En gammal bankbok

År 1967 fick jag 1 000 kronor av min moster att användas till ett speciellt ändamål när jag blev klar med mina studier. Nu blev jag dock aldrig klar med mina studier och innan min moster gick bort fick hon också klart för sig att jag sannolikt inte skulle bli det heller, men hon lät mig ändå behålla tusenlappen. "Du behöver den säkert till något annat", sa hon. Men där hade hon fel, jag har inte behövt den - ännu i varje fall. Den var insatt på en röd bankbok och där satte mamma sedan in ytterligare 1 450 kronor under årens lopp.

När vi gick igenom mammas kvarlåtenskap hittade vi den röda bankboken - som jag inte tänkt så mycket på att den skulle finnas - och sedan blev den liggande i över två år i en låda hemma hos mig. I dag tog jag mod till mig och gick med den röda boken till banken. Kassörskan blev alldeles lyrisk när hon såg boken och var väl också rätt övertygad om att den var "död". Men hon kollade och minsann: den röda bankboken hade på något sätt blivit överförd på ett nytt konto - kallat Sjuhäradskonto. Och det visade sig att de knappt 2 500 kronor vuxit till lite över 17 000 kronor. Nu kom det inte precis som en överraskning för mig: banken har varje år skickat kontobesked med behållningen men jag har inte tänkt på hur lite som verkligen satts in på kontot. Över 14 500 kronor var alltså ränta och ränta på ränta.

Min mamma tecknade också en livförsäkring för mig när jag var så där 7-8 år. Jag minns hur en granne kom cyklande en gång i månaden - eller var det en gång i kvartalet - och inkasserade 3 kronor i premie. Det kändes säkert hårt för mamma. 3 kronor var mer än vad hon tjänade i timmen. Det räckte till 9 "flasker" hos "dreckabilen". Banancider som var så gott. Varför finns inte det i dag? *) Så småningom kom räkningarna på försäkringen att skickas till mig och jag betalade 30 kronor om året för den. I år sades försäkringen bara upp och insatt belopp skulle utbetalas. Således fick jag häromdagen en avi på drygt 12 000 kronor, som jag också satte in på mitt Sjuhäradskonto. Så nu har min mosters tusenlapp på drygt 40 år blivit nästan 30 000 kronor.

Och så finns det de som talar om bankkris...

*) Apropå banancider så blev den så småningom Zingo med banansmak. På 1960-talet fanns en utmärkt apelsindryck vid namn Zingo, särskilt lämpad att blanda ut med vodka. Från början hade den Ingo - jodå, efter boxaren - men det var någon strid om namnrättigheten **) och det blev Zingo. Så förstördes drickan med ett nytt recept någon gång runt 1970 och samtidigt lanserades två nya smaker: banan och choklad (sic!). Det borde man inte ha gjort. Zingo med chokladsmak är nog det djävligaste jag någonsin druckit näst ricinolja. Vill någon dricka något som liknar gamla Zingo i dag så går det bra att åka till Norge. Där har man Solo. Smakar som apelsinläsk skall smaka.

**) Det berättas att Ingo blev erbjuden en tredjedel av inkomsterna på Ingo-drickan men han var inte nöjd:
- Jag vill ha minst en fjärdedel.

Resan till Provence, del 2

Efter frukost - förnämlig sådan men jag kunde inte hitta champagnen som reseledaren sa kunde finnas på tyska frukostbord - fortsätter vi söderut och kommer till det kuperade landskapet som går under namnet Kassel-backarna. Här börjar Tyskland bli vackert, men tyvärr: det regnar och är disigt så vi ser inte så mycket. Dock kan Lena berätta att bara vi kommer till Frankrike så skall solen komma fram. Och hon får rätt. Efter ett par timmars resa tar vi en rast vid Reinhardshan och det blir dags för fika vid bussen. Örjan har värmt bullar i ugnen och bjuder runt fatet. Betala får vi göra när vi kommit in i bussen igen.
Tidig eftermiddag lämnar vi Tyskland och kommer in i Frankrike vid Kehl och kör strax utanför Strasbourg och vidare genom Alsace. Strax innan Colmar viker Örjan av på mindre vägar och vi kör genom marker som är fulla med vinrankor. På sina håll pågår skördearbetet för fullt även om det mesta redan har skördats. Vi skriver ju ändå 23 september. Vårt mål är den lilla byn Bennwihr och Bestheim (de tyska namnen lever kvar här men uttalas på franska). Här blir det vinprovning. Vi får prova fyra Alsace-viner. Först en sekt, alltså ett mousserande vin. Så blir det tre sorters vita viner, som blir bättre och bättre för varje glas. Det blir också tillfälle till inköp, så till nyår blir det sekt från Alsace i stället för champagne. Jag köpte också en Gewurtztraminer. Flygresan hem begränsade tyvärr inköpsmängden.
Bennwihr är en liten by, som lever på sin vintillverkning precis som alla andra byar i Alsace.
Efter avslutad vinprovning åker vi vidare mot kvällens etappmål, Mulhouse.

Fortsättning följer...

Klicka på bilderna om du vill ha dem större.

Ett meddelande till mina medresenärer: Nils låter hälsa att han blivit lite fördröjd med att lägga ut bilder från resan men han räknar med att göra det under veckan. Jag återkommer med en länk.

Resan till Provence, del 1

Som jag redan har berättat har jag varit på bussresa till Provence. Resan var arrangerad av Resemakarn i Vänersborg. Vi var 18 stycken som åkte med Sveriges finaste buss för bussresor, nämligen denna Setra S417HDH som ägs av Srömstad-Tanums Buss. Den här bussen utmärker sig genom att den har breda fåtöljer i stället för vanliga busstolar. Dessa står tre i bredd. Det blir alltså gott om utrymme för såväl bak som ben. Så innehåller bussen också bara 35 sittplatser mot normalt närmare 60 för en buss av den här storleken. Vid mittdörren finns ett rejält pentry, där kaffet lagas i perkulator och kanelbullarna kan värmas i micro- eller varmluftsugn. En mycket bra idé för oss som inte i första hand vill åka billigt alltså utan med hög kvalitet.

Jag går ombord på bussen i Göteborg, och avgången därifrån är satt till klockan 07.30 vid bussparkeringen intill Shell-macken vid Nils Ericsonsterminalen. Så det har blivit en tidig tågresa från Borås. Vi är sex stycken som samlats i god tid den småkyliga morgonen och lite blygt presenterar oss för varann. Några minuter före utsatt avgångstid kommer bussen. Vi kan förenas med våra medresenärer som har varit med från Vänersborg och Trollhättan. Alla har bokade platser så även vi som kommer på sist kan alltså få bra plats. Själv sitter jag i ett singelsäte på andra raden.

Vid Nya Björkäng utanför Varberg blir det rast och här stiftar vi också bekantskap med vår förare Örjan Danielsson och reseledare Lena Persson, som skall vara med oss hela resan, även på flygresan hem. Klockan 09.15 fortsätter vi söderut och strax före 11.00 svänger Örjan in på färjeterminalen i Helsingborg, där Scandline-färjan Tycho Brahe väntar på oss och för oss till Helsingør och Danmark.

Sedan är det den trista körningen genom Danmark innan vi når Rødby alldeles lagom för att missa en färja till Puttgarden. Men vi behöver bara vänta en halvtimme innan vi kan rulla ombord på den danska Prinsesse Benedicte. Klockan är nu 14.20 och lite sent för lunch kanske, men ändå blev det en utmärkt pepparstek i den förnäma restaurangen Steak & Seafood med bra utsikt framåt. Puttgarden dyker upp i dimman. Det är rätt trist väder den här första dagen.

Tyska motorvägar är inte mycket att berätta om. GPS-en, som vi alla kan ta del av tack vare bussens monitorer, varnar för kö utanför Hamburg och så blir det också. Vi tappar väl en halvtimme på stillastående eller krypkörning innan vi rastar invid motorvägen och får stifta bekantskap med vad busskaféet kan erbjuda. Förutom kaffe och bullar finns det också Irish coffee, något som snabbt blir mycket populärt.

Strax före klockan 21.oo kommer vi till Göttingen där vi kan ta in på vårt hotell Clarion Parkhotel en bit utanför centrum. Snabbt upp på rummen, som håller hög standard, och vaska av sig lite lätt innan det blir sen middag i restaurangen. Kycklingfilé och brylépudding. Smakar gott men det är lite för sent kanske för att den rätta aptiten skall infinna sig.

Vid hotellet finns också en buss från Småland. De har vari i Ligurien, dit vi också skall komma på resans sista dag.

I nästa avsnitt kommer vi till Alsace...

(Klicka på bilderna om du vill ha dem större)

Bilderna sorterade

De senaste två dagarna har jag inte hunnit skriva här eftersom jag har varit fullt upptagen med att sortera bilder. Det har blivit ca 1 300 bilder från mina resor till Rügen och Provence. Tänk vad lätt det har blivit att fotografera nu sedan digitalkameran kom. Och billigt blir det: minneskortet är närmast outslitligt. Skulle det ändå slitas ut så kan man få ett nytt på 4 Gigabyte (ca 2 400 bilder) för ett par hundralappar. Och batterierna bränner jag själv hemma - laddar själv menar jag. Det jag bränner själv hemma är ju något helt annat. CD-skivor alltså. Däremot inte bullar, för jag bakar inte. Kanelbullens dag i morgon får ursäkta.

Skulle det varit på den gamla goda tiden då man satte en minnesrulle i kameran i stället för ett minneskort och den var full efter 36 bilder så skulle detta fotograferande ha kostat mig minst drygt 7 000 kronor för filmrulle, framkallning och kopiering. Och så hade jag behövt över fyra album att sätta in bilderna i. Nu har jag bilderna på hårddisken och - ordentlig som jag är - även på en extern hårddisk. Det tar mindre plats än ett halvt fotoalbum.

Digitalkameran måste vara världens bästa uppfinning sedan hjulet uppfanns. Eller möjligen avstängningsknappen på TV-n. Fast i kväll var det ju Diggiloo med Lottorna Engberg och Bromé. Klart sevärt. Och så var det en snygg tjej som var mycket duktig i Postkodmiljonären. Vi får väl se nu om hon klarar 225 000 kronor i morgon. Livlinorna är slut. Min idol i sammanhanget var dock den där damen för någon vecka sedan som använde två livlinor redan på andra frågan men sedan gick fram utan livlinor fram till 500 000-kronorsfrågan. En fråga som var väldigt lätt om man tänkte logiskt, men det kanske man inte gör framför en TV-kamera när en halv miljon står på spel. Annars tycker jag det var rätt självklart att Wagners Niebelungenring slutar med Ragnarök, alltså undergången. Nåväl, den har damen som höll på att slå Postkodmiljonärsrekord genom att åka ut på 2 000 kronorsnivån gick hem med 350 000 kronor.

Snart skall jag ta itu med att skriva min reseberättelse om resan till Normandie. Så hav bara tåalamod, alla trevliga medresenärer som väntar på att läsa den.

Böcker att ta med på resa

Som ni väl redan har sett har jag varit på bussresa. Då krävs det böcker. Under själva resan är en talbok perfekt. Man kan sitta och lyssna och ändå titta ut. På kvällarna om man har lite tid över på hotellrummet är en vanlig bok perfekt. Eller att läsa på stranden i Nice.
På min resa till Provence hade jag med mig två böcker som livligt kan rekommenderas: talboken var Håkan Nessers nya "Berättelse om herr Roos" och läsboken var Viveca Lärns "Aprilväder" - den sista i serien om Saltön. Ja, det har sagts att det skall vara den sista men vi får väl hoppas att det är den senaste. Jag skall inte berätta för mycket om hur bokens slutar men så mycket kan jag väl säga som att Saltön inte sprängs i luften. Så det finns möjlighet till fortsättning på serien.
Vveca Lärn skriver lite småputtrigt och man läser någonstans mellan småleende och skratt. Håkan Nesser vet hur man bygger upp en berättelse. Berättelsen om den gamle (nåja, han är tre år yngre än jag) Valdermar Roos och hans vänskap med den 21-årig "problemflickan" Anna är fantastiskt välskriven. Och det handlar inte om något sexuellt mellan dem om nu någon hoppats det.
Två bra böcker som jag varmt kan rekommendera alltså.

Jag är tillbaka

Om någon till äventyrs har saknat mig så vill jag bara meddela att jag varit på bussresa till Alsace och Provence i Frankrike samt Toscana i Italien. Med andra ord i en del av det område som brukar kallas Rivieran. Har alltså upplevt glamouren i Cannes och Nice. Buss ner och flyg hem med Sterling Airways. Sedan mötte Taxi Borås på Landvetter och jag fick en förare som jobbade sin första dag. Tyvärr kunde man dock inte säga detsamma om bilen. Men föraren kommer säkert att bli en duktig taxiförare. Ja, han var det redan.
Mer om den här resan kommer i min blogg i en dator nära dig. Men hav tålamod om det dröjer någon eller några dagar.

Ny icke-spännande TV-serie

I morgon börjar SVT1 att veva "Livet i Fagervik". Det verkar bli en lite småputtrig TV-serie av det där slaget som vi brukar se några gångar varje år. Enligt Sydsvenskan utlovas att det inte blir terrordåd, våldtäkter och lemlästade lik. Fast det senare undrar jag över. På den bifogade bilden till artikeln kan man nämligen se huvudrollsparet stå mellan spåren på en järnväg. Och ett tåg som skulle kunna vara på väg emot dem.
http://sydsvenskan.se/nojen/article368363/Inga-lik-i-Fagervik.html

Det är märkligt att folk aldrig kan ta till sig att det är förbjudet att beträda järnvägens område. Ofta är det helt omotiverat att ställa upp skådespelare eller som jag också har sett ministrar eller författare på spåret för att få en bild. Det är som sagt dessutom olagligt. Ett tåg kommer snabbt och man hinner inte undan. Även om man nu är på en nedlagd järnväg eller försäkrat sig om att inget tåg är i antagande så sänder bilden lik förbannat fel signaler.

Jag känner många lokförare och jag har visserligen inte kört lok själv men i tjänsten vid ett flertal tillfällen åkt på loket. Och den som inte varit med om det vet inte hur maktlös lokföraren känner sig när han ser att någon står på spåret och inte vet om denne kan flytta sig. Det enda han kan göra är att signalera. Bromsa hjälper inte - ett tåg har lång bromssträcka - och det kan inte väja. Tänk på det innan du ställer dig på spåret nästa gång!

En närmare granskning av bilden ger vid handen att det är ett fotomontage. Man har tydligen satt dit skådespelarna i efterhand. Hur har man tänkt? "Nu när det inte blir några terrordåd i TV-serien så får vi väl fixa ett sådan i reklammaterialet." Okej, bilden har inte tillkommit under kriminella former. Men den visar ändå ett kriminellt förfarande och den sänder ut helt felaktiga signaler. Och så förbannat onödigt!!

Fast nu skall man inte skylla för mycket på Sydsvenskan. Bilden är tydligen med i det pressmaterial som SVT sänt ut inför serien. Som ett visserligen torftigt men ändå ett bevis på detta kan nämligen anföras att samma bild finns i... Ja, vad tror ni. Jo, SJ:s kundtidning Kupé. Det är förbanne mig inte annat än ren skandal och det enda vettiga SJ kan göra nu är att dra in upplagan och säga upp kontraktet med de klåpare som i dag ger ut tidningen. Så kanske man kan få en läsvärd tidning på köpet...