I går var det final i melodifestivalen. Projektledaren Thomas Hall var enligt Borås Tidning missnöjd och tycker att det hackats på allt. Ja, Thomas, det kanske är något att reflektera över varför det varit så. Men han finner tröst i ett faktum: Melodifestivalen har tappat delar av den äldre publiken samtidigt som de yngre tittarna har hittat tillbaka till programmet. Detta tillhör inte det som Hall är missnöjd med. Det tillhör det som han tycks vara nöjd med. Högsta målet för en projektledare för TV-underhållning är alltså att göra ett program så att så få av oss gamla stofiler som möjligt tittar. Public service. Lär dig det ordet, Thomas Hall. Slutligen skyller han tittarraset med cirka 500 000 tittare med att OS var samtidigt. Kan så vara men det blir lika illa nästa år. Då sammanfaller nämligen tävlingen med EM i boule i Göteborg.
Nu blev det dock en rätt bra final. Trots att jag tillhör parian som projektledaren helst vill inte skall titta utan lämna min plats till någon yngre så föredrog jag Anna Bergendahl framför Pernilla Wahlgren. Och tjejerna i Timoteij framför Kalle Moræus och Orsa spelemän. Timoteij-tjejerna låg ett tag bra till men halkade ner till en femteplats. Jag är rätt övertygad om att de känner sig mycket nöjda med denna.
Anna Bergendahl är 18 år och jag undrar hur många som kände till henne innan tävlingen. Visst, hon kom femma i Idol 2008 men finns det något man glömmer så snabbt som tidigare Idol-deltagare. Det skulle vara vädret i så fall. Här kom hon och jag kände mig förflyttad till den tid när Ann-Christine Bärnsten sjöng "Ska vi plocka körsbär i min trädgård". Eller möjligen Marie Lindberg, ni minns lärarinnan från Munkedal. Alltså enkelt, ingen hårdsminkning och inga tillkrånglade kläder. Det var som om grannens dotter hade stått där. Skillnaden var bara att Anna vann. Med en förbaskat bra låt dessutom. Inte för att jag tror att den håller så långt i Oslo men jag hoppas. Grattis, Anna!
Programmet blev en rätt trevlig tillställning och nu var ju DOLPH tillbaka. Hans roll var rätt nedtonad och lika bra det. Jag förstår inte varför han blev så populär efter första programmet. Ibland pratade han ju så långt nere i basen att det var omöjligt att höra vad han sa. Fast programmet var ju inte till för oss äldre som givetvis har nedsatt hörsel. Att jag fortfarande vid 65 fyllda kan höra syrsor hör naturligtvis inte hit. Christine Meltzer har varit lika hysterisk som vanligt men Måns Zelmerlöv har faktiskt varit en positiv överraskning. Men så roliga var inte Petra Medes skämt förra året att de behövde återupprepas i år.
En annan final var i På spåret i fredags. Kristian Luuk och Fredrik Lindström har förvaltat arvet från Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg bra. Med varsam hand har de fortsatt i deras anda utan att därför imitera dem. Sedan var det en annan sak att man lyckats samla Sveriges två kaxigaste män i finalen. Markus Birro och Johanna Koljonen vann, mycket tack vare Johannas breda allmänbildning. Peter Apelgren och Helene Benno fick en hård match och tävlingen avgjordes först genom utslagsfrågor. Men det var dåligt av de två herrarna med göteborgskt ursprung att inte tidigare känna igen att man var på väg till Göteborg. Också dåligt av dem att inte veta att Göteborgs stadsplan är hämtad från Djakarta. Fast Birro lyckades gissa det.
Nu gick i alla fall tävlingen min väg. Peter Apelgren unnade jag inte att vinna. Inte sedan han uttalade sig om Fredrik Lindström och sa att han har korta ben och det är ofräscht på en man. Jag har också korta ben och det är möjligt att det är ofräscht. Men det är inget jag kan göra något åt. Och jag har hellre korta ben än ett allmänt spydigt utseende. Eller ett tonfall som gör att jag inte kan öppna munnen utan att låta spydig. Det räcker såväl med att jag är spydig när jag skriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar