Tunga Rallyt Väst 2014: Bussar

Så har jag då kommit till bussarna som deltog i Tunga Rallyt i Väst under gårdagen. Om lastbilarna som deltog gick det att läsa här.

Först en karta över banan. Vill du ha den större så klicka på den med mushjulet.

 

Äldst bland de bussar som deltog i rallyt var "vår" Volvo B513 SKV från 1945. Den var en gång i tiden SJ Biltrafik 850 men sedan över 30 år finns den hos Klubb Gamla 45an i Borås. Den övre bilden är tagen vid kontrollen i Öjersjö och den undre vid målområdet utanför Volvo-museet Arendal.

Näst äldst var denna Volvo B638 med SKV-kaross från 1953. En gång tillhörde den Pontus Björks Åkeri i Fjugesta men numera ägs den av Christer Johansson i Kumla. Han hade alltså haft ganska lång väg att åka.

 

Sedan kom denna i åldersordning, en Volvo LV224 med Skenninge-kaross från 1954. Den tillhör Volvo Lastvagnar Veteranfordonsklubb. Från början rullade den på Gotland fast i annan färgsättning.

 

Eksjö Fordonsutbildning har två veteranbussar. Förra året kom de med en turistbuss av det inte så vanliga märket Harmening. I år var det denna Volvo B715 från 1964 med Thor Sexett-kaross. Ivan Thor bedrev bussbolag i Åby norr om Norrköping men han hade också egen karosserifabrik. Många av dessa karosseringar såldes till andra bussbolag. Den här bussen blev dock utställningsbuss för Bröderna Andersson i Ekenässjön norr om Vetlanda, men den har i dag fått turistbussinredning.

 

Magnus Knutsson i Jönköping är antagligen landets störste samlare av veteranbussar. Han lär ha ett 30-tal sådana. I Tunga Rallyt kom han med trotjänaren från 1966, en Scania-Vabis BF76 Hägglund som tidigare tillhörde SJ. Magnus och bussen var nyligen hemkomna från en resa till Tyskland.

Från Norge kom denna fd NSB-buss, en Volvo B57 med Arna-kaross från 1967.

Yngst av de sju deltagande bussarna var denna Volvo B58 med Säffle-kaross från 1968. Den tillhör numera Värmlands Bussveteraner men har ett förflutet hos GDG.


Ytterligare några bussar fanns med vid Tunga Rallyt utan att delta i tävlingen. 

Spårvägssällskapet Ringlinien körde anslutningstrafik mellan Volvomuseet och Eketrägatan med denna buss, en Volvo B755 med Hägglunds-kaross från 1964. Tidigare rullade den hos Göteborgs Spårvägar.

Vid första kontrollen i Mölndal ingick denna buss som ett viktigt moment. Det gällde för veteranfordonen köra så exakt tio meter från bussfronten som möjligt. Inte så lätt. Bussen är en Volvo 9700 från 2001 och den tillhör Volvo-bussar.

 

Jag slutar med något nytt. En Volvo laddhybridbuss till Göteborgs Spårvägar. Den här bussen går till  drygt 30 procent på batteri.


Det blir ytterligare ett avsnitt från rallyt och då visas lite blandat modernt och gammalt utanför Volvos museum.

Tunga Rallyt Väst 2014: Lastbilar

 

I går kördes Tunga Rallyt Väst för tunga veteranfordon som lastbilar och bussar. Avståndet mellan startpunkt och målpunkt var cirka en kilometer men det kördes inte närmaste vägen utan i slinga på cirka 10 mil.  Hur denna gick framgår av kartan. Klicka på mushjulet så får du en större bild. 

Vi åkte alltså dit för att delta med vår gamla 45a, en Volvo B513 från 1945. Det är den som skymtar bakom brandbilen på den här bilden vid den första kontrollen. Brandbilen är en Volvo LV81DS från 1938, ägd av Volvo Lastvagnar Veteranfordonsklubb.

Äldsta deltagande fordon i det här rallyt var en Volvo  LV60, även den ägd av Volvo Lastvagnar Veteranfordonsklubb. 

Vid kaffepausen hos VM Trailer i Härryda vilar sig denna Borgward lastbil från 1955. Ägaren bor i Ljungskile.

Stig Fredriksson i Floby kom med denna Scania-Vabis LS71 från 1956.

Dahlgrens Maskin i Falkenberg visade upp två gamla Scania-lastbilar, bland annat denna Scania-Vabis LS76 från 1968.

 Från Ølstykke i Danmark hade denna Hanomag Henschel F45 1973 kommit för att delta.

Även från Norge kom veteranlastbilar som denna Scania-Vabis LBS76 från 1968, hemmahörande i Tørberget.

Från Vimmerby kom denna Scania-Vabis LS110 från 1973.

 I Ljungskile hör denna Volvo C202 från 1981 normalt hemma.

Denna gula Scania-Vabis 111 från 1978 hade kört till rallyt från Skälinge.

Odd Ekeberg från Rygge i Norge kom med ett rejält ekipage. Dragbil är en Volvo FB89 från 1979. Odd får instruktioner hur han skall parkera i målområdet, som han har ungefär 100 meter kvar till.

En bil lastad med norsk olja kom från Atna. En Volvo F86 från 1971. 

Från Falköping kom denna rejäla Volvo L398 från 1958 med släp.

Mer om Tunga Rallyt Väst kommer...

Efter nio års slit: Ernst Carlssons Buss rullar igen

Min vän och fd redaktören för tidningen Bussbranschen Bjarne Wilmarsgård brukar efterlysa visioner i bussbranschen. Hans uppfattning är att sådana i det närmaste saknas.Jag brukar då anstränga mig för att visa att han har fel, men ärligt talat är det svårt att hitta några goda exempel.

Men nu har jag hittat omnibusägare Ernst Carlsson i Vessigebro. Fast då fick jag gå bakåt i tiden några år, närmare bestämt till 1948. Det var nämligen då som Carlsson bestämde sig för att köpa en buss som var lite utöver vad alla andra hade. Bussen skulle användas för resor ner i Europa, detta i en tid då det var ett område som i stort sett präglades av sviter efter andra världskriget och väldigt få människor hade rest längre söder om våra landsgränser än Danmark.

Bussen byggdes på ett vanligt Volvo B513-chassi av Skeningeverken i Skänninge. Karossen lär ha kostat tre gånger så mycket som på en normal buss vid denna tid. Men så fanns där också 31 mycket bekväma stolar, toalett och pentry. Luftkonditionering var dock inte att tänka på på den tiden. Extra dieseltank fanns så att man kunde klara sig tur och retur till Paris på en tankning. Allt ledigt utrymme under bussen hade gjorts om till förråds- eller bagageutrymme.

Jag kan tänka mig att det sades ett och annat mindre vackert ord om Carlsson många gånger däruppe vid karosserifabriken i Östergötland. Det berättad att ibland vaknade han mitt i natten och kom på någon ny idé för bussen. Då satte han sig i bilen och körde de cirka 30 milen till Skänninge så att han var där när de öppnade på morgonen och framförde sitt förslag. De i fabriken suckade och byggde om.

Slutligen levererades dock bussen. Som vanligt vid den tiden hade den motorn fram bredvid föraren. Bussen var 11,3 meter lång och axelavståndet var 6 meter.  Eftersom framhjulen var nästan i framhörnen så blev det ett rejält överhäng bak, vilket det gällde att tänka på när man svängde i trånga gathörn i städerna.

Bussen gick hos Ernst Carlsson fram till 1959 och sedan blev den avställd. Så småningom hamnade den hos Göran Karlsson i Ullared, mer känd som grundare till varuhuset Gekås. Han var stor samlare av gamla av fordon. Bussen hann han dock inte göra så mycket åt utan tiden härjade den alltmer.

Då kom en annan visionär in i bilden. År 2005 köpte min vän och tidigare kollega Anders M, som jag skrev om i bloggen i juli 2013, bussen och hans första avsikt var att ha den renoverad och klar så att den kunde gå till Paris 2008 på 60-årsdagen av Ernst Carlssons första resa dit. Men en veteranbussägare är en man med tålamod. Och har inte tålamod är han ingen veteranbussägare. Så det tog ända till denna vår innan bussen var lackerad och klar och kunde börja köras lite mer omfattande i trafik. Visserligen har den varit besiktigad och körklar sedan sommaren 2011, men Anders har ju helst velat att den skulle vara lackerad också innan han tog ut den på uppdrag.

Till Kristi Himmelsfärdshelgen skall den gå upp till Tällberg, där Hasse Börjeson skall inviga ett nytt hotell, Hotell Siljanstrand. Hasse som nu är 87 år är en annan man med visioner men inom hotellbranschen. 1950 var han guide och reseledare i Paris på just den här bussen, varför han vill att den skall vara med när han startar sitt nya livsverk.

Anders ordnade därför en provkörning runt Varberg för fem vänner, och jag var därmed en av dem som nu fick möjlighet att åka i denna busspärla. Visst återstod ännu en del i främst inredningen men fullt körklar var bussen i alla fall.

När jag kom till Varberg med tåget från Borås strax efter klockan 11.00 stod bussen och väntade. Den var skyltad Nissa (med den stavningen, i dag säger vi väl Nice) men så långt skulle vi inte.
Klicka på bilderna med mushjulet så blir de större. 

Det fanns möjlighet att lasta på taket tack vare stegen. Och på bagageräcket lär Ernst Carlsson ha placerat en stor box så att man kunde lasta in väskor där.

Ernst Carlsson kallade sitt företag Interbus. Namnet kom sedan att återvändas i slutet av 1960-talet av bröderna Kroll i Västra Frölunda. Detta Interbus ägdes sedan av ett antal rederier och så småningom Wallenberg-ägda Stockholm-Saltsjön. Därefter såldes det till Swebus och i dag tillhör Interbus Strömma Turism.

Nej, Nissa blev det inte för oss men väl Åkulla, kanske mest känt för sina bokskogar. En gång i tiden var det också en station på linjen Varberg-Ullared och stationshuset finns bevarat. Spåren är dock borta sedan länge. Det har ibland sagts att järnvägen skulle kunna återinläggas eftersom Ullared nu blivit ett så stort köpcentrum. Det är bara det att en stor del av köpcentrumet, bland annat Gekås, ligger på järnvägens gamla område. Så skall man återinlägga järnvägen får man riva köpcentrumet och då behövs ju inte järnvägen. Snacka om moment 22.

Bussen får vila sig medan vi går in för att äta lunch. Kålpudding, som smakade mycket gott. Under tiden samlades en del bybor som mindes bussen från det den var ny. 

 

Därifrån förflyttade vi oss via smala vägar till Öströö fårfarm, där det också fanns folk som kände igen den och kanske trodde att de såg ett spöke. 

N 200 var bussens ursprungliga registreringsnummer och det sitter kvar kompletterat med ett av den typ som Transportstyrelsen nu kräver att man skall ha. På bilden kan vi se uttaget för en vev. Om startmotorn mankerade gick det nämligen att veva i gång motorn. Eller skulle gå åtminstone. Originalmotorn har dock bytts ut mot en starkare motor så nu torde det vara omöjligt att veva igång den.  Vi provade inte heller...

En gammal buss skall förstås ha en gammaldags körriktningsvisare. 

Dessa är dock svåra att se om man ligger bakom varför Anders har kompletterat så att såväl lamporna uppe vid taket som dimljusen blinkar åt det håll som visaren fälls ut. Fenomenet beundras av två av Nobinas bussförare i Varberg.

Även bak blinkar lampan.

Lite skyltar inifrån bussen. Detta är nostalgi. 

Skylten med den förste ägarens namn och hemvist sitter kvar.

Av den har skylten kan vi läsa ut att chassit är Volvo B513 och chassinumret är 686.

Bakom förarplatsen finns ett pentry med rinnande vatten och kylskåp. Det fanns också en gasolspis men den är borttagen. Det lär ha varit trångt för dem som jobbade där, men ändå skalades och kokades potatis så att det räckte till alla i bussen. Samt något sovel därtill kan man tänka. Det berättas att en gång kokades ärtsoppa på spisen med hjälp av tryckkokare, men någon sprang ut precis framför bussen så Ernst Carlsson fick tvärbromsa och fick ärtsoppan över sig.

Det är fascinerande att läsa hur bussen kunde skyltas. Svenska mål som Stockholm och Norrland (!) blandas med Marseille, England och Roskilde.

Och så här kunde det se ut på bussen med olika skyltningar allteftersom Anders vevar fram dem. 

Vid 16-tiden släppte Anders av oss igen vid Varbergs station. Bussturen hade uppfyllt allas våra högt uppställda förväntningar. Inte minst Anders var nöjd med hur bra bussen hade gått. Det är inget modernt tjafs som servostyrning men växellådan var i alla fall synkroniserad även om synkroniseringen inte alltid var den bästa. Lite skrap gick inte att undvika.

Till vardags rusar Anders omkring genom det svenska landskapet med 200 km/tim. Han är nämligen lokförare vid SJ. Nu blev det lite mer måttliga farter, runt 50-60 km/tim. Men vem har bråttom när man åker gammal buss?

Och kanske N 200 ännu en gång får gå till Paris...

Ett jätteprojekt avslutat

I mars 2011 scannade jag in den här diabilden.

Swebus 3059 OPM 433 Volvo B10M Van Hool Alizée. Göteborg: Nils Ericsonsplatsen 1991-04-13.

Det blev starten på ett långt projekt, som skulle ta drygt tre år. I dag blev jag nämligen färdig och nu har jag scannat in hela min samling av 17 595 diabilder. I digitaliserad form blev det 20 Gigabyte. 

Jag har ägnat varje förmiddag då jag inte haft något annat för mig till detta. Det har tagit mig 880 timmar totalt. Men nu är samlingen räddad för eftervärlden. Givetvis tar samlingen stor plats när den är i diaform och jag kan nu skicka samlingen till destruktion eftersom den är säkert bevarad på hårddisken i datorn och externa hårddiskar. Inte tar någon plats att tala om heller. 

Jag fotograferade med diafilm 1984-1997, då jag övergick till prints (vanliga färgkort). De senare hade då blivit så pass bra att man inte förlorade så mycket i kvalitet. Och de hade den fördelen att de tog mindre plats. Inte heller behövde man ta fram diaprojektor och filmduk och mörklägga rummet för att se dem.

Sommaren 2004 kom nästa steg i utvecklingen: jag övergick till digitalfoto. Det var naturligtvis revolutionerande. Nu kostade fotograferingen nästan ingenting. Att framkalla en färgfilm med kopior kostade omkring 150 kronor. Då var det 36 bilder på filmen. Det blev alltså drygt fyra kronor per bild. Sedan kostade ju filmen en del också. Till skillnad från minneskortet i digitalkameran kunde den bara användas en gång. 

Men i dag kunde jag alltså scanna in den sista av alla mina diabilder. Det blev denna:

Borås Miniatyrånglokssällskap (BMÅS) inviger sin bana vid Sandlid 1986-08-02.

BMÅS bedriver för övrigt alltjämt verksamhet vid banan. Bana och fordon är i skala 1:8 och det innebär att en människa inte kommer in i fordonen men man kan åka med sittande "utanpå" fordonen. Även lokföraren sitter utanpå sitt lok men ångloken eldas precis som ett i fullskala. 

Det där tarvar nog ännu ett par bilder: 

Jag har inte besökt anläggningen vid Sandlid sedan den gången - och då bodde jag inte ens i Borås. Men i sommar skall det bli av att jag besöker den igen. Nu har jag ju fått tid över... 

Jazz på skånska

I dag kom Busstidningen i brevlådan. Återigen ett trevligt och läsvärt nummer och Torsten Hallberg har nu efter drygt ett år som tidningens redaktör funnit formen. Han är numera också en av ägarna till tidningen sedan min gamle vän Bjarne Wilmarsgård i höstas med ålderns rätt drog sig tillbaka och sålde sin andel. Fast det är klart att de höjder som tidningen nådde när jag medverkade i den (den hette då Bussbranschen) når den ju inte. :-) Jodå, Torsten fanns också med på den tiden.

Det var en artikel jag fäste mig särskild vid. Den handlade om en bussförare vid Nobina i Malmö, som kör tätortstrafik på halvtid. Resten av tiden ägnar hon åt musiken och framför allt att sjunga jazz. Klart jag blev intresserad och letade om hon fanns med i Spotify. Och visst gjorde hon det. Anna-Mia Barwe heter hon. Jag blev stormförtjust direkt i hennes sång, i synnerhet när hon sjunger jazz på skånska.

Hon bor i Malmö och är uppväxt där men talar normalt en dialektfri svenska. När hon sjunger så gör hon det dock gärna på skånska. Tvärtom är ju annars betydligt vanligare. Även titlarna är på skånska så Sweet Georgia Brown blir Svitt, jordi och brun. That's amore blir De' e' tjarrlek. Dinah blir Daj nä! och A Nightingale Sang in Berkeley Square blir En näktergal sjöng i Folkets park. Ain't She Sweet blir Enskild svit. The Lady Is A Tramp blir Ledi' vissa tramp.  Honeysuckle Rose slutligen blir "Han e' Sackaros" (inte "Har ni cykellås" som Charlie Norman brukade säga). 

Ni som har Spotify sök på Anna-Mia Barwe och njut. Ni andra för trösta er med ett smakprov från Youtube Åtta små ord (Three Little Words). 

Lite mer om Anna-Mia kan läsas på hennes hemsida. 

Sommardäck på - rattmuff av

Vintern börjar ta slut här i Borås. Ja, vi har till och med haft ett antal fina vårdagar om än med kalla nätter men nu är det bara några enstaka plusgrader på dagen och blommorna tittar lite förskräckt fram. Herr blomma säger till fru blomma:
- Jag sa ju till dig att det är för tidigt att slå ut redan nu.

Annars går det fort här i stan. I förrgår såg jag de första vitsipporna och bygget av den nya Kristinebergsskolan ett rejält stenkast från där jag bor växer för varje dag. Men än är det långt till invigning: först till höstterminen 2015 skall det vara klart.

I dag var det dags för ett annat tecken på att det är varmare tider på gång, nämligen byte till sommardäck. Vianor har en utmärkt service nuförtiden. Någon månad innan kommer ett SMS att de har bokat in en tid för däckbytet. Det är bara att bekräfta. Passar inte tiden är det bara att inte göra någonting. Dagen innan kommer ett nytt SMS med en påminnelse om att man skall inställa sig och när.

I mitt fall skulle jag vara där 09.30. Det innebär att man kommer mitt i deras kafferast men de blänger inte surt på en för det. Kafferasten tar slut och medan jag själv dricker automatkaffe - nåväl, varm brun dryck från automat - så tar någon hand om bilen, byter däck och lämnar tillbaka bilen med nya däck. Däcken tar de hand om fram till november, då vinterdäcken skall på igen.

Nåväl, det är ju inte gratis. 800 kronor kostar det inklusive byte och plats för mina däck på däckhotellet. Där förvaras de dock vid rätt temperatur och de spolar dem rena samt kollar att de är fit-for-fight ytterligare än säsong innan de sätter på dem igen. Så det är nog trots allt en god investering eftersom däcken håller längre.

800 kronor kostar ju bara ett enda däck. Om man köper ett kinesiskt vill säga. Jag blev mer eller mindre lurad av en annan däckfirma att sätta på ett sådant efter en punktering. Det höll i ett år. Så det kan nog vara lämpligt att lägga till några hundralappar och köpa ett riktigt däck.

Samtidigt med att jag sätter sommarsulor på bilen så tar jag av rattmuffen. Det brukar vara svårt att komma ihåg när man skall göra detta annars. Så jag har en minnesregel: sommardäck på - rattmuff av,  sommardäck av - rattmuff på.

Rattmuff skall man förstås ha - och doftgran. Radio Sjuhärads Silvia Rydberg hjälper mig med att pimpa bilen för ett par år sedan.

Goda råd om rattmuffen får man annars av Petter Niklasson här.