Vi fortsätter till Rügen

På HanseDom i Hotel Dorint i Stralsund kan man också få massage.
Rasende Roland i Binz.

Restaurangen på piren i Sellin.

Att äta i en ubåt går bra i Neukamp utanför Putbus.

Knappt fem procent av kolossen i Prora

Får väl även i dag börja med att länka till vännen Kenneths blogg, där ni kan se hans version av resan till Rügen. För dem som glömt det sedan i går så var det Kenneth som körde bussen. http://www.kennethsvardag.blogspot.com/ Får också passa på att tacka Kenneth för ett trevligt mejl med anledning av gårdagens blogg.

Ett tag trodde jag inte jag skulle kunna skriva någon blogg i kväll. För två timmar sedan såg jag nämligen att det började blinka något fruktansvärt utanför mitt köksfönster. Där var fullt av brandbilar. Jag ut på balkongen och mycket riktigt luktade det brandrök. För ett par år sedan brann grannlägenheten, sedan deras TV exploderat och jag tänkte "Inte nu igen". Brandmännen sprang in i nummer 41 - jag bor i nummer 45 - så det var ju i alla fall två uppgångar ifrån. Sedan gick jag ut men inget anmärkningsvärt syntes. In igen och kollade på polisradion på nätet och fick beskedet att det var falskt alarm. Eller i varje fall ett larm utan grund: någon hade känt röklukt och larmat.

Sist lämnade jag er i Stralsund och det finns värre städer att bli lämnad på. Stralsund är en vacker stad. Eftersom det var mitt premiärbesök här (förutom en genomresa på väg till Berlin 1986) så får jag lita till andra när de säger att staden har snyggats upp på senare år. I Stralsund fick vi alltså träffa vår lokalguide Rickard Lösche och det blev en omtumlande bekantskap. På övertydlig engelska höll han låda hela tiden under vår rundtur på onsdagen. Sedan följde han med oss tre tappra som valde en stadsvandring i Stralsund också, fast han ideligen sa att han måste hem till sina tomatodlingar. Vi fick naturligtvis lära oss en hel del, men det hade kanske så att säga räckt med lite mindre. Men det vår svårt att inte smittas av Rickards entusiasm.

Vårt första besök blev den vackra staden Sellin. Nästan alla städer på Rügen är badorter, så även Sellin. Således tog Rickard med oss ner på piren och vi kunde se den fantastiskt vackra restaurangen. Vi var också vid Cliff Hotel, numera lyxigt turisthotell men en gång i tiden reserverat för partipampar i DDR. Därefter tog Rickard med oss till Putbus och Neukamp strax utanför. Här finns i ett hiskeligt fult hus en helt fantastisk restaurang och hotell. Restaurangen är inredd som en ubåt och det känns helt osannolikt att hitta en sådan mitt ute på den rügska landsbygden. Men det har funnits där sedan 1996 och ägaren - själv gammal u-båtskapten, vad annars - berättade hur han och en vän som var arkitekt fått idén. Vad ni gör, missa det inte om ni kommer till Rügen. http://www.ruegen-nautilus.de/

Så åter till Stralsund där vi gick en stadsvandring och lyckades hitta ett svenskt kafé. Där fanns kanelbullar, knäckebröd och dammsugare. Men den i och för sig trevliga flickan bakom disken kunde ingen svenska. Vi tittade på de gamla fina byggnaderna i Stralsund och i rådhuset kunde vi se en staty av vår egen kung Gustav II Adolf. Stralsund var nämligen en gång i tiden en svensk stad. Rådhuset ja, det är nu en modern byggnad men den gamla fasaden finns kvar. Kvällen ägnades sedan åt middag i baren på Ozeaneum och det bjöds en mängd smårätter. Förbaskat goda kycklingspett hade de i alla fall - jag åt fem stycken.

Torsdagen var sista dagen i Rügen och efter den väl tilltagna frukostbuffén - synd att jag inte kan äta så mycket på morgnarna - fick vi gå husesyn i gymet och badet och även fotografera innan lokalerna hade tagits i bruk av nakna tyskar i olika viktklasser, de flesta i min och däröver. Vår stackars reseledare Anders fick agera fotomodell - och jodå: han hade badrock på sig. Så var det då dags för dagens utflykter på väg till färjan i Sassnitz-Mukran. Denna dag hade vi två mål på vägen: Binz och Prora. I Binz fick vi tillfälle att se när Rasende Roland möttes. Rasende Roland är smalspårståg som går på Rügen och de dras normalt av ånglok. Så även i dag. Det är alltså inte museitrafik i egentlig mening utan tågen har även mer normala trafikuppgifter. När vi skulle göra en stadsvandring överraskades vi dock av en förfärlig regnskur, så det blev inte så mycket vi kunde se av de vackra husen.

Så kom då det mest otroliga av allt, nämligen kolossen i Prora. Det är en fem kilometer lång (!)byggnad, som uppfördes av Hitler som semesterhem för hans soldater i slutet av 1930-talet. Det fanns 20 000 bäddar. Andra världskriget kom dock emellan så hemmet kom egentligen aldrig att tas i bruk. Under DDR-tiden användes byggnaderna delvis som militärförläggning, men i dag står de i stort sett tomma. Där finns dock ett par museer. Den fantastiska sandstranden blev alltså aldrig använd som tänkt, men den är tillgänglig än i dag. Varning dock för den pryde om man följer skylten "Zu Strand" intill parkeringen. Då kommer man nämligen direkt ut på nakenstranden. Missa inte Prora heller! Under uppehållet i Prora dök för övrigt en gammal bekant upp, nämligen vår guide från dagen innan Rickard. Denna dag hade han en amerikansk grupp med sig och när han såg oss förklarade han för amerikanerna att vi var en svensk grupp på ett sådant sätt att vi föreföll vara viktigare än Prora. Amerikanerna måste ha undrat varför de åkt så långt bara för att se en grupp schweizare framför ett stort grått hus.

Vidare till färjan, ett snabbt besök på Border shop och jag köpte 11 flaskor. Dock tio små. Jag gillar nämligen sådana där kartonger med svenska snapsar. Så blev det en flaska whisky, The Snow Grouse. Den skall jag njuta av mörka höstkvällar. Ombord på M/S Trelleborg blev det lunch, en buffé som inte var särskilt bra. Men servicen i restaurangen var fantastisk. Tack, Marcella. Och så fick vi se kommandobryggan. Jag som såg alla avsnitt av Rederiet visste ju redan hur det går till på en kommandobrygga men det visade sig inte gå till riktigt så i verkligheten som i TV-serien. Så var det bara Trelleborg, där det gamla bibelordet "de sista skola bliva de första" besannades. Vi hade nämligen kört ombord som ett av de allra sista fordonen men fick köra i land bland de första. Så blir det när man har portarna inte i för och akter utan på mitten och i aktern. I Trelleborg fick jag återse Kenneths fru Anne-Marie. Hon hade nämligen mött upp där för att skjutsa den som skulle till Sturup för att vi som skulle med tåget från Malmö skulle hinna dit säkert. Det finns fantastiska människor. Tågresan blev ett särskilt äventyr som jag kanske skriver om vid ett senare tillfälle.

Ett utförligare reportage om resan med en massa tråkiga årtal och sådant kommer lite senare i Bussbranschen, som jag hoppas alla läser. http://www.busstidningen.se/

Studieresan till Rügen

Jag har alltså varit på studieresa till Rügen. Det har varit tre intensiva men mycket trevliga dagar. Vi var åtta personer i en liten Mercedes Sprinter, sex journalister (om jag nu får räkna mig som sådan, jag brukar föredra skribent) samt Anders från Ehrenberg Kommunikation och vår bussförare Kenneth, som inte bara körde bussen utan också kunde berätta mycket och intressant om de trakter vi åkte genom. Det märks att Kenneth, som är tidigare bussägare men nu egentligen försökt dra sig tillbaka, också jobbar som reseledare. Jag har träffat Kenneth tidigare och blev mycket, mycket glad när jag såg att det var han som satt bakom ratten. Hade jag läst på hans blogg http://www.kennethsvardag.blogspot.com/ så hade jag redan vetat det, men tyvärr missade jag det innan avresan.

Resan startade i Malmö och gick via Öresundsbron och färjeleden Geder-Rostock. Scandlines-färjornas restaurang Steak & Seafood håller hög standard och vi bjöds en god lunch på kronprins Frederik. Efter vi kommit till Rostock så hade vi en dryg timme innan vi var framme i Stralsund och Hotel Dorint, som är integrerat med Hansedom, en sådan där förfärlig inrättning med spa, gym och äventyrsbad. Fast här var det synnerligen hög kvalitet på alltsammans.

Jag hade beställt en behandling som beskrivs så här: Sanddorn-Heilkreide Packung Helkroppsinpackning med regionala produkterna havtorn och krita från Rügen. Återställer skadade hudceller, ökar hudens upptagningsförmåga av nyttiga näringsämnen. Den vitaminrika havtornsoljan verkar uppfriskande och ger huden stark lyster.

Det var inte riktigt så förfärligt som jag trodde. Först skulle man klä av sig - allt - och jag letade efter en handduk att lägga över en viss del av kroppen. Men insmörjerskan hade gömt undan handdukarna och sa att jag inte behövde någon. Så bad hon mig lägga mig på rygg men efter en snabb titt bad hon mig vända på mig. Så fick jag vända mig en gång till och nu lade hon dit handduken. Jag vet inte om jag skall känna mig förolämpad eller glad.

Sedan geggan smorts in på mig, se bilden som Anders har tagit, knöts bädden ihop och jag fick ligga som i en sovsäck med trasig dragkedja. Under mig började det strömma vatten och det påminde alltså om en vattensäng (finns sådana fortfarande?). Där fick jag ligga i nästan en halvtimme innan jag blev utsläppt och kunde duscha av mig geggan. Och så kände jag mig mycket fräschare. Faktiskt! Och kunde gå till baren som fanns mitt i spaet och ta mig en rejäl öl. Allt medan man kunde studera den tyska frigjordheten. Det var inget ovanligt att spritt nakna personer av båda könen kom gående genom baren helt ogenerade. Nej, det var inget som helst upphetsande i det.

Sedan visade hotellchefen oss hotellet och vi fick stifta bekantskap med en av lyxsviterna på åttonde våningen. Samt den fantastiska utsikten från hotellets tak. Det blev en bra middag i hotellets restaurang och ganska hyfsat med nattvila innan vi nästa dag åkte in till Stralsund för att stifta bekantskap med det nyöppnade Ozeaneum.

Det är ett museum om livet i och vid havet. Marknadschefen visade oss runt. Mest intressant var de jättelika akvarierna. Det största rymde över 2 miljoner liter vatten. Det var verkligen sevärt, men det var ju skönt att slippa stå i den långa kön. Den ringlade sig runt en stor del av hamnet och inte blev det bättre av att det börjat räkna. Ändå betraktades den som ovanligt kort den här dagen.

Så fick vi träffa vår lokalguide Rickard, som skulle guida oss på Rügen. Men det får vi ta i nästa avsnitt.

Hemma från Rügen

Jag har just kommit hem från en tredagars studieresa till Rügen och har fått en kritinpackning. Den gjorde mig vackrare, åtminstone till jag duschat av mig inpackningen. Men nu är jag alldeles för trött för att skriva mer om detta. Får bli en annan gång .

Hurra, en av mina idoler har skrivit en kommentar

Jag vet inte om ni kommer ihåg mitt allra första blogginlägg från juli. Där skrev jag i alla fall om Kim Kärnfalks bok "Mamma, mormor och jag". Jag skrev också: Antagligen är Kim bättre som sångerska och småspringande prisutdelare än författare men boken är intressant att läsa.

Kim har nu kommenterat det jag skrev i en vänlig ton där hon håller med om det jag skrev. Kul att en så känd person, som jag faktiskt verkligen beundrar (inte minst sedan jag läste boken), också läser bloggen. Kanske det är Google som hjälpt henne att hitta den men då är det i alla fall kul att hon vill göra en kommentar.

Och Kim: jag menar inte att du skulle vara en dålig författare. Jag menar snarare att du är fantastik som sångerska och prisutdelare. Det är ibland svårt att leva upp till sig själv. Och jag rekommenderade ju boken till läsning.

Kul i alla fall. Vill du läsa Kims kommentar så står den under det understa inlägget om du klickar på juli 2008.

Trevlig kväll, Kim, och alla andra som läser. Jag kanske skall skaffa en ny slogan: "Bloggen som även kändisarna läser".

En dag då man är nöjd med sig själv

Sedan jag egentligen slutade jobba har söndagen ofta blivit veckans mest intensiva arbetsdag. I dag har det varit en sådan söndag, men jag tycker att jag fått mycket gjort. Först och främst har jag avslutat min Grönlands-följetong här på bloggen. Så har jag gjort en sammanställning av nästa års banarbeten mellan Göteborg och Trollhättan. Det är viktigt att den informationen kommer ut redan nu så att det blir rätt i de tidtabeller som skall tryckas. Samtrafikens chef har sagt att tryckta tidtabeller snart hör historien till, men jag tror att han får ge sig på den punkten. Alla har ju inte Internet, i synnerhet inte i fickan eller handväskan. Det blir sex trafikavbrott på grund av banarbeten på sträckan under nästa års tidtabell, som börjar i mitten av december i år. Det är mycket, men nästan bara hälften av vad som förvarnades om. Banverket har lyckats samordna arbetena och det skall de ha all heder av.

Slutligen har jag avslutat tre artiklar till nästa nummer av Bussbranschen, bränt in dem med bilder på en CD och lagt denna i ett kuvert så att jag kan posta det i morgon trots att det är 10 dagar kvar till manusstopp. Så tidigt har jag aldrig varit färdig förut. Det brukar bli dagen innan manusstopp som det där kuvertet går i väg. Men varför i all världen mejlar jag inte materialet? Jo, det är så att bilder som är i storleken 1-2 Mb tar förfärligt lång tid att mejla. Och Posten behöver ju de 11 kronor som portot kostar.

Kollade in Svensson Svensson på TV i går. Jo, det är väl lite småroligt att skratta åt Gustav Svensson, som tycks vara i total avsaknad av självkännedom, men börjar det inte bli lite enformigt nu. Det går väl ändå inte att tänja den idén hur långt som helst. Och Susanne Reuter verkade vara mer trött på sin roll som hustrun Lena än på sin make i serien. Dock gjorde samma Susanne Reuter en fantastisk insats i farsen Lånta fjädrar. Mycket bra skådespelarinsatser helt igenom och det var faktiskt roligt hela tiden. Roligast var de där två bimbosen från Kalmar som spelade ut på kalmaritiska. Sämst var snacket före, i pausen och efter om pjäsens förträfflighet. Att Kalmar fått äran av att visa friluftsteater med Robert Gustafsson, Peter Dalle och Susanne Reuter i huvudrollerna verkade vara det största som hänt staden sedan Kalmarunionen på 1300-talet.

Nu höll jag på att glömma Ewa Roos. Hon är inte bara en bra sångerska utan också en god skådespelerska. Men så är hon också från Borås och vi har faktiskt en gång stått på samma scen. Hon var då 10 år och jag borde väl ha varit 15. Det var på Kyrkans ungdoms julfest och Ewa sjöng "Varför är solen så röd mor". Vad jag gjorde kommer jag inte ihåg, men antagligen spelade jag med i någon sketch. Insatsen var nog inte särskilt lysande och jag insåg tidigt att jag aldrig skulle bli skådespelare.

Aldrig får man vara riktigt glad. I fredags trodde jag att jag räddat världen genom "min" upptäckt av olja. Nu har en kommentar kommit att oljefyndet bara räcker till 14 timmars förbrukning. Nåväl, ett stort steg för dem på oljeplattformen men ett litet steg för mänskligheten. Apropå kommentarer till min blogg så har jag nu gjort det lättare så att man inte behöver logga på sig för att kommentera. Å andra sidan förbehåller jag mig rätten att kolla innan jag publicerar dem. Jag vill ju inte att kommentarerna skall innehålla förtal, rasism eller porrlänkar.

I morgon åker jag på studieresa till Rügen. För första gången i mitt liv skall jag få en spa-behandling. Jag har valt en helinpackning med krita. Efteråt blir man som en ny människa står och all gammal överbliven hud försvinner. Jag tror dock inte jag har någon sådan. All hud jag har går att till att spänna om magen.

På kryss till Grönland del 8: Kangerlussuaq

Kangerlussuaq är en gammal amerikansk militärbas. Det är inte utan att det märks.

Annelise har fått upp en grönlandshundvalp i famnen. Båda verkar trivas.

Rejält fordon som skall ta oss till inlandsisen.

Möte på en grusväg på väg mot inlandsisen.

En liten reporter på en stor inlandsis. Foto: Nina von Staffeldt.

En jättestor schwarzwaldtårta? Nej, det är inlandsisen.

Kaffe vid bussen efter det vi har varit ute på inlandsisen.

Vi har kommit till Kangerlussuaq och detta är det sista får se av Clipper Adventurer.

Kapten Idar Pedersen kan med berättigad stolthet konstatera att han lyckats navigera oss säkert under hela resan.

Rodel var vår servitör i restaurangen under hela resan.

Måltiderna har hela tiden smakat gott och varit läckert upplagda. Min medresenär Mariane har tagit bilden.

Kangerlussuaq
Kryssningens sista dag har kommit. Under natten har vi gått in i Søndre Strømfjord och efter morgenmaden – frokost på danska är vår lunch – är det dags att ta farväl av besättningen och gå ned i gummibåtarna för att ta oss i land efter att ha åkt cirka 530 landmil.

Vi har kommit till Kangerlussuaq, Grönlands kommunikationscentrum eftersom här finns den enda flygplatsen som klarar stora plan som Airbus 330 och Boeing 757.

Från början var här en amerikansk flygbas, men den avvecklades 1992 dels för att det kalla kriget var över men också för att man fått fram ännu mer infernaliska vapen som skulle kunna skickas direkt från USA till Ryssland.

Att det varit en militärbas kan man lätt se. De cirka 600 invånarna bor i containerliknande hus och Kangerlussuaq är en trist plats. Men kommer man bara ut på de sandtäckta bergen strax utanför öppnar sig en fantastisk utsikt.

Här besökte vi också en hundgård med uppfödning av grönlandshundar. De små valparna charmade oss alla och det var nära att jag smugglade med mig en hem i väskan.

Äventyren är inte slut med detta. Sedan vi checkat in våra väskor på flygplatsen ger vi oss ut på en utflykt till inlandsisen. Större delen av Grönland är täckt av ett par kilometer tjock inlandsis, och 35 kilometer utanför Kangerlussuaq är den lätt åtkomlig med buss.

Ja, buss och buss. Det är en gigantisk skapelse med dubbla såväl fram- som bakaxlar som körs fram. Ser mer ut som en lastbil med en arbetsbod på än en buss. Och lågentré är det definitivt inte tal om.

Efter en skakig resa på dålig vägar ser vi inlandsisen framför oss och snart är vi så nära att vi kan gå ut på den. Ännu en fantastisk upplevelse att lägga till de övriga.

Åter i Kangerlussuaq blev det avskedsmiddag på flygplatsrestaurangen och vi serveras myskoxe. Jakt på sådana är en av de aktiviteter man kan ägna sig åt här. Jo, det smakade gott.
Sedan går vi på flygplanet till Köpenhamn och gör en nattlig flygning. Själva flygresan tar drygt fyra timmar men eftersom Grönland ligger fyra timmar efter oss i tid så måste vi vrida fram klockan lika många timmar.

Så det är morgon när vi landar på Kastrup och kan summera en trevlig resa, av vilken jag naturligtvis bara kunnat ge smakprov och förhoppningsvis också någon aptitretare här.

Bekanta har ställt frågor till mig och kanske svaren också intresserar läsekretsen. Vad kostade resan och hur många bilder tog jag? Svaret på den första frågan är att jag betalade cirka 75 000 svenska kronor inklusive anslutningsresor, drycker och drickspengar och tvätt ombord. Antalet bilder då? Det blev drygt 2 200 på minneskorten. Varav runt 1 600 befunnits värdiga att bevaras för framtiden.

Just när jag skriver detta kommer ett mejl från Albatros Travel om kommande resor: en kryssning till Antarktis och en tågresa genom större delen av Afrika till exempel. Hjälp! Vilken skall jag välja?

Därmed avslutas den här lilla reportage-följetongen.

Födelsedagskalas, konkurrenttidning och oljefynd

Min far fyllde år i går och har namnsdag i morgon. Alltså lämpligt att fira honom i dag mitt emellan de båda dagarna. Och är man född den 11 september kanske man inte så gärna vill fira just på den dagen. Nåväl, det var smörgåstårta från City Sparköp och det var Ristoriatårta från Konditori Gullkragen. Dyrt? Javisst, 540 kronor för smörgåstårtan och 240 kronor för Ristorian. Men det var det faktiskt värt. Godare var det länge sedan jag åt. Vi var inte så många, det skulle komma fler i kväll, men mina kusiner från Göteborg var i alla fall där. Det var jättelänge sedan jag träffade dem, och vi kom överens om at träffas oftare men vi visste ju också att det inte blir så.
Och godare var det länge sedan jag drack än det rödvin, som jag fick av Ljungskilebuss i onsdags. Eftersom de kom direkt från Tyskland hade de passat på att köpa två presenter på flaska till mig. Normalt dricker jag alrig rödvin, men jag får nog tänka om. Vad det heter? Lemberger Trocken 2006 från Weingut Heinrich. Springer ni på sådana flaskor så köp! Jag har också en flaska vitt vin från samma vingård i kylskåpet. Det får väl stå till sig så länge. Till en regnig dag, som de säger i England.
Apropå mina dryckesvanor så är jag med i Laphroaigs vänner. De bjuder in till whiskyprovning med mera i Sälen i november. Det är så man känner lust att åka dit, men Sälen i november? Nej, det går nog använda pengarna på bättre sätt. Att jag blev förtjust i Laphroaig, som är en så rökig whisky att man får akta sig för att gå med glaset förbi brandvarnaren, är Svantes fel. Svante var en terrier i Borås Tidning som brukade samtala med sin husse på sina promenader och hans favoritwhisky var just Laphroaig. Så var jag och handlade på en supermarket i Halle-an-der-Saale och såg just att de hade denna whisky. Dyr var den, cirka 25 euro, men vad sjutton. Man lever bara en gång och god whisky dricker man alltför sällan under den tiden. Så sedan dess har jag köpt en sådan flaska under mina besök i Halle. Sista gången blev för övrigt lämpligt nog betjänad i kassan av Frau Fülla.
I dag kom konkurrenttidningen i brevlådan. Vår tidning kom i går redan (hurra! det är viktigt att vara först). Det var i stort sett en positiv överraskning. Res- och Trafikforum har nämligen fått en ny chefredaktör. Den duktige men något påfrestande Ulo Maasing (jo, ni som lyssnar på Radio Stockholm känner säkert igen namnet; det är samma person men de får inte förväxlas) har nämligen lämnat över till Anders Karlsson, som jag träffade för nio år sedan på en Scania-träff. En kille som då gav ett mycket sympatiskt intryck, men han skrev om lastbilar. Skulle han klara att skriva om bussar också? Jodå, hans första nummer var en intressant blandning och kanske lite okonventionell. Bland annat med en intervju med artisten Totte Wallin som anser att kollektivtrafiken mest är ett tvång, att klimathotet bara är nys och att det är skönt att röka. Jag gillar inte folk som röker, i synnerhet inte om de blåser ut röken i ansiktet på mig, men det är ändå skönt att höra folk som vågar uttrycka en sådan uppfattning så fjärran från allt vad rumsrenhet heter.
När det gäller klimathotet är jag beredd att hålla med Totte, fast jag det senaste året tjänat flera tusen kronor på att skriva om det och alternativa bränslen som skall rädda vår miljö. Fast det där med alternativa bränslen är kanske ändå nödvändigt, eftersom oljan kanske snart tar slut. Fast kanske är det nys det också? En av mina ovannämnda kusiner har en man som jobbar på en norsk oljeplattform. Och hon berättade att de just hittat en hel massa ny olja i Nordsjön. Min kusin var inte glad för det eftersom hon nu får träffa sin man ännu mindre, men jag tyckte det lät lovande. Jag läste just i en artikel att man inte hittat någon ny olja sedan 1977. Eller när det nu var. Längesedan var det i alla fall. Men varför har det inte stått något om dessa oljefynd i Nordsjön i tidningarna. Kom ihåg var ni läste det först!
Åter till konkurrenten. Man har gått ned i grad på texten. Så att den är nu lika liten som i min psalmbok. Och eftersom min syn blir allt svagare, eller om det är glasögonen som blir det, så blir det svårt att läsa. Jag får väl säga som tanten som gick in i missionsbokhandeln och sa: "Jag vill ha en psalmbok med grova ord i". Och så var det lite irriterande slarvfel: Totte kallas Vallin på omslaget. Bussägarparet Lilja i Lund kallas Tommy och Eva när det skall vara Tommy och Ingrid. I ledaren berättas om en man som har gått över till Keolis/Arriva. Keolis har inget med Arriva att göra. Det är Busslink som har det. Det finns fyra riktigt stora bussbolag i Sverige, så man tycker att "den ledande branschtidningen" borde kunna hålla reda på dem: det är Swebus, Veolia Transport, Arriva och Busslink.
Men som sagt: Anders premiärnummer lovar i stort sett gott. Och kommer kanske att göra det lite tuffare för oss som jobbar för tidningen Bussbranschen.