Den traditionella beagleträffen i Skogsbygden, som ligger i skogen mellan Alingsås och Vårgårda, ägde rum i dag. Träffen var gynnad av sol men det var ingen värme och små vindpustar förvandlade kaffedrickningen från en njutningsstund till ett vågspel. Min far och jag var där med busbeaglen Sicko, som börjar närma sig ett-årsdagen.
Sicko får själv berätta.
Titta, här var det ju fler beaglar. Tikar också. Bäst att jag presenterar mig.
Vi kan ju i alla fall kramas.
Eller skall vi dansa?
Här är en annan hund jag kan kramas med.
Oj, det här blev ju nästan jobbigt. Lika bra att jag lägger mig ner och pustar ut ett tag.
Andra hundar försöker också försiktigt bekanta sig med varann.
Så skulle vi tränas inför utställning. Sitta vackert och gå ordentligt och sådant annat otrevligt.
Här går alla hundarna ordentligt utom jag. Det är husse och jag som går längst till vänster. Jag går visst på fel sida och har nosen i marken. Det får man inte ha.
Så skulle vi upp till domaren för att bedömas. De andra dumskallarna till hundarna hoppade upp på bordet själv när deras hussar klappade i bordet och så ställde de upp sig fint som den här.
Eller så kan man göra sig till så här.
Och så var det då min tur. Husse fick lyfta upp mig. Jag gjorde mig förstås inte till men domaren var hygglig ändå. Han hade visst varit husse till mormors förra kille och således far till min morbror Pajo.
Men vad är nu detta? Jag trodde det bara var för rasrena beaglar med stamtavla och så kommer en sådan här trevägskorsning. Fast det var ju en rätt trevlig hund.
Min bror Salo var också där. Han hade blivit mycket större än vad han var sist jag såg honom när jag rövades bort från kenneln i Gunnarsjö. På den tiden var jag större än han, men nu är jag mycket mindre. Jag kanske äter för lite.
Så kom en annan och beagle och ville bekanta sig med mig. En tjej.
Salo kommer fram och undrar vad jag håller på med. Han kanske vill rädda mig från att få tjejbaciller.
Salo tar till och med till våld för att försvara mig från den påflugna tjejen. Eller det kanske var för att han ville ha henne själv.
Och visst ser brorsan lite ledsen ut efteråt.
De som säger att hanhundar är mer benägna att slåss än tikar har aldrig träffat de här båda. Men det var förstås slagsmål i all vänskaplighet.
Jag funderar på om jag skall ge mig in i slagsmålet men det är kanske bäst att låta bli.
Sedan kom den här typen och nu var inte jag gulligast på träffen längre. Men det var en rätt kul valp. Hebbe hette han och var fyra månader gammal.
Titta bara hur han kråmar sig.
Fast vi kan ju alltid nosa på varann. Fin hund på det hela taget.
Skall han bjuda upp till dans, tro?
Vi tar väl oss en liten svängom då. Men vem av oss skall föra? Vi är ju två killar.
Beaglar kan tydligen se ut lite hur som helst. Visst är den här tiken söt men en beagle skall väl vara mörkbrun som jag. Men jag ser i hundboken att det visst är tillåtet att vara ljusbrun också.
Och så en beagle som tittar längtansfullt på sin husse. Fin hund tycker jag. Lik mig.
Efter nästan tre timmar var jag helt uttröttad efter att ha skällt och nosat på ett tjugotal rasfränder. Så det var rätt skönt att krypa in i buren bak i bilen och åka hem igen.
Bilderna blir större om du först klickar på en av dem och startar bildspelet. Ännu större blir den om du högerklickar på en bild i spelet och väljer "visa bild".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar