En räddningsinsats

Det har nu gått två och en halv vecka sedan olyckan hände. Min far och jaktbeaglen Sicko var ute i skogen för att få en hare eller en räv. Fast chansen att de skulle få en sådan var minimal. De hade nämligen inget vapen med sig. Tanken var att Sicko skulle öva sig i att driva.

Nu blev det inte riktigt så. SMHI hade fel i sina väderspådomar. Det skulle i stort sett bli uppehåll sa de. Men det var ett intensivt och tätt regn hela tiden. Detta gör att eventuella djurspår i naturen klarar sig från den duktigaste beaglenos.

Dessutom gjorde regnet att skogsstigarna blev hala. Så jag blev kanske inte förvånad men rejält uppskrämd när telefonen ringde. Det var min far:
- Kan du komma ner och hämta Sicko? Jag har ramlat och väntar på ambulans.
En granne på landet hade redan kommit till hjälp och tagit hand om Sicko, så det var bara för mig att hämta honom.

Det är nästan tre mil att köra ner till stugan (ja, vi säger fortfarande så även om stugan inte längre är i familjens - men väl släktens - ägo). När jag närmade mig såg jag att en ambulans och två brandfordon blockerade vägen. Jag frågade vad som hänt och fick veta "att det var en farbror som ramlat i skogen". Först nu gick vidden av händelsen upp för mig.

Medan Sicko fick vila upp sig i min bil kom insatschefen - en gammal bekant till familjen och jaktkompis till min far - och berättade att han inte verkade allvarligt skadad men han låg illa och till och man hade därför rekvirerat  en bandvagn, som snart skulle komma.

Foto från Wikipedia.

Bandvagnen gick ut och hämtade min far som låg ungefär 500 meter in i skogen. Ambulanspersonalen hade bedömt risken att bära honom på bår var lite för stor på den hala skogsvägen. 

Så kom de då med min far, som fått starka tabletter mot smärtan. Peter vid ambulansen lämnade över en del av hans personliga tillhörigheter till mig och kramade sedan om mig. Det kändes verkligen lugnande. Han bad att få mitt telefonnummer så att han kunde ringa besked sedan  de kommit till sjukhuset hur det gått. Först skulle de åka till röntgen eftersom de misstänkte en fraktur. 

Ett par timmar senare ringde Peter. De hade inte hittat någon fraktur utan kört min far vidare till akuten, där en ortoped skulle titta på honom. Inte heller denna hittade något men lade ändå in honom för observation. Nästa dag blev han utskriven och fick två kryckor med sig hem. Uppenbarligen hade det hela inskränkt sig till sträckta ledband och det är något som i så fall rättar till sig själv efter en dryg månad. 

På lördagen kunde vi åka ner och hämta hans bil, som blivit kvar vid stugan. Och jag åkte till Life och köpte en vetekudde åt honom.

Den kan värmas i microugnen och sedan lägger man den under ryggen och all smärta försvinner - eller lindras åtminstone. Jag köpte själv en likadan och har haft mycket glädje av den.

Det blev alltså på min lott att gå ut med Sicko ett par dagar. När jag skulle hämta honom på söndagsmorgonen hade min far fått feber. Att ligga ute i kylan hade väl satt sina spår. Men febern gav snart med sig och redan på måndagen var han feberfri igen och kunde också börja gå ut med Sicko på egen hand.

En händelse som kunnat sluta riktigt illa men som nu "bara" slutade med en stor samhällsinsats.  Det känns väl i alla fall tryggt att man blir ordentligt omhändertagen när en olycka inträffar.