Mer skulpturfrossa

Skulpturpromenaden från i går fortsätter...

Nedanför Gustav Adolfskyrkan stod denna trevliga skultpur. Det är en sådan som gör mig glad i all sin absurditet. Ett märkligt rådjur dock.

Klara Kristalova: Rådjur

På väg nerför Stora Brogatan mot Stora torget träffade jag lite överraskande på den här i korsningen med Sandgärdsgatan. 

 

Donald Baechler: Man with Hat.

 På Stora torget finns denna skulptur i patinerad brons.

 

 

Ernst Billgren: Översnöad kyrka.

Så några skulpturer som finns mer permanent i stan. Vid Stora torget finns även:

Olle Brandqvist: Den nöjde boråsaren.

Jag avslutade skulpturvandringen i Stadsparken där det finns massor med skulpturer men här några av de som kommit till på senare år. En skulptur behöver inte stå på marken. Den kan ligga i Viskan också:

Lars Gustaf Andersson: Ärr. 

Lite mer förankrade på marken är nästa båda även de i Stadsparken: 

 Pål Svensson: Slits.

Slutligen en lite annorlunda skulptur bredvid en trevlig buske med blommor. Jag hörde någon sade att det var rosor men det är ju rodhod... rododod... rhododod... Nej, det är nog rosor i alla fall.

Claes Hake: Dogon och Upside down.

Därmed var det slut på skulpturpromenaden för denna gång. Missa inte alla fina skulpturer i skulpturernas stad om du kommer till Borås i sommar. Ta gärna med barnen men tala om för dem att det inte är leksaker. Men det finns många lekparker i Borås... 

Mer om skulpturerna går att läsa här.

Skulpturbiennal

 
Återigen är det skulpturbiennal i Borås. Första gången var 2008. Numera har det blivit flott värre och den kallas Borås Internationella Skulpturbiennal. 22 skulpturer har placerats ut i staden och med dem som redan finns här blir det ett 100-tal. Biennalen öppnades i dag och pågår till den 16 september.

Jag gjorde en vandring för att fotografera konstverken och började vid Bäckängsgymnasiet, där Eric Grates Folkvisan har stått sedan 1949. Det har dock inte blivit av att jag fotograferat den förut eftersom den står utanför en byggnad som jag den 7 maj 1963 bestämde att jag aldrig skulle besöka mer. På den tiden hette det Högre Allmänna Läroverket i Borås och där tog jag nämnda dag min studentexamen. Jag har nästan lyckats att låta bli att besöka min gamla skola, men 2003 hade vi studentjubileum och då gick jag in där igen och kunde konstatera att det var i stort sett sig likt. Dock hade rektorns stol i aulan förpassats till ett förråd, där jag dock för första gången fick min önskan uppfylld: att en gång få sitta i den.

Eric Grate: Folkvisan. 

Så jag gick vidare till den närbelägna P A Halls terrass, där Kulturhuset ligger. Detta har varit stängt för en grundläggande renovering och öppnade igen i november 2011. På terrassen fanns följande skulpturer.

Dan Wolgers: Källa (Fontän).

Kerstin Dahl: Vintergatan går genom magen. 

Carl Fredrik Reuterswärd: Var rädd om jorden.

Samt den här som nu fått en betydligt mer framträdande plats. Tidigare stod den i entrén till biografen Röda kvarn:

Tilde Lovell: Fauna.

Inne i Kulturhusets entré hittade jag. 

Beth Laurin: Del nr 1 av Tillstånd VI Del 1.

Man kan av ovanstående titel förstå att det ibland nog är svårare att hitta på vad man skall kalla det än att göra konstverket. Denne konstnär har dock gjort det lätt för sig: 

Bjarne Melgaard: Untitled.

Sedan är det mer en installation än en skulptur: 

 

Martin Erik Andersen: in order to do good (acoustic).

Cajsa von Zeipel: Pose plastique.

En glasskulptur som omväxling:

 

Alyson Shotz: The Shape of Space.

Alldeles intill ligger Gustav Adolfs kyrka och utanför denna stod den här, som är utmejslad ur en stor stock med hjälp av motorsåg och hammare:

Stephen Balkenhol: Mann.

Utanför kyrkan stod också denna: 

 Katrine Helmersson: Untitled.

Inne i kyrkan återfanns också några skulpturer: 

 Lars-Åke Åberg: Hus 18. 

 Oskar Korsár: Eva.

 Oskar Korsár: Solen.

 Christian Partos: Epifania.

Därmed får det vara nog för i dag. Promenaden fortsätter vid ett senare tillfälle med bland annat en fin skulptur av Ernst Billgren. 

Klicka på en av bilderna så startar ett bildspel med större bilder. 

Edit 4 juni klockan 10.15:
Jag såg att om man googlar på "skulpturbiennal" så kommer min anspråkslösa blogg upp på åttonde plats och om man goglar på "skulpturbiennal Borås" blir den på tionde plats. Jag har antagligen fått nya läsare tack vare Google och hälsar er välkomna och hoppas att ni läser lite mer på bloggen.

Missa inte heller det andra avsnittet av skulpturvandringen.

Blott Vara blått stationshus har - eller Photoshop i verkligheten

I går tog jag mig till Vara för att se deras nya resecentrum, The Blue Orange. Det skall vara  Sveriges största konstverk sett till volymen och är skapat av den tyska konstnärinnan Katharina Grosse. Verket är redan uppmärksammat av Wikipedia

Lite mer om konstverket finns här

Njut gärna av bilderna  men bäst upplevs faktiskt konstverket i verkligheten. Det ser inte alls så illa ut när solen lyser på det som det kan framstå på bilder. I varje fall bör man - vilket jag fick lära mig av erfarenhet - ha sett det och betraktat det under en tid innan man fördömer det.

Först visar jag några bilder på stationshuset med "bumlingarna" i glasfiberbelagd styrofoamplast.  Vad de egentligen föreställer får bli föremål för egna tolkningar, ju djärvare ju bättre. Det har talats om drakar och det har talats om en luftballong som kvaddat mot taket. Det senare är faktiskt inte så dumt tänkt eftersom nordpolsfararen S A Andree landade med sin luftballong utanför Vara 1894. Så långt gick det bra men det gick som bekant sämre när han tre år senare försökte flyga till Nordpolen. Dock lämnade han djupa minnen efter sig i Vara:
Över isberg till Nordpolen ville de fara,
Strindberg, Fraenkel och August Andrée,
Men vinden tog Svea och förde de tre
till platsen där senare blev ett Café,
uti Vara!

Caféet det talas om fick namnet Nordpolen och finns kvar ännu som Conditori Nordplen  Jag åt en alldeles utmärkt budapeststubbe där i går. Tyvärr hade de inte napoleonbakelser denna gång men det är ju redan testat

Och så några detaljbilder på de färgglada "bumlingarna".

 

 

 

Det ser inte ut som man väntar sig, vilket retar många. Men efter att ha sett det hela i verkligheten tillhör jag dem som gillar detta konstverk. Varför skall ett stationshus alltid behöva vara så himla tråkigt? Det i Vara var dessutom sällsynt tråkigt i sin smutsvita färg.

Bland de Vara-bor som jag pratade med kunde jag märka att de flesta var positiva. Men det  fanns också de som var negativa. Jag hörde dock ingen som sa: "Me kvettar det la lika". Och meningen är väl att denna blå apelsin inte skall lämna någon oberörd.

Åk dit och titta själv vet jag. Men ta god tid på dig så du hinner med ett besök på Conditori Nordpilen hundra meter  därifrån också.


Ni kan väl knepet: klicka på en av bilderna så startas ett bildspel med större bilder. Och om ni vill ha en bild ännu större så högerklicka på en bild i bildspelet och sedan "Visa bild". 

Läraren som utsatte sina elever för livsfara

Jag läste på ett debattforum på nätet om en lokförare som var nästan framme med sitt tåg från Göteborg till Vänersborg. Precis innan stationen finns en rörlig järnvägsbro och föraren råkade se att det rörde sig folk där. Han körde därför försiktigt fram och såg att bron var full av skolungdomar som stod där och metade i sällskap med sin lärare. Föraren lyckades stanna tåget och gick fram och frågade läraren vad de höll på med och om han inte insåg faran. Läraren svarade uppkäftigt att det inte fanns några skyltar som förbjöd dem att vistas där.

Nej, det finns inte skyltar överallt där man inte får vistas ens i vårt överbeskyddade samhälle. En del är det tänkt att man skall inse själv och saknar man den förmågan kan man slå upp i lagboken. Där står det att järnvägens område inte får beträdas av obehöriga utan tillstånd förutom vid tydligt markerade övergångar. Ingen lärare skulle ju komma på idén att placera sin klass mitt på en motorväg för att undersöka sprickor i asfalten. Hoppas jag i alla fall.

Den här gången gick det bra tack vare en uppmärksam lokförare och tack vare att tåget närmade sig stationen och inte körde så fort. Ett tåg behöver lång stoppsträcka även vid låg fart och det hade kunnat blivit en fruktansvärd massaker.

Detta alltså på grund av en lärare som visat sig uppenbart olämplig för sitt yrke. Jag kan bara hoppas att han får sparken. Händelsen är polisanmäld så vi får väl se vad domstolen säger.

Jag har tipsat lokaltidningen och hoppas att föräldrarna på så sätt får veta vad som hänt och lämnar in en välförtjänt protest.

Även Ulf Nyström på Göteborgs-Posten har på sin Trafikbloggen  uppmärksammat händelsen. Det är hårda ord men väl förtjänta. Däremot har lokaltidningen fortfarande när klockan närmar sig 22.00 inte uppmärksammat händelsen på sin nätutgåva. Det kanske kommer i papperstidningen i morgon för det kan väl inte vara så att den inte vågar stöta sig med skolans lärarkår. Jag tror att en och annan förälder gärna vill veta vilka risker deras barn utsätts för i skolan på grund av olämpliga lärare.


Edit onsdag den 30 maj kl 08.30:
Jag såg på nätet att det föreslogs att lärarens hjärna borde undersökas. Ingen dum idé men i så fall vore det väl bäst att gå in via urinröret för att nå den.

Här finns två bilder på bron där man kan se hur lite plats det blir över om man tänker till ett tåg som sticker ut en dryg meter räknat från respektive skena. Som jämförelse kan nämnas att spåret är 1,435 meter brett. Eftersom prio ett torde vara att rädda metspöt när man ser tåget blir det ännu farligare. Man hinner helt enkelt inte undan.

Proportioner

Dalarnas Tidningar har tagit i med storsläggan eftersom åtta tågresenärer inte hann av tåget i Falun i går kväll.
Fångar?

Tåget gjorde ett två minuter långt uppehåll i Falun och det fanns alltså gott om tid för resenärerna att hinna stiga av. Det gick tre minuter sent vid avgång från Falun. Nu var det dock någon som krånglade med väskorna och hindrade de andra att komma av. Upplysningsvis kan nämnas att ett Regina-tåg i sådant fall har andra dörrar man kan välja på om man nu inte kan vederbörande väskkrånglare att lämna plats så att någon kan gå fram och hålla upp dörren. I vestibulen finns också en knapp som man kan trycka på för att komma i kontakt med lokföraren.

Nu var det dock ingen resande som tänkte på deras eget ansvar. Bland de resande fanns fotografen och journalisten Thomas Fahlander. Han blev tydligen svårt chockad av händelsen. Hur kan man annars förklara hans uttalanden om att tågpersonalen borde ha räknat antalet avstigande eller - ännu värre - att man kände sig som på Titanic. Och sådant dravel tar DT:s reporter Peter Olofsson in urskillningslöst. Kan det möjligen bero på att Fahlanders fru jobbar på - ja just det - DT:s redaktion?

Fahlander anar affär. I Hofors ställer han upp gruppen som missat avstigning för fotografering med risk för att de skall missa återresan till Falun också. Jag antar att han inte ställt bilden till tidningens förfogande gratis. Det är inte sådant han gjort sig känd för precis.
http://www.dalademokraten.se/Falun/2012/03/01/Trafikverket-vs-Fahlander-/


Missa inte kommentarerna till artikeln!



Edit den 24 maj klockan 19.45: 
Händelsen har nu också uppmärksammats av den här bloggen http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.se/
Det är ungefär det värsta som kan drabba en journalist att hamna där. Möjligen är det värre att hamna under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad.


Edit nr 2 den 25 maj klockan 22.20:
DT har nu tagit bort alla kommentarerna. Från att ha gjort bort sig med en löjlig artikel om en struntsak har man nu gått till att uppträda verkligen illa. Men det blev väl för mycket med en massa läsare som kritiserade artikeln och tog Tågkompaniet i försvar.

Bland de borttagna kommentarerna fanns en från Fahlander där han på ett överlägset sätt förklarade att läsarna borde förstått att han skämtade när han jämförde med Titanic. Jag hade bara förstått att Fahlander är utrustad med ett sällsynt dåligt omdöme. Men nu har jag också förstått att han har ett sällsynt dåligt skämtlynne.

Kommentarer kan dock läsas på Dagens lokaltidningsbesvikelse. Där har också Fahlander försökt försvara sig. Nu var det självironi. Han måste alltså mena att först säger man något riktigt dumt så att man kan skoja med sig själv för det man har sagt.

Hur tänkte man här?

Jag promenerade på Sven Eriksonsgatan i går. I korsningen med Lilla Brogatan håller man på att bygga en cirkulationsplats (det heter så - inte rondell) och det ställer till en del mindre avstängningar. Men plötsligt tog min gångfärd ett abrupt slut.

Visst skulle jag kunna tänka mig gå över till andra sidan. Om det bara gick. Skall jag hoppa över staketet eller krypa under det? Om jag går upp för trappan som skymtar till höger hamnar jag på Teknis skolgård. Eller Sven Eriksonsskolan som den visst heter nuförtiden.

Återstod bara en sak, att vända och gå tillbaka till övergångsstället och sedan gå över där. Det blev en omväg på cirka 100 meter som skulle kunnat undvikits med bättre skyltning. Men å andra sidan fick jag då se denna vackra syn.

Miljödag på bostadsområdet

Två gånger om året här vi miljödag här på Lars Kaggsgatan. Det innebär att alla grannar - ja så gott som i alla fall - och jag ses bärande på en massa skräp som vi förvarat i våra förråd eller på balkongen. En del kör på kärror, andra i skottkärror eller på rullatorn. Andra som jag bär på det.

Men alla har vi samma mål: miljöbilen (egentligen miljöbilarna) som ställs upp mitt i bostadsområdet vid busshållplatsen. Där kan man alltså lämna elektronikavfall på ett miljövänligt sätt liksom uttjänta stekpannor. På ett halvår hinner man också samla på sig ett antal kartonger som de också tar hand om. Genom att lämna dem här garanteras att de tas om hand på ett miljösäkert sätt. Det gäller även den datorskärm, som en granne hade i sina armar och såg exakt likadan som jag hade till min första dator som jag köpte i mitten på 1980-talet. Undrar om en i-fåne äntligen fått efterträda den gamla datorn?

På den tiden använde man floppy discs, stora skivor obetydligt mindre än en EP-platta som man fick sätta in i datorn. En för programmet som man använde och en för att spara jobbet på. Varje skiva rymde 360 kB. Det fanns datorer med hårddisk men dessa rymde bara 10 mB. När hårddisken var full fick man byta den och det var inte det enklaste på den tiden heller. Några externa hårddiskar fanns inte.

Radiohandlaren, som jag köpte av och som övergått från att sälja radio till datorer, berättade dock att man nu fått nya "kraftfulla" hårddiskar på 30 mB.
- Det utrymmet räcker ett helt liv.
Om jag fotograferar med högsta tillåtna upplösning på min kamera skulle den ha räckt till knappt två bilder i dag. Fast bara bildprogrammet hade varit större så det hade inte gått.

Nåväl, tillbaka till folklivet vid miljöbilarna.

 Låt det säga klick om du vill ha bilderna större.