Avreglering - varför denna rädsla

Minns ni den tiden då det bara fanns ett taxibolag i varje stad. Till och med i storstäder som Stockholm och Göteborg. Skulle man beställa en taxi fick man sitta i kö i växeln i kanske timmar "Taxi, var god dröj". Skulle man ha en bil hem i Stockholm efter en kväll på krogen fick man stå i lång kö och vid centralstationen stod en ilsken taxivärdinna, som hänvisade till en ledig bil allteftersom den kom in och vart det passade föraren att köra. Jag råkade en gång säga ett "Tack för det" när hon visade vilken bil jag skulle ta. Hon uppfattade det som en oförskämdhet (!) och jag blev utan taxi. Lyckligtvis var det när jag bodde på Söder och det tog en halvtimme att gå hem. Tänk om det varit sedan jag flyttade till Jordbro...

Så avreglerades taxi och allt blev frid och fröjd. Det blev inte billigare, men man kunde vara ganska säker på att få tag i en bil när man behövde en. Och så småningom sanerades branschen så i dag kan man känna sig rätt trygg när man sätter sig i en taxi som har gula skyltar och taxiskylt på taket samt prislista i fönstret. Tryggare än när det bara fanns ett taxibolag i alla fall.

Samma sak med telemarknaden. Förr fanns bara Televerket. De bestämde när jag skulle få min telefon. Det kunde ta ett halvår. Abonnemanget kostade en hel del, samtalen förhållandevis ännu mer. En mobiltelefon kostade på den tiden 30 000 kronor i inköp och samtalskostnaden vågar jag inte säga. Ingen skulle ändå tro mig. Så kom då avregleringen och det har blivit allt billigare att ha telefon. Ett tag fick man en mobiltelefon för en krona.

Det finns exempel på mindre lyckade avregleringar. Men de flesta har visat sig bra. Det gäller även de gamla monopolisterna. Jag ringer Taxi Borås när jag skall ha en taxi, jag har abonnemang hos Telia. För jag tycker de är bäst. De har nämligen skärpt sig i konkurrenssituationen till allas glädje. Jag har ett par god vänner som är taxiägare och de betraktar det numera som en bra affär att köra taxi. En win-win-situation.

Nu står tågtrafiken inför en avreglering. Det vill säga att den sista resten av SJ:s monopol skall tas bort. Godstrafiken är redan avreglerad sedan ett 10-tal år. Det har inte varit några problem. Nya godsbolag har kommit till. En del har gått i konkurs. Andra har gett bra resultat. Precis som det brukar vara på en fri marknad antingen man säljer smågodis eller fläskkotletter.

På persontrafiksidan har upphandlad trafik varit avreglerad med början 1990. Chartertrafik är avreglerad sedan ett par år. Likaså internationell trafik om den inte tar med resenärer som bara åker inom Sverige. Det som återstår är alltså de linjer där SJ har monopol. Stora linjer som Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Men nu har riksdagen beslutat att monopolet skall avskaffas från januari 2010. Detta är ett illa valt datum. Tidtabellskiftet äger nämligen rum i mitten av december 2009. För att kunna köra tåg från januari 2010 måste man nämligen lämna in ansökan någon gång sen sommar. Och gör man det så tar Banverket inte upp ansökan. Banverket är en statlig myndighet och är suverän att bestämma. Alla myndigheter har monopol - det finns inte ens två konkurrensverk.

NetRail, ett privat tåginitiativ som skapats av folk från rederi- och bussbranschen, ville börja köra tåg Stockholm-Göteborg (Liseberg) redan i juli 2009. Tillstånd gavs från departementet. Men när de skulle söka tidtabellslägen hos Banverket så blev svaret - ja vad tror ni. Nej, förstås.

Denna rädsla för avregleringen må finnas hos vissa järnvägsvänner. På Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen blir vi som är för avreglering av tågtrafiken jämförda med nazister som förnekar förintelsen. Att geniet som skrev detta inte ens kan skilja på sådant som är historiskt belagt och spekulationer om vad som kan hända i framtiden säger mer om honom än dem han beskrev. Men ändå. Fackföreningen SEKO är motståndare till avreglering av tågtrafiken. Nu tittar de yrvaket upp och finner att de återstående 20 procenten eller vad det kan röra sig om helt plötsligt också skall konkurrensutsättas. De borde ha sett vad som hänt: lönerna i järnvägsbranschen har stigit sedan avregleringen, det har blivit fler resande och mer godstrafik som tryggar jobben. Men vad bryr en fackförening sig om sådant?

Men när rädslan kommer till riksdagens ledamöter blir jag mörkrädd. Det finns en liten dam från Skåne som heter Karin Svensson-Smith. Hon satt först i Riksdagen för Vänsterpartiet men bytte för några år sedan till Miljöpartiet. Hon brukar betraktas som den riksdagsman som kan mest om kollektivtrafik. Detta säger i så fall mer om de andras bristande kunskaper. Det var hon som för några år sedan ställde en fråga varför man inte kunde anlägga järnvägen över Hallandsås i mittremsan till motorvägen i stället för att bygga en tunnel. Hur hon nu trodde att en järnväg skulle få plats i en smal mittremsa övergår mitt förstånd. Dessutom har motorvägen på nordsidan en lutning på 6 procent. Eller 60 promille för att tala järnvägsspråk. Europas brantaste järnväg med konventionell drift - alltså inte kuggar eller så - skall vara Flåmsbanen i Norge. Den har 55 promille. Det är en fantastisk järnväg ur turistsynpunkt. Men att åka två mil tar nästan en timme. Det går dessutom snabbare uppför backarna än nerför.

Nåväl, Karin Svensson-Smith har nu gått ut och tvärsemot partilinjen kritiserat - eller snarare varnat - för avregleringen. Det behövs mer kapacitet, skriver hon, inte fler operatörer. Visst, det behövs mer kapacitet. Också! Men man kanske kan tänka tanken att man kan få både och. Det är knappast troligt att Banverket låter bygga en massa banor på spekulation och hoppas att någon kommer och vill trafikera dem. Det brukar gå till så att bannättet byggs ut när man ser att det behövs. Så fungerar det nämligen inom vägtrafiken. Så fungerar det - normalt - inom bostadsmarknaden. Optimisten köper ett ägg, pessimisten en höna. Resultatet blir i bästa fall detsamma. Har man ett ägg får man en höna. Har man en höna för man ett ägg. Men realisten köper både en höna och ett ägg.

Jag förstår inte denna rädsla för avreglering. Jag kommer antagligen att fortsätta åka med SJ även fortsättningsvis. I varje fall så länge de är bäst. Och så länge mitt "frikort" (som nu kostar 2 500 kronor om året) gäller.