tisdag 30 april 2013

När datorn krånglar

På något sätt känns det som när en nära anhörig är krasslig när datorn krånglar. Skillnaden är väl att datorn inte har någon hund som man måste gå ut med när den anhörige av hälsoskäl inte orkar. Samt att det kostar pengar när datorn krånglar.

Nu var det inte så allvarligt. Det var bildskärmen som blev trög i starten. Påminde på något sätt om mina toalettbesök innan jag opererade prostatan. Det vill säga att det tog väldigt långt från start av datorn innan bildskärmen ville vara med. I synnerhet gällde detta när datorn varit avstängd ett tag. I går morse tog det nästan 20 minuter innan skärmen slutade blinka med jämna mellanrum och bilden stabiliserade sig.

Jag drog om VGA-kablarna och hoppades att det var där felet var men icke. Problemet var också att om man startade om datorn direkt så var bildskärmen med redan från början. Det gick alltså inte att kontrollera att allt fungerade förrän efter en timme.

Fel på datorn eller på bildskärmen? Ja, inte vet jag men jag började i alla fall med att åka ned till Netonnet och köpa en ny bildskärm. Jag hade tittat ut på nätet vilken jag ville ha och hittade den direkt tack vare deras fina system med lagergångar och lagerhyllor. Min Samsung 21,5 tum (jag har inte plats för större - inte behov heller) fanns där den skulle.

Jag plockade också till mig ett 16 GB USB-minne. Det var inte ens en decimeter långt.Tänk vilken utveckling vi har haft för sådana små minnesenheter. Förr räknade man med att det kostade 1 krona Megabiten. Det här skulle alltså ha kostat 16 000 kronor. Det gjorde det inte - det kostade 149. Min första dator med hårddisk hade ett utrymme på 525 Mb!! 

Väl hemma var det att försöka montera ned den gamla skärmen och montera ihop den nya. Det gick förvånansvärt smidigt även för mig med tummen mitt i handen. Så gällde det att koppla in skärmen med datorn och se om den fungerade. Efter diverse konstiga meddelanden kom skrivbordssidan upp. Då fungerade inte musen. Visade sig dock att den råkat lossna från inkopplingen i datorn så jag kopplade in den i USB-hubben i stället. Gick jättebra!

Efter diverse inställningar så att texterna skulle bli läsliga så var allt klart. Men hur skulle jag kontrollera att felet inte var i datorn utan på den gamla skärmen? Jo, jag stängde av datorn i en timme och startade om och det fungerade. Sedan var jag för säkerhets skull uppe en gång i natt och startade datorn. Jodå, det gick också bra liksom i morse.

Så nu har jag en alldeles utmärkt bildskärm.


torsdag 25 april 2013

Hotell Roslagen i mitt minne


Bilden visar Hotell Roslagen utanför Norrtälje.Det är ett av de hotell jag har bott på, men bara två nätter. Jag bokade rum via mitt Medmera-kort och fick det därför för en dryg tusenlapp för båda nätterna mitt i högsommaren den dagen när Norrtälje gästades av ostindiefararen Götheborg. Normalt pris är tydligen annars en dryg tusenlapp för en enda natt.

Att jag skriver om detta nu, nästan fem år senare, beror på att det var just detta hotell som var föremål för en synnerligen kritisk granskning i TV3:s Hotellräddaren i går kväll. De måste ha kommit över min lista på hotell som jag har bott på och tänker granska dem ett efter ett. Nästa vecka blir det ett hotell i Eskilstuna. Jag har bott på hotell i Eskilstuna också. Får se om det blir just det hotellet som dyker upp då.

Mitt intryck av Hotell Roslagen var att det var ganska slitet men för övrigt inte särskilt dåligt. Jag minns att personalen var väldigt trevlig och särskilt uppskattade jag kvällsbuffén, som ingick i rumspriset. OK, det var säkert sådant som blivit över från lunchen men gott var det. Och inte blev jag magsjuk av det heller.

Men i TV3 i går kom alltså hotellkonsulten Kristoffer Luczak till Hotell Roslagen och gjorde tummen ner direkt. Allt - och lite till - var fel. Men han lyckades få tag i en designexpert och ett par hantverkare med en dags varsel som kunde fixa till åtminstone ett rum samt matsalen. Det vore kul att vet hur han bär sig åt för att få tag i hantverkare så snabbt och som dessutom jobbar snabbt och effektivt.

En sak som jag undrar över hur hotellägare utsätter sig för sådan här total sågning. Visst, TV3 kanske betalar upprustningen av ett (av i Norrtälje-fallet 52) rum samt matsalen men ger detta så mycket nya gäster att det är värt denna totala sågning.

Jag tycker att Jan och Donna, som äger och driver hotellet, var människor som gjorde ett bra jobb redan innan även om de blivit lite hemmablinda och kör på som om aldrig något behövde förnyas eller lagas (och då tänker jag inte på maten). Men är inte detta lite av hemkänslan också att komma till ett något slitet hotell.

Precis som jag har det härhemma alltså där möblerna börjar bli slitna och den gamla kontorsstolen, som jag kastade ut efter 7-8 år nu var så sliten att stoppningen trängde genom tyget. Dock: från och med i dag står här en splitterny skrivbordsstol för drygt fyra papp från Kinnarps. Jag var själv och valde ut den efter principen "minsta möjliga men ändå så bekväm som möjligt". Jag sitter otroligt bra i den.

Åter till Norrtälje så kan man i alla fall om hotellägarparet Ekstedt säga att de inte saknar visioner. Hur många hotell har en gammal DC3-a stående precis utanför?

söndag 21 april 2013

Ner och upp


Det är den här gynnarens förtjänst att jag gått ned i vikt. Sicko heter han och han har de senaste månaderna förvandlats från busbeagle till gullbeagle. Det är alltså tack vare två och en halv timme promenad med honom per dag uppdelat på fyra tillfällen som vågen nu stannar vid strax över 90: 90,3 eller 90,4. Det är nästan tre kilos minskning på två veckor. Målet är förstås att kunna komma under 90 men det tycks vara omöjligt. Antagligen är det så att muskelmassan växer till lika mycket som det förbrända fettet.

Sedan skall jag försöka komma ned till 88 kilo och då slutar jag att vara fet och blir bara rätt och slätt överviktig. I själva verket är ju dock felet att jag är för kort. Jag borde vara 25 centimeter längre för då skulle jag väga perfekt.

Anledningen till att jag fått ta hand om Sicko i nästan två veckor är att min far i måndags för för två veckor sedan ringde och berättade att han 39 graders feber. Jag fick alltså gå ut med Sicko. Dagen efter hade han lika hög feber och dessutom svår värk i höjd med bröstet. Man har ju lärt sig hur man skall göra då och Sjukvårdsupplysningen ansåg att jag skulle ringa 112 eftersom det kunde vara hjärtat. Ambulans kom, inte genast utan efter 45 minuter så de tog det väl inte så allvarligt. Men sedan blev det fart med EKG i ambulansen. Den visade dock inget alarmerande.

Det var alltså något annat men vad? Röntgen visade inget och till sist gjorde man en rätt äventyrlig njurröntgen. Det var då man hittade det: lunginflammation. Ingen allvarligare form men alltså placerad så att den var svår att upptäcka. Så det blev resten av veckan på Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås på dess hemligaste avdelning. Ingenstans stod det var på sjukhuset den låg och på dörren stod bara "Förbjuden ingång". Nåväl, ibland har jag svårt att läsa så jag gick in där och blev väl mottagen och visad till min fars rum.

Nåväl, febern gick ned och då blir man utskriven. Det är väl i och för sig så de flesta patienter vill ha det så det är inte mycket att säga om. Men då slog ischiasen till. Det är nämligen så att min far håller sin ischias någorlunda lugn genom att promenera mycket med Sicko men det går ju inte när han är sjuk. Så det blev ny färd till akuten i torsdags och ny inläggning. Den här gången åkte han dock ut igen efter ett par timmar med en föreskrift att ta 4 x 2 Alvedon om dagen. Så i går kom sjukgymnasten Susanne och gav honom laserbehandling mot ischiasen. Så  nu är det förhållandevis bra igen.

Det är otroligt hur Sicko har ändrat sin karaktär de senaste månaderna. Förut kunde man inte lämna honom en kvart ens utan att han ylade och skällde. Nu ligger han lugnt hemma och sover i uppemot tre timmar om det behövs. Han visade sig också trivas bra hemma hos mig, så han låg lugnt i min säng eller på golvet och tuggade på ett ben - inte sitt eget utan ett tuggben - medan jag kunde göra lite enklare jobb härhemma. Det mesta av tiden var vi dock hemma hos Sicko, som belönade mig med att varje morgon väcka mig 05.30 för att få gå sin morgonpromenad. Dessutom äter han rätt bra nu. Men det duger bara med hundmat som kostar 100 kronor kilot!  Och så pannkakor, köttbullar, fisk, fläskschnitzel, älgfärsbiffar, vetebröd ...


Det som gått upp är antalet visade sidvyer på den här bloggen. I går var det segt; det var länge sedan jag hade så få visningar på en dag, men sent i går kväll gick mätaren alla fall över 110 000. Så nu är det nästa mål som gäller.


För övrigt skrev jag mitt testamente för ett par veckor sedan och passade också på att fylla i Livsarkivet, där det bland annat finns angivet hur jag vill ha det ordnat efter min död eller om jag skulle bli dement. Jobbigt att göra men känns skönt när det är gjort. Så nu finns allt i tryggt förvar hos Lénbergs Begravningsbyrå i Borås om något oväntat skulle inträffa. Vilket jag hoppas det dröjer länge innan det gör.

Det är något som jag rekommenderar alla som börjar komma upp i åren att göra. Närmaste begravningsbyrå hjälper dig. Är det för övrigt inte konstigt att det är så väl ordnat om omhändertagandet av en när man är död när det är så besvärligt med detta när man ännu lever och behöver vård.

torsdag 18 april 2013

Stadshotellet i Mjölby i mitt minne


Bilden visar utsikten från mitt rum på Stadshotellet i Mjölby.Av någon anledning har jag aldrig fotograferat själva hotellet. 


Jag har bott mycket på hotell i mitt liv. Vissa år har jag haft över 100 hotellnätter. Inte mycket jämfört med de  verkliga storfräsarna förstås, de som har 250 hotellnätter om året. Men mer än de flesta i alla fall.

Hotell jag har bott på brukar ha tendensen att brinna upp efteråt. Ja, ibland flera år men påfallande ofta har jag bott på hotell som brunnit som t ex Hotell Leningrad eller ett råtthotell i Paris vars namn jag förträngt. Och jag var ombord på Estonia på dagen ett halvår innan hon sjönk.

På Stadshotellet i Mjölby har jag bott över 50 nätter i mitt liv. Inte i en följd förstås utan fördelat på åren 1969 - 1972 och 2007 - 2011. Och minsann:  väcktes jag inte en natt av att brandlarmet gick. Alla vi gäster samlades utanför den obemannade receptionen. Alla åtta. Snart kom dock en brandman och lugnade oss: det var antagligen en trasig säkring som löst ut larmet och vi kunde återvända till våra rum och fortsätta vår abrupt avbrutna nattsömn.

Mer abrupt har jag inte vaknat sedan den natten när taket ramlade ner på det hotell jag bodde på i Helsingborg. Lyckligtvis ramlade det inte ned över sängen så jag kunde samla ihop mina kläder och bagage och gå ner till receptionen och beskriva situationen samt få ett nytt rum. Men mina kollegor fick en chock när de skulle väcka mig nästa morgon och när jag inte öppnade gick de in och trodde förstås att jag låg begraven under rasmassorna. Då hade taket rasat också över sängen.

Men nu var det Stadshotellet i Mjölby. Jag såg att TV3 skulle sända ett program i går kväll vid namn Hotellräddaren. Normalt är jag allergisk mot sådana program. En exprätt kommer till hotellet, talar om för ägaren och de anställda vilka usla människor de är, plockar in ett team som rättar till allt och så tror han tydligen att allt är bra igen för all framtid. Lönsamheten har man råkat glömma. Att ett hotell stänger restaurangen klockan 19 är inte för att jävlas med gästerna utan för att det helt enkelt inte lönar sig att ha öppet.

Men det här programmet handlade om just Stadshotellet i Mjölby så det måste jag bara se. Visst, det var kul att se interiörerna igen men de hade missat att filma allt som såg trevligt ut. Och sedan var det ju roligt att lära känna ägaren Kenneth lite bättre. Trots att jag bott på hotellet i ett 10-tal nätter sedan han tog över har jag aldrig sett skymten av honom.

Det närmaste jag kom var den gången jag ringde honom sedan mitt nyckelkort blivit avmagnetiserat och således inte kom in ens till receptionen. Denna var nämligen obemannad under sommaren mellan klockan 11 och 18. Jag ringde journumret och hamnade hos Kenneth. Han var på Kanarieöarna. Jag insåg att även om han ville komma och öppna för mig så skulle han inte hinna förrän receptionen öppnade igen sex timmar senare.

Men Kenneth hade ett råd. Utanför hotellet fanns nämligen ett fack för nyckelkort om man kommer efter receptionens stängning. Man får en kod till facket och slår in denna och hämtar ut sitt nyckelkort. Nu visade det sig att ett av facket innehöll ett huvudnyckelkort, alltså ett som går till ytterdörren och samtliga rum. Jag fick koden till detta och kunde således komma in. Nej, jag avslöjar inte koden. Jag tror inte den är ändrad sedan detta hände för fem år sedan.

Låter ju bra men tänker man lite till så innebär ju det att vem som helst skulle kunnat lura till sig detta kort och sedan länsa rummen. Alternativt att jag som hade kortet skulle bli starkt misstänkt om någon annan gäst anmälde att den miljon kronor i sedlar han hade i en väska på rummet hade försvunnit. På andra håll brukar hotellet ha ett avtal med ett vaktbolag - eller taxi som de hade på Hotell Ranten i Falköping. Om man kommer till hotellet när receptionen är stängd så kan alltså vem som helst av Falköpings taxiförare öppna åt en.

I TV-programmet skildrades en mängd brister på hotellet som små fläckar på sängöverkastet och att det var fel färg på väggarna. Samt att whiskybaren med 250 sorters whisky var antingen stängd eller också öde. Jag kan tala om för herr exprätten att jag varit med om mycket värre. På Stadshotellet i Mjölby blir man alltid trevligt bemött och jag tycker att rummen är välstädade och förhållandevis ljudisolerade. Dessutom gillar jag den stora fläkten i taket som ger lite frisk luft utan att man släpper in bullret från de tåg som passerar utanför.

Ett minne jag har från 1970-talets början är baren. Då var det inte ödsligt där utan hela Mjölbys jetsettare var där. Alla åtta. Jag noterade att de hade Svart Renault till ett synnerligen humant pris. En sexa kostade bara obetydligt mer än vad en sexa Explorer (vodkan alltså, inte webbläsaren) kostade i Stockholm. Så jag beställde en sådan.
- Ska dä vara Coca-cola till? frågade servitrisen.
Så någonstans brast väl kulturen. Eller utbildningen.

Det är väl inte så troligt att jag kommer att bo på Stadshotellet i Mjölby igen. Det banarbete som föranledde att jag bodde där sex sommarveckoslut under lika många är är nämligen avklarat.Kommer jag dit privat så väljer jag hellre det klassiska motellet vid Sjögestad någon mil norr om centrum. Ett sådant där motell där man i princip har bilen med sig in på rummet. Jag fullkomligt älskar sådana.

Men jag hoppas att Kenneth och hans medarbetare tar till sig vad de fick lära sig under programmet. Och att det går bra för dem. Mjölby utan sitt stadshotell är inte längre Mjölby utan bara en station på Södra stambanan, där man byter om man skall till Motala eller Hallsberg eller Falun och där originalet Hasse går omkring i sin en gång vita kavaj och sprider sitt gemyt bland resenärerna, alltid med en vänlig kommentar på läpparna. 

torsdag 4 april 2013

Minns ni tågolyckan i Saltsjöbaden?

Ja, det är klart att ni gör om ni läser den här bloggen. Det var alltså då ett tåg på Saltsjöbanan körde genom stoppbocken där banan slutade och in i ett hus. De första kommentarerna från SL, som är huvudman för tåget, och Arriva, som operativt kör tåget, var att en städerska hade stulit tåget och alltså med vett och vilja kört in i huset. Det talades till och med om att det var Al-Qaida som låg bakom.

Jag var mycket tveksam när jag hörde detta och tänkte att det antagligen var så att tåget lämnats obromsat och aktiverat så att det bara behövdes att någon råkade peta på fartreglaget så kom det i väg. Alltså som när man lämnar en bil i D-läget med motorn i gång och utan att dra åt handbromsen. Så råkar familjens hund, som är med i bilen, komma åt gasen och bilen sätter i väg.

Efter ett par dagar kom det fram att det var ungefär som jag trott. Och städerskan som blivit anhållen i sin frånvaro för "allmänfarlig vårdslöshet" var inte längre anhållen. Det spelade ju ingen roll eftersom hon ändå låg svårt skadad på ett sjukhus omedveten om vad som hände runt henne.

SL:s och Arrivas kommunikationschefer gjorde sig till löjliga figurer när de försökte förklara att de "sagt fel" från början men inte vågade ens antyda att olyckan hade sin grundorsak i att säkerhetsrutinerna inte följdes. De beklagade men de bad inte om ursäkt. SL:s kommunikationschef bad också om förståelse för att det är besvärligt att säga rätt när telefonen ringer mitt i natten. Kan så vara, men det är ju för att göra det som de har sitt jobb och får bra betalt för det. Hade jag varit SL-chef så hade uppfattat det uttalandet som en avskedsansökan och beviljat den omedelbart. Men den som nu är SL-chef var överseende och hade i alla fall det goda omdömet att framföra SL:s ursäkt till städerskan och hennes familj.

Sedan blev det väldigt tyst. Detta fick rasistiska sidor på nätet att spekulera i att man ville tysta ned att städerskan var en papperslös tjej av utländskt ursprung. Den slutsatsen drogs av att städerskor brukar vara utlänningar, utlänningar brukar vara muslimer och muslimer är terrorister eller i varje fall illegala invandrare. Det är alltså inte mina åsikter utan rasisternas.

Så kom då SEKO-tidningen i dag med en intervju med den 22-åriga städerskan. Hon heter Sara, är blond och har typiskt skandinaviskt utseende. Det beror på att hon är född av svenska föräldrar i Hälsingland och uppvuxen där. Jag gillar inte fackförbundet SEKO men jag gillar deras tidning. Läs intervjun här

Glädjande är att väldigt många velat läsa intervjun. Så många att SEKO:s hemsida kraschade av alla som ville in och läsa. Även den kraschen var Sara helt oskyldig till. Men läs intervjun. Så skall bra journalistik bedrivas och Sara framstår som en mycket klok tjej, som definitivt inte är ute efter att hämnas utan vill gå vidare, och som inte vill ha alltför mycket uppmärksamhet. Jag beklagar om jag ändå bidragit till att ge henne uppmärksamhet, men den tycker jag hon är värd.

Vi lär dock inte få se henne hos Skavlan i morgon.Och om Janne Josefsson intresserar sig för det här så hoppas jag han fokuserar på den företagskultur (som fanns även hos företrädaren Veolia och sannolikt också hos SL Järnväg när de själva körde trafiken) kunnat fortgå utan att någon reagerat.


måndag 1 april 2013

Statyerna i Borås kläs på

Det har beslutats att från och med i dag den 1 april skall alla nakna statyer i Borås vara påklädda. Det har inget med moral att göra utan så här förklarar stadens nye turistchef, Bo R Ås:
- Vi vill slå ett slag för Borås som gammal textil- och konfektionsstad på det här sättet. Det är ju särskilt lämpligt nu när vi snart kommer att öppna ett nytt textilt centrum vid Simonsland.

Så björnen Algot utanför Turistbyrån vid Resecentrum ser numera ut så här:

Beklädnaden kommer från Borås Förklädesfabrik, som lades ned 1972.