Kort administrativt meddelande

Jag har nu tagit bort funktionen att jag skall granska kommentarerna innan de publiceras. Så nu kommer de förhoppningsvis in direkt på bloggen efter det de postas.
Detta för att jag hoppas få fler kommentarer på så sätt.

En olaglig bild

Den här bilden är olaglig. Åtminstone om man skall tro en man iklädd Arriva-uniform och som presenterade sig som trafikledare. Jag stod nämligen helt fredligt på trottoaren och fotograferade bussar vid centralstationen i Malmö. Absolut inte så placerad att jag störde trafiken eller utgjorde någon trafikfara. Men Arriva-mannen menade att det är mot lagen att fotografera bussar. Jag frågade vilket lagrum han stödde sig på men det visste han förstås inte. Jag bad honom därför att ringa polisen för att få saken utredd men det ville han inte. Jag förklarade då att det faktiskt inte är olagligt att fotografera på allmän plats men det trodde han inte på.

Nu var den här mannen inte på något sätt otrevlig utan diskuterade lugnt. Han är inte den förste trafikledare - eller bussförare - som försökt hävda att det är olagligt att fotografera bussar. Ber de mig snällt så tar jag bort bilden för jag respekterar att de inte vill vara med på bild. Men om de hotar då blir jag förbannad. Den här gången var det Arriva, men det är fler av de stora bussbolagen som hävdar att deras bussar skulle vara något slags företagshemligheter. Jag kan ju förstå att de skäms för sina vanskötta bussar men det motiverar ju inte att de hittar på egna lagar. Jag har aldrig märkt något liknande hos mindre bussbolag som har välskötta bussar. På sin höjd en nyfiken fråga om orsaken till att jag fotograferar.

(Bussen på bilden är inte tagen i dag utan vid ett tidigare tillfälle i år. Varken den eller föraren har något mer med berättelsen att göra än att det är en Arriva-buss vid centralstationen i Malmö.)

Ingen fara

Var i dag och undersökte stora kroppspulsådern. Undersökningen visade att jag inte utvecklat något bråck som kan medföra risk för denna. Och därmed är det heller ingen större risk att jag framöver kommer att få sådant. Så nu vet jag att jag inte kommer att dö av att stora kroppspulsådern spricker i alla fall.

I väntrummet satt ett antal herrar i min ålder och man skulle därför ta en nummerbricka för att invänta sin tur. Jag fick vänta 40 minuter och då visade det sig att de andra hade blivit kallade till en senare tid än jag. Men de hade tagit en nummerbricka och kom därför före. Ändå var jag där 20 minuter innan jag var kallad.

I Dessau

Vi fortsätter i parken Georgengarten. Vårt besök i Dessau ansågs så intressant att en fotograf från lokalblaskan Anhalt Kurier var där. Överst på första sidan i nästa dags nummer kunde man sedan se en bild på stor del av gruppen med mig stående längst fram. Det borde ha varit många barn som fick frukosten i halsen vid den åsynen.
Bilden visar alltså pressfotografen, inte bilden i tidningen. Moteld är bästa försvar. Nu skulle vi besöka Anhältische Gemäldegalerie, som har 2 000 målningar från 1500- till 1900-talet. 45 minuter var anslagen till besöket men detta blev fördröjt då dörren var låst. Så småningom kom dock vår ciceron och såg lite nyvaken ut. Kanske därför han inte pratade lika mycket som östtyska ciceroner brukar, utan på just en trekvart hade han visat vad han ville visa och pratat färdigt. Vi hann förstås bara se några hundra av målningarna, och visst var det fina målningar men det räckte med det vi hann se.
Så blev det en utmärkt middag i restaurangen i parken och särskilt minns jag den fantasistiska sparrissoppan.

Nästa dag var sovmorgon och jag fick en timme över till spårvagnsfotografering. Här en snyggt reklammålad spårvagn vid Hauptbahnhof:

Så började då dagens program. Första punkt var ett besök på Bauhaus. Jag trodde förstås att man menade byggvaruhuset men så var det inte. Utan Bauhaus i Dessau är också namnet på en arkitektskola. Givetvis med på världsarvslistan. Dess grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design. Och lite funktionalism tycker jag mig också kunna märka. Ni skulle bara ha sett hur man öppnar fönstren - men de gick i alla fall att öppna. Samt lite Art Deco, som jag alltid klämmer i med när jag stöter på en konstriktning som jag inte känner till (det vill säga så gott som alla). Så här såg i alla fall byggnaden ut:

Vår guide hade väldigt mycket att säga men hon var engagerad och pratade en utmärkt engelska så det var nästan så jag hängde med.
Vi fortsätter inne i Bauhaus nästa gång. I morgon är jag i Malmö hela dagen så det blir inte förrän tidigast fredag.

Klicka på bilderna om du vill ha dem större.

Från Malmö till Dessau

Tidig morgon i Malmö. Jag har sovit rätt dåligt och tar mig ned från femte våningen på Hotell Comfort med reservhissen. Den ordinarie är nämligen trasig, vilket man beklagande meddelade mig vid min ankomst utan att nämna att det fanns en reservhiss. Så det blev att gå fem trappor med min tunga väska och mitt onda knä. Men nu hade jag ju en gång bestämt mig för att inte låta knät inverka negativt på denna resa. Fast receptionisten kunde ju ha berättat om reservhissen. Tur i alla fall att jag hittade den till jag skulle ner. Det är svårast att gå nedför trappor.

Vår reseledare Anders har lovat att hämta mig utanför hotellet och i Malmö fungerar det så att man bara behöver gå utanför hotellet så kommer bilen. Likadant i går kväll när Kenneth mötte mig för att vi skulle lyssna på Amiralens storband (se tidigare blogg). Vid Stortorget skulle bussen hämta, och jag fick vänta några minuter i det lätta regnet på att Lars skulle komma med den.

En liten Setra, alldeles lagom för vår grupp som bestod av tolv personer, reseledare och chaufför inräknade. Sex svenskar och sex danskar. Tio karlar och två tjejer. På bussen satt redan Bernt, Sveriges gladaste man. Vi hade aldrig träffats förut men efter 30 sekunder kände vi oss som gamla bekanta. Så kom Carl-Magnus, som jag träffade på en resa till Rügen i höstas, och slutligen mötte vi Kim på vägen. Hon var lite sen nämligen. Ja, hon alltså. Kim är ju både flick- och pojknamn och på hotellet i Dessau blev hon därför titulerad Herr .

Över Öresundsbron till Ørestad, där våra danska kollegor skulle möta upp. Tiden var satt till 08.30, vilket dock av danskarna verkade mer uppfattad som en rekommendation. När tiden var inne var det bara Aksel som kommit. De andra dök upp allteftersom och orsaken var tydligen problem med Metron. Klockan 08.45 kunde vi i alla fall dra vidare till Gedser och Scandlines färja "Prins Joachim" till Rostock. Vi kom egentligen för sent men det ordnade sig med ett telefonsamtal lite tidigare så vi kom med 11-färjan. Hade ju varit snöpligt för ScandLines om de inbjudna journalisterna fått vänta två timmar på nästa färja. Det var ett liv och kiv i färjeläget och även ombord. Torsdagar är nämligen den dag då de stora bussresearrangörerna åker ut med sina weekend-resor och naturligtvis åker de med 11-färjan. Men det blev i alla fall en god lunch i Steak & Seafood. För min del kalvschnitzel.

Vidare på tråkiga tyska motorvägar och på sekunden enligt programmet, klockan 16.45, kunde Lars stanna framför hotellet i Dessau, Steigenberger Hotell Fürst Leopold. Ett förnämligt hotell som dock drabbats lite väl mycket av design. Värre skulle det dock bli i Magdeburg.

En kort stund för vila och rekreation, vilken jag använde till att gå ut och fotografera spårvagnar. Sedan blev det en välkomstdrink och dito-hälsning av chefen för turistinformationen i Dessau-Rosslau, Roman Müller. Efter många ord från honom och ännu fler från två av hans medarbetare begav vi oss ut på en promenad till parken Georgengarten, som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det gör tydligen de flesta besöksmål härnere så det blir nog lättare om jag i fortsättningen bara skriver om de inte gör det. På vägen träffade vi Herr Ampelmann:

Så då till parken där detta stiliga mausoleum finns. Så där skulle man vilja ligga begravd, fast man har väl egentligen då inte mycket glädje av det. Så det får väl bli en urna i alla fall.

Här fanns också Schloss Georgium:

Mer om parken i nästa avsnitt. Då blir det också besök på ett konstmuseum.

Vill du ha större bilder så skriv inte och klaga utan klicka på dem i stället så skall du få se...

Sveriges gladaste man

I morgon eller när det nu blir när jag kommer mig för att berätta om Tysklands-resan kommer ni att få stifta bekantskap med Sveriges gladaste man. Han var med på resan. Han liksom Torsten, Sveriges osynligaste man. Torsten har ingen egen blogg (ännu) men den gladaste har: http://ojohan.blogspot.com

Vill ni läsa om resan till Sachsen-Anhalt redan nu så finns hans version där. Kan rekommenderas liksom hela bloggen! Det är för övrigt den som är orsak till att jag började blogga. Men i mitt fall går det aldrig rakaste vägen - även om jag inte tar motsvarande omväg i livet som taxiföraren gjorde mellan Hotell Konserthuset och centralstationen i Malmö gjorde när han körde mig i förmiddags - så det gick via vännen Kenneth i Malmö (mycket Malmö fast det har inget samband). Det var nämligen den bloggen som fick Kenneth att börja blogga - och Kenneths blogg som fick mig att börja göra det. Så kan det gå när man själv har dålig fantasi.

På torsdag skall jag till Malmö igen. Den här gången för att äta smörgåstårta. Det är alltså Banverket som bjuder till en konferens. Nästan fyra timmar på tåget Borås-Malmö via Alvesta. Nästan lika många hem igen. En timme att äta smörgåstårta i ett trevligt gäng av planerare från olika järnvägsbolag. Och ett par timmars möte med samma gäng. Sämre kan man använda dagen. Antalet järnvägsbolag börjar snart bli så många att mötena väl senare får förläggas till Malmös nybyggda arena.

I morgon kommer Attendo Care. Jag har nämligen gett upp hoppet. Jag kommer aldrig att få energi nog att städa själv. Lika bra att betala någon för att göra det. Får väl se hur det blir - om jag blir nöjd. Men nu är lägenheten så smutsig att bara någon går genom den så blir det nog bättre. Mer damm kan det omöjligt bli...

På onsdag är det dags för fotografering. Ja, inte som fotomodell utan för att man skall undersöka stora kroppspulsådern. Alla män över 65 år kallas till sådan undersökning. Och det är väl bara bra, men det är ju konstigt att det skall ta ett halvår att få tid hos ortopeden för att undersöka knät medan man samtidigt blir undersökt för sådant man inte ens bett om. Blir det bra bilder lägger jag ut dem här på bloggen.

En fantastisk kväll i Malmö

Jag har som jag skrivit förut varit på studieresa till Sachsen-Anhalt i Tyskland. Det blir naturligtvis ett "skolrese-reportage" från den resan så småningom i en blogg nära dig. Men dagens blogg kommer att handla om vad som hände innan själva resan.

Jag hade bestämt mig för att åka ned till Malmö i god tid på onsdagen. En kvällsvandring i de vackra parkerna i Malmö är aldrig fel, inte ens för den som har ett värkande knä. Men detta var onsdagen den 6 maj, just den dagen då den vackra våren förbyttes i höst. Och eftersom allt var bokat var det ju inte bara att ändra och åka lite senare. Så det skulle ha blivit en kväll framför TV-n på hotellrummet. Om det inte varit för Kenneth vill säga.

På förmiddagen ringde min vän i Malmö, Kenneth Svensson, http://kennethsvardag.blogspot.com/ Det var ett samtal som gjorde mig glad. Han bjöd nämligen in mig till restaurangen Torso Twisted http://torsotwisted.gastrogate.com/ som ligger intill Malmös mest spektakulära byggnad Turning Torso. Det är en fantastisk restaurang med Richard Bornefors som krögare, men det var nu inte maten och vinerna (jag dricker för övrigt nästan alltid öl) som var främsta anledningen utan att Amiralens storband hade öppen repetition där den kvällen.

Kenneth mötte mig med sin bil vid hotellet. Och väl på Torso Twisted träffade jag också hans förtjusande fru Anne-Marie. Hon var där med tre väninnor så det blev alltså tre tjejer till mig. Kenneth är bekant med de allra flesta medlemmarna i orkestern och det blev därför tillfälle att hälsa på dessa och växla några ord innan konserten satte i gång. Trevliga killar allesammans verkade det och de flesta var komna till mogen ålder. Sådant som ger rutin alltså.

Amiralens storband http://www.amiralensstorband.se/ har funnits i 38 år och har sina rötter från den gamla ocn nu nedlagda restaurangen Amiralen. Det var alltså 1971, samma år som kapellmästaren och arrangören Harry Arnold gick bort och bandet bildades för att hedra honom. Han är väl mest känd som ledare av Radiobandet, där åtminstone de som är födda på 1940-talet eller tidigare minns de unika och fantastiska arrangemangen - "Sveriges Glenn Miller". Av den anledningen blev det alltså mycket Harry Arnold-inspirerad musik och Amiralens storband inledde också följaktligen med "Stand by". Eller "This is Harry" som kanske mer känner den som. Harry Arnold använde den som signaturmelodi. Kan avlyssnas utan risk för rättsliga repressalier här http://www.amiralensstorband.se/musik.htm

En trevlig bekantskap var sångaren Petri Soikkeli, som bland annat är en mycket bra Frank Sinatra-tolkare. Det blev således en del nummer ur dennes repertoar som en fin tolkning av låten "Borås Borås". I Petris och bandets version hade den dock fått titeln "New York, New York". Han gjorde vidare en fantastisk tolkning av "Mac The Knife". För att nu nämna några få exempel. Bandet spelade också rent instrumentalt kända låtar som "Sweet Georgia Brown" och vad man nu kan hinna med under nästan två timmar. Särskilt förtjänas några trumsolon av Anders Hassgård, bandets yngste, att nämnas.

Är ni i Malmö just när Amiralens storband repeterar - eller ger konsert - så missa dem inte vad ni än gör. Tider finns på hemsidan. Det är fri entré till repetitionerna även om nu restaurangen förväntar sig att man beställar in något mer än ett glas isvatten. Förbaskad god pizza hade de i alla fall. Vanligen har de också en särskild storbandsmeny, så dock inte denna kväll.

En helt underbar kväll och när vi kom ut hade den hårda blåsten mojnat. Tack Anne-Marie och Kenneth för att ni tog hand om mig den här kvällen i Malmö. Eftersom hotellrummet visade sig vara obetydligt större än en sovkupé hos SJ hade det inte varit särskilt trevligt att tillbringa kvällen där.