäst 50+-bloggare. Nu drog det ut ända till onsdagen innan det blev klart och först trodde jag att Staffans tankar om lite av varje gått vidare. Men när jag läste närmare så var det Skatans tankar. Eftersom jag vet att Skatan varit inne på min blogg så kanske en gratulation går fram. Det var 54 bloggar som tävlade i min klass så det är inte precis någon skam att inte ha gått vidare. Jag är tillräckligt glad åt att någon överhuvudtaget nominerade min blogg.
I kväll kollar jag Dansbandskampen och håller på Schytts. Bandet är från Herrljunga och sångaren jobbar som tågklarerare där. Så de får säkert min röst. Men jag skall väl höra de andra banden innan jag bestämmer mig definitivt. Konkurrensen är stenhård i kväll: Date, Torgny Melins, Highlights och Titanix. Lär vara första gången som inte ett enda band har haft ett zäta i namnet.
Tur då att det finns banarbeten som livar upp. Fredag-söndag denna vecka är det avstängt mellan Göteborg och Trollhättan. Sedan kör tågen normalt i en vecka och så blir det en hel veckas avbrott. Trots att det borde finnas god erfarenhet av sådana avbrott vid det här laget är det alltid en del som inte går efter planerna. Den här gången såg det mesta OK ut innan. Tidtabellerna var rätt, Internet såg rätt ut, Västtrafik hade informerat korrekt om än lite småtaffligt, NSB har gjort allt rätt.
Då ringer en kollega i måndags och säger att han hittat att det står på Resrobot på nätet att tågen går som vanligt mellan Göteborg och Trollhättan. Det visade sig dock bara gälla ett enda tåg måndag-lördag men dessutom på sträckan mellan Göteborg och Ed. Nu var inte felupplysningen så farlig. Det snälla SJ kör nämligen buss Göteborg-Trollhättan när våra tåg skulle gått. Våra bussar går nämligen 35 minuter tidigare än tågen för att tågen skall gå i rätt tid från Trollhättan och förbindelserna i Oslo fungera. Men det kunde dyka upp resande till Ed och dit kör inte SJ. Så det blev en gardering med buss Trollhättan-Ed i anslutning till SJ:s bussar. I och med det stod fel här blev det också möjligt att köpa biljett med fel tider. Lyckligtvis var det ingen som hade gjort det när felet blev tillrättat i onsdags.
I går drabbades SJ av det otroliga att två tåg fick ställas upp i Kalmar därför att de hade alltför många slitna bromsblock. Innan man fått ut reparatör (från Nässjö) som kunde fixa detta hade tre tåg blivit tvungna att ställas in och ersättas av buss. Ett av dessa skulle gått från Göteborg 12.12, två minuter efter våra bussar till Trollhättan. Det blev alltså en salig röra av resande i riktning Oslo och i riktning Kalmar. Naturligtvis satte sig en del på fel buss och fann att de kom till Trollhättan i stället för till Kalmar. Där blev det att åka tillbaka och åka med tåget 4 timmar senare, som dock hade den fördelen att det gick.
Ännu mer försenade blev resenärerna i flera X2000-tåg mellan Göteborg och Stockholm i går - det var ju fredag den trettonde. Ett tåg rev nämligen kontaktledningen mellan Finnerödja och Laxå och lyckades göra det så att båda spåren blev ofarbara. Ersättningsbussar för minst 3 000 resenärer kunde man möjligen drömma om men inte tänka på. 60 bussar i Närke en fredagskväll klarar inte ens den bransch som brukar klara allt. Underverk också även om det tar lite längre tid. Och att komma med de fem bussar , som gick att ragga upp, skulle antagligen ha framkallat folkupplopp bland dem som inte kom med. Det blev alltså att sitta kvar i tågen och vänta. Tågen stod på station så det gick förhoppningsvis att gå ut och få frisk luft. Värst dock för det tåg som rev ledningen. Det blev kvar där i sex timmar innan resande kunde flyttas över till ett annat tåg.
I måndags skulle det bli klart vilka som gick vidare till tävlingen som bäst 50+-bloggare. Nu drog det ut ända till onsdagen innan det blev klart och först trodde jag att Staffans tankar om lite av varje gått vidare. Men när jag läste närmare så var det Skatans tankar. Eftersom jag vet att Skatan varit inne på min blogg så kanske en gratulation går fram. Det var 54 bloggar som tävlade i min klass så det är inte precis någon skam att inte ha gått vidare. Jag är tillräckligt glad åt att någon överhuvudtaget nominerade min blogg.
I kväll kollar jag Dansbandskampen och håller på Schytts. Bandet är från Herrljunga och sångaren jobbar som tågklarerare där. Så de får säkert min röst. Men jag skall väl höra de andra banden innan jag bestämmer mig definitivt. Konkurrensen är stenhård i kväll: Date, Torgny Melins, Highlights och Titanix. Lär vara första gången som inte ett enda band har haft ett zäta i namnet.
måndag 9 november 2009
När jag rev Berlinmuren
Min roll i Berinmurens fall har varit okänd tills nu. Jag var nämligen en av dem som var med om att riva den. Dock var jag lite sen. Jag började inte rivningen för i dag 20 år sedan utan det var i september 1990 som jag råkade passera Berlin och rev en bit av muren. En mycket liten bit. Men stenen jag rev har jag i alla fall kvar i dag som ett minne. Den tar inte stor plats. Den är en centimeter i diameter. En liten sak för min samling. En stor sak för mänskligheten.
Det är alltså i dag 20 år sedan som nyheterna nådde oss att folk börjat ta sig från Ungern till Österrike utan att någon stoppade dem. Lite senare fick vi också höra att de tog sig från Östberlin till Västberlin utan att bli stoppade. Det var med skräckblandad förtjusning man hörde detta. Skräck därför att vi nog inte var många som trodde att detta skulle ske oblodigt. Kanske det rentav var starten till tredje världskriget vi bevittnade. Men snart stod det klart att DDR:s nye ledare Egon Krenz inte skulle vidta några åtgärder. På samma sätt höll sig Gorbatjov i Moskva lugn. Det vi bevittnade var ett av det mest fantastiska i historien - kanske rentav det mest fantastiska. Järnridån och Berlinmuren föll utan någon blodspillan. I varje fall inte från militärs eller polis sida. Den blodspillan som uppstod härrörde sig till alla Trabant-olyckor på motorvägarna.
I juni 1990 var jag med om en fantastisk upplevelse i samband med en bussresa till bland annat Burgenland i Österrike på gränsen till Ungern. Reseledaren berättade att han två veckor tidigare hade fått ta med sig gruppen in i Ungern utan att ha visum. Vi gjorde ett försök att få göra samma sak. När vi gick genom före detta ingenmansland försökte några österrikare som inte hängt med i historien genom rop och gester stoppa oss. Vi brydde oss dock inte och kom fram till ungerska gränsen, där vi möttes av några mycket vänliga gränsvakter, till synes obeväpnade. De hälsade oss välkomna men beklagade att de fått direktiv att inte släppa in turister i Ungern men önskade oss välkomna senare. Men vi fick i alla fall vara med om något som varit totalt omöjligt ett halvår tidigare.
Jag var inte i gamla DDR mer än ett par gånger och då på genomresa, men det har blivit ett 10-tal gånger sedan 1989. Det har varit fantastiskt att följa utvecklingen. Dock är ju inte allt lika bra som det ser ut av fasaderna. Fortfarande är lönerna lägre i öst. Arbetslösheten är också mycket högre till skillnad från DDR-tiden då alla bereddes arbete. Många har alltså faktiskt fått det sämre rent materiellt. Men de har fått en sak som är värd mycket mer: frihet. Ni kanske minns min blogg från i maj när jag berättade om det gamla Stasi-fängelset i Magdeburg. Vår ciceron Johannes hade suttit i sådant fängelse därför att han hade gett västerländska tidningar till grannarna och uttalat sig kritiskt om Berlinmuren. Angivare fanns överallt. Kanske din granne var angivare eller rentav din hustru eller din son.
Jag är i dag glad att detta hände och fylld av tacksamhet mot de styrande som lät det ske. I dag har Tyskland en förbundskansler som är uppvuxen i DDR. Och även om det kunde ha gått lite fortare med östs "anpassning" så går det åt rätt håll.
Stasi-fängelet i Magdeburg
Cell i Stasi-fängelset i Magdeburg
Här påbörjades 1951 återuppbyggnaden efter andra världskriget i Magdeburg. Men det skulle ta 38 år till innan det började bli som före andra världskriget.
Anmärkning: Jag har skrivit här att muren började rivas 1989. Det är inte riktigt korrekt. Den fysiska rivningen skedde först 1990. Men det är den 9 november 1989 som brukar räknas som dagen för murens fall.
Det är alltså i dag 20 år sedan som nyheterna nådde oss att folk börjat ta sig från Ungern till Österrike utan att någon stoppade dem. Lite senare fick vi också höra att de tog sig från Östberlin till Västberlin utan att bli stoppade. Det var med skräckblandad förtjusning man hörde detta. Skräck därför att vi nog inte var många som trodde att detta skulle ske oblodigt. Kanske det rentav var starten till tredje världskriget vi bevittnade. Men snart stod det klart att DDR:s nye ledare Egon Krenz inte skulle vidta några åtgärder. På samma sätt höll sig Gorbatjov i Moskva lugn. Det vi bevittnade var ett av det mest fantastiska i historien - kanske rentav det mest fantastiska. Järnridån och Berlinmuren föll utan någon blodspillan. I varje fall inte från militärs eller polis sida. Den blodspillan som uppstod härrörde sig till alla Trabant-olyckor på motorvägarna.
I juni 1990 var jag med om en fantastisk upplevelse i samband med en bussresa till bland annat Burgenland i Österrike på gränsen till Ungern. Reseledaren berättade att han två veckor tidigare hade fått ta med sig gruppen in i Ungern utan att ha visum. Vi gjorde ett försök att få göra samma sak. När vi gick genom före detta ingenmansland försökte några österrikare som inte hängt med i historien genom rop och gester stoppa oss. Vi brydde oss dock inte och kom fram till ungerska gränsen, där vi möttes av några mycket vänliga gränsvakter, till synes obeväpnade. De hälsade oss välkomna men beklagade att de fått direktiv att inte släppa in turister i Ungern men önskade oss välkomna senare. Men vi fick i alla fall vara med om något som varit totalt omöjligt ett halvår tidigare.
Jag var inte i gamla DDR mer än ett par gånger och då på genomresa, men det har blivit ett 10-tal gånger sedan 1989. Det har varit fantastiskt att följa utvecklingen. Dock är ju inte allt lika bra som det ser ut av fasaderna. Fortfarande är lönerna lägre i öst. Arbetslösheten är också mycket högre till skillnad från DDR-tiden då alla bereddes arbete. Många har alltså faktiskt fått det sämre rent materiellt. Men de har fått en sak som är värd mycket mer: frihet. Ni kanske minns min blogg från i maj när jag berättade om det gamla Stasi-fängelset i Magdeburg. Vår ciceron Johannes hade suttit i sådant fängelse därför att han hade gett västerländska tidningar till grannarna och uttalat sig kritiskt om Berlinmuren. Angivare fanns överallt. Kanske din granne var angivare eller rentav din hustru eller din son.
Jag är i dag glad att detta hände och fylld av tacksamhet mot de styrande som lät det ske. I dag har Tyskland en förbundskansler som är uppvuxen i DDR. Och även om det kunde ha gått lite fortare med östs "anpassning" så går det åt rätt håll.
Stasi-fängelet i Magdeburg
Cell i Stasi-fängelset i Magdeburg
Här påbörjades 1951 återuppbyggnaden efter andra världskriget i Magdeburg. Men det skulle ta 38 år till innan det började bli som före andra världskriget.
Anmärkning: Jag har skrivit här att muren började rivas 1989. Det är inte riktigt korrekt. Den fysiska rivningen skedde först 1990. Men det är den 9 november 1989 som brukar räknas som dagen för murens fall.
lördag 7 november 2009
Vackra ord - om mig
I går skrev jag med vemod ett mejl som jag egentligen skulle skrivit för länge sedan. Men det är ju så att man drar på beslut så länge som möjligt och fast jag egentligen redan i somras bestämt mig för att sluta skriva i tidningen Bussbranschen så kom det där mejlet inte i väg. Det kom annat i vägen. Ny redaktör till exempel och det skulle ju kunna se ut som om det var därför jag lämnade in. Så därför låg jag bara lågt, tog inga uppdrag (fick inga heller) och jag fick ett i och för sig lockande anbud när det gällde vårt fortsatta samarbete. Men gubben har blivit lat på gammaldagar och man kan inte göra allt bara för att det är roligt. Det är bundet också.
Att komma ut och träffa folk för research är den trevliga delen av journalistjobbet. Att sitta vid datorn och försöka komma i gång med artikeln kan vara rena helvetet. Ofta dessutom under tidspress. Pressläggning är något heligt som måste hållas. Kommer tidningen till tryckeriet en dag för sent på grund av en slö reporter så betyder det inte att tidningen kommer en dag för sent till prenumeranterna. Det kan i värsta fall betyda att den blir mer än en vecka sen eftersom tryckeriet har andra kontrakterade jobb. Till sist får man i alla fall till en artikel som även om den inte är tillräcklig för Stora Journalistpriset man i alla fall själv är någorlunda nöjd med. Då kommer nästa tråkiga moment: att läsa och rätta det man skrivit.
Detta slipper jag alltså nu. Både det roliga och det tråkiga. Jag hade kanske trott att min uppsägning skulle avfärdas med ett lite formellt tack. Och så läser jag på ägaren och förre chefredaktörens blogg i dag följande http://www.busstidningen.se/funderingar/2009/11/07/en-nypa-vemod%e2%80%a6-2/
Det är inte många som får läsa sådana vänliga ord om sig själv i sin livstid - om man inte skrivit dem själv. Och om det finns tidningar i himlen så man får läsa sin egen dödsruna vet jag inte. Jag diskuterade detta med en bekant en gång och han sa:
- Det kan det inte göra. Det kan inte finnas några journalister i himlen.
Fast i så fall finns det ju tidningar i avdelningen några trappor ned. Och jag säger som den gamla gumman som när prästen berättat om himlen, där änglar sjunger och spelar harpomusik, och helvetet, där den eviga elden brinner:
- I så fall föredrar jag nog helvetet. Musik har jag aldrig förstått mig på men den goa och varma elden har jag alltid gillat.
Fast osvuret är alltid bäst. Ännu har ingen lyckats få tyst på mig och det skulle förvåna mig om jag själv lyckas med det. Så det blir kanske en och annan artikel även i framtiden. Jag har redan fått ett lockande anbud. Men det blir bara gästspel. Med dessa oformliga tankar ber jag att få passa på att tacka Bjarne och Lena för den tid som varit. Samt inte minst läsarna förstås. Sammanlagt blir det faktiskt nio år. Inte mycket om man jämför med Dagens Nyheters reporter och kåsör Red Top - mannen som uppfann ordet skinnknutte - som jobbade där i 45 år. När han avtackades i samband med pensioneringen sa han:
- Kamrater, den här dagen har jag längtat efter i 45 år.
Därefter drog han sig hemåt och skrev inte en rad till. I varje fall inte i tryckt form.
Min blogg berörs förstås inte utan här kommer jag att skriva med jämna mellanrum även i fortsättningen. På måndag avgörs vilka som går vidare i tävlingen om Sveriges bästa blogg för 50-plussare. Någon vänlig själ har som sagt nominerat mig.
Lite bonus-läsning:
Eftersom jag var inne på Red Top kan jag väl ta tre citat från hans vassa men roliga penna:
"Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor"
"Det roligaste med små barn är sättet på vilket de blir till"
"Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, hade vi fortfarande levat i stenåldern"
Att komma ut och träffa folk för research är den trevliga delen av journalistjobbet. Att sitta vid datorn och försöka komma i gång med artikeln kan vara rena helvetet. Ofta dessutom under tidspress. Pressläggning är något heligt som måste hållas. Kommer tidningen till tryckeriet en dag för sent på grund av en slö reporter så betyder det inte att tidningen kommer en dag för sent till prenumeranterna. Det kan i värsta fall betyda att den blir mer än en vecka sen eftersom tryckeriet har andra kontrakterade jobb. Till sist får man i alla fall till en artikel som även om den inte är tillräcklig för Stora Journalistpriset man i alla fall själv är någorlunda nöjd med. Då kommer nästa tråkiga moment: att läsa och rätta det man skrivit.
Detta slipper jag alltså nu. Både det roliga och det tråkiga. Jag hade kanske trott att min uppsägning skulle avfärdas med ett lite formellt tack. Och så läser jag på ägaren och förre chefredaktörens blogg i dag följande http://www.busstidningen.se/funderingar/2009/11/07/en-nypa-vemod%e2%80%a6-2/
Det är inte många som får läsa sådana vänliga ord om sig själv i sin livstid - om man inte skrivit dem själv. Och om det finns tidningar i himlen så man får läsa sin egen dödsruna vet jag inte. Jag diskuterade detta med en bekant en gång och han sa:
- Det kan det inte göra. Det kan inte finnas några journalister i himlen.
Fast i så fall finns det ju tidningar i avdelningen några trappor ned. Och jag säger som den gamla gumman som när prästen berättat om himlen, där änglar sjunger och spelar harpomusik, och helvetet, där den eviga elden brinner:
- I så fall föredrar jag nog helvetet. Musik har jag aldrig förstått mig på men den goa och varma elden har jag alltid gillat.
Fast osvuret är alltid bäst. Ännu har ingen lyckats få tyst på mig och det skulle förvåna mig om jag själv lyckas med det. Så det blir kanske en och annan artikel även i framtiden. Jag har redan fått ett lockande anbud. Men det blir bara gästspel. Med dessa oformliga tankar ber jag att få passa på att tacka Bjarne och Lena för den tid som varit. Samt inte minst läsarna förstås. Sammanlagt blir det faktiskt nio år. Inte mycket om man jämför med Dagens Nyheters reporter och kåsör Red Top - mannen som uppfann ordet skinnknutte - som jobbade där i 45 år. När han avtackades i samband med pensioneringen sa han:
- Kamrater, den här dagen har jag längtat efter i 45 år.
Därefter drog han sig hemåt och skrev inte en rad till. I varje fall inte i tryckt form.
Min blogg berörs förstås inte utan här kommer jag att skriva med jämna mellanrum även i fortsättningen. På måndag avgörs vilka som går vidare i tävlingen om Sveriges bästa blogg för 50-plussare. Någon vänlig själ har som sagt nominerat mig.
Lite bonus-läsning:
Eftersom jag var inne på Red Top kan jag väl ta tre citat från hans vassa men roliga penna:
"Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor"
"Det roligaste med små barn är sättet på vilket de blir till"
"Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, hade vi fortfarande levat i stenåldern"
tisdag 3 november 2009
Ullared
Du såg väl första avsnittet av Kanal5:s och Strix dokusåpa om Gekås i Ullared i går kväll. I så fall var du inte ensam. Vi var över 1 miljon som såg det. Flest tittare som Kanal5 har haft någonsin på ett program. Ullared suger, som mina yngre bekanta skulle uttryckt det.
Göran Karlsson står staty utanför Gekås. Som vanligt med mobiltelefonen intill örat.
Var programmet bra? Dåligt? God reklam? Dålig reklam? Ja, jag vet inte men jag hade i alla fall väldigt trevligt när jag såg programmet. Jag skrattade inte åt Maggan och Gittan utan med dem. Och den där killen (?) i blont hår med sin om möjligt ännu blondare mamma. Vad skall man säga om Rose-Marie som handlar för 50 000 kronor under två veckor medan de bor på campingen och hennes man heller en liter tändvätska på grillen. Han gjorde väl heller ingen hemlighet att lite tändvätska - om än av annat slag - också hamnade i munnen.
Gekås vd Boris Lennerhov gjorde ett mycket gott intryck. Eftersom jag träffat honom ett par gånger i verkligheten kan jag intyga att han gjorde samma goda intryck då. En förbaskat bra chef helt enkelt som känner igen åtminstone hälften av sina 1 050 anställda till namnet. Och hejar på de andra också när han möter dem. Hans företag omsätter nästan 4 miljarder om året. Hans vd-kontor finns inrymt i en liten skrubb längst bort på varuhusets övervåning. Ja, allt är eljest (som de säger i Norrland) i Ullared. Bara en sådan sak som att de bara lägger ned runt 2 miljoner kronor per år på marknadsföring. Då är hemsidan inräknad. Men de annonserar aldrig i tidningarna. De behöver det helt enkelt inte. Kunderna hittar dit ändå.
Boris Lennerhov, vd för Gekås i UllaredGekås vd Boris Lennerhov gjorde ett mycket gott intryck. Eftersom jag träffat honom ett par gånger i verkligheten kan jag intyga att han gjorde samma goda intryck då. En förbaskat bra chef helt enkelt som känner igen åtminstone hälften av sina 1 050 anställda till namnet. Och hejar på de andra också när han möter dem. Hans företag omsätter nästan 4 miljarder om året. Hans vd-kontor finns inrymt i en liten skrubb längst bort på varuhusets övervåning. Ja, allt är eljest (som de säger i Norrland) i Ullared. Bara en sådan sak som att de bara lägger ned runt 2 miljoner kronor per år på marknadsföring. Då är hemsidan inräknad. Men de annonserar aldrig i tidningarna. De behöver det helt enkelt inte. Kunderna hittar dit ändå.
Själv är jag imponerad av fenomenet Gekås men jag har aldrig handlat där frånsett att jag köpte en Internet-access där för - om jag minns rätt - 25 kronor. Men det är väldigt kul att se folklivet utanför affären. Man kan alltså i verkligheten se det vi nu får se på TV. I kommande avsnitt kanske jag kommer med på ett litet hörn. Det är dock inte jag som blir motsvarigheten till Färjan-Håkan. Han som blir det var inte med i gårdagens avsnitt men han kommer. Han heter Ghassan och driver glasskiosk och gatukök på området. SiaLandet heter stället och helt följdriktigt säljer han mest Sia-glass i hela landet. Ni vet den där lilla glassfabriken i Slöinge utanför Falkenberg som drivs i sann entreprenörsanda av familjen Stenström, som också driver Berte Qvarn. Deras dinkelmjöl är landets bästa. Dyrt men bra.
Gekås gör allt rätt men på ett helt annat sätt än alla andra. Det går tillbaka till grundaren Göran Karlsson, som började 1963 men 1967 fick han fart på försäljningen när han började sälja städrockar till damerna för 3,75 stycket i det gamla stationshuset. Rockarna mötte sådan efterfrågan att folk inte kom in i affären utan Göran stod och kastade ut dem till kunderna och bad dem betala till vakten. De fanns bara i en storlek men ville någon ha den lite mindre tog Göran fram saxen och klippte till den så den blev lagom. Förutom städrockar såldes bilrockar till herrarna. Bilrockar? Är det någon som någonsin använt en sådan. Jag har rattmuff men jag har aldrig haft bilrock.
Någon gång på 1970-talet hade Göran Karlsson en konflikt med facket. Han ville inte skriva på avtal. Han menade att han betalade bättre än avtalet ändå. Handels satte varuhuset i blockad. Tidningarna skrev spaltmeter om Gekås. Kunder strömmade dit. Blockadvakterna gick, när de avslutat sitt pass, in och köpte billiga jackor. Efter drygt ett år kom Göran och facket överens. Inte så att Göran skrev på avtalet men han skrev på en förbindelse att alltid ge de anställda minst samma förmåner som i detta. Därmed var konflikten över och båda kunde utropa sig till segrare. Tidningarna skrev ännu fler spaltmeter. I dag har Gekås och facket ett mycket gott förhållande till varann. Och det finns regelrätt avtal.
Göran Karlsson står staty utanför Gekås. Som vanligt med mobiltelefonen intill örat.
söndag 1 november 2009
Grattis AIK - även om det tar emot lite
Så har då AIK just vunnit guld i Göteborg. Inte för att jag är särskilt fotbollsintresserad men jag brukar kolla in hur det går i Allsvenskan. Ett Stockholms-lag vann, ett annat åkte ur. Ett Göteborgs-lag kom tvåa, ett annat kom tvåa från slutet och åkte alltså ut. Bad luck Hammarby och Örgryte. Med risk för att låta som Bo Hansson vid OS i Montreal 1976 under hinderloppet får jag så konstatera att mitt favoritlag Elfsborg kom trea och räddade lilla silvret. Det är kul att Elfsborg nu alltid slutar i den övre delen av tabellen. Det är inte så många år sedan som man var tvungen att läsa tidningen upp och ner för att få dem bland de översta lagen.
Ja, ni kommer väl ihåg hinderloppet i Montreal när Anders Gärderud låg trea inför sista hindret, vattengraven, och östtysken Frank Baumgardt faller. Gärderud lyckas ta sig förbi både honom och polacken som ligger tvåa och vinner därmed loppet och tar Sveriges första guldmedalj i friidrott i ett OS sedan 1948. Just när dramatiken i vattengraven är som störst skriker bisittaren Bo Hansson ut "Dan Glans ligger sexa". Jag försäkrar, det fanns inte en svensk - inte ens Glans farmor - som brydde sig om hur det gick för honom i det ögonblicket. Det blev liksom bortglömt att han också gjorde en stor prestation, även om han nu slutade som sjua och utanför poängplats.
Nu skulle detta dock handla om det supportertåg som har körts från Stockhom till Göteborg i dag för AIK-supporters och som skall återvända om drygt 20 minuter. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen har fördomarna flödat med anledning av detta. Givetvis skulle tåget bli sönderslaget och vandaliserat. Man vet ju hur fotbollshuliganer är. Nåväl, jag skall väl inte ropa hej ännu. Hemresan återstår. Men på ditresan var det enligt vad jag fått fram inga problem. Problemen uppstod i går kväll då några tog sig in på bangårdsområdet i Hagalund och klottrade ned och vandaliserade åtta av vagnarna som skulle ingå i tåget. Av klottret att döma var det några Hammarby-fans som låg bakom. Barnsligt är vad det är. SJ lyckades få fram andra vagnar och tåget gick som det skulle.
På 1980-talet jobbade jag med försäljning av specialresor på SJ. Då ringde en trevlig man upp mig och presenterade sig som Olof Nånting. Bara detta att han hette Olof och inte Olle ingav förtroende. Han ville beställa ett extratåg för 800 personer till Norrköping och vi kom överens om ett pris samt att han skulle ställa en bankgaranti för detta för att vi skulle köra tåget. Några dagar senare ringde banken och sa att Olof Nånting hade varit inne och betalat det tåget kostade.
Så långt verkade allt i sin ordning. Tåget skulle gå en söndag. När jag kom till jobbet på måndagen ringde de från vagnhallarna i Hagalund: "Har du sålt ett tag till Black Army?" - "Nej jag har sålt ett tåg till någon som hette Olof Nånting." - "Ja, det står i alla fall tolv totalförstörda vagnar här ute nu från det tåget." Saken polisanmäldes och föll närmast i glömska när det en eftermiddag knackade på min kontorsdörr och två lite äldre biffar stod utanför. "Vi vill prata med dig om det där tåget du sålde till Black Army". Min första tanke var att det var SJ:s egen avrättningspatrull. Nästa att de var utsända från Black Army för att likvidera mig som inte hade visat tillräcklig respekt för deras behov av att slå sönder ett tag. De var poliser och visade sig vara mycket trevliga. Mot mig i alla fall. De lovade att du skulle ta itu med dem som slagit sönder tåget. "Vi får lätt fram vilka det var". Det var nästan så jag tyckte synd om vandalerna.
Sedan dess har inte bara jag utan även SJ lärt sig något. Numera är dessa supportertåg välorganiserade saker med massor av vakter, specialutbildade poliser och tågvärdar från arrangörerna. Dessutom förbinder sig arrangören att betala för de skador som uppstår. Så genom att köra extratåg till stora evenemang tjänar inte SJ bara pengar utan de undviker också att få bråk i de ordinarie tågen till Göteborg.
Fast visst är det själva fan att fotbollsentusiaster inte skall kunna sköta sig. Det skulle ju varit folkfest i Göteborg i dag. Inte belägring.
I morgon börjar Kanal 5 sända dokusåpan från Ullared. Kanske ni får se mig skymta någonstans. Om de inte klippt bort mig.
Ja, ni kommer väl ihåg hinderloppet i Montreal när Anders Gärderud låg trea inför sista hindret, vattengraven, och östtysken Frank Baumgardt faller. Gärderud lyckas ta sig förbi både honom och polacken som ligger tvåa och vinner därmed loppet och tar Sveriges första guldmedalj i friidrott i ett OS sedan 1948. Just när dramatiken i vattengraven är som störst skriker bisittaren Bo Hansson ut "Dan Glans ligger sexa". Jag försäkrar, det fanns inte en svensk - inte ens Glans farmor - som brydde sig om hur det gick för honom i det ögonblicket. Det blev liksom bortglömt att han också gjorde en stor prestation, även om han nu slutade som sjua och utanför poängplats.
Nu skulle detta dock handla om det supportertåg som har körts från Stockhom till Göteborg i dag för AIK-supporters och som skall återvända om drygt 20 minuter. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen har fördomarna flödat med anledning av detta. Givetvis skulle tåget bli sönderslaget och vandaliserat. Man vet ju hur fotbollshuliganer är. Nåväl, jag skall väl inte ropa hej ännu. Hemresan återstår. Men på ditresan var det enligt vad jag fått fram inga problem. Problemen uppstod i går kväll då några tog sig in på bangårdsområdet i Hagalund och klottrade ned och vandaliserade åtta av vagnarna som skulle ingå i tåget. Av klottret att döma var det några Hammarby-fans som låg bakom. Barnsligt är vad det är. SJ lyckades få fram andra vagnar och tåget gick som det skulle.
På 1980-talet jobbade jag med försäljning av specialresor på SJ. Då ringde en trevlig man upp mig och presenterade sig som Olof Nånting. Bara detta att han hette Olof och inte Olle ingav förtroende. Han ville beställa ett extratåg för 800 personer till Norrköping och vi kom överens om ett pris samt att han skulle ställa en bankgaranti för detta för att vi skulle köra tåget. Några dagar senare ringde banken och sa att Olof Nånting hade varit inne och betalat det tåget kostade.
Så långt verkade allt i sin ordning. Tåget skulle gå en söndag. När jag kom till jobbet på måndagen ringde de från vagnhallarna i Hagalund: "Har du sålt ett tag till Black Army?" - "Nej jag har sålt ett tåg till någon som hette Olof Nånting." - "Ja, det står i alla fall tolv totalförstörda vagnar här ute nu från det tåget." Saken polisanmäldes och föll närmast i glömska när det en eftermiddag knackade på min kontorsdörr och två lite äldre biffar stod utanför. "Vi vill prata med dig om det där tåget du sålde till Black Army". Min första tanke var att det var SJ:s egen avrättningspatrull. Nästa att de var utsända från Black Army för att likvidera mig som inte hade visat tillräcklig respekt för deras behov av att slå sönder ett tag. De var poliser och visade sig vara mycket trevliga. Mot mig i alla fall. De lovade att du skulle ta itu med dem som slagit sönder tåget. "Vi får lätt fram vilka det var". Det var nästan så jag tyckte synd om vandalerna.
Sedan dess har inte bara jag utan även SJ lärt sig något. Numera är dessa supportertåg välorganiserade saker med massor av vakter, specialutbildade poliser och tågvärdar från arrangörerna. Dessutom förbinder sig arrangören att betala för de skador som uppstår. Så genom att köra extratåg till stora evenemang tjänar inte SJ bara pengar utan de undviker också att få bråk i de ordinarie tågen till Göteborg.
Fast visst är det själva fan att fotbollsentusiaster inte skall kunna sköta sig. Det skulle ju varit folkfest i Göteborg i dag. Inte belägring.
I morgon börjar Kanal 5 sända dokusåpan från Ullared. Kanske ni får se mig skymta någonstans. Om de inte klippt bort mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)