När jag blev fotograferad för SJ Nytt

För ett par månader sedan fick jag besök av en riktig proffsfotograf, Anna-Lena Lundqvist. Hon fotograferade mig i över en timme och det blev säkert ett par hundra bilder. De bästa skickade hon till mig med tillstånd att använda dem i min egen blogg.

Observera alltså att dessa bilder endast får användas på denna blogg och att all annan användning är förbjuden och kan komma att beivras. Om någon ändå vill använda en bild av någon anledning krävs tillstånd från fotograf Anna-Lena Lundqvist och mig.

Lok- och vagnmodellerna är med för att SJ Nytt ville ha det så. Man kan se symboliken: "Gammal man som en gång jobbade med tåg men nu hellre leker med dem."

Då är frågan varför en av Sveriges bästa och mest kända fotografer besökte just mig. Jo, det började med att en journalist vid SJ:s personaltidning SJ Nytt ringde mig i början av september förra året och ville intervjua mig för en artikel om min medverkan med tågkunskaper på sociala medier. Förutom den här bloggen gällde det i mitt fall främst några diskussionsforum på nätet.

Med lite tvekan svarade jag ja. Det är ju trots allt snart mer än tio år sedan jag lämnade SJ med avtalspension. Och hur kan en gammal gubbe vara intressant för SJ Nytts läsare? Men i alla fall: det finns kanske någon kvar på SJ som minns mig och detta är ju ett utmärkt sätt att berätta för dem vad jag gör nuförtiden. Så jag svarade ja. Artikeln fick sedan stå över två nummer så den kom in först i det nummer som kom ut för ungefär en vecka sedan.

En annan orsak till att jag svarade ja var att äntligen skulle jag få medverka i SJ Nytt. Trots att jag jobbade vid SJ i över tjugo år (och i dess dotterföretag TR, AB Trafikrestauranger, i femton) så har de vad jag  minns aldrig skrivit en rad om mig. Jag fick dock in en insändare 1983 men då blev jag kallad "Staffan Svenfjord".

Innan jag slutade vid SJ lyckades jag bli övertalig, ett halvår innan jag fyllde 60. Jag tog det lugnt eftersom jag var rätt säker på att jag skulle få avtalspension vid 60 och om inte det lyckades så hade några gamla kollegor startat ett eget tågbolag och visat intresse för att anställa mig åtminstone på halvtid. Därtill hade jag en kompis som drev en busstidning, och han erbjöd mig att jag skulle få skriva för honom motsvarande de övriga 50 procenten.

Därför blev jag kallad till ett möte med Trygghetsrådet tillsammans med några kollegor i samma situation. Till detta möte kom också en journalist från SJ Nytt. Jag blev milt sagt arg när jag såg henne och sa något om att det är märkligt att SJ Nytt inte visat något intresse för mina insatser förrän jag har varslats om uppsägning.

Journalisten tittade på mig och såg uppriktigt ledsen ut:
- Jag är också här för att jag riskerar bli övertalig.
Ibland känner man sig bortgjord.

Men det ordnade sig för henne också. Och jag fick min avtalspension. Dessutom fick jag börja jobba på sammanlagt halvtid på Tågkompaniet och nämnda busstidning.

Jag har fått min revansch på SJ Nytt. Nu har de skrivit om mig och dessutom visat en mycket fin bild på mig. Mycket tyder på att det var i grevens tid. SJ Nytt läggs förmodligen ned som papperstidning i sommar. En gång var det Sveriges största personaltidning - och mest citerade.