.jpg)
Bilden visar utsikten från mitt rum på Stadshotellet i Mjölby.Av någon anledning har jag aldrig fotograferat själva hotellet.
Jag har bott mycket på hotell i mitt liv. Vissa år har jag haft över 100 hotellnätter. Inte mycket jämfört med de verkliga storfräsarna förstås, de som har 250 hotellnätter om året. Men mer än de flesta i alla fall.
Hotell jag har bott på brukar ha tendensen att brinna upp efteråt. Ja, ibland flera år men påfallande ofta har jag bott på hotell som brunnit som t ex Hotell Leningrad eller ett råtthotell i Paris vars namn jag förträngt. Och jag var ombord på Estonia på dagen ett halvår innan hon sjönk.
På Stadshotellet i Mjölby har jag bott över 50 nätter i mitt liv. Inte i en följd förstås utan fördelat på åren 1969 - 1972 och 2007 - 2011. Och minsann: väcktes jag inte en natt av att brandlarmet gick. Alla vi gäster samlades utanför den obemannade receptionen. Alla åtta. Snart kom dock en brandman och lugnade oss: det var antagligen en trasig säkring som löst ut larmet och vi kunde återvända till våra rum och fortsätta vår abrupt avbrutna nattsömn.
Mer abrupt har jag inte vaknat sedan den natten när taket ramlade ner på det hotell jag bodde på i Helsingborg. Lyckligtvis ramlade det inte ned över sängen så jag kunde samla ihop mina kläder och bagage och gå ner till receptionen och beskriva situationen samt få ett nytt rum. Men mina kollegor fick en chock när de skulle väcka mig nästa morgon och när jag inte öppnade gick de in och trodde förstås att jag låg begraven under rasmassorna. Då hade taket rasat också över sängen.
Men nu var det Stadshotellet i Mjölby. Jag såg att TV3 skulle sända ett program i går kväll vid namn Hotellräddaren. Normalt är jag allergisk mot sådana program. En exprätt kommer till hotellet, talar om för ägaren och de anställda vilka usla människor de är, plockar in ett team som rättar till allt och så tror han tydligen att allt är bra igen för all framtid. Lönsamheten har man råkat glömma. Att ett hotell stänger restaurangen klockan 19 är inte för att jävlas med gästerna utan för att det helt enkelt inte lönar sig att ha öppet.
Men det här programmet handlade om just Stadshotellet i Mjölby så det måste jag bara se. Visst, det var kul att se interiörerna igen men de hade missat att filma allt som såg trevligt ut. Och sedan var det ju roligt att lära känna ägaren Kenneth lite bättre. Trots att jag bott på hotellet i ett 10-tal nätter sedan han tog över har jag aldrig sett skymten av honom.
Det närmaste jag kom var den gången jag ringde honom sedan mitt nyckelkort blivit avmagnetiserat och således inte kom in ens till receptionen. Denna var nämligen obemannad under sommaren mellan klockan 11 och 18. Jag ringde journumret och hamnade hos Kenneth. Han var på Kanarieöarna. Jag insåg att även om han ville komma och öppna för mig så skulle han inte hinna förrän receptionen öppnade igen sex timmar senare.
Men Kenneth hade ett råd. Utanför hotellet fanns nämligen ett fack för nyckelkort om man kommer efter receptionens stängning. Man får en kod till facket och slår in denna och hämtar ut sitt nyckelkort. Nu visade det sig att ett av facket innehöll ett huvudnyckelkort, alltså ett som går till ytterdörren och samtliga rum. Jag fick koden till detta och kunde således komma in. Nej, jag avslöjar inte koden. Jag tror inte den är ändrad sedan detta hände för fem år sedan.
Låter ju bra men tänker man lite till så innebär ju det att vem som helst skulle kunnat lura till sig detta kort och sedan länsa rummen. Alternativt att jag som hade kortet skulle bli starkt misstänkt om någon annan gäst anmälde att den miljon kronor i sedlar han hade i en väska på rummet hade försvunnit. På andra håll brukar hotellet ha ett avtal med ett vaktbolag - eller taxi som de hade på Hotell Ranten i Falköping. Om man kommer till hotellet när receptionen är stängd så kan alltså vem som helst av Falköpings taxiförare öppna åt en.
I TV-programmet skildrades en mängd brister på hotellet som små fläckar på sängöverkastet och att det var fel färg på väggarna. Samt att whiskybaren med 250 sorters whisky var antingen stängd eller också öde. Jag kan tala om för herr exprätten att jag varit med om mycket värre. På Stadshotellet i Mjölby blir man alltid trevligt bemött och jag tycker att rummen är välstädade och förhållandevis ljudisolerade. Dessutom gillar jag den stora fläkten i taket som ger lite frisk luft utan att man släpper in bullret från de tåg som passerar utanför.
Ett minne jag har från 1970-talets början är baren. Då var det inte ödsligt där utan hela Mjölbys jetsettare var där. Alla åtta. Jag noterade att de hade Svart Renault till ett synnerligen humant pris. En sexa kostade bara obetydligt mer än vad en sexa Explorer (vodkan alltså, inte webbläsaren) kostade i Stockholm. Så jag beställde en sådan.
- Ska dä vara Coca-cola till? frågade servitrisen.
Så någonstans brast väl kulturen. Eller utbildningen.
Det är väl inte så troligt att jag kommer att bo på Stadshotellet i Mjölby igen. Det banarbete som föranledde att jag bodde där sex sommarveckoslut under lika många är är nämligen avklarat.Kommer jag dit privat så väljer jag hellre det klassiska motellet vid Sjögestad någon mil norr om centrum. Ett sådant där motell där man i princip har bilen med sig in på rummet. Jag fullkomligt älskar sådana.
Men jag hoppas att Kenneth och hans medarbetare tar till sig vad de fick lära sig under programmet. Och att det går bra för dem. Mjölby utan sitt stadshotell är inte längre Mjölby utan bara en station på Södra stambanan, där man byter om man skall till Motala eller Hallsberg eller Falun och där originalet Hasse går omkring i sin en gång vita kavaj och sprider sitt gemyt bland resenärerna, alltid med en vänlig kommentar på läpparna.
Hotell jag har bott på brukar ha tendensen att brinna upp efteråt. Ja, ibland flera år men påfallande ofta har jag bott på hotell som brunnit som t ex Hotell Leningrad eller ett råtthotell i Paris vars namn jag förträngt. Och jag var ombord på Estonia på dagen ett halvår innan hon sjönk.
På Stadshotellet i Mjölby har jag bott över 50 nätter i mitt liv. Inte i en följd förstås utan fördelat på åren 1969 - 1972 och 2007 - 2011. Och minsann: väcktes jag inte en natt av att brandlarmet gick. Alla vi gäster samlades utanför den obemannade receptionen. Alla åtta. Snart kom dock en brandman och lugnade oss: det var antagligen en trasig säkring som löst ut larmet och vi kunde återvända till våra rum och fortsätta vår abrupt avbrutna nattsömn.
Mer abrupt har jag inte vaknat sedan den natten när taket ramlade ner på det hotell jag bodde på i Helsingborg. Lyckligtvis ramlade det inte ned över sängen så jag kunde samla ihop mina kläder och bagage och gå ner till receptionen och beskriva situationen samt få ett nytt rum. Men mina kollegor fick en chock när de skulle väcka mig nästa morgon och när jag inte öppnade gick de in och trodde förstås att jag låg begraven under rasmassorna. Då hade taket rasat också över sängen.
Men nu var det Stadshotellet i Mjölby. Jag såg att TV3 skulle sända ett program i går kväll vid namn Hotellräddaren. Normalt är jag allergisk mot sådana program. En exprätt kommer till hotellet, talar om för ägaren och de anställda vilka usla människor de är, plockar in ett team som rättar till allt och så tror han tydligen att allt är bra igen för all framtid. Lönsamheten har man råkat glömma. Att ett hotell stänger restaurangen klockan 19 är inte för att jävlas med gästerna utan för att det helt enkelt inte lönar sig att ha öppet.
Men det här programmet handlade om just Stadshotellet i Mjölby så det måste jag bara se. Visst, det var kul att se interiörerna igen men de hade missat att filma allt som såg trevligt ut. Och sedan var det ju roligt att lära känna ägaren Kenneth lite bättre. Trots att jag bott på hotellet i ett 10-tal nätter sedan han tog över har jag aldrig sett skymten av honom.
Det närmaste jag kom var den gången jag ringde honom sedan mitt nyckelkort blivit avmagnetiserat och således inte kom in ens till receptionen. Denna var nämligen obemannad under sommaren mellan klockan 11 och 18. Jag ringde journumret och hamnade hos Kenneth. Han var på Kanarieöarna. Jag insåg att även om han ville komma och öppna för mig så skulle han inte hinna förrän receptionen öppnade igen sex timmar senare.
Men Kenneth hade ett råd. Utanför hotellet fanns nämligen ett fack för nyckelkort om man kommer efter receptionens stängning. Man får en kod till facket och slår in denna och hämtar ut sitt nyckelkort. Nu visade det sig att ett av facket innehöll ett huvudnyckelkort, alltså ett som går till ytterdörren och samtliga rum. Jag fick koden till detta och kunde således komma in. Nej, jag avslöjar inte koden. Jag tror inte den är ändrad sedan detta hände för fem år sedan.
Låter ju bra men tänker man lite till så innebär ju det att vem som helst skulle kunnat lura till sig detta kort och sedan länsa rummen. Alternativt att jag som hade kortet skulle bli starkt misstänkt om någon annan gäst anmälde att den miljon kronor i sedlar han hade i en väska på rummet hade försvunnit. På andra håll brukar hotellet ha ett avtal med ett vaktbolag - eller taxi som de hade på Hotell Ranten i Falköping. Om man kommer till hotellet när receptionen är stängd så kan alltså vem som helst av Falköpings taxiförare öppna åt en.
I TV-programmet skildrades en mängd brister på hotellet som små fläckar på sängöverkastet och att det var fel färg på väggarna. Samt att whiskybaren med 250 sorters whisky var antingen stängd eller också öde. Jag kan tala om för herr exprätten att jag varit med om mycket värre. På Stadshotellet i Mjölby blir man alltid trevligt bemött och jag tycker att rummen är välstädade och förhållandevis ljudisolerade. Dessutom gillar jag den stora fläkten i taket som ger lite frisk luft utan att man släpper in bullret från de tåg som passerar utanför.
Ett minne jag har från 1970-talets början är baren. Då var det inte ödsligt där utan hela Mjölbys jetsettare var där. Alla åtta. Jag noterade att de hade Svart Renault till ett synnerligen humant pris. En sexa kostade bara obetydligt mer än vad en sexa Explorer (vodkan alltså, inte webbläsaren) kostade i Stockholm. Så jag beställde en sådan.
- Ska dä vara Coca-cola till? frågade servitrisen.
Så någonstans brast väl kulturen. Eller utbildningen.
Det är väl inte så troligt att jag kommer att bo på Stadshotellet i Mjölby igen. Det banarbete som föranledde att jag bodde där sex sommarveckoslut under lika många är är nämligen avklarat.Kommer jag dit privat så väljer jag hellre det klassiska motellet vid Sjögestad någon mil norr om centrum. Ett sådant där motell där man i princip har bilen med sig in på rummet. Jag fullkomligt älskar sådana.
Men jag hoppas att Kenneth och hans medarbetare tar till sig vad de fick lära sig under programmet. Och att det går bra för dem. Mjölby utan sitt stadshotell är inte längre Mjölby utan bara en station på Södra stambanan, där man byter om man skall till Motala eller Hallsberg eller Falun och där originalet Hasse går omkring i sin en gång vita kavaj och sprider sitt gemyt bland resenärerna, alltid med en vänlig kommentar på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar