Såg just att jag fått 11 sidvisningar på mitt inlägg om Olle Möller den senaste halvtimmen. Det kan jag tacka Camilla Kvartoft och Leif GW Persson för. I Veckans brott i SVT1 avslutade de nämligen med att berätta om just Olle Möller, mannen som dömdes för två mord. Många anser det vara justitiemord eftersom bevisningen mot Möller var svag. Det var mest indicier som han dömdes på.
Leif GW Persson var dock inte helt säker på att han var oskyldig. Nu skall han lösa detta med hjälp av hår från en hund. I det första mordet, det på 10-åriga Gerd, hittades nämligen hundhår på Gerds jacka och det misstänktes att håret kom från Olle Möllers hund. En man som eventuellt var Möller hade nämligen plockat upp Gerd i sin bil. Till Möllers nackdel talade det faktum att han kort efter det Gerd mördades hade låtit avliva hunden. Enligt egen utsago därför att hunden var gammal och sjuk. Men nu har Leif GW fått tag i hår från Möllers hund och det skall nu DNA-matchas mot håren man fann på Gerds jacka.
Det har gjorts flera försök att göra en sådan matchning förut men det har inte lyckats. Nu har dock DNA-tekniken förbättrats ytterligare så vem vet: om hårstråna inte matchar varann så blir det ett starkt argument för att Möller var oskyldig. Och om de gör det? Ja, det blir förstås då ett starkt argument för att han var skyldig men 100-procentigt säkert är det ju inte. Gerd kanske har klappat hunden vid ett tidigare tillfälle.
Inslaget finns i slutet av programmet.
http://www.svtplay.se/video/1845704/del-7-av-9
En blogg som jag hållit på med i sedan juli 2008. Den handlar mycket om tåg och bussar men också om vardagslivets små glädjeämnen och förtretligheter. Skriv gärna en kommentar på mina inlägg men du måste ange ditt namn (det riktiga eller en känd signatur). Annars godkänner jag vanligtvis inte din kommentar. Var god respektera upphovsrätten för de bilder jag lägger ut på bloggen. Kontakta mig om du vill använda dem annat än rent privat.
tisdag 25 februari 2014
tisdag 11 februari 2014
Ny chans för Borås Lokaltrafik
Det här inlägget är inte avsett som en hyllning för Borås Lokaltrafik men ni får gärna se det som ett sådant.
I somras meddelades att Västtrafiks upphandling av tätortstrafiken i Borås var klar. Nobina hade vunnit och skulle alltså köra bussarna i Borås från augusti 2014. Därmed var Borås Lokaltrafik också utan trafikuppdrag. Det kommunalägda bolaget hade kört tätortstrafiken i Borås sedan 1945, om än de första dryga trettio åren under namnet Stadsbussar i Borås.
Det var naturligtvis ett hårt slag för Borås Lokaltrafik. I synnerhet var det bittert för att de hade förlorat på grund av kvalitetsvärderingen. När det gällde pris låg de bättre till än Nobina, men det senare vann på sin större erfarenhet. Nobinas erfarenhet av att köra tätortstrafik i Borås är dock begränsad. Fram till 1995, under den tid företaget hette SJ Buss (till 1990) och Swebus, hade de dock kört landsbygdstrafiken inom Borås kommun. Sedan tog Borås Lokaltrafik över denna också fram till 2010, då Veolia började köra den.
Ganska snart meddelade BL att de tänkte överklaga. Jag och många med mig trodde att de var chanslösa och det var bara ett utslag av att de var dåliga förlorare. Men BL hittade en hel del konstigheter i utvärderingen av kvaliteten.
Och minsann: verkade det inte som de hade rätt för förvaltningsdomstolen tog sju månader på sig för att behandla överklagandet. Det tydde på att den nog också lutade åt att det kunde vara något fel på själva förfarandet, främst kvalitetsvärderingen. Eller var de bara slöa?
Så för ett par veckor sedan kom förvaltningsdomstolens utslag. Den gav BL rätt. Kvalitetsvärderingen hade inte gått rätt till utan missgynnat BL. Det var en lång och omständlig dom och jag har inte läst den. Men de som har gjort det har sagt att det blev en vidräkning med Västtrafik.
Det konstiga var att Västtrafik redan genomfört fyra upphandlingar enligt exakt samma modell. Men då hade ingen överklagat. Det kan ju bero på att Nobina tog hem trafiken där och de körde den redan enligt tidigare avtal. Och nu har Västtrafik fått bekymmer: nya upphandlingar är på gång och bland annat processen med upphandling av tågtrafiken i Västra Götaland skulle inom kort påbörjats. Och där hade man jobbat med ett underlag som i tillämpliga delar hade samma typ av kvalitetsvärdering som förvaltningsdomstolen nu dömt ut. Det blir alltså att göra om och att göra rätt.
Men så lätt ger sig inte Västtrafik. De har nu begärt prövningstillstånd i nästa instans, kammarrätten, och vi får nu se om det beviljas och om det gör det denna har en annan syn på saken. Det går kanske fortare där än i förvaltningsdomstolen men några månader lär de alla behöva för att avkunna sin dom. Under den tiden kan knappast Västtrafik sitta med armarna i kors och vågar väl knappast heller ha is i magen. Men de har naturligtvis möjlighet att slopa alla kvalitetskriterier vid upphandlingen och då behöver det inte bli så sent.
Så det kan som en följd bli problem med tågupphandlingen. Visserligen är det inte trafikstart förrän december 2015 men förutom att räkna på avtalen så behöver ju tågföretagen också tid för att bygga upp verksamheten. Och vem vet: det kan ju bli överklaganden där också. Och om den upphandlingen dröjer så kan det bli dyrt för Västtrafik: trafiken som i dag körs av SJ sedan DSBFirst lämnat in i förtid är inte direkt billig.
Borås Lokaltrafik har nu i alla fall fått sitt nuvarande avtal förlängt för resten av 2014 och sedan kan det sägas upp med nio månaders varsel. Skall upphandlingen göras om räknar Västtrafik med att det kommer att ta ett par år innan allt är klart och så länge lär BL få fortsätta köra. Och vem vet: de kanske tar hem upphandlingen också när den blir. Nu vet du ju hur de skall räkna och Nobina kanske har hunnit tröttna på de struliga boråsarna...
Det lär bli anledning att återkomma. Egentligen borde jag väl gratulera Borås Lokaltrafik men den här cirkusen kostar ju oss skattebetalare en massa som vi hellre hade velat ha trafik för. Fast det kan ju inte BL hjälpa. Så det får bli ett grattis i alla fall.
Bilderna visar de bussmodeller som Borås Lokaltrafik använder i dag och de blir större om du klickar på dem med mushjulet.
I somras meddelades att Västtrafiks upphandling av tätortstrafiken i Borås var klar. Nobina hade vunnit och skulle alltså köra bussarna i Borås från augusti 2014. Därmed var Borås Lokaltrafik också utan trafikuppdrag. Det kommunalägda bolaget hade kört tätortstrafiken i Borås sedan 1945, om än de första dryga trettio åren under namnet Stadsbussar i Borås.
Det var naturligtvis ett hårt slag för Borås Lokaltrafik. I synnerhet var det bittert för att de hade förlorat på grund av kvalitetsvärderingen. När det gällde pris låg de bättre till än Nobina, men det senare vann på sin större erfarenhet. Nobinas erfarenhet av att köra tätortstrafik i Borås är dock begränsad. Fram till 1995, under den tid företaget hette SJ Buss (till 1990) och Swebus, hade de dock kört landsbygdstrafiken inom Borås kommun. Sedan tog Borås Lokaltrafik över denna också fram till 2010, då Veolia började köra den.
Ganska snart meddelade BL att de tänkte överklaga. Jag och många med mig trodde att de var chanslösa och det var bara ett utslag av att de var dåliga förlorare. Men BL hittade en hel del konstigheter i utvärderingen av kvaliteten.
Och minsann: verkade det inte som de hade rätt för förvaltningsdomstolen tog sju månader på sig för att behandla överklagandet. Det tydde på att den nog också lutade åt att det kunde vara något fel på själva förfarandet, främst kvalitetsvärderingen. Eller var de bara slöa?
Så för ett par veckor sedan kom förvaltningsdomstolens utslag. Den gav BL rätt. Kvalitetsvärderingen hade inte gått rätt till utan missgynnat BL. Det var en lång och omständlig dom och jag har inte läst den. Men de som har gjort det har sagt att det blev en vidräkning med Västtrafik.
Det konstiga var att Västtrafik redan genomfört fyra upphandlingar enligt exakt samma modell. Men då hade ingen överklagat. Det kan ju bero på att Nobina tog hem trafiken där och de körde den redan enligt tidigare avtal. Och nu har Västtrafik fått bekymmer: nya upphandlingar är på gång och bland annat processen med upphandling av tågtrafiken i Västra Götaland skulle inom kort påbörjats. Och där hade man jobbat med ett underlag som i tillämpliga delar hade samma typ av kvalitetsvärdering som förvaltningsdomstolen nu dömt ut. Det blir alltså att göra om och att göra rätt.
Men så lätt ger sig inte Västtrafik. De har nu begärt prövningstillstånd i nästa instans, kammarrätten, och vi får nu se om det beviljas och om det gör det denna har en annan syn på saken. Det går kanske fortare där än i förvaltningsdomstolen men några månader lär de alla behöva för att avkunna sin dom. Under den tiden kan knappast Västtrafik sitta med armarna i kors och vågar väl knappast heller ha is i magen. Men de har naturligtvis möjlighet att slopa alla kvalitetskriterier vid upphandlingen och då behöver det inte bli så sent.
Så det kan som en följd bli problem med tågupphandlingen. Visserligen är det inte trafikstart förrän december 2015 men förutom att räkna på avtalen så behöver ju tågföretagen också tid för att bygga upp verksamheten. Och vem vet: det kan ju bli överklaganden där också. Och om den upphandlingen dröjer så kan det bli dyrt för Västtrafik: trafiken som i dag körs av SJ sedan DSBFirst lämnat in i förtid är inte direkt billig.
Borås Lokaltrafik har nu i alla fall fått sitt nuvarande avtal förlängt för resten av 2014 och sedan kan det sägas upp med nio månaders varsel. Skall upphandlingen göras om räknar Västtrafik med att det kommer att ta ett par år innan allt är klart och så länge lär BL få fortsätta köra. Och vem vet: de kanske tar hem upphandlingen också när den blir. Nu vet du ju hur de skall räkna och Nobina kanske har hunnit tröttna på de struliga boråsarna...
Det lär bli anledning att återkomma. Egentligen borde jag väl gratulera Borås Lokaltrafik men den här cirkusen kostar ju oss skattebetalare en massa som vi hellre hade velat ha trafik för. Fast det kan ju inte BL hjälpa. Så det får bli ett grattis i alla fall.
Bilderna visar de bussmodeller som Borås Lokaltrafik använder i dag och de blir större om du klickar på dem med mushjulet.
söndag 2 februari 2014
Auschwitz 1990 - vi får inte glömma
Så kom vi då in i Polen på vår bussresa och första dagen besökte vi den medelstora staden (ca 40 000 invånare) Oświęcim. Om namnet inte får en klocka att ringa i huvudet så beror det kanske på att vi känner den mest under sitt tyska namn: Auschwitz.
Det var alltså här som Nazitysklands största koncentrations- och förintelseläger fanns om man också räknar med närbelägna Birkenau, som ingick i samma administrativa enhet. Man räknar med att upp till 1,5 miljoner människor dog här och de allra flesta var judar. Merparten av dessa blev dödade av nazisterna genom att skjutas bakifrån eller gasas ihjäl.
Lägerkommendant 1940-1943 var Rudolf Höss (inte att förväxla med Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare under många år) och han spelade en central roll vid förintelsen.
Att det blev just den här fredliga och i grunden vackra staden i nuvarande Polen som blev platsen för andra världskrigets kanske grymmaste handlingar berodde på att Oświęcim var en järnvägsknut, vilket underlättade transporterna dit. Därifrån behövdes knappast några transporter. Här fanns också kemisk industri, IG Farben. Denna hade stort behov av billig arbetskraft och vad kunde då vara lämpligare än lägerfångar. Många av dem fick svåra skador av de kemikalier som de jobbade med utan skyddsutrustning.
Mer om Auschwitz finns förstås på Wikipedia.
Här följer några av de bilder jag tog i Auschwitz den lite dystra höstdagen 17 september 1990. För att få större bild så klickar du på den med mushjulet.
Vi närmar oss porten och går in genom denna. Bommen är öppen. Ovanför porten kan vi läsa "Arbeit macht frei", alltså "Arbete ger frihet". På den lilla gräsplätten till höger stod under koncentrationslägertiden ofta en orkester och spelade så att man skulle känna sig välkommen. In i det längsta försökte nazisterna att lura i fångarna att det var en semesteranläggning. Det vill säga dem som inte redan vid tåget hade bedömts vara för svaga för att kunna arbeta och fördes direkt till avrättning.
Att rymma härifrån var inte att tänka på. Elstängsel och en öppen yta så att man skulle synas lade hinder i vägen. Det hände att fångarna begick självmord genom att hoppa mot elstängslet. Då blev det rätt och räfsarting för dem som var kvar för att försöka förhindra sådant i fortsättningen.
Vi går förbi de baracker som användes för de fångar som jobbade vid t ex IG Farben. Någon högre standard var det inte precis på boendet.
Och längst bort fanns det ett vakttorn.
Inte ser det precis hemtrevligt ut.
Så här såg fängelset ut.Det var flera personer i varje liten cell och hade man gjort något riktigt brottsligt ur nazisternas synvinkel så kunde man hamna i en ståcell. Det vill säga att det fanns inte ens en möjlighet att lägga sig ned.
För dem som dog i fängelset fanns en minneslund.
Tvätta sig fick man göra i badhuset och det var säkert inte så ofta det gavs tillfälle till det. Det var dock riktiga duschar här till skillnad från i gaskammaren, där duscharna i taket bara var för att ge lugn åt dem som skulle avrättas. Men när de trodde att vattnet skulle börja rinna ur dem kom det i stället gas Zyklon B in kammaren. Klä av sig nakna var de ju tvungna att göra så att man skulle slippa problem med kläderna vid den kommande kremeringen.
Kapellplatsen var ett vackrare namn på avrättningsplatsen.
Här har vi lägerrestaurangen. Det var dock bara officerare som fick äta här.
Här kommer gruppen ut från gaskammaren. Intill denna fanns krematoriet och röken från detta kom alltså ut genom den stora skorstenen.
Ett besök vid Auschwitz lämnar ingen oberörd och efteråt fanns det många som ville prata av sig. Mamma pratar här med vår polske guide, Edvard. Ännu 1990 så måste man godkännas av den polska statliga turistorganisation Orbis för att få besöka landet och Orbis ställer också en svensktalande guide till förfogande.
Edvard hade varit lärare, men de polska lärarna pensionerades redan vid 55 års ålder. Pensionen var knappt tillräcklig för att leva på och därför tog många av dem extrajobb som Orbis-guider. Edvard ser ju inte precis stor ut i världen men jag har aldrig sett någon som ätit så mycket som han. När vi var ute och åt med gruppen beställde han alltid in dubbla portioner och därtill åt han gärna upp det någon i resegruppen lämnade kvar på tallriken.
Det var alltså här som Nazitysklands största koncentrations- och förintelseläger fanns om man också räknar med närbelägna Birkenau, som ingick i samma administrativa enhet. Man räknar med att upp till 1,5 miljoner människor dog här och de allra flesta var judar. Merparten av dessa blev dödade av nazisterna genom att skjutas bakifrån eller gasas ihjäl.
Lägerkommendant 1940-1943 var Rudolf Höss (inte att förväxla med Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare under många år) och han spelade en central roll vid förintelsen.
Att det blev just den här fredliga och i grunden vackra staden i nuvarande Polen som blev platsen för andra världskrigets kanske grymmaste handlingar berodde på att Oświęcim var en järnvägsknut, vilket underlättade transporterna dit. Därifrån behövdes knappast några transporter. Här fanns också kemisk industri, IG Farben. Denna hade stort behov av billig arbetskraft och vad kunde då vara lämpligare än lägerfångar. Många av dem fick svåra skador av de kemikalier som de jobbade med utan skyddsutrustning.
Mer om Auschwitz finns förstås på Wikipedia.
Här följer några av de bilder jag tog i Auschwitz den lite dystra höstdagen 17 september 1990. För att få större bild så klickar du på den med mushjulet.
Vi närmar oss porten och går in genom denna. Bommen är öppen. Ovanför porten kan vi läsa "Arbeit macht frei", alltså "Arbete ger frihet". På den lilla gräsplätten till höger stod under koncentrationslägertiden ofta en orkester och spelade så att man skulle känna sig välkommen. In i det längsta försökte nazisterna att lura i fångarna att det var en semesteranläggning. Det vill säga dem som inte redan vid tåget hade bedömts vara för svaga för att kunna arbeta och fördes direkt till avrättning.
Att rymma härifrån var inte att tänka på. Elstängsel och en öppen yta så att man skulle synas lade hinder i vägen. Det hände att fångarna begick självmord genom att hoppa mot elstängslet. Då blev det rätt och räfsarting för dem som var kvar för att försöka förhindra sådant i fortsättningen.
Vi går förbi de baracker som användes för de fångar som jobbade vid t ex IG Farben. Någon högre standard var det inte precis på boendet.
Och längst bort fanns det ett vakttorn.
Inte ser det precis hemtrevligt ut.
Så här såg fängelset ut.Det var flera personer i varje liten cell och hade man gjort något riktigt brottsligt ur nazisternas synvinkel så kunde man hamna i en ståcell. Det vill säga att det fanns inte ens en möjlighet att lägga sig ned.
För dem som dog i fängelset fanns en minneslund.
Tvätta sig fick man göra i badhuset och det var säkert inte så ofta det gavs tillfälle till det. Det var dock riktiga duschar här till skillnad från i gaskammaren, där duscharna i taket bara var för att ge lugn åt dem som skulle avrättas. Men när de trodde att vattnet skulle börja rinna ur dem kom det i stället gas Zyklon B in kammaren. Klä av sig nakna var de ju tvungna att göra så att man skulle slippa problem med kläderna vid den kommande kremeringen.
Kapellplatsen var ett vackrare namn på avrättningsplatsen.
Här har vi lägerrestaurangen. Det var dock bara officerare som fick äta här.
Här kommer gruppen ut från gaskammaren. Intill denna fanns krematoriet och röken från detta kom alltså ut genom den stora skorstenen.
Ett besök vid Auschwitz lämnar ingen oberörd och efteråt fanns det många som ville prata av sig. Mamma pratar här med vår polske guide, Edvard. Ännu 1990 så måste man godkännas av den polska statliga turistorganisation Orbis för att få besöka landet och Orbis ställer också en svensktalande guide till förfogande.
Edvard hade varit lärare, men de polska lärarna pensionerades redan vid 55 års ålder. Pensionen var knappt tillräcklig för att leva på och därför tog många av dem extrajobb som Orbis-guider. Edvard ser ju inte precis stor ut i världen men jag har aldrig sett någon som ätit så mycket som han. När vi var ute och åt med gruppen beställde han alltid in dubbla portioner och därtill åt han gärna upp det någon i resegruppen lämnade kvar på tallriken.
lördag 1 februari 2014
Berlin 1990 - efter murens fall
I augusti år 1961 började den 43,7 kilometer långa och upp till 3,6 meter höga Berlinmuren att byggas. Den skilde Östberlin från Västberlin och syftet med att bygga muren har motiverats olika beroende på vem man frågar. I väst sade man att det berodde på att DDR ville stoppa flykten från öst till väst. Dessförinnan hade det i stort sett bara varit att promenera mellan de olika delarna av den före detta - och nu återblivna - huvudstaden. Frågade man i öst var det för att man inte ville att en massa folk från väst skulle ta sig in i öst den här vägen. Lite låg det faktiskt i detta, eftersom många västberlinare åkte till öst för att handla eftersom det var billigare där. Östberlinarna var naturligtvis tacksamma för västvalutan men problemet var att maten inte räckte om folk från väst handlade upp den.
Om nu kommunistregimerna var dåliga på att få maten att räcka till så var de så mycket effektivare när det gällde byggnadsverk. Berlinmuren tog enligt uppgift bara ett par dagar att uppföra. Muren byggdes dessutom dubbel med ett hundratal meter obebodd mark mellan - Todesstreifen som kan översättas med "dödsremsor". Många hus fick alltså rivas och andra fick de fönster som vette mot väst igenmurade.Helt plötsligt var alltså Västberlin och Östberlin avskilda från varann. Många berlinare blev därmed också utan jobb eftersom de kanske bodde i öst men jobbade i väst - eller tvärtom. Släktingar blev bryskt skilda från varann liksom goda vänner.
Lika plötsligt som muren kommit upp föll den. Ja, inte bokstavligt men den öppnades i praktiken den 9 november 1989. DDR-regimen hade förlorat kontrollen över gränsen mellan öst och väst i Berlin. Det blev helt oblodigt om man bortser från alla de trafikolyckor som blev följden av att östberlinarna nu kunde färdas fritt även i väst. Deras Trabanter var inte precis byggda med tanke på krocksäkerhet.
Elva månader senare, den 3 oktober 1990, skedde officiellt återföreningen mellan Öst- och Västtyskland och det blev ett enda land och fick icke förvånande namnet Tyskland. Berlin blev också åter huvudstad i det enade riket. Bonn hade då varit Västtysklands huvudstad i drygt 40 år medan Berlin hela tiden varit DDR:s (Östtysklands officiella namn) huvudstad. Eftersom Västberlin blev som en ö i DDR ansågs det inte lämpligt att Västtyskland hade den som sin huvudstad.
Mer om Berlinmuren går att läsa på Wikipedia.
I september 1990, alltså lite drygt elva månader efter murens fall och en knapp månad innan den officiella återföreningen gjorde jag en bussresa till Polen. Första natten och följande förmiddag tillbringade vi i Berlin. Det var ett helt annat Berlin än det jag upplevt 1986, då jag dock bara var i Västberlin. Några bilder från 1990 följer här. Som vanligt blir de större om du klickar på dem med hjulet på musen.
Brandenburger Tor var ett av gränsmärkena mellan Öst- och Västberlin. Här är den under ombyggnad. Gatan i fonden var Östberlins paradgata: Unter den Linden.
Så här ser det ut nu. From Wikipedia, the free encyclopedia.
Det var 14 500 östtyska soldater som byggde muren. Det var många fler som rev den. Jag var en av dem. Det fanns nämligen många platser i Berlin där vem som helst kunde hjälpa till med att riva muren och spara en liten sten som minne. Här rivs den i närheten av Brandenburger Tor men på västsidan.
Där kunde man också besöka en marknad där östtyska soldater sålde uniformspersedlar och annat de hade råkat få med sig från försvaret. Det fanns också Trabanter till salu. Jag funderade på att köpa en men bussföraren ville inte lasta in den i bussens bagageutrymme så det sprack.
Potzdamer Platz var vid denna tid en stor obebyggd yta som ingick i den dödszon mellan muren som jag berättade om förut.
I dag finns här massor med hus.From Wikipedia, the free encyclopedia.
Även vid Potsdamer Platz var det marknad och i bakgrunden kan vi se hur en del av muren rivs medan en annan bevarades som minnesmärke.
Bussföraren hittade en parkeringsplats med riktig öststatstsfeeling i närheten av Potsdamer Platz.
När vi lämnat centrala Berlin kom vi till en annan plats där en improviserad marknad hölls med bilarnas motorhuvar som skyltutrymme.
Om nu kommunistregimerna var dåliga på att få maten att räcka till så var de så mycket effektivare när det gällde byggnadsverk. Berlinmuren tog enligt uppgift bara ett par dagar att uppföra. Muren byggdes dessutom dubbel med ett hundratal meter obebodd mark mellan - Todesstreifen som kan översättas med "dödsremsor". Många hus fick alltså rivas och andra fick de fönster som vette mot väst igenmurade.Helt plötsligt var alltså Västberlin och Östberlin avskilda från varann. Många berlinare blev därmed också utan jobb eftersom de kanske bodde i öst men jobbade i väst - eller tvärtom. Släktingar blev bryskt skilda från varann liksom goda vänner.
Lika plötsligt som muren kommit upp föll den. Ja, inte bokstavligt men den öppnades i praktiken den 9 november 1989. DDR-regimen hade förlorat kontrollen över gränsen mellan öst och väst i Berlin. Det blev helt oblodigt om man bortser från alla de trafikolyckor som blev följden av att östberlinarna nu kunde färdas fritt även i väst. Deras Trabanter var inte precis byggda med tanke på krocksäkerhet.
Elva månader senare, den 3 oktober 1990, skedde officiellt återföreningen mellan Öst- och Västtyskland och det blev ett enda land och fick icke förvånande namnet Tyskland. Berlin blev också åter huvudstad i det enade riket. Bonn hade då varit Västtysklands huvudstad i drygt 40 år medan Berlin hela tiden varit DDR:s (Östtysklands officiella namn) huvudstad. Eftersom Västberlin blev som en ö i DDR ansågs det inte lämpligt att Västtyskland hade den som sin huvudstad.
Mer om Berlinmuren går att läsa på Wikipedia.
I september 1990, alltså lite drygt elva månader efter murens fall och en knapp månad innan den officiella återföreningen gjorde jag en bussresa till Polen. Första natten och följande förmiddag tillbringade vi i Berlin. Det var ett helt annat Berlin än det jag upplevt 1986, då jag dock bara var i Västberlin. Några bilder från 1990 följer här. Som vanligt blir de större om du klickar på dem med hjulet på musen.
Brandenburger Tor var ett av gränsmärkena mellan Öst- och Västberlin. Här är den under ombyggnad. Gatan i fonden var Östberlins paradgata: Unter den Linden.
Så här ser det ut nu. From Wikipedia, the free encyclopedia.
Det var 14 500 östtyska soldater som byggde muren. Det var många fler som rev den. Jag var en av dem. Det fanns nämligen många platser i Berlin där vem som helst kunde hjälpa till med att riva muren och spara en liten sten som minne. Här rivs den i närheten av Brandenburger Tor men på västsidan.
Där kunde man också besöka en marknad där östtyska soldater sålde uniformspersedlar och annat de hade råkat få med sig från försvaret. Det fanns också Trabanter till salu. Jag funderade på att köpa en men bussföraren ville inte lasta in den i bussens bagageutrymme så det sprack.
Potzdamer Platz var vid denna tid en stor obebyggd yta som ingick i den dödszon mellan muren som jag berättade om förut.
I dag finns här massor med hus.From Wikipedia, the free encyclopedia.
Även vid Potsdamer Platz var det marknad och i bakgrunden kan vi se hur en del av muren rivs medan en annan bevarades som minnesmärke.
Bussföraren hittade en parkeringsplats med riktig öststatstsfeeling i närheten av Potsdamer Platz.
När vi lämnat centrala Berlin kom vi till en annan plats där en improviserad marknad hölls med bilarnas motorhuvar som skyltutrymme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)