Ett vårdfall

I dag för tre veckor sedan ringde telefonen på morgonen. Det var min far:
- Du måste komma hit. Jag har ramlat.
Jag slängde på mig kläderna och gick upp till honom. Han bor i huset bredvid så det är inte så farligt. Han hade lyckats ta sig upp på en stol men han kunde inte stödja på benen.

Han hade just varit ute på morgonpromenaden med beaglen Sicko och kommit in när benet vara vek sig. Antingen det nu var ett blodtrycksfall som gjorde att han svimmade till eller en skada från då han ramlade i skogen.

Jag ringde 112 och berättade vad som hänt. De skickade en ambulans som kom väldigt snabbt trots att det inte var någon akut fara. Den trevliga ambulanspersonalen tog hand om honom och hade lite problem med att få ner honom för trappan. De hade visserligen en bår som gick att köra i trappor men de var rädda för att att det skulle göra för ont på grund av skakningarna.

Jag fick alltså ta hand om Sicko och vi gick hem till mig. Han fann sig snart till rätta i min säng och ännu bättre blev det när jag hittade ett ben åt honom.

Vid tvåtiden ringde min far. De hade röntgat och hittat en fraktur på lårbenet. Han hade blivit inlagd på R66, samma avdelning som förra gången och skulle opereras samma kväll. Sedan kunde han inte gå på ett par dagar så de fick sätta in kateter. Så småningom tränades han dock så att han kunde gå med gåstol och efter en vecka gick han kortare sträckor själv med hjälp av rullator.

Efter nio dagar blev han hemskickad från sjukhuset. Jag var lite orolig för han skulle ju knappt kunna klara sig själv. Men de hade kallat mig till en vårdplanering där vi tillsammans gick igenom vårdbehovet i hemmet. Nu visade det sig att Borås stad har ett vårdteam på sju undersköterskor som besöker patienten - eller "brukaren" - i hemmet ett antal gånger per dag. Min far fick alltså besök av dem klockan 08.00, 11.30, 15.00, 17.00 och 21.00. Besöket 15.00 visade sig snart överflödigt och togs därför bort. Likaså ett besök klockan 03.00 på natten.

Förutom att kolla läkningen och hjälpa honom med en del saker som påklädning och annat som han har svårt att klara själv, eftersom han inte får böja sig för långt, städar de också, diskar (om han inte gjort det själv) och hjälper till med städning och klädtvätt. Skulle han behöva hjälp på andra tider har han ett larm och använder han det kommer någon förstås nästan direkt.

En utmärkt lösning tycker jag. De flesta vill ju ändå vara i sin hemmiljö. Dessutom spar det pengar för patienter som inte är tillräckligt bra för att klara sig själva men inte behöver sjukhusvård eller vård på ett korttidsboende.

Det som de inte hjälper till med är att gå ut med Sicko. Det vill säga de tar med min far och Sicko på en promenad varje dag så att den förstnämnde skall få öva sig att gå med rullator. Men det räcker ju inte för Sicko så det har fallit på min lott att gå ut med honom fyra gånger om dagen: klockan 06.00, 12.30, 15.45 och 18.30. Det sista dock bara en kort promenad.

Detta har gjort att jag gått ner fyra kilo i vikt. Och det behöver jag. För första gången på många år är jag nu inte längre fet utan "bara" överviktig.

Att gå ut med Sicko är rätt roligt. Min far och han är ju ett känt ekipage bland invånarna här på Kristineberg. Men konstigt nog är det aldrig någon svensk (förutom de som vi känner personligen) som frågar vad som hänt med honom när de ser att det numera alltid är jag som går ut med hunden. Men det gör invandrarna. De kommer fram, klappar Sicko och frågar vad som hänt hans husse. Eller om de redan fått veta det hur det går med honom.

I går kväll var jag av en tillfällighet uppe hos honom när jag hörde knackningar. Jag har läst någonstans att barnen numera får lära sig att de skall knacka och inte använda dörrklockan för att inte väcka den som eventuellt ligger och sover. Men man reagerar ju inte precis på en knackning, så det tog ett tag innan jag gick fram till dörren för att kolla.

Genom tittögat såg jag att det stod en liten flicka utanför. Hon stod där med ett fat med nybakta lussekatter:
- Mamma skickade de här och hoppas att han blir bättre.
Det var flickan i en invandrarfamilj som bor i ingången bredvid. Man måste säga att man blir rörd av sådan omtanke. Lussekatterna var dessutom väldigt goda.