På en vulkanö

Trots att Stein inte precis är världens största ö utan är i storlek ungefär som ett hus på Grönland var det nätt och jämnt den fick plats i Wörlitzer See, eftersom den inte är någon stor sjö. Men vacker. Storleken har ingen betydelse sa redan Inge och Sten (ni kommer väl ihåg dessa båda danska sexupplysare). Bland annat kan man vandra omkring i den här underjordiska grottan.

Där fanns också en amfiteater. Personerna som syns på bilden är sannolikt kristna men inte sådana som skall kastas till lejonen utan mina reskamrater.

Sedan blev det en pärs för mitt knä att klättra upp till toppen där vulkanen finns. Lyckligtvis fick den inget utbrott när vi var där uppe. Den lär för övrigt ha varit avstängd för reparation. Kanske något som de som bor vid Vesuvius också skulle kunna tänka på att göra.

Sedan var det dags att klättra ner igen och göra en promenad utmed den vackra sjön. Våra tyska guider satte upp en rasande fart, och jag som dels var handikappad och dels ville stanna och fotografera och dessutom fick krångel med kameran kom på efterkälken. Krånglet med kameran bestod i att det var svårt att ställa in den rätt. Dock kom jag snart på problemet: dekalen som markerar hur man har kameran inställd hade lossnat och så småningom tappade jag den helt. Men det finns en display i sökaren som berättar om inställningen, så felet påverkade inte den fortsatta fotograferingen.
Ville man till andra sidan av sjön och inte ville simma kunde man ta en sådan här mackapär över.

Slutligen kom vi fram till gondolstationen. Vi skulle nämligen göra en rundtur på sjön och kanalen i en gondol. Vår gondol stod framkörd och i denna var ett fantastiskt kaffebord dukat. När vår tyska guide Ursula dessutom trollade fram en flaska iskall Apfelsaft kändes livet betydligt bättre. Ja, rentav underbart. Att Ursula hade övertalat oss att ta med paraply eller regnrock och vi således fick släpa på dessa i den varma majsolen var helt glömt.

Kaffebordet bestod förutom av kaffe också av Käsekuchen som såg ut så här http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f2/K%C3%A4sekuchen.JPG och lite andra goda bakverk. Men inte ens jag orkade mer än Käsekuchen.

I nästa avsnitt åker vi gondol.

Klicka på bilden och den blir större (fungerar endast på bilder; apropå Inge och Sten alltså).

Storseger!

Ja, jag tänker inte på Malena Ernman utan på Elfsborg, som spelade 4-0 mot Halmstad på Ryaval... f'låt Borås Arena i går. Elfsborg har än en gång visat att de är det bästa fotbollslaget i Sverige. Åtminstone just nu. Och det är ju skönt att kunna läsa Borås Tidning rättvänd igen. För några år sedan var enda chansen att få Elfsborg överst i tabellen att vända den upp och ner.

När det gäller Eurovisionsschlagern så såg jag inte programmet. Jag kände mig alltför trött. Inte bara rent fysiskt utan på hela eländet. Enligt vad Mannheimer och Tengby just nu säger i radio (ni missar väl inte det programmet) så var det många andra som tänkte precis som jag. Så efter Babben stängde jag av TV-n. Babben hade en trevlig kväll med min idol Linda Bengtzing (snart skall en ny liten Bengtzing hoppa ut från hennes mage) och Bert Karlsson. På något sätt är det alltid uppfriskande att se Bert, och som någon sa när han inte kunde hålla sig för skratt i heta stolen:
- Det är första gången som Bert skrattat åt någon annan än sig själv.
Den som sa det kanske tänkte på hans självfixering men också på hans självironi. Det senare är en alltför ovanlig egenskap. Jag brukar själv kunna skoja med min övervikt (eller fetma för att säga som det är) men ve den som skojar med mig om den.

När jag vaknade vid 2-tiden i natt därför att..., ja i den här åldern gör man det, satte jag på SVT Text för att se hur det gått i schlagerfinalen. Inte en rad. SVT Text är stängt på nätterna numera. Det är bara att hoppas att inget allvarligt händer då. Som ett fjärde svininfluensafall eller så. TV4 kunde dock ge besked. Norges Alexander Rybak hade vunnit. Malena Ernman hade kommit på 21 plats.

Det är bara att gratulera Norge med dagen. Det är ju deras nationaldag i dag också.

Sparris i Bahaus-krog

Så småningom var det i alla fall att gå in till Lars i den varma och sköna bussen och åka till lunchstället Kornhaus. Men o fasa: var inte också det byggt i Bauhaus. Bauhaus präglade också inredningen, men maten var god. Som huvudrätt serverade en av den här traktens nationalrätter - sparris med skinka. Mycket gott.

Lunchen avslutades med jordgubbar och glass. De 45 minuter som var anslagna för lunchen överstegs med en timme. Så den annars alltid punktlige Lars var nu försenad, och inte blev det bättre av att när vi kört en bit så var det trafikstopp på grund av en olycka. Lars gjorde dock på guidens inrådan en taxisväng på vägen och vi körde i stället gamla vägen. Därför kom vi förbi denna vackra ruin:

Den kallas Schwedenhaus och anledningen lär vara att på denna plats övernattade Gustav II Adolf på väg till Lützen. Vi var alltså inte de första svenskarna som övernattat i Sachsen-Anhalt fast vi andra klarade oss helskinnade hem. Våra guider var för övrigt imponerade över att vi kände till Lützen i delstatens sydligaste hörn så väl. Det verkade som om de fått bilden av G II A som en obetydlig kung, som ingen svensk känner till. Och kanske det ligger något i den bilden.

Så fortsatte vi mot den lilla trevliga byn Wörlitz, där Wörlitzer Park (jodå, på världsarvslistan!) var målet. Lars vände bussen och försvann men han dök snart upp igen.

Precis som vi gått av bussen hängdes solen upp på himlen och snålregnet upphörde. Det var nästan så man trodde att det var arrangörerna som låg bakom, för det var ju nu vi ville ha sol. Första besöket blev på ön Stein, en liten konstgjord ö i Wörlitzer See. Man hade till och med byggt en egen vulkan. Bygget gjordes 1788-1794 och det visar redan på den tiden att det fanns folk som hade mer pengar än vad de egentligen behövde. Han med pengarna var prins Leopold III. På ön lät också diplomaten Sir William Hamilton bygga en villa för att visa sin vänskap med prinsen. Villan bär således namnet Villa Hamilton:

Här möttes vi av två ilskna damer. Den här var den mest ilskna och strax innan hade den hotat att bita mannen, vars byxben vi ser, i benet.

I nästa avsnitt klättar jag upp till vulkanen med mitt onda knä. Häng med!

Klicka på bilderna och de blir större!

Mer Bauhaus

Vår ciceron Sandra visade oss vidare runt i Bauhaus och vi kom till aulan. Theater som det heter på tyska. Eller om det var tortyrkammaren. Stolarna var nämligen gjorda i Bauhaus-design och för mig som är allergisk mot design var de en plåga att sitta i. Dessutom var jag rädd för att de inte skulle hålla för mina 96 kilo (eller 93 enligt vågen i hotellrummet). Vi var bara tolv stycken i en lokal som rymmer minst tio gånger så många. Hur de här stolarna skulle upplevas efter tre timmars grundlig tysk föreläsning i en fullsatt lokal törs jag inte ens tänka på.

Sedan gick vi vidare till cafeterian. Långt innan MacDondalds kom på att man genom att utforma möblerna så ogästvänligt som möjligt får större omsättning (eftersom folk inte sitter så länge) hade Bauhaus kommit på det. Borden är så höga att det underlättar ätande av soppa utan spillande. Det blir nämligen väldigt nära från tallriken till munnen.

Vi fick också möjlighet att studera Bauhaus-arkitekturen ovanifrån:
Bernt är "Sveriges gladaste man" enligt hans blogg och visitkort. Och visst måste man ha en positiv grundinställning i livet för att se ut som om man trivs i dessa designmissfoster till stolar. Men det var faktiskt bekvämare att sitta i dem än det ser ut.

Så höll jag - eller var det Torsten - på att bli frångången av övriga gruppen eftersom jag hittade en toalett, givetvis även den i Bauhaus-design. När jag sedan skulle gå nerför trappan så var den blockerad av en tysk grupp som satt i den för ett gruppfoto. Men långt bort såg jag att min grupp var på väg att lämna skolan. Ut i snålregnet och så småningom kom vi till de Meisterhaus, som ritades 1925-1926 av Bauhaus grundare Walter Gropius.

Det var fem sådana hus, om jag nu inte missade något, och vi var inne i de flesta av dem. Nu började det dock bli dags för lunch och minsann var inte restaurangen också byggd i Bauhaus. Det var nästan så att jag skulle föredragit byggvaruhuset.

Genom att klicka på bilderna blir du slagen med häpnad.

Än hänger gubben med

I maj varje år brukar jag göra en årlig läkarundersökning för att se att inte blodtrycket blivit sämre. I dag var det den dagen. Jag ringde vårdcentralen prick klockan 8, knappade in mitt telefonnummer och blev uppringd 08.03 varefter jag fick en läkartid 10.15. Sedan höll lyckan i sig. Läkaren var något sen men undersökningen gick snabbt och till provtagningen kom jag in direkt. Så hela besöket på vårdcentralen tog 25 minuter inklusive provtagning. Inte dåligt, men lagom mycket för att jag skulle missa bussen hem klockan 10.40. Jag tog därför i stället en promenad genom vår vackra stadspark och åt en utmärkt lunch i Knalleköket. Tänk att det kan vara så skönt att promenera i Borås. Träffade också en trevlig hundvalp i stadsparken.

Läkarundersökningen då? Jo tack, det gick bra. Hjärtat slog som det skulle och blodtrycket var 150/70. "Jättebra" enligt läkaren. Så ni får nog dras med mig ett tag till... Om nu inte proverna visar något förstås. Kommer väl ett brev om ett par veckor.

Kort administrativt meddelande

Jag har nu tagit bort funktionen att jag skall granska kommentarerna innan de publiceras. Så nu kommer de förhoppningsvis in direkt på bloggen efter det de postas.
Detta för att jag hoppas få fler kommentarer på så sätt.

En olaglig bild

Den här bilden är olaglig. Åtminstone om man skall tro en man iklädd Arriva-uniform och som presenterade sig som trafikledare. Jag stod nämligen helt fredligt på trottoaren och fotograferade bussar vid centralstationen i Malmö. Absolut inte så placerad att jag störde trafiken eller utgjorde någon trafikfara. Men Arriva-mannen menade att det är mot lagen att fotografera bussar. Jag frågade vilket lagrum han stödde sig på men det visste han förstås inte. Jag bad honom därför att ringa polisen för att få saken utredd men det ville han inte. Jag förklarade då att det faktiskt inte är olagligt att fotografera på allmän plats men det trodde han inte på.

Nu var den här mannen inte på något sätt otrevlig utan diskuterade lugnt. Han är inte den förste trafikledare - eller bussförare - som försökt hävda att det är olagligt att fotografera bussar. Ber de mig snällt så tar jag bort bilden för jag respekterar att de inte vill vara med på bild. Men om de hotar då blir jag förbannad. Den här gången var det Arriva, men det är fler av de stora bussbolagen som hävdar att deras bussar skulle vara något slags företagshemligheter. Jag kan ju förstå att de skäms för sina vanskötta bussar men det motiverar ju inte att de hittar på egna lagar. Jag har aldrig märkt något liknande hos mindre bussbolag som har välskötta bussar. På sin höjd en nyfiken fråga om orsaken till att jag fotograferar.

(Bussen på bilden är inte tagen i dag utan vid ett tidigare tillfälle i år. Varken den eller föraren har något mer med berättelsen att göra än att det är en Arriva-buss vid centralstationen i Malmö.)