Med elbuss i Borås

Som jag berättade om häromdagen så provas just nu en elbuss av Borås Lokaltrafik. Det är alltså en buss som går helt på batterier och som laddas under natten. Har man bästa utrustning för detta så går det på sex timmar, men vid BL tar det 12 timmar eftersom man har en enklare utrustning. Sedan kan bussen gå 30 mil på denna laddning, vilket motsvarar en dags tjänstgöring på de flesta av tätortslinjerna i Borås.

Bussen går på linje 1 men inte efter någon annonserad tidtabell utan mellan de ordinarie turerna. Skall man åka med den får man alltså vänta på att den dyker upp vilket den i sämsta fall gör efter cirka 45 minuter. Om den nu överhuvudtaget är ute i trafik - men kan ju aldrig vara säker. Så där stod jag på ett småkyligt och snöigt Södra torget och väntade på att bussen skulle dyka upp. När jag just bestämt mig för att avbryta väntan för bussen var säkert inte ute i trafik denna dag dök den upp.

Den körde inte in vid den vanliga hållplatsen utan stannade där bussen till Sjömarken eller Almenäs brukar gå.

Jag gick dit och frågade om jag fick åka med. Den trevliga bussföraren Karin sade att jag var välkommen men att man skulle ta 7-8 minuters paus innan man körde vidare. Så jag använde tiden till att fotografera bussen när en av BL:s äldre förare dök upp och släppte in mig i värmen. Bussen är nämligen under provperioden bemannad med två förare varav en är instruktör. Under turen delar instruktören ut enkätblanketter och berättar om bussen medan den andre föraren kör.

Vi blev inte så många som åkte med och efter Sjukhuset var det bara jag. Jag noterade att bussen gick så gott som helt tyst. Motorn hördes inte alls men ljud från fläktar och från gummihjulen hördes förstås. Det gick dock att samtala med instruktör Karin i normal samtalston.

Karossen med interiör är byggd i Kina. Lite enklare stolar och lite mindre benutrymme än vad vi är vana i Borås kanske men man satt hyfsat bra.

Till Brämhults idrottsplats (skyltas Hässleholmen) tog det knappt en kvart och  jag satt kvar och åkte med tillbaka till Södra torget. Att åka med denna buss kostade inget men det spelade ju inte mig någon roll eftersom vi pensionärer i Borås ändå åker gratis på bussarna utanför högtrafik.

På återvägen var det många som åkte med elbussen. Vid Södra torget stod också många och väntade på bussen till Sjöbo men när de hörde att det var en elbuss var det de som inte vågade åka med utan gick till den ordinarie bussen som står bakom. De gick miste om något. 

Ja, det var en trevlig resa och jag hoppas att elbussar blir framtidens melodi. De är ungefär 50 procent dyrare i inköp än en stadsbuss, i varje fall om den är av sådan typ som på den här bilden. Den visar en av BL:s nio helt nya boggibussar, som skall gå på linje 1 och ersätta flertalet av de tolv bussar som i dag går  där.  Men merkostnaden för inköp har man igen på ungefär ett och ett halvt år genom lägre driftskostnader. Elbussen kostar en krona kilometern. En biogasbuss får jag till att den kostar minst tre kronor kilometern att köra.

Bussen skall nu vidare i slutet av veckan till Lerum och sedan skall den avsluta sin Sverige-turné i Falun samtidigt som Skid-SM pågår.

All time high på Stockholmsbörsen

Återigen har det blivit all time high på Stockholmsbörsen. Men i dag nåddes en milstolpe: OMX-index gick vid 16-tiden för första gången över 500.

Börsutvecklingen har varit fantastisk det senaste halvåret och börsen verkar inte ha hört talas om att det skulle vara kris i världen, att Sverige står inför bankrutt (hade den som sade det i radion i dag möjligen förväxlat med Grekland) och allt vad det nu är.

Vi som har aktier och/eller fonder är i alla fall glada åt den här utvecklingen. Det kan ju behövas nu när jag fått en rejäl pensionssänkning. Hela fyra kronor per månad mindre än förra året. Undrar vad jag skall dra in på. Jag har gått igenom mina gamla KF-kvitton och hittar inte någonting som kostar fyra kronor. Men om jag hoppar över ärtsoppan sex torsdagar under 2015 så jämnar det ut sig och jag kan leva kvar på samma höga standard som under 2014. Frågan är dock vad jag skall äta i stället. På torsdag skall jag dock inhandla en spik att koka soppa på.

Rapport om min far, om Sicko och om en elbuss

Det blir inte så mycket bloggat nuförtiden. Anledningen förklarade jag i ett tidigare inlägg. Sedan dess har min far långsamt blivit bättre men det är fortfarande jag som får gå ut med Sicko. Så min dag är inritad av hundpromenader klockan 05.55 - 06.35, 12.20 - 13.20 och 15.30 - 16.05 samt en kortare sådan 18.30  18.40. Tidpunkterna kanske kan tyckas lite konstigt valda men Sicko har en inbyggd klocka och blir orolig om jag inte kommer just då.

Nu har det ju vädret varit milt sagt omväxlande och vissa morgnar har det fallit mycket snö och det varit svårt att ta sig fram eftersom plogningen inte hunnit ut. Andra dagar har det varit snorhalt och vi har därför ibland tvingats att gå en kortare runda än den vanliga på 40 minuter. Sicko har dock haft roligt i snön. Bilden är tagen förra året.

Det bästa med hundpromenaden är dock att jag går ner i vikt och känner mig i betydligt bättre kondition. Sedan 1 december har jag gått ner ungefär fem kilo och vågen pekade i morse på 86,5. Då har ändå en del utsvävningar i matvanorna under julhelgen medfört att jag under några veckor stod still på runt 89 kilo.

Min far Sture hämtar sig från höftoperationen och Hemteamet övergav honom någon dag före jul. De återkommande dagliga besöken togs bort utom det på kvällen, då Hemtjänsten kommer för att hjälpa honom smörja in fötterna innan sänggåendet. De skall komma klockan 20 men kommer oftast en timme - ibland en och en halv timme - tidigare. Så de tror tydligen att gamla människor går och lägger sig klockan 19. Nåväl, han kan sitta uppe och titta på TV trots att de smort in fötterna. Nu är det olika tjejer och killar som kommer och en del av dem är paniskt förskräckta för Sicko.

Jag får hjälpa honom med att handla och tvättstugan men annars klarar han sig själv. Varje dag vid lunchtid gör vi en kortare promenad med hjälp av rullator och Sicko följer då med. Han har börjat lära sig att han inte skall springa framför rullatorn.

Därtill får han hjälp av sjukgymnaster som nu inriktar sig på att han skall kunna gå med kryckor igen och alltså slippa rullatorn. Dessa övningar har just börjat och hindras i viss mån av halkan men det verkar i alla fall gå bra.

Så mycket hinner jag alltså inte med på dagarna men för några dagar sedan mejlade en god vän och gammal kollega från 1970-talet. Han jobbar numera på Keolis i Jönköping och han hade fått i uppdrag att köra en helt batteridriven buss till Borås i onsdags. Jag mötte upp vid Borås Lokaltrafiks garage och fick några bilder på bussen.

Det är alltså vad man kallar en eldriven buss från holländska Ebusco. Karossen är tillverkad i Kina. Eldriften går till så att batterier laddas under minst sex timmar och sedan kan bussen rulla i cirka 30 mil innan den måste laddas igen. Det räcker för en dags trafik på en tätortslinje. Den kostar 420 000 euro, vilket naturligtvis kan bli mindre vid serietillverkning. Det är ungefär dubbelt så dyrt som en vanlig stadsbuss, men det har man igen på ett par år i betydligt lägre driftskostnader.

Bussen går helt tyst och den ger inga utsläpp, vilket alltså gör att den är bra för miljön. Denna veckan och i början av nästa kan allmänheten stifta bekantskap med då den går på linje 1 mellan Sjöbo och Hässleholmen. Bussen går som ren extrabuss och inte efter någon tidtabell så det är bara att ställa sig på en hållplats och hoppas att den kommer. Med maximal otur får man vänta 45 minuter innan den kommer.

Boråsarna som åkte med bussen på premiärdagen var nöjda enligt Borås Tidning. Jag hoppas jag får tillfälle att prova den innan den försvinner till nästa ort. Den skall nämligen provas på ett tiotal orter runtom i Sverige och den sista blir Falun.

För tio år sedan: stormen Gudrun

I dag är det tio år sedan som stora delar av södra och västra Sverige drabbades av en mycket svår storm. Den har gått till historien som Stormen Gudrun och namnet fick den inte av någon framsynt person som insåg hur Gudrun Schyman skulle komma att härja i Fi. Nej, namnet gavs av den norska vädertjänsten som valde namn på stormar efter kvinnonamn i bokstavsordning. Lite senare blev det mansnamn varannan gång. Hur stormar namnges kan man läsa på SMHI:s hemsida.

Den 7 januari 2005 jobbade jag på Tågkompaniets driftledning i Gävle och dagen efter åkte jag hem till Borås igen. Det hade varnats för storm men jag hoppades hinna hem innan den bröt ut. Det gjorde jag också. I Herrljunga blåser det alltid så där var det inte konstigt, men när jag gick av tåget i Borås strax före klockan 15 märkte jag att det blåst upp ordentligt. Jag tog farväl av lokföraren, som jag kände eftersom vi en gång i tiden jobbat på samma avdelning på SJ . Han skulle köra ytterligare ett varv till Herrljunga men kom inte tillbaka till Borås med sitt tåg.

På tåget träffade jag också en fd klasskamrat som skulle till Växjö för att spela i domkyrkan där. Han var lite bekymrad men jag lugnade honom att det nog skulle gå bra. Det gjorde det inte. Jag fick efteråt höra att tåget han bytt till i Borås kom till Hillared, alltså ett par mil. Där blev det sedan stående och resenärerna togs om hand på en bygdegård i närheten och kunde transporteras därifrån först dagen efter. Någon konsert i Växjö hade det förstås inte blivit. Växjö och hela Kronobergs län skulle dock drabbas betydligt hårdare av stormen även om detta säkert var förargligt nog för besökarna.

Själv höll jag mig inomhus resten av dagen och hörde hur det blåste, men jag trodde inte att det var så farligt. Träden utanför mitt fönster höll sig på plats. Min far var dock ute med beaglen August och hade en del att berätta om hur det såg ut.

På söndagen, den 9 januari, skulle NSB i samarbete med Tågkompaniet starta tågtrafiken Göteborg-Oslo sedan Linx lagt ned den. Jag skulle vara i Göteborg första veckan för att följa upp verksamheten. Strax efter klockan 8 ringde telefonen. Det var Banverkets trafikledning i Göteborg, som undrade om jag hade möjlighet att komma till ett möte hos dem knappt två timmar senare angående stormens härjningar.

Jag satte mig i bilen och körde till Göteborg. Motorvägen var röjd från de träd som eventuellt fallit ner på den men runtom kunde man se stora områden med nedfallna träd. Värst var det vid Grandalen, som inte för inte bär sitt namn - eller bar. Jag trodde att man skulle behöva byta namn till Vindfällesdalen. Så många granar såg ut att ha blåst ned.

Vid mötet meddelades att all tågtrafik inom Göteborgs trafikledningsområde var inställd och skulle så förbli minst hela söndagen. Sedan gicks linje för linje igenom och för "min" linje, Göteborg-Kornsjö, såg det rätt bra ut. Man räknade med att den skulle komma i gång igen måndag kväll. När det gällde Kust-till-kustbanan Göteborg-Kalmar fanns ingen prognos annat än att det rörde sig om veckor innan den kom i gång igen. Den ostligaste delen av den linjen kom inte igång förrän efter en dryg månad.

SJ meddelade att de inte kommer att sätta in några ersättningsbussar. Det skulle ändå bara ha gått att få tag i en liten del av det som hade behövts. Tågkompaniet satte dock in bussar Göteborg-Oslo och åter. Borta vid Kruthusterminalen, varifrån även Swebus Express gick, var det kaos. Eller ännu värre. Många av dem som drabbats av inställda tåg gick dit och hoppades på att det skulle gå en expressbuss. Men dessa följer ju inte järnvägen särskilt väl så de flesta fick ännu mer besvikna återvända hem eller till den familj de hade gästat.

Det mesta här i Västsverige återgick till normala förhållanden under kommande vecka. Östra Götaland drabbades betydligt värre. Natten till söndagen var 341 000 hushåll i Götaland strömlösa. Två veckor senare var det fortfarande 25 000 hushåll. Det skall ha tagit 40 dygn innan alla fastboende hade återfått strömmen.

Ungefär 75 miljoner kubikmeter skog hade fällts i stormen i Götaland, vilket motsvarar en årsavverkning. Värst drabbades skogsägarna i Halland och Småland.

Stormen Gudrun betraktas som den svåraste stormen som drabbat Götaland sedan höststormarna 1969. Och vi har sedan dess inte heller haft någon tillnärmelsevis lika svår storm. Fast till lördag har SMHI varnat för att det kommer in nya stormvindar över södra Sverige. Så kanske stormen Egon också blir något att minnas i framtiden. Fast det är ju inget jag hoppas.

Dessa bilder fick jag från Banverket och visar hur det såg ut på södra stambanan mellan Alvesta och Hässleholm. Det tog nästan två veckor innan man fick i gång tågtrafik här igen.

Observera de knäckta kontaktledningsstolparna till vänster.

Själv tog jag denna bild i Grandalen några dagar efter stormen och när röjningen hade börjat komma i gång.

Efter stormen fick timmertågstrafiken på järnvägen ett rejält uppsving. Nya godstågsbolag dök upp och hittade lok och vagnar för detta. Tidtabeller fick konstrueras och timmerterminaler anläggas. På bilden syns ett tåg som körs av norska Ofotbanen AS i Limmared några månader senare.

God Jul och Gott Nytt 2015

Ett vårdfall

I dag för tre veckor sedan ringde telefonen på morgonen. Det var min far:
- Du måste komma hit. Jag har ramlat.
Jag slängde på mig kläderna och gick upp till honom. Han bor i huset bredvid så det är inte så farligt. Han hade lyckats ta sig upp på en stol men han kunde inte stödja på benen.

Han hade just varit ute på morgonpromenaden med beaglen Sicko och kommit in när benet vara vek sig. Antingen det nu var ett blodtrycksfall som gjorde att han svimmade till eller en skada från då han ramlade i skogen.

Jag ringde 112 och berättade vad som hänt. De skickade en ambulans som kom väldigt snabbt trots att det inte var någon akut fara. Den trevliga ambulanspersonalen tog hand om honom och hade lite problem med att få ner honom för trappan. De hade visserligen en bår som gick att köra i trappor men de var rädda för att att det skulle göra för ont på grund av skakningarna.

Jag fick alltså ta hand om Sicko och vi gick hem till mig. Han fann sig snart till rätta i min säng och ännu bättre blev det när jag hittade ett ben åt honom.

Vid tvåtiden ringde min far. De hade röntgat och hittat en fraktur på lårbenet. Han hade blivit inlagd på R66, samma avdelning som förra gången och skulle opereras samma kväll. Sedan kunde han inte gå på ett par dagar så de fick sätta in kateter. Så småningom tränades han dock så att han kunde gå med gåstol och efter en vecka gick han kortare sträckor själv med hjälp av rullator.

Efter nio dagar blev han hemskickad från sjukhuset. Jag var lite orolig för han skulle ju knappt kunna klara sig själv. Men de hade kallat mig till en vårdplanering där vi tillsammans gick igenom vårdbehovet i hemmet. Nu visade det sig att Borås stad har ett vårdteam på sju undersköterskor som besöker patienten - eller "brukaren" - i hemmet ett antal gånger per dag. Min far fick alltså besök av dem klockan 08.00, 11.30, 15.00, 17.00 och 21.00. Besöket 15.00 visade sig snart överflödigt och togs därför bort. Likaså ett besök klockan 03.00 på natten.

Förutom att kolla läkningen och hjälpa honom med en del saker som påklädning och annat som han har svårt att klara själv, eftersom han inte får böja sig för långt, städar de också, diskar (om han inte gjort det själv) och hjälper till med städning och klädtvätt. Skulle han behöva hjälp på andra tider har han ett larm och använder han det kommer någon förstås nästan direkt.

En utmärkt lösning tycker jag. De flesta vill ju ändå vara i sin hemmiljö. Dessutom spar det pengar för patienter som inte är tillräckligt bra för att klara sig själva men inte behöver sjukhusvård eller vård på ett korttidsboende.

Det som de inte hjälper till med är att gå ut med Sicko. Det vill säga de tar med min far och Sicko på en promenad varje dag så att den förstnämnde skall få öva sig att gå med rullator. Men det räcker ju inte för Sicko så det har fallit på min lott att gå ut med honom fyra gånger om dagen: klockan 06.00, 12.30, 15.45 och 18.30. Det sista dock bara en kort promenad.

Detta har gjort att jag gått ner fyra kilo i vikt. Och det behöver jag. För första gången på många år är jag nu inte längre fet utan "bara" överviktig.

Att gå ut med Sicko är rätt roligt. Min far och han är ju ett känt ekipage bland invånarna här på Kristineberg. Men konstigt nog är det aldrig någon svensk (förutom de som vi känner personligen) som frågar vad som hänt med honom när de ser att det numera alltid är jag som går ut med hunden. Men det gör invandrarna. De kommer fram, klappar Sicko och frågar vad som hänt hans husse. Eller om de redan fått veta det hur det går med honom.

I går kväll var jag av en tillfällighet uppe hos honom när jag hörde knackningar. Jag har läst någonstans att barnen numera får lära sig att de skall knacka och inte använda dörrklockan för att inte väcka den som eventuellt ligger och sover. Men man reagerar ju inte precis på en knackning, så det tog ett tag innan jag gick fram till dörren för att kolla.

Genom tittögat såg jag att det stod en liten flicka utanför. Hon stod där med ett fat med nybakta lussekatter:
- Mamma skickade de här och hoppas att han blir bättre.
Det var flickan i en invandrarfamilj som bor i ingången bredvid. Man måste säga att man blir rörd av sådan omtanke. Lussekatterna var dessutom väldigt goda.

En glad nyhet: Stockholmsbörsen all time high

Eftersom nyhetsmedia inte gärna uppmärksammar sådant som är positivt tar jag utrymmet här på bloggen i akt för att meddela att indexet för Stockholm OMX i förmiddags uppnådde all time high. Sedan har det ytterligare stigit under dagen och index var klockan 14.30 uppe i 464,33. Det innebär att om man köpte en aktie för 100 kronor den 31/12 1995 så är den i dag värde 464 kronor och 33 öre.  I genomsnitt alltså. Hade man i stället sytt in den där hundralappen i madrassen hade den i dag motsvarat ett värde av 122 kronor och 67 öre. Och hade man investerat i den i tomglas hade man i dag fått 200 kronor för dem.

Så det är nog inte så dumt med aktier i alla fall.