onsdag 29 april 2015

Nu över 200 000 sidvisningar

Någon gång sent i går kväll nådde bloggen upp till 200 000 sidvisningar enligt den officiella statistiken. Dock fattas i den minst 15 000 visningar. Men det är ju bra i alla fall och jag tackar läsarna som hängt med under de snart sju år som bloggen har funnits.

Samtidigt blir det snart ändring i tio i topp-listan på mest visade inlägg. Detta om Limbino går snart - kanske redan i dag - förbi detta om Grön Tele. Det förstnämnda har just nu 4 304 visningar och det fattas bara 28 att det skall gå förbi det sistnämnda. Eftersom Limbino-inlägget varje dag lockar många läsare medan Grön Tele-inlägget är nästan dött så är det inte långt kvar.

En av bloggens medarbetare visar en nytagen bild och tackar också för visat intresse.


Fortsätt hänga med oss!


Edit:
Vid 16-tiden i dag gick Limbino-inlägget förbi och är nu det mest visade i bloggen med 4 336 visningar. Uppenbarligen är det många som nu försöker lockas i fällan igen när Limbino nu har kommit i gång med sina lurendrejerier.


lördag 25 april 2015

På IAA i Hannover 2006 del 5

Mina damer och herrar! Här kommer ytterligare ett avsnitt med bilder på veteranlastbilar vid transportmässan IAA i Hannover 2006. För att hitta tidigare inlägg klicka på etiketten IAA Hannover 2006 i spalten till höger.

Magirus-Deutz  var ett lastbilsmärke - även bussar - som tillverkades av Klöckner-Humboldt-Deutz AG. 1975 försvann märket då tillverkningen slogs samman med Fiat och bildade Iveco.

Först två brandbilar.


 En Magirus-Deutz för tunga transporter.

En dragbil. Den snygga Magirus-loggan har nedtonats vilket tyder på att bilen är från 1970-talet.

Grusbil kanske? Knappast en grisbil i alla fall. 

Mercedes-Benz är ju inte bara lyxiga personbilar utan också en stor tillverkare av lastbilar och bussar.  Här en gammal lastbil.

 Lasbil med kapell och lång motorhuv.

Och så en flakbil för långväga transporter. 

Så hittar vi ännu en gammal lastbil. 

Mercedes-Benz 2032 från 1974. 

Mercedes-Benz 1928 (1928 står inte för årsmodellen). 

För större bild så klicka på mushjulet. För bildspel klicka på musens vänsterhjul.
Fortsättning följer...   

Edit 2015-06-06: 
Jag avbryter visningen från IAA här. Intresset från läsarna har varit alltför dåligt för att det skall vara motiverat att lägga ned jobb på att göra fler sådana här sammanställningar. 

onsdag 22 april 2015

Slår Keolis ett slag för miljön - eller blåser de oss?

Keolis är ett trafikbolag som ägs av främst franska statsbanorna SNCF. I Sverige kör de bara busstrafik, än så länge åtminstone. Keolis har nämligen beslutat sig för att delta i framtida upphandlingar om tågtrafik också.

Genom sin franska företrädare VIA-GTI har de dock tidigare kört tåg i Sverige. De var nämligen involverade i några av Sveriges två mest misslyckade järnvägsprojekt: Citypendeln i Stockholm och Sydvästen i Göteborg. De förra körde pendeltågen från januari år 2000 - eller skulle ha kört. De första åren var det nämligen fullkomligt kaos och massor med tåg blev inställda. Sydvästen körde trafiken på Västkustbanan mellan Göteborg och Malmö. De höll ut i knappt fyra månader innan det blev konkurs.  I sanningens namn skall dock sägas att ett regeringsbeslut spelade en viss roll i detta. Annars hade de nog hållit ut ett halvår...

Fram till hösten 2010 hette bussbolaget Busslink. Det hade i sin tur sin grund i SL Buss (SL = Storstockhoms Lokaltrafik) och Näckrosbuss. Det senare i sin tur bildades av sammanslagningar mellan SLT (Sörmlands Länstrafik), T-Buss (länstrafiken i Örebro län), Linköpings Trafik AB och Norrköpings Lokaltrafik.

Keolis har varit aktiva på marknaden och finns nu i Jönköpings län, Örebro län, Stockholms län, Västra Götaland, Östergötland och Dalarna. I Jönköpings län gjorde de en stark insats när de lyckades kraftigt förbättra tätortstrafiken i Jönköping, som i många år misskötts av det av tyska statsbanorna DB ägda Arriva.

Vad jag förstår har Keolis varit uppskattade där de kör av både kunder och upphandlare. Det är numera också det bussbolag som har största andelen eldrivna bussar i ordinarie trafik. Så många är det dock inte: åtta bussar i Stockholm och tio i Göteborg.  För mig skall en elbuss ha strömavtagare och gå under kontaktledning. Sådana bussar brukar kallas trådbuss. I Sverige får man åka till Landskrona om man vill se en sådan. I framför allt östra Europa är de dock vanliga.

 Trådbuss.

Men i dag menar man med elbuss en buss som drivs av batterier. Dessa kan laddas på två sätt: dels i depå under natten eller i speciella laddstationer vid vändhållplatserna. Vilket som är bäst kan alltid diskuteras, men en laddning vid vändhållplatsen tar minst sex minuter och man får alltså lägga på rejält med marginal för tidsreglering för att undvika att förseningar sprider sig.

 Laddhybridbuss i Stockholm, körd av Keolis. Pressbild från Volvo.

Så långt är allt väl och det är vid första påseende detta pressmeddelande från Keolis också. Men tänk lite nu. Keolis hyr in tre vindkraftverk. Dessa står i Kiruna, på Gotland och i Falkenberg. De skall förse Keolis kontor och depåer med elkraft. Men vänta nu: jag skrev här ovan var de har sin trafik. Mellan Falkenberg och Göteborg är det cirka 10 mil, mellan Kiruna och Falun 80 mil och mellan Gotland och Norrköping också 10 mil. Det gäller alltså närmaste depå från respektive vindkraftverk.

Skall man ha egna luftledningar som distribuerar den här elen? Tror inte det. Utan det blir säkert som med grön el. Det vill säga att man betalar för att få grön el (producerad främst i vattenkraftverk eller vindkraftverk) men man får den el som råkar finnas i ledningarna för tillfället.

Det är ju så det fungerar så det kan man inte lasta Keolis för. Men de kunde ju berättat just det jag skrivit om de vill vara trovärdiga. I stället skriver de:
Genom ett samarbete med Bixia hyr Keolis tre vindkraftverk som förser Keolis depåer och kontor med förnyelsebar el.

Vem försöker de lura? Uppfattar de oss kunder (jaja, jag åker av naturliga skäl väldigt lite med Keolis) som helt blåsta?





tisdag 21 april 2015

Under 82 - och uppdatering om fallet

I morse visade vågen för första gången att min vikt nu var under 82 kilo. 81,9 närmare bestämt. Det innebär att jag gått ner 9 kilo sedan december 2014. Och 18 kilo mindre än när jag vägde som mest. Ja, vågen pendlade då runt 100 men jag försökte i alla fall få den att inte gå allt för mycket över just 100. Fortfarande är jag överviktig för mina 172 cm men jag är nu i den lägre halvan av intervallet. Jag behöver fortfarande gå ner 8 kilo för att komma i normalvikt. Min vän Ensio jublar. Han är nämligen skräddare och det är han som får sälja nya byxor till mig allteftersom jag behöver mindre storlek.


Som vanligt är det beaglecharmören Sicko som gör att jag går ner. Han får mig nämligen att gå mer. Numera är det morgonpromenad på cirka 35 minuter (från början tog samma promenad 45 minuter men vi går snabbare nu).



Sedan är det lunchpromenad på cirka 75 minuter. Samma sträcka men i motsatt riktning. Det beror på att nu är husse med sin rullator också med.




Slutligen för min del är det en eftermiddagspromenad på cirka en timme, då husse med rullator också är med. Sicko och husse går sedan själva ut på kvällspromenaden, även kallad kissepromenaden på knappt en halvtimme.



När det gäller min fars fall med lårbensbrott och ny höft med protes så framgår ju av ovanstående att det inte har läkt ännu. Han är fortfarande beroende av rullator eller kryckor. Det är musklerna i benet som inte vill vara med riktigt. Men med denna rikliga motion vore det väl sjutton om de inte skulle vakna till.

För övrigt blir det små framsteg. I lördags körde han bilen till vår tidigare sommarstuga, två och en halv mil i varje riktning. Sjukgymnasterna har gett upp. Han får nu träna på egen hand. Ingen annan kommunal hjälp har han heller förutom ett larm, som han dock lyckligtvis inte behövt använda.

lördag 18 april 2015

Flygbussarnas annonsbluff


Ni har säkert sett eller hört talas om den här annonsen. Den har väckt stor uppmärksamhet både inom och utom branschen. En del tycker det är stor humor. Jag är inte beredd att hålla med om detta och citerar fritt en verkligt stor humorist, nämligen kåsören Cello:
- Det är skillnad på humor och sådant som man säger "hu mor" om.

Anledningen till att jag reagerar starkt på det här är att det hela bygger på en ren lögn. Stefan Löfven - eller för den delen Gustav Fridolin - har inte flugit mellan Arlanda och Bromma. Varför skulle han de gjort det? Regeringskansliet finns vid Rosenbad och inte i Bromma.

Det som hände var att en sensationslysten journalist vädrade en skandal i att regeringsplanet vid sex tillfällen har flugit tomt mellan Arlanda och Bromma för att hämta upp ministrar på Bromma. Helt onödigt naturligtvis, ministrarna hade ju lika väl kunnat åka till Arlanda. Det går till och med fortare. Inte om man väljer Flygbussarna - och definitivt inte om man väljer linjen Bromma-Arlanda - men väl om man väljer tåg som Arlanda Express.

Vi skall med rätta ställa stora krav på våra regeringsledamöter. Men att som Expressen gör ställa krav på att Gustav Fridolin skulle kollat upp logistiken bakom resan är ju ändå att milt sagt överdriva. Får man besked att regeringsplanet skall gå från Bromma så tar man sig naturligtvis dit och utgår från att det är den bästa lösningen. Däremot borde naturligtvis de som ansvarar för planets logistik se till att sådant här inte inträffar.

Här är alltså ännu ett fall av desinformation som fått stor spridning. Jag har gjort en undersökning bland mina bekant och 9 av 10 av dem har uppfattat det som att ministrar har flugit mellan Arlanda och Bromma. Att det är möjligt att sprida dessa missuppfattningar så enkelt gör mig faktiskt bekymrad. Jag anklagar inte flygande ministrar för det och reklamfolk utan journalister som är ute och flyger. Inte med flygplan utan i bristande faktakontroll.

Jag är rädd att den här annonsen kommer att slå tillbaka mot Flygbussarna. Jag är väl inte ensam om att misstro företag som inte är noga med sanningen.

Humor är viktigt. Men sanningen är viktigare.

söndag 12 april 2015

På IAA i Hannover 2006 del 4

Med stolthet presenterar jag ytterligare ett avsnitt med bilder på veteranlastbilar vid transportmässan IAA i Hannover 2006. För att hitta tidigare inlägg klicka på etiketten IAA Hannover 2006 i spalten till höger.

MAN D2146 från 1968:

MAN 750 cementbil: 

Så en Kaelble. Detta företag grundades 1884 av Caroline och Gottfried Kaelble i Cannstatt, en stadsdel i Stuttgart. Fem år senare flyttade det till Backnang 27 kilometer nordost om Stuttgart.  Från början tillverkades garverimaskiner. 1996 gick företaget i konkurs, omstrukturerades och ingår nu i den amerikanska Terex-koncernen.

 MAN 5156 från 1955:

Ännu en MAN: 

MAN långfärdsekipage:  

 Så en Kaelble L652 från 1963, långtradare för Anton Brüggemann i Warendorf:

 MAN 745 från 1957:

Büssing med rejäl motorhuv och ratt: 

Ännu en Büssing: 
 

Och så slutar vi svenskt i dag med en Scania 110: 

För större bild så klicka på mushjulet. För bildspel klicka på musens vänsterhjul.
Fortsättning följer...
 

söndag 5 april 2015

På IAA i Hannover 2006 del 3

Så blir det ytterligare ett avsnitt med bilder på veteranlastbilar vid transportmässan IAA i Hannover 2006. För att hitta tidigare inlägg klicka på etiketten IAA Hannover 2006 i spalten till höger.

Först blir det dock inte någon lastbil utan en Borgward minibuss.

Här i Sverige är Borgward mest känt för sina personbilar men de tillverkade lastbilar också. Här en  B4500 från 1958. Ett rejält ekipage.

Även några Volvo har letat sig till Tyskland. T ex denna N88 byggd som bärgningsbil och tillhörig grosshandlaren Josef Dewender i Bochum. 

Volvo F88 som kylbil hos Dewender. 

Naturligtvis fanns vår andra svenska lastbilsstolthet, Scania, också med.  Scania LB140 tankbil från 1976.

 En Scania 111 med en rejäl tank.

Östtyska IFA tillverkade inte bara DKW-kopior utan också lastbilar som denna IFA H6 från 1958.  

Büssing känner vi i Sverige nog mest som busstillverkare. Bland annat i Stockholm fanns många sedan på 1960- och 1970-talet. Men de gjorde också lastbilar. I dag har Büssing gått upp i MAN. 

DAF är en holländsk lastbilstillverkare som finns kvar men nu ingår i amerikanska Paccarkoncernen. Förut tillverkade DAF bussar också. Samt personbilar i samarbete med Volvo. Vem minns inte "Rembrandt", bilen som gick lika fort framåt som bakåt. Varför den fick heta Rembrandt är lite oklart. En del hävdar att det är beroende på de remmar som ersatte den konventionella växellådan, andra att det var för att Volvo gjort en tavla när de byggde denna.

Klämmer i med en Büssing lastbil till. Känns igen på lejonet på kylaremblemet. 



Ännu en Büssing, denna gång ett rejält ekipage för långväga transporter. Undrar hur dessa var att köra uppför Kassel-backarna.

För större bild så klicka på mushjulet.
Fortsättning följer...

fredag 3 april 2015

På IAA i Hannover 2006 del 2

Fortsätter bildvisningen på veteranlastbilar vid transportmässan IAA i Hannover 2006. För att hitta tidigare inlägg klicka på etiketten IAA Hannover 2006 i spalten till höger.

Henschel med släp

Henschel

Henschel HS16T 1956

Krupp

Mercedes-Benz med släp

Mercedes-Benz 1624 med släp

Mercedes-Benz LPS 2032 1974

Mercedes-Benz 1928

Hanomag med släp

 Faun

Faun

Faun


Faun står för Fahrzeugfabriken Ansbach und Nürnberg och det såldes ett antal sådana till Sverige på 1920-talet. Men så vitt känt är ingen av dem bevarad. I vårt land vill säga, men som synes finns en del av modernare modeller kvar i Tyskland. Företaget finns kvar under namnet Tadano Faun men tillverkar i dock mest mobilkranar.


Klick på bilden med mushjulet ger i vanlig ordning större bild.

Fortsättning följer...