Rapport om min far, om Sicko och om en elbuss

Det blir inte så mycket bloggat nuförtiden. Anledningen förklarade jag i ett tidigare inlägg. Sedan dess har min far långsamt blivit bättre men det är fortfarande jag som får gå ut med Sicko. Så min dag är inritad av hundpromenader klockan 05.55 - 06.35, 12.20 - 13.20 och 15.30 - 16.05 samt en kortare sådan 18.30  18.40. Tidpunkterna kanske kan tyckas lite konstigt valda men Sicko har en inbyggd klocka och blir orolig om jag inte kommer just då.

Nu har det ju vädret varit milt sagt omväxlande och vissa morgnar har det fallit mycket snö och det varit svårt att ta sig fram eftersom plogningen inte hunnit ut. Andra dagar har det varit snorhalt och vi har därför ibland tvingats att gå en kortare runda än den vanliga på 40 minuter. Sicko har dock haft roligt i snön. Bilden är tagen förra året.

Det bästa med hundpromenaden är dock att jag går ner i vikt och känner mig i betydligt bättre kondition. Sedan 1 december har jag gått ner ungefär fem kilo och vågen pekade i morse på 86,5. Då har ändå en del utsvävningar i matvanorna under julhelgen medfört att jag under några veckor stod still på runt 89 kilo.

Min far Sture hämtar sig från höftoperationen och Hemteamet övergav honom någon dag före jul. De återkommande dagliga besöken togs bort utom det på kvällen, då Hemtjänsten kommer för att hjälpa honom smörja in fötterna innan sänggåendet. De skall komma klockan 20 men kommer oftast en timme - ibland en och en halv timme - tidigare. Så de tror tydligen att gamla människor går och lägger sig klockan 19. Nåväl, han kan sitta uppe och titta på TV trots att de smort in fötterna. Nu är det olika tjejer och killar som kommer och en del av dem är paniskt förskräckta för Sicko.

Jag får hjälpa honom med att handla och tvättstugan men annars klarar han sig själv. Varje dag vid lunchtid gör vi en kortare promenad med hjälp av rullator och Sicko följer då med. Han har börjat lära sig att han inte skall springa framför rullatorn.

Därtill får han hjälp av sjukgymnaster som nu inriktar sig på att han skall kunna gå med kryckor igen och alltså slippa rullatorn. Dessa övningar har just börjat och hindras i viss mån av halkan men det verkar i alla fall gå bra.

Så mycket hinner jag alltså inte med på dagarna men för några dagar sedan mejlade en god vän och gammal kollega från 1970-talet. Han jobbar numera på Keolis i Jönköping och han hade fått i uppdrag att köra en helt batteridriven buss till Borås i onsdags. Jag mötte upp vid Borås Lokaltrafiks garage och fick några bilder på bussen.

Det är alltså vad man kallar en eldriven buss från holländska Ebusco. Karossen är tillverkad i Kina. Eldriften går till så att batterier laddas under minst sex timmar och sedan kan bussen rulla i cirka 30 mil innan den måste laddas igen. Det räcker för en dags trafik på en tätortslinje. Den kostar 420 000 euro, vilket naturligtvis kan bli mindre vid serietillverkning. Det är ungefär dubbelt så dyrt som en vanlig stadsbuss, men det har man igen på ett par år i betydligt lägre driftskostnader.

Bussen går helt tyst och den ger inga utsläpp, vilket alltså gör att den är bra för miljön. Denna veckan och i början av nästa kan allmänheten stifta bekantskap med då den går på linje 1 mellan Sjöbo och Hässleholmen. Bussen går som ren extrabuss och inte efter någon tidtabell så det är bara att ställa sig på en hållplats och hoppas att den kommer. Med maximal otur får man vänta 45 minuter innan den kommer.

Boråsarna som åkte med bussen på premiärdagen var nöjda enligt Borås Tidning. Jag hoppas jag får tillfälle att prova den innan den försvinner till nästa ort. Den skall nämligen provas på ett tiotal orter runtom i Sverige och den sista blir Falun.