onsdag 30 oktober 2013

Vilken storm det blev

De här bilderna är från Diö på Södra stambanan mellan Alvesta och Hässleholm. De är tagna i januari 2005 och jag har fått dem som pressmaterial från Banverket. Det är alltså stormen Gudruns härjningar som visas och den medförde ett trafikstopp på om jag nu minns rätt över en vecka på den strategiskt viktiga banan.



I dag har man trädsäkrat utmed banan så att inga träd står närmare än 20 meter från spårmitt. Det minskar alltså rejält risken för att träden blåser ned över kontaktledningen och lägger sig på banan.

I måndags var det dags för storm igen. Trodde många. Och de trodde rätt om det gällde stora delar av Halland, Skåne och Småland. Däremot trodde de fel när det gällde Västergötland och Bohuslän. Den väntade stormen, som fick namnet Simone efter dagens namnsdagsbarn, tog nämligen en sydligare bana än vad SMHI räknat med. SMHI utfärdade en klass 3-varning för stora delar av Västergötland klockan 11.20. Och då är det allvar på färde. Klockan 17.20 degraderades det till en klass 2-varning och det är illa nog.

Nu visade det sig dock att SMHI hade prognosticerat fel. Jag har full förståelse för att så kan bli. En storms väg är inte precis lätt att förutse. Och inte mindre pinsamt för SMHI blev det av att norska Yr och finska Foreca lyckades pricka rätt på Simones bana i sina prognoser. Den här gången var de helt klart bättre. Så är det inte alltid. När jag var i Spanien för ett par veckor sedan lyckades Yr ge fel väderprognos för fem av de sju dagar jag var där. Det gjorde nu inte så mycket eftersom vädret blev betydligt bättre än deras prognos.

Även om stormen uteblev för oss i Västra Götaland i det verkliga livet så utbröt en storm mot Trafikverket, som handlade efter SMHI:s varningar och stoppade i princip all tågtrafik inom cirka tio mils radie från Göteborg. Många tycks mena att Trafikverket skulle struntat i varningarna. Vissa menar till och med att de skall göra egna prognoser.

Okej, med facit i hand efteråt är det väldigt lätt att vara dumdryg och mena att det var fel att stoppa tågtrafiken.Men vad hade hänt om det blivit som SMHI varnat för och tåg blivit stående lite varstans med resande som bara med stora svårigheter hade kunnat undsättas. Att sitta instängd i ett tåg utan värme, ljus eller fungerande toaletter är något som jag inte ens önskar min värste ovän. Då är det bättre bättre att svälja förtreten att jag måste lägga om min resa och åka lite tidigare eller senare.

Normalt sett kan man bara spekulera i det hur blivit om man struntat i varningarna. Men i det här fallet behöver man inte det för det är bara att titta på Danmark. Där bestämde Banedanmark att köra tågen nästan som vanligt. Vissa reduceringar gjordes men inga linjer stängdes av. Resultatet? På måndagskvällen uppgavs att det satt ungefär 5 000 resenärer i olika tåg som fastnat på linjen runt om i Danmark. Den exakta siffran kan diskuteras men många var det i alla fall. Allt för många. I synnerhet som flera av dem fick sitta hela natten innan de kunde hjälpas vidare.

Jag hade tänkt skriva lite om vikten av vi har beredskap för besvärligheter och att vi skall ta varningar på allvar även om det någon gång visat sig onödigt. Under krig springer vi ned i skyddsrum när flyglarmet går. I de flesta fall visar det sig att just mitt hus inte bombas. Men vem skulle komma på idén att säga att vi inte skall uppsöka skydd i sådana fall? Ingen, hoppas jag i alla fall. Nu behöver jag dock inte skriva detta eftersom Borås Tidnings ledarredaktion (jag anar den fine skribenten Mikael Hermansson) redan har gjort det.

När jag växte upp var jag mycket hos min morbror och moster som hade jordbruk.För morbror var det heligt att lyssna på väderleksrapporten på radio. Allt arbete på gården anpassades till den tid dessa sändes ut en gång om dagen. Och medan de gick ut i högtalarna så nåde den som så mycket som hostade. Sedan anpassades arbetet under kvällen och nästa dag efter vad som sades där. Sades det att det skulle bli regn nästa dag beordrades vi alla att gå ut och köra in höet samma kväll så att så mycket som möjligt skulle räddas. Då var på den tiden ändå väderleksförutsägelserna betydligt mindre tillförlitliga än i dag.

Att anpassa sig efter vädret som det sades bli var självklart för våra närmaste förfäder. Kanske vi borde ta till av oss det i dag också och inte klandra den som tror på prognoserna och vidtar åtgärder som i efterhand visar sig onödiga.

måndag 28 oktober 2013

Före stormen

Här i Borås sitter vi nu inne i stugvärmen och väntar på stormen Simone. Än så märker vi inte mycket av den. Det skulle då vara att här råder lugnet före stormen. Det har regnat kraftigt förvisso men i övrigt har det inte varit något.

SMHI graderade vid lunchtid upp varningen för storm och orkan till en klass 3-varning men nu, klockan halv fem, graderade de ned den till en klass 2-varning. Men det är förstås illa nog.

Trafikverket har tagit det säkra före det osäkra och ställt in det allra mesta av tågtrafiken i södra Sverige. I stort sett går det inte att ordna någon ersättningstrafik så det blir svårt för dem som måste åka någonstans i eftermiddag eller i kväll. Något som Trafikverket och räddningstjänsten avråder bestämt ifrån.

Själv har jag förberett mig och köpt batterier till radion, kollat att jag har några driftsdugliga ficklampor, se till att jag har tändstickor hemma (vad jag nu skall med dem till) och laddat mobiltelefonen. Jag har också köpt sex persimoner - denna fantastiskt goda frukt - att ha som nödproviant. Men det är ju inte så ofta som vi som bor i stan drabbas av strömavbrott och allt vad det medför.

Persimon - fantastiskt god och inte bara som nödproviant. (Bild från Wikipedia)

I morgon skall jag ge mig ut och räkna nedblåsta träd. Det lär väl bli en del. Ännu minns jag stormen Gudrun med fasa. Det var i januari 2005. Och många säger att den här stormen blir lika svår. Så än är det för tidigt att ropa hej...


Swebus gör återigen ett osmakligt utspel och går ut och meddelar att man kommer att köra alla sina expressbussar enligt tidtabellen och sätta in extrabussar där det behövs. Detta då som ersättning för tågen. Jag undrar hur man kan garantera att tidtabellen hålls. Det kommer att blåsa ned träd på motorvägen också. Dessutom har Swebus väldigt få tidtabellslagda avgångar som kan ersätta de inställda tågen. Men varför berätta något sådant? Hut går hem heter det. Det borde ni kanske tänka på på Swebus. För ni kan väl tänka.

Just nu meddelas att flera broar har stängts, t ex Uddevalla-bron på E6. Men Swebus skall ju komma fram i rätt tid. Hur gör de? Skriver de helikopter med stora bokstäver på sidorna och kör bara över trots avstängningen?

Swebus - går som tåget. Eller...

I går kväll beaglen Sicko och berättade att han var sjuk. Ja, det vill säga det var förstås husse som ringde och berättade det. Han hade varit slö hela eftermiddagen och kvällen och inte ätit något på hela dagen och hade 40 graders feber. Vi bestämde att vi skulle höra med Blå Stjärnan i Göteborg - det enda djursjukhuset i närheten som har nattöppet - och de tyckte att vi skulle åka in med hunden.

Men kosta skulle det. Dels kostar telefonsamtalet till dem 20 kronor per minut vid den tiden och dels kostar det 2 500 kronor för en undersökning. Men en hund är värd betydligt mer än så.

Jag gjorde mig i ordning och hämtade bilen och åkte upp för att hämta Sicko och husse. Till min förvåning kom Sicko rusande med viftande svans, hoppade upp på mig och hälsade. Inte för att jag tror att det var min helande förmåga som botade honom men i varje fall var spåren på feber som bortblåsta. Det fick bli en kort promenad så han fick kissa i stället och jag ringde Blå Stjärnan i Göteborg att vi inte behövde komma. I dag har Sicko varit som vanligt, ätit glass och fisk och älgkött.

Sicko, beaglen som blev frisk i ett svep.



torsdag 24 oktober 2013

Stilla dagar i Torrevieja, sjunde dagen samt hemresa

Nu återstod bara en dag i semesterparadiset  Torrevieja, nämligen onsdagen den 9 oktober. Dagen före började grannarna prata om att det skulle vara en helgdag. I Spanien har man nämligen ett antal lokala helgdagar, s k festivos, som ägnas åt olika tämligen okända helgon. Onsdagen skulle bli en sådan dag. För några år sedan hade det inneburit att alla affärer varit stängda och inga utomhusmarknader ordnats.

Det var ju lite ödesdigert för mig som inte gjort mina inköp för hemresan. Några buteljer måste jag ju ha med mig hem. Inte för att jag nyttjar så mycket men de tittar så konstigt på en om man måste visa upp väskan i tullen och inte har en droppe alkohol med sig.

Nu är det väldigt svårt att få klart besked i Spanien. Även om det står utanför affären att de skall ha öppet och likaså på deras hemsida så kan man aldrig vara riktigt säker. Men i varje fall hade flera grannar hört att den stora livsmedelsaffären i nästa kvarter skulle hålla öppet ("men det har de aldrig gjort på festivos förr") och alla trodde också att den franska varuhuskedjan Carrefour skulle hålla öppet. Däremot inte de tyska affärerna som Lidl och Aldi. Så visade det sig också bli så jag kunde köpa det jag behövde på Carrefour.

Onsdagar är det marknad i La Mata. Jag minns från förra året att det var en trevlig marknad för det var inte så där överfullt med folk och inte särskilt trångt bland marknadsstånden heller. Skulle denna äga rum trots festivos? Ja, det var väl bara att åka dit och chansa. Och visst var det marknad.






Sedan blev det som sagt inköp och ett sista besök på stranden med bad i Medelhavet. Efter det lite sol uppe vid poolen och till sist en trevlig samvaro på den öppna verandan.

Eftersom jag skulle upp redan klockan 03.15 för att hinna med flyget från Alicante så gick jag och lade mig vid 22-tiden. Dumt nog kollade jag dock på Ryan Airs hemsida först och kunde där läsa att flygledarna i Frankrike skulle strejka under torsdagen. Och det lär vara svårt att flyga från Alicante till Göteborg utan att flyga över Frankrike så det skulle kanske drabba mig också. Det fanns en lång lista över inställda flyg men mitt plan fanns inte med på den. Så kanske...

Annars hade det några dagar tidigare talats om flygledarstrejk den 10 oktober och den skulle då ha omfattat Spanien, Portugal, Frankrike och Tyskland. I sådant fall skulle min hemresa varit helt körd, åtminstone den dagen. Fast i och för sig hade väl några dagar till i Spanien inte suttit helt fel... På måndagen meddelades dock att den strejken inte skulle bli av.

Jag sov dåligt den natten och när vi så småningom kom fram till flygplatsen i Alicante - det tar en dryg halvtimme med bil från Torrevieja - var planet i alla fall annonserat och de tog emot min väska vid incheckningen och accepterade mitt i förväg utskrivna boardingcard. Så planet skulle säkert gå.

Jodå, boardingen började i tid klockan 06.00. Jag hade köpt till prioriterad påstigning och fick därför gå före den långa kön men det var bara för att få vänta länge och väl i en trappa innan vi släpptes ut på plattan där planet stod. Och väl där blev det ytterligare väntan innan vi fick gå ombord.

Det var inte samma stress att komma i väg i tid som det brukar vara. Och fem minuter efter det vi skulle ha börjat rulla informerade kapten oss om den franska flygledarstrejken och att vi beräknades få vänta 1 timme 45 minuter på att få en flygväg över Frankrike och innan den var klar fick vi stå kvar på plattan. Det är klart att det var tråkigt att vänta men dörrarna stod öppna så att vi som satt långt fram fick lite frisk luft. Dessutom gick fläktarna i planet, toaletterna kunde användas och servering av kalla drycker satte i gång. Så inte gick det direkt någon nöd på oss.

På utlovad tid rullade vi i väg och ankomsten till Göteborg Säve - eller Gothenburg City som den av någon underlig anledning kallas - blev en och en halv timme sen. Under tiden vi väntade i Alicante kände jag att jag att det skulle bli jobbigt att åka hem med flygbuss, tåg och taxi så jag ringde Taxi Borås och beställde en bil till Säve för att hämta mig. Det kostade 1 075 kronor men det var det värt tycker jag.

Väl på Säve gick det fort att få väskan och taxiföraren stod och väntade på mig. Det visade sig vara grannen i uppgången bredvid min som körde taxin. Ibland är inte världen så stor. Hon blev också glad eftersom hon tänkt äta lunch hemma efter den här körningen. Nu fick hon nära... Strax efter klockan ett var jag hemma. Det var en halvtimme tidigare än vad det skulle blivit om jag åkt kollektivt.


Nåväl, en trevlig vecka i Spanien har det varit och jag ber att få tacka Tanja och Roger för deras gästvänlighet.


Följande tidigare blogginlägg har ägnats åt min vistelse i Torrivieja:

Förord

Första dagen

Andra dagen

Tredje dagens förmiddag

Tredje dagens eftermiddag

Fjärde dagen

Femte dagens förmiddag

Femte dagens kväll

Sjätte dagen







onsdag 23 oktober 2013

Stilla dagar i Torrevieja, sjätte dagen: spårvagn i Alicante

Den sjätte dagen blev det förhållandevis tidig uppstigning. Klockan 08.00 hade vi nämligen bestämt med grannen Jörgen att vi skulle åka till Alicante och Benidorm. Jörgen skulle följa med som support och sällskap men han passade också på att göra ett affärsärende i Alicante.

Under tiden kunde jag passa på att besöka järnvägsstationen Alicante Terminal och fick bilder på tre olika slags fordon. Först ett lokaltåg. 

Så en gammal restaurangvagn uppställd för något slags utställning.

Och slutligen ett snabbtåg, class 130 även känt som Talgo-tåg.

Alicante har cirka 335 000 invånare och ett nybyggt spårvägsnät med ett spår som är en meter brett. Det räknas alltså som smalspår och att man valt detta beror på att en gammal smalspårsjärnväg är grunden i spårvägssystemet.Det finns fem linjer: 1-4 som framgår av kartan men även linje 9 som går norr om Benidorm till Denia räknas dit. Mer om denna lite längre fram.


Avenida de la Estación leder från järnvägsstationen till spårvagnshållplatsen vid Plaza de los Luceros. Det är några hundra meter att gå men man håller på att bygga ut spårvägen så att den skall gå ända fram till Alicante Terminal.
Vid Luceros finns detta vackra palats.
Och här är själva Plaza de los Luceros, som räknas som Alicantes mest centrala punkt och är en stor trafikmaskin.
Jörgen och jag ser med spänning fram mot spårvagnsresan till Benidorm.
Med dödsförakt ger sig Roger och Jörgen nedför rulltrappan som enligt skylten skall leda till spårvagnen. Men i Spanien kan man aldrig vara säker på att skylten stämmer.

Men visst var det rätt. Vi kom ner i den stora stationshallen och där kunde man köpa biljett i en bemannad lucka. Det går också att köpa biljetter i automat på spårvagnarna. Biljetten kostade 6,40€ för "ida y vuelta" vilket betyder tur och retur. Sträckan är något under 4 mil enkel väg, varför det är billigt jämfört med vad det skulle kostat i Sverige.


För att komma ned till spårvagnarna måste man visa upp pinkoden på biljetten för en läsare som öppnar spärrgrinden om koden blir godkänd. Minsann kände jag inte igen systemet från Stockholm. Det var nära att Jörgen blev kvar här, för han var för långsam. När grinden väl öppnades hade man cirka en sekund på sig att rusa genom grinden, annars stängdes den igen och så stod man där. Till sist lyckades han dock, livligt påhejad av Roger och mig. 
Roger och Jörgen ser ut som om de funderade på vad de gett sig in på men de bestämde sig i alla fall för att följa med.
Det var en kvart kvar innan vår vagn skulle avgå så den tiden kunde användas till att titta på andra spårvagnar på andra linjer. Att gardinen är neddragen för förarhytten är inget skrämmas av för föraren sitter i andra änden och kör. Men han drog ned gardinen för att det inte skulle bli för varmt i hytten när han skulle åka tillbaka från vändstationen.
Ett hus på räls? Nej, en reklamstrajpad spårvagn bara. Jag tycker det ser trevligt ut. Dessa spårvagnar är tillverkade av Bombardier.
Tiden gick och det blev dags för avgång för oss. Men var var spårvagnen? Jo, den kom från oväntat håll precis vid avgångstid. Närmare bestämt kom den från tunneln som skall gå till Alicante Terminal  - eller Estació Multimodal som den skall heta i spårvägsversion. Spanjorerna gör inte mycket för att underlätta för turister och andra ovana.
När vi väl lämnat tunnlarna kom vi ut vid kusten Costa Blanca och kunde också titta upp mot fästningen Sankta Bárbara.
På vägen var det många vackra vyer som rullades upp inför våra ögon. T ex i den här byn, La Vila Joiosa. 













Så kunde vi efter en dryg timmes färd se Benidorms skyskrapor. Benidorm var fram till 1950-talet ett litet fiskeläge men har nu cirka 72 000 invånare. Stadsarkitekten måste ha blivit inspirerad av New York, eftersom bebyggelsen i stort sett bara består av skyskrapor. Dessa går ända ned till stranden.

Vi har kommit fram till stationen i Benidorm. Eftersom det var resan som var allt och målet ingenting så nöjde vi oss med att gå in på stationscafeterian och få oss lite att dricka innan vi efter en dryg halvtimme återvände.

Till cafeterian kommer man genom den stora dörren till höger på bilden. Den mindre leder till toaletten.














Även här kan man köpa biljetter. Jag trodde först att man använde sig av straffångar för att sälja biljetter men gallren är väl till för att skydda kassan - och försäljaren.
Jörgen och jag ser med spänning fram mot återresan. En rejäl biljettkontroll, som skulle fått Västtrafik i Göteborg att bli avundsjuk, måste forceras innan vi kunde gå ut till tåget.
Men där stod i alla fall tåget och det var betydligt mer folk nu än på ditvägen. Vi lyckades få sittplatser bredvid en ung spansk dam som inte rörde en min under hela resan till Alicante. Kanske hon var rädd för att sminket skulle krackelera.
Vagnen är snart klar för avgång. Och rullgardinen i bakhytten är nerdragen. Dessa spårvagnar togs i bruk 2007 och är tillverkade av Vossloh.
I Benidorm finns också anslutning till linje 9 som går knappt fyra mil norrut utmed kusten till Denia. Även denna räknas in i spårvägssystemet och man håller på att bygga om linjen till spårvagnsstandard. När det blir klart skall man kunna åka de 75 kilometrarna från Benidorm till Denia på 2,5 timmar utan byte. Det torde bli världens längsta spårvägsresa på smalspårig spårväg. Än så länge kör man dock med dieseltåg och byte i Benidorm.
Vid stationen stod också ett gammalt dieseltåg uppställt. Har jag förstått rätt så används dessa under rusningstid - om man nu känner till det begreppet i Spanien.
Regntunga skyar över berget får oss att misstänka att det blir nederbörd men om det blev det så nådde den i alla fall aldrig oss.












Så var vi åter i Alicante och det var bara att hämta bilen på parkeringen vid stationen samt äta lunch på vägen hem till Torrevieja.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet. 

Sista dagen närmar sig oroväckande snabbt men mer därom nästa gång.

tisdag 22 oktober 2013

Stilla dagar i Torrevieja, femte dagen: kvällspromenad

Efter äventyret i Murcia tog vi det rätt lugnt. Men framemot kvällen kändes det bli lite väl mycket stillasittande så Roger föreslog en promenad till en park i närheten. Det var inte så långt så det kunde jag mycket väl tänka mig. Det visade sig vara en mycket fin park, Parque Aromatico. Läs mer om den här (på engelska).
 





På hemväg fick jag en bild på Calle Aquiles och utsikten från överst av backen ned mot Medelhavet.

Efter den motionen var det dags att återställa kaloribalansen med en öl på den öppna verandan.

Nästa dag blir det ett besök med spårvagn mellan Alicante och Benidorm. Missa inte det blogginlägget och kom ihåg att du får bilderna större genom att klicka med hjulet på musen.


måndag 21 oktober 2013

Höst i Norge - för 25 år sedan

Jag har ett projekt på gång. Någon gång skall jag förhoppningsvis få det färdigt. Det gäller att scanna in alla mina diabilder så att de är säkrare bevarade för framtiden. När jag får flytta in på äldreboendet kommer inte mina diamagasin få plats, åtminstone inte i samma rum som jag. En hårddisk tar ingen plats. Fortsätter utvecklingen som nu så kommer en sådan på 100 TerraByte då att inte vara större än en tumnagel. Och kosta 5 euro. Eller kanske 5 rubel. Så den får plats.

Ett hastigt överslag ger vid handen att jag har cirka 17 500 diabilder. Och eftersom jag hinner scanna cirka 40 på en förmiddag tar det alltså flera år innan jag är färdig. Vissa dagar har man ju också annat för sig.

I dag scannade jag bilder från en reportageresa som jag gjorde till Stryn i Norge och Vest Buss-fabriken i september 1988. Resan satte djupa spår i Stryn, för jag kunde nästan 20 år senare läsa om mitt besök vid fabriken i en jubileumsbok som Vest Buss lät ge ut.

Jag tog nattåget från Stockholm till Oslo. Av någon anledning har jag lagt på minnet vem som var tågmästare vid det tillfället. Hans namn var Lars Ohly. Därefter tog jag expressbuss från Oslo till Stryn, en resa på si så där 8 timmar. Väl framme i Stryn mötte Vest Buss vd Torolf Folkestad mig med bil och körde mig den knappa milen till Hotell Alexandra i Loen. Där bjöd han också på en flott middag. Hotellet var upptaget av en mote-messe så det var mycket vackert att titta på. Mote är det vi i Sverige kallar mode. Så hotellet var fullt av fotomodeller.

Nästa dag gick åt till besök vid fabriken och tredje dagen skulle jag åka hem. Nu hade jag valt flyg och då får man åka över fjället till Sandane Flyplass. Det blev ett missförstånd i receptionen om tiden så 30 minuter innan jag skulle åka ringde föraren som skulle köra bilen och frågade om jag var klar för vi måste åka nu om vi skulle hinna. Jo, jag var klar och föraren väntade på mig. Han var marockan och visst är det något speciellt att åka i en snittfart på 90 km/tim på norska fjällvägar i en Chevrolet Beauville van med en förare från Marocko. Det kändes lite absurt om man så säger.

Men fram kom vi i tid och lagom för att jag skulle se när planet jag skulle flyga med landade. En Twin Otter. Jag hade kvällen förut sett på norsk TV som visade ett program om en flygolycka med just en Twin Otter. Men detta plan skulle bara gå till Florø och hela flygningen gick mellan två fjällväggar. Högre lyckades det inte lyfta.

Från Florø blev det en de Havilland DASH 7, ett fruktansvärt monster med fyra stora propellrar. Men den var behaglig att flyga med. Så blev det byte på Fornebu till SAS DC9 Algot Viking för att landa på Arlanda.

Här kommer några av de bästa (enligt mig som smakdomare) bilderna från resan i kronologisk ordning. Sista bilden visar Twin Ottern.















Klicka på bilden med mushjulet om du vill ha den större

De sista dagarna i Spanien kommer i ett senare blogginlägg.