tisdag 29 maj 2012

Läraren som utsatte sina elever för livsfara

Jag läste på ett debattforum på nätet om en lokförare som var nästan framme med sitt tåg från Göteborg till Vänersborg. Precis innan stationen finns en rörlig järnvägsbro och föraren råkade se att det rörde sig folk där. Han körde därför försiktigt fram och såg att bron var full av skolungdomar som stod där och metade i sällskap med sin lärare. Föraren lyckades stanna tåget och gick fram och frågade läraren vad de höll på med och om han inte insåg faran. Läraren svarade uppkäftigt att det inte fanns några skyltar som förbjöd dem att vistas där.

Nej, det finns inte skyltar överallt där man inte får vistas ens i vårt överbeskyddade samhälle. En del är det tänkt att man skall inse själv och saknar man den förmågan kan man slå upp i lagboken. Där står det att järnvägens område inte får beträdas av obehöriga utan tillstånd förutom vid tydligt markerade övergångar. Ingen lärare skulle ju komma på idén att placera sin klass mitt på en motorväg för att undersöka sprickor i asfalten. Hoppas jag i alla fall.

Den här gången gick det bra tack vare en uppmärksam lokförare och tack vare att tåget närmade sig stationen och inte körde så fort. Ett tåg behöver lång stoppsträcka även vid låg fart och det hade kunnat blivit en fruktansvärd massaker.

Detta alltså på grund av en lärare som visat sig uppenbart olämplig för sitt yrke. Jag kan bara hoppas att han får sparken. Händelsen är polisanmäld så vi får väl se vad domstolen säger.

Jag har tipsat lokaltidningen och hoppas att föräldrarna på så sätt får veta vad som hänt och lämnar in en välförtjänt protest.

Även Ulf Nyström på Göteborgs-Posten har på sin Trafikbloggen  uppmärksammat händelsen. Det är hårda ord men väl förtjänta. Däremot har lokaltidningen fortfarande när klockan närmar sig 22.00 inte uppmärksammat händelsen på sin nätutgåva. Det kanske kommer i papperstidningen i morgon för det kan väl inte vara så att den inte vågar stöta sig med skolans lärarkår. Jag tror att en och annan förälder gärna vill veta vilka risker deras barn utsätts för i skolan på grund av olämpliga lärare.


Edit onsdag den 30 maj kl 08.30:
Jag såg på nätet att det föreslogs att lärarens hjärna borde undersökas. Ingen dum idé men i så fall vore det väl bäst att gå in via urinröret för att nå den.

Här finns två bilder på bron där man kan se hur lite plats det blir över om man tänker till ett tåg som sticker ut en dryg meter räknat från respektive skena. Som jämförelse kan nämnas att spåret är 1,435 meter brett. Eftersom prio ett torde vara att rädda metspöt när man ser tåget blir det ännu farligare. Man hinner helt enkelt inte undan.









torsdag 24 maj 2012

Proportioner

Dalarnas Tidningar har tagit i med storsläggan eftersom åtta tågresenärer inte hann av tåget i Falun i går kväll.
Fångar?

Tåget gjorde ett två minuter långt uppehåll i Falun och det fanns alltså gott om tid för resenärerna att hinna stiga av. Det gick tre minuter sent vid avgång från Falun. Nu var det dock någon som krånglade med väskorna och hindrade de andra att komma av. Upplysningsvis kan nämnas att ett Regina-tåg i sådant fall har andra dörrar man kan välja på om man nu inte kan vederbörande väskkrånglare att lämna plats så att någon kan gå fram och hålla upp dörren. I vestibulen finns också en knapp som man kan trycka på för att komma i kontakt med lokföraren.

Nu var det dock ingen resande som tänkte på deras eget ansvar. Bland de resande fanns fotografen och journalisten Thomas Fahlander. Han blev tydligen svårt chockad av händelsen. Hur kan man annars förklara hans uttalanden om att tågpersonalen borde ha räknat antalet avstigande eller - ännu värre - att man kände sig som på Titanic. Och sådant dravel tar DT:s reporter Peter Olofsson in urskillningslöst. Kan det möjligen bero på att Fahlanders fru jobbar på - ja just det - DT:s redaktion?

Fahlander anar affär. I Hofors ställer han upp gruppen som missat avstigning för fotografering med risk för att de skall missa återresan till Falun också. Jag antar att han inte ställt bilden till tidningens förfogande gratis. Det är inte sådant han gjort sig känd för precis.
http://www.dalademokraten.se/Falun/2012/03/01/Trafikverket-vs-Fahlander-/


Missa inte kommentarerna till artikeln!



Edit den 24 maj klockan 19.45: 
Händelsen har nu också uppmärksammats av den här bloggen http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.se/
Det är ungefär det värsta som kan drabba en journalist att hamna där. Möjligen är det värre att hamna under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad.


Edit nr 2 den 25 maj klockan 22.20:
DT har nu tagit bort alla kommentarerna. Från att ha gjort bort sig med en löjlig artikel om en struntsak har man nu gått till att uppträda verkligen illa. Men det blev väl för mycket med en massa läsare som kritiserade artikeln och tog Tågkompaniet i försvar.

Bland de borttagna kommentarerna fanns en från Fahlander där han på ett överlägset sätt förklarade att läsarna borde förstått att han skämtade när han jämförde med Titanic. Jag hade bara förstått att Fahlander är utrustad med ett sällsynt dåligt omdöme. Men nu har jag också förstått att han har ett sällsynt dåligt skämtlynne.

Kommentarer kan dock läsas på Dagens lokaltidningsbesvikelse. Där har också Fahlander försökt försvara sig. Nu var det självironi. Han måste alltså mena att först säger man något riktigt dumt så att man kan skoja med sig själv för det man har sagt.












måndag 21 maj 2012

Hur tänkte man här?

Jag promenerade på Sven Eriksonsgatan i går. I korsningen med Lilla Brogatan håller man på att bygga en cirkulationsplats (det heter så - inte rondell) och det ställer till en del mindre avstängningar. Men plötsligt tog min gångfärd ett abrupt slut.

Visst skulle jag kunna tänka mig gå över till andra sidan. Om det bara gick. Skall jag hoppa över staketet eller krypa under det? Om jag går upp för trappan som skymtar till höger hamnar jag på Teknis skolgård. Eller Sven Eriksonsskolan som den visst heter nuförtiden.

Återstod bara en sak, att vända och gå tillbaka till övergångsstället och sedan gå över där. Det blev en omväg på cirka 100 meter som skulle kunnat undvikits med bättre skyltning. Men å andra sidan fick jag då se denna vackra syn.

lördag 19 maj 2012

Miljödag på bostadsområdet

Två gånger om året här vi miljödag här på Lars Kaggsgatan. Det innebär att alla grannar - ja så gott som i alla fall - och jag ses bärande på en massa skräp som vi förvarat i våra förråd eller på balkongen. En del kör på kärror, andra i skottkärror eller på rullatorn. Andra som jag bär på det.

Men alla har vi samma mål: miljöbilen (egentligen miljöbilarna) som ställs upp mitt i bostadsområdet vid busshållplatsen. Där kan man alltså lämna elektronikavfall på ett miljövänligt sätt liksom uttjänta stekpannor. På ett halvår hinner man också samla på sig ett antal kartonger som de också tar hand om. Genom att lämna dem här garanteras att de tas om hand på ett miljösäkert sätt. Det gäller även den datorskärm, som en granne hade i sina armar och såg exakt likadan som jag hade till min första dator som jag köpte i mitten på 1980-talet. Undrar om en i-fåne äntligen fått efterträda den gamla datorn?

På den tiden använde man floppy discs, stora skivor obetydligt mindre än en EP-platta som man fick sätta in i datorn. En för programmet som man använde och en för att spara jobbet på. Varje skiva rymde 360 kB. Det fanns datorer med hårddisk men dessa rymde bara 10 mB. När hårddisken var full fick man byta den och det var inte det enklaste på den tiden heller. Några externa hårddiskar fanns inte.

Radiohandlaren, som jag köpte av och som övergått från att sälja radio till datorer, berättade dock att man nu fått nya "kraftfulla" hårddiskar på 30 mB.
- Det utrymmet räcker ett helt liv.
Om jag fotograferar med högsta tillåtna upplösning på min kamera skulle den ha räckt till knappt två bilder i dag. Fast bara bildprogrammet hade varit större så det hade inte gått.

Nåväl, tillbaka till folklivet vid miljöbilarna.





 Låt det säga klick om du vill ha bilderna större.




söndag 13 maj 2012

På beagleträff i Skogsbygden

Den traditionella beagleträffen i Skogsbygden, som ligger i skogen mellan Alingsås och Vårgårda, ägde rum i dag. Träffen var gynnad av sol men det var ingen värme och små vindpustar förvandlade kaffedrickningen från en njutningsstund till ett vågspel. Min far och jag var där med busbeaglen Sicko, som börjar närma sig ett-årsdagen.

Sicko får själv berätta. 

Titta, här var det ju fler beaglar. Tikar också. Bäst att jag presenterar mig.

 Vi kan ju i alla fall kramas.

 Eller skall vi dansa?

 Här är en annan hund jag kan kramas med.


 Oj, det här blev ju nästan jobbigt. Lika bra att jag lägger mig ner och pustar ut ett tag.

Andra hundar försöker också försiktigt bekanta sig med varann.

Så skulle vi tränas inför utställning. Sitta vackert och gå ordentligt och sådant annat otrevligt.

Här går alla hundarna ordentligt utom jag. Det är husse och jag som går längst till vänster. Jag går visst på fel sida och har nosen i marken. Det får man inte ha.

Så skulle vi upp till domaren för att bedömas. De andra dumskallarna till hundarna hoppade upp på bordet själv när deras hussar klappade i bordet och så ställde de upp sig fint som den här.

Eller så kan man göra sig till så här.

Och så var det då min tur. Husse fick lyfta upp mig. Jag gjorde mig förstås inte till men domaren var hygglig ändå. Han hade visst varit husse till mormors förra kille och således far till min morbror Pajo.

Men vad är nu detta?  Jag trodde det bara var för rasrena beaglar med stamtavla och så kommer en sådan här trevägskorsning. Fast det var ju en rätt trevlig hund.

Min bror Salo var också där. Han hade blivit mycket större än vad han var sist jag såg honom när jag rövades bort från kenneln i Gunnarsjö. På den tiden var jag större än han, men nu är jag mycket mindre. Jag kanske äter för lite.

Så kom en annan och beagle och ville bekanta sig med mig. En tjej.

Salo kommer fram och undrar vad jag håller på med. Han kanske vill rädda mig från att få tjejbaciller.

Salo tar till och med till våld för att försvara mig från den påflugna tjejen. Eller det kanske var för att han ville ha henne själv.

Och visst ser brorsan lite ledsen ut efteråt.

De som säger att hanhundar är mer benägna att slåss än tikar har aldrig träffat de här båda. Men det var förstås slagsmål i all vänskaplighet.

Jag funderar på om jag skall ge mig in i slagsmålet men det är kanske bäst att låta bli.

Sedan kom den här typen och nu var inte jag gulligast på träffen längre. Men det var en rätt kul valp. Hebbe hette han och var fyra månader gammal.

Titta bara hur han kråmar sig.

Fast vi kan ju alltid nosa på varann. Fin hund på det hela taget.

Skall han bjuda upp till dans, tro?

Vi tar väl oss en liten svängom då. Men vem av oss skall föra? Vi är ju två killar.

Beaglar kan tydligen se ut lite hur som helst. Visst är den här tiken söt men en beagle skall väl vara mörkbrun som jag. Men jag ser i hundboken att det visst är tillåtet att vara ljusbrun också.

Och så en beagle som tittar längtansfullt på sin husse. Fin hund tycker jag. Lik mig.

Efter nästan tre timmar var jag helt uttröttad efter att ha skällt och nosat på ett tjugotal rasfränder. Så det var rätt skönt att krypa in i buren bak i bilen och åka hem igen.


Bilderna blir större om du först klickar på en av dem och startar bildspelet. Ännu större blir den om du högerklickar på en bild i spelet och väljer "visa bild". 










tisdag 8 maj 2012

Tunga Rallyt Väst, bussarna

Sju bussar deltog i Tunga Rallyt Väst. Jag börjar med några bilder på den finaste av dem. Åtminstone tycker jag det. Första bilden är tagen på väg till rallyt när vi stannat till utanför Björketorp för att kolla att oljan inte läckt  ut. Det hade den inte.


Bussen är en Volvo B513 med SKV-kaross från 1945. Den gick fram till slutet av 1950-talet som SJ 850 i Hässelby utanför Stockholm. Eftersom den blev inblandad i en olycka byttes fronten ut omkring 1960 till en front av mer typiskt 1950-talsutförande. Bussen rustades då också upp men kom aldrig i trafik mer utan hamnade så småningom i ett garage i Dalsjöfors utanför Borås. Där föll den tydligen i glömska och hittades igen när garaget skulle utrymmas 1980. Bussen togs om hand av anställda vid SJ Buss i Borås och ägs numera av Klubb Gamla 45an, som också vårdar den väl.

Här har vi kommit till kontrollen i Fjärås. 
 
En bild från ID-kontrollen vid Nordatlanten på Hisingen. Här skall vi gissa hur tung bussen blir om den står med framaxeln på fordonsvågen.
  

 Väl framme vid målet får vår buss stå på hedersplatsen utanför Volvo-museet och får sällskap av en 67 år yngre kamrat från samma tillverkare.





Så var det de andra bussarna. Helsingborgstrafikens museiförening ställde upp med denna Scania-Vabis B63 med Hägglunds-kaross från 1954. Under sin aktiva tid gick dessa bussar som SJ snabbussar och även i deras beställningskörningar.

En Volvo B638 med SKV-kaross från 1953 som nu ägs av en bussentusiast i Kumla. En gång i tiden gick den för Pontus Björks Åkeri i Fjugesta. 

Veteranklubben i Uddevalla har också en gammal SJ-buss men den är tre år yngre än vår buss, alltså från 1948. Det är också en Volvo B513 men karossen kommer från J Höglunds Karosserifabrik i Säffle, i dag kallat Säffle Karosseri och helägt av Volvo. Detta var den första som byggdes i lättmetall, något som skulle bli ett signum för karosseritillverkningen i Säffle. 

Magnus Knutsson i Jönköping har ett 20-tal veteranbussar, men alla är inte i trafik. En av dem som han gärna ställer upp med är denna Scania-Vabis BF76 med Hägglunds-kaross från 1966. Den gick tidigare för SJ Buss i Jämtland. 

Volvo Lastvagnar äger denna Volvo LV226 från 1954 med Skenninge-kaross. Bussen förvaltas av Volvo Veteranbilsklubb och har ett förflutet från Visby. 

Från Norge kom denna. Som norska veteranbussar brukar vara är den i toppskick. Det är en Volvo B615 med Knudsen-kaross från 1964.

Till sist ett par veteranbussar som inte deltog i rallyt men som fanns  vid målplatsen. Först en Volvo B755 med Hägglunds-kaross från 1964. Den tillhörde först Göteborgs Spårvägar men ägs nu av Spårvägssällskapet Ringlinien, som använde den för att köra passagerarturer mellan Vågmästareplatsen och Volvo-museet.

Inne på museet stod en av de vita bussarna som i slutet av andra världskriget under Folke Bernadottes ledning användes för att rädda skandinaver som satt i tyska koncentrationsläger. Volvo-museet skall i sommar ha en specialutställning om de vita bussarna. Bussen är från 1941, en Volvo LV727 med Hägglunds-kaross.

Därmed var rapporten från årets Tunga Rallyt Väst avslutad.

Tunga Rallyt Väst, andra delen


Fortsätter med ytterligare bilder från Tunga Rallyt Väst. Om du vill ha dem större klicka på någon av dem för att starta bildspelet och högerklicka sedan på "Visa bild" på den bild du vill ha större.

Det var bara Titanic som gav sig ut utan tillräckligt med livbåtar. Men det var hundra år sedan. Vid ett tungrally i dag använder man inte livbåtar men väl bärgningsbilar ifall något skulle hända. Det är ju trots allt uppemot 80 år gamla fordon vi talar om. Vad jag såg behövde dessa båda dock aldrig göra tjänst. Inte som vid Smålandsrundan i Skillingaryd för några år sedan när en brandbil brann (!). Det läckra fordonet längst fram är en Tri Star från 1996. 30-årskravet gäller förstås inte de fordon som arbetar i samband med rallyt.

Rallyts minsta fordon var denna Volvo Duett från 1965, lackerad i BP:s färger. Någon som minns detta bensinbolag?

Äldsta deltagare var denna Chevrolet bärgningsbil från 1930.

En tungbärare från 1980 Scania L111. 

Ännu en Scania L111, denna i ASG-utförande från 1978.

Bedford är inte särskilt vanliga i Sverige men här är i alla fall en från 1975.

Ett rejält ekipage: en Volvo Titan från 1954. 150 hästkrafter räckte på den tiden. Motsvarande ekipage i dag har minst fyra gånger så många.

En Volvo F89 från 1976 som gått som räddningsbil vid Kramfors-Sollefteå flygplats.

Slutar med en lastbil från Norge. Denna Scania-Vabis LF76 är från 1967 och hör hemma i Kroksund, Ørje. Alltså en liten bit att köra för att kunna vara med men inte det fordon som kört längst.

Del 3 kommer att ägnas åt de deltagande bussarna.