En bussresa till Harz

I väntan på att jag tar mig samman och skriver resten om resan till Provencale sticker jag mellan med en liten reseberättelse om bussresan till Wernigerode i Harz. Den som jag gjorde med en veteranbuss från 1966 nu i helgen. I vanlig ordning gick den gamla bussen som en klocka. Jag har helt säkert skrivit det förr men i så fall än en gång: på den tiden kunde man bygga bussar. Åtminstone kunde Scania-Vabis det.

Det kunde börjat bättre. På Galtåsen mellan Ulricehamn och Jönköping började det snöa. Lyckligtvis hade jag lagt på vinterdäcken på bilen. Men nu var det ju buss jag skulle åka och när jag kom fram till dit där Magnus bor stod han klar med bussen. Han lotsade också in mig till en parkeringsplats på den mörka gården, där det är fullt med veteranfordon. Körning i kompakt mörker i trånga utrymmen är inte precis det jag behärskar bäst så jag var tacksam för lotsningen.

Så for vi då i väg. Från början sex stycken, två frusna stackare steg på i centrala Jönköping och fyra ännu mer frusna kom på i Värnamo. Med 12 stycken i bussen inklusive förare bar det alltså söderut och via färjorna Helsingborg-Helsingør och Rødby-Puttgarden kom vi till Burg strax före klockan 03.00. För handlas skulle det naturligtvis. Nu är det så smart i Tyskland att affärerna i Tyskland får ha öppet alla dagar utom i november och december. Då måste de hållas söndagsstängda. Därför kunde vi alltså inte handla på hemvägen. Dock finns det inget som säger när på dygnet affärerna får öppna. Så Fleggaard i Burg öppnade klockan 03.00.

Efter någon timme bar det söderut och vid 11.30-tiden kom vi via Lüneburg och strax utanför Braunschweig fram till Wernigerode sedan Evert kört sista biten. Vi blev väl mottagna på hotellet och fick våra rum trots att vi var så tidiga. Hotel Alt Wernigeröder Hof kan rekommenderas. Inte alltför dyrt - 80 euro för ett dubbelrum per natt - och bra rum. Vi fick hela undervåningen för oss själva. Sedan blev det fri tid, vilket de flesta använda till att gå runt i den gamla korsvirkesstaden. De flesta tog sig nog också en eller ett par timmar tupplur innan middagen.

Nästa dags program var en tågresa till berget Brocken som ligger 1125 meter över havet vilket innebär en stigning på nästan 800 meter på 34 kilometers längd. Resan går inte fort - den tar mellan 100 minuter och två timmar. Det är naturligtvis inte lätt att köra fort uppför stigningarna - inte nerför dem heller för den delen. Inte går det snabbare för att banan är smalspårig, tågen är långa och dras av ånglok. Det här är inte någon egentlig museitrafik utan en kommunikationsled, men det är klart man kan inte undvika att ryckas med i nostalgin. Samtidigt som det är förvånande att Harzer Schmalspur-Bahnen (HSB) inte övergått till modernare fordon. Lok och vagnar är kvar sedan den tid denna del av Tyskland tillhörde DDR. På bilden är tåget vid Steinerne Renne.

Vi entusiaster är dock lyckliga över att det är som att åka tåg förr i världen. Det är inget jäkt och i Drei Annen Hohne gör tåget ett längre uppehåll så att man kan gå ut och titta på medan loket kopplas loss och fylls med vatten vid en gammaldags vattenhäst.

Ju längre uppåt mot Brocken vi kommer ju mer snö blir det. Väl uppe på toppen möts vi av soligt väder och en fantastisk utsikt. Vi är inte precis de enda som beslutat sig för att besöka Brocken den här dagen. Detta trots att tåget är enda möjligheten att ta sig dit. Om man inte vill vandra upp förstås. Biltrafik är nämligen förbjuden. Det är till Brocken som häxorna åker på skärtorsdagen. Så det är alltså Brocken som vi i Sverige kallar Blåkulla.

Efter ett par timmar åker vi ner igen. Till vår stora glädje är det här tåget utrustat med "imbiss", det vill säga en kafévagn. Det är inte fel att njuta av en Hasseröder-öl medan tåget sakta med tillsatta bromsar rullar ned för berget. Mitt på linjen stannar tåget, föraren går ut och lägger om en växel och fortsätter sedan upp för en brant backe där han stannar. Vi ser ett spår gå nedanför oss och snart rullar där ett ångtåg på väg upp mot toppen förbi. Vi backar tillbaka igen och fortsätter där det andra tåget tidigare syntes. Ett i sanning unikt sätt att klara ett tågmöte.

Det här tåget går bara till Drei Annen Hohne, så där får vi byta. Här ligger dimman tät men det blir ändå en del bilder på de många tågrörelserna. På mindre än en timme hinner tåget vi kom med vända tillbaka till Brocken. Ett tåg kommer in från Nordhausen och skall fortsätta till Wernigerode. Ett annat tåg kommer från Wernigerode och skall fortsätta till Brocken. Och så kommer då ännu ett tåg från Brocken men det skall vända och gå till Nordhausen. Om man sedan betänker att stationen bara har tre spår så förstår man att det blir lugnt men genom ett smart vändande av loken på annat sätt än vagnarna så lyckas det på ett så smart sätt att två av oss som en stor del av vårt yrkesliv jobbat med planering blir imponerade. På bilden ser vi tåget mot Brocken avgå med kraftig rökutveckling.

Så är det söndag och strax före klockan 10 kör Magnus hem oss igen. En tysk resegrupp visar stort intresse för vår buss.

Den här gången kör vi genom Celle och i Puttgarden blir det uppehåll vid Bordershop, som av någon underlig anledning får ha öppet på söndagar. Tysk affärstidslag är obegriplig i allmänhet och detta är det i synnerhet. Lite kompletterande inköp och det kan konstateras att det är betydliga dyrare i den här båten som är ombyggd till köptempel än hos affärerna i Burg eller Heiligenhafen. Eller för den delen i affärer som tillhör de stora tyska livsmedelskedjorna.

Strax före klockan 02.00 natten till måndag är vi tillbaka i Jönköping och jag kan konstatera att det frusit på ordentlig på bilrutorna. Sedan är det bara att köra hemåt i dimman och temperaturer strax under noll grader. Skönt med dubbdäcken.

Konstaterade för övrigt att Elfsborg just slagit Halmstad med 3-0. För att Elfsborg skall ta guld gäller det att göra 8 mål mer än Kalmar i säsongens sista match och att Kalmar förlorar sin sista. Även om bollen är rund så tror jag nog att man kan gratulera Elfsborg. Till stora silvret alltså. Guldet hamnar säkert i Kalmar. Men det sista som skall ges upp är hoppet. Som Rolle Stoltz sade när det stod 13-0 till Sovjet i ishockeymatchen och det var 30 sekunder kvar att spela: "Nu börjar det se lite mörkt ut för di svenske".