Efter nio års slit: Ernst Carlssons Buss rullar igen

Min vän och fd redaktören för tidningen Bussbranschen Bjarne Wilmarsgård brukar efterlysa visioner i bussbranschen. Hans uppfattning är att sådana i det närmaste saknas.Jag brukar då anstränga mig för att visa att han har fel, men ärligt talat är det svårt att hitta några goda exempel.

Men nu har jag hittat omnibusägare Ernst Carlsson i Vessigebro. Fast då fick jag gå bakåt i tiden några år, närmare bestämt till 1948. Det var nämligen då som Carlsson bestämde sig för att köpa en buss som var lite utöver vad alla andra hade. Bussen skulle användas för resor ner i Europa, detta i en tid då det var ett område som i stort sett präglades av sviter efter andra världskriget och väldigt få människor hade rest längre söder om våra landsgränser än Danmark.

Bussen byggdes på ett vanligt Volvo B513-chassi av Skeningeverken i Skänninge. Karossen lär ha kostat tre gånger så mycket som på en normal buss vid denna tid. Men så fanns där också 31 mycket bekväma stolar, toalett och pentry. Luftkonditionering var dock inte att tänka på på den tiden. Extra dieseltank fanns så att man kunde klara sig tur och retur till Paris på en tankning. Allt ledigt utrymme under bussen hade gjorts om till förråds- eller bagageutrymme.

Jag kan tänka mig att det sades ett och annat mindre vackert ord om Carlsson många gånger däruppe vid karosserifabriken i Östergötland. Det berättad att ibland vaknade han mitt i natten och kom på någon ny idé för bussen. Då satte han sig i bilen och körde de cirka 30 milen till Skänninge så att han var där när de öppnade på morgonen och framförde sitt förslag. De i fabriken suckade och byggde om.

Slutligen levererades dock bussen. Som vanligt vid den tiden hade den motorn fram bredvid föraren. Bussen var 11,3 meter lång och axelavståndet var 6 meter.  Eftersom framhjulen var nästan i framhörnen så blev det ett rejält överhäng bak, vilket det gällde att tänka på när man svängde i trånga gathörn i städerna.

Bussen gick hos Ernst Carlsson fram till 1959 och sedan blev den avställd. Så småningom hamnade den hos Göran Karlsson i Ullared, mer känd som grundare till varuhuset Gekås. Han var stor samlare av gamla av fordon. Bussen hann han dock inte göra så mycket åt utan tiden härjade den alltmer.

Då kom en annan visionär in i bilden. År 2005 köpte min vän och tidigare kollega Anders M, som jag skrev om i bloggen i juli 2013, bussen och hans första avsikt var att ha den renoverad och klar så att den kunde gå till Paris 2008 på 60-årsdagen av Ernst Carlssons första resa dit. Men en veteranbussägare är en man med tålamod. Och har inte tålamod är han ingen veteranbussägare. Så det tog ända till denna vår innan bussen var lackerad och klar och kunde börja köras lite mer omfattande i trafik. Visserligen har den varit besiktigad och körklar sedan sommaren 2011, men Anders har ju helst velat att den skulle vara lackerad också innan han tog ut den på uppdrag.

Till Kristi Himmelsfärdshelgen skall den gå upp till Tällberg, där Hasse Börjeson skall inviga ett nytt hotell, Hotell Siljanstrand. Hasse som nu är 87 år är en annan man med visioner men inom hotellbranschen. 1950 var han guide och reseledare i Paris på just den här bussen, varför han vill att den skall vara med när han startar sitt nya livsverk.

Anders ordnade därför en provkörning runt Varberg för fem vänner, och jag var därmed en av dem som nu fick möjlighet att åka i denna busspärla. Visst återstod ännu en del i främst inredningen men fullt körklar var bussen i alla fall.

När jag kom till Varberg med tåget från Borås strax efter klockan 11.00 stod bussen och väntade. Den var skyltad Nissa (med den stavningen, i dag säger vi väl Nice) men så långt skulle vi inte.
Klicka på bilderna med mushjulet så blir de större. 

Det fanns möjlighet att lasta på taket tack vare stegen. Och på bagageräcket lär Ernst Carlsson ha placerat en stor box så att man kunde lasta in väskor där.

Ernst Carlsson kallade sitt företag Interbus. Namnet kom sedan att återvändas i slutet av 1960-talet av bröderna Kroll i Västra Frölunda. Detta Interbus ägdes sedan av ett antal rederier och så småningom Wallenberg-ägda Stockholm-Saltsjön. Därefter såldes det till Swebus och i dag tillhör Interbus Strömma Turism.

Nej, Nissa blev det inte för oss men väl Åkulla, kanske mest känt för sina bokskogar. En gång i tiden var det också en station på linjen Varberg-Ullared och stationshuset finns bevarat. Spåren är dock borta sedan länge. Det har ibland sagts att järnvägen skulle kunna återinläggas eftersom Ullared nu blivit ett så stort köpcentrum. Det är bara det att en stor del av köpcentrumet, bland annat Gekås, ligger på järnvägens gamla område. Så skall man återinlägga järnvägen får man riva köpcentrumet och då behövs ju inte järnvägen. Snacka om moment 22.

Bussen får vila sig medan vi går in för att äta lunch. Kålpudding, som smakade mycket gott. Under tiden samlades en del bybor som mindes bussen från det den var ny. 

 

Därifrån förflyttade vi oss via smala vägar till Öströö fårfarm, där det också fanns folk som kände igen den och kanske trodde att de såg ett spöke. 

N 200 var bussens ursprungliga registreringsnummer och det sitter kvar kompletterat med ett av den typ som Transportstyrelsen nu kräver att man skall ha. På bilden kan vi se uttaget för en vev. Om startmotorn mankerade gick det nämligen att veva i gång motorn. Eller skulle gå åtminstone. Originalmotorn har dock bytts ut mot en starkare motor så nu torde det vara omöjligt att veva igång den.  Vi provade inte heller...

En gammal buss skall förstås ha en gammaldags körriktningsvisare. 

Dessa är dock svåra att se om man ligger bakom varför Anders har kompletterat så att såväl lamporna uppe vid taket som dimljusen blinkar åt det håll som visaren fälls ut. Fenomenet beundras av två av Nobinas bussförare i Varberg.

Även bak blinkar lampan.

Lite skyltar inifrån bussen. Detta är nostalgi. 

Skylten med den förste ägarens namn och hemvist sitter kvar.

Av den har skylten kan vi läsa ut att chassit är Volvo B513 och chassinumret är 686.

Bakom förarplatsen finns ett pentry med rinnande vatten och kylskåp. Det fanns också en gasolspis men den är borttagen. Det lär ha varit trångt för dem som jobbade där, men ändå skalades och kokades potatis så att det räckte till alla i bussen. Samt något sovel därtill kan man tänka. Det berättas att en gång kokades ärtsoppa på spisen med hjälp av tryckkokare, men någon sprang ut precis framför bussen så Ernst Carlsson fick tvärbromsa och fick ärtsoppan över sig.

Det är fascinerande att läsa hur bussen kunde skyltas. Svenska mål som Stockholm och Norrland (!) blandas med Marseille, England och Roskilde.

Och så här kunde det se ut på bussen med olika skyltningar allteftersom Anders vevar fram dem. 

Vid 16-tiden släppte Anders av oss igen vid Varbergs station. Bussturen hade uppfyllt allas våra högt uppställda förväntningar. Inte minst Anders var nöjd med hur bra bussen hade gått. Det är inget modernt tjafs som servostyrning men växellådan var i alla fall synkroniserad även om synkroniseringen inte alltid var den bästa. Lite skrap gick inte att undvika.

Till vardags rusar Anders omkring genom det svenska landskapet med 200 km/tim. Han är nämligen lokförare vid SJ. Nu blev det lite mer måttliga farter, runt 50-60 km/tim. Men vem har bråttom när man åker gammal buss?

Och kanske N 200 ännu en gång får gå till Paris...