Auschwitz 1990 - vi får inte glömma

Så kom vi då in i Polen på vår bussresa och första dagen besökte vi den medelstora staden (ca 40 000 invånare) Oświęcim. Om namnet inte får en klocka att ringa i huvudet så beror det kanske på att vi känner den mest under sitt tyska namn: Auschwitz. 

Det var alltså här som Nazitysklands största koncentrations- och förintelseläger fanns om man också räknar med närbelägna Birkenau, som ingick i samma administrativa enhet. Man räknar med att upp till 1,5 miljoner människor dog här och de allra flesta var judar. Merparten av dessa blev dödade av nazisterna genom att skjutas bakifrån eller gasas ihjäl. 

Lägerkommendant 1940-1943 var Rudolf Höss (inte att förväxla med Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare under många år) och han spelade en central roll vid förintelsen.  

Att det blev just den här fredliga och i grunden vackra staden i nuvarande Polen som blev platsen för andra världskrigets kanske grymmaste handlingar berodde på att Oświęcim var en järnvägsknut, vilket underlättade transporterna dit. Därifrån behövdes knappast några transporter. Här fanns också kemisk industri, IG Farben. Denna hade stort behov av billig arbetskraft och vad kunde då vara lämpligare än lägerfångar. Många av dem fick svåra skador av de kemikalier som de jobbade med utan skyddsutrustning.

Mer om Auschwitz finns förstås på Wikipedia. 


Här följer några av de bilder jag tog i Auschwitz den lite dystra höstdagen 17 september 1990. För att få större bild så klickar du på den med mushjulet.

 

Vi närmar oss porten och går in genom denna. Bommen är öppen. Ovanför porten kan vi läsa "Arbeit macht frei", alltså "Arbete ger frihet". På den lilla gräsplätten till höger stod under koncentrationslägertiden ofta en orkester och spelade så att man skulle känna sig välkommen. In i det längsta försökte nazisterna att lura i fångarna att det var en semesteranläggning. Det vill säga dem som inte redan vid tåget hade bedömts vara för svaga för att kunna arbeta och fördes direkt till avrättning.

 Att rymma härifrån var inte att tänka på. Elstängsel och en öppen yta så att man skulle synas lade hinder i vägen. Det hände att fångarna begick självmord genom att hoppa mot elstängslet. Då blev det rätt och räfsarting för dem som var kvar för att försöka förhindra sådant i fortsättningen.

Vi går förbi de baracker som användes för de fångar som jobbade vid t ex IG Farben. Någon högre standard var det inte precis på boendet.

Och längst bort fanns det ett vakttorn.

 Inte ser det precis hemtrevligt ut.

Så här såg fängelset ut.Det var flera personer i varje liten cell och hade man gjort något riktigt brottsligt ur nazisternas synvinkel så kunde man hamna i en ståcell. Det vill säga att det fanns inte ens en möjlighet att lägga sig ned.

  För dem som dog i fängelset fanns en minneslund.

Tvätta sig fick man göra i badhuset och det var säkert inte så ofta det gavs tillfälle till det. Det var dock riktiga duschar här till skillnad från i gaskammaren, där duscharna i taket bara var för att ge lugn åt dem som skulle avrättas. Men när de trodde att vattnet skulle börja rinna ur dem kom det i stället gas Zyklon B in kammaren. Klä av sig nakna var de ju tvungna att göra så att man skulle slippa problem med kläderna vid den kommande kremeringen.

Kapellplatsen var ett vackrare namn på avrättningsplatsen.

 Här har vi lägerrestaurangen. Det var dock bara officerare som fick äta här.

 

Här kommer gruppen ut från gaskammaren. Intill denna fanns krematoriet och röken från detta kom alltså ut genom den stora skorstenen.

Ett besök vid Auschwitz lämnar ingen oberörd och efteråt fanns det många som ville prata av sig. Mamma pratar här med vår polske guide, Edvard. Ännu 1990 så måste man godkännas av den polska statliga turistorganisation Orbis för att få besöka landet och Orbis ställer också en svensktalande guide till förfogande. 

Edvard hade varit lärare, men de polska lärarna pensionerades redan vid 55 års ålder. Pensionen var knappt tillräcklig för att leva på och därför tog många av dem extrajobb som Orbis-guider. Edvard ser ju inte precis stor ut i världen men jag har aldrig sett någon som ätit så mycket som han. När vi var ute och åt med gruppen beställde han alltid in dubbla portioner och därtill åt han gärna upp det någon i resegruppen lämnade kvar på tallriken.