På kryss till Grönland del 8: Kangerlussuaq

Kangerlussuaq är en gammal amerikansk militärbas. Det är inte utan att det märks.

Annelise har fått upp en grönlandshundvalp i famnen. Båda verkar trivas.

Rejält fordon som skall ta oss till inlandsisen.

Möte på en grusväg på väg mot inlandsisen.

En liten reporter på en stor inlandsis. Foto: Nina von Staffeldt.

En jättestor schwarzwaldtårta? Nej, det är inlandsisen.

Kaffe vid bussen efter det vi har varit ute på inlandsisen.

Vi har kommit till Kangerlussuaq och detta är det sista får se av Clipper Adventurer.

Kapten Idar Pedersen kan med berättigad stolthet konstatera att han lyckats navigera oss säkert under hela resan.

Rodel var vår servitör i restaurangen under hela resan.

Måltiderna har hela tiden smakat gott och varit läckert upplagda. Min medresenär Mariane har tagit bilden.

Kangerlussuaq
Kryssningens sista dag har kommit. Under natten har vi gått in i Søndre Strømfjord och efter morgenmaden – frokost på danska är vår lunch – är det dags att ta farväl av besättningen och gå ned i gummibåtarna för att ta oss i land efter att ha åkt cirka 530 landmil.

Vi har kommit till Kangerlussuaq, Grönlands kommunikationscentrum eftersom här finns den enda flygplatsen som klarar stora plan som Airbus 330 och Boeing 757.

Från början var här en amerikansk flygbas, men den avvecklades 1992 dels för att det kalla kriget var över men också för att man fått fram ännu mer infernaliska vapen som skulle kunna skickas direkt från USA till Ryssland.

Att det varit en militärbas kan man lätt se. De cirka 600 invånarna bor i containerliknande hus och Kangerlussuaq är en trist plats. Men kommer man bara ut på de sandtäckta bergen strax utanför öppnar sig en fantastisk utsikt.

Här besökte vi också en hundgård med uppfödning av grönlandshundar. De små valparna charmade oss alla och det var nära att jag smugglade med mig en hem i väskan.

Äventyren är inte slut med detta. Sedan vi checkat in våra väskor på flygplatsen ger vi oss ut på en utflykt till inlandsisen. Större delen av Grönland är täckt av ett par kilometer tjock inlandsis, och 35 kilometer utanför Kangerlussuaq är den lätt åtkomlig med buss.

Ja, buss och buss. Det är en gigantisk skapelse med dubbla såväl fram- som bakaxlar som körs fram. Ser mer ut som en lastbil med en arbetsbod på än en buss. Och lågentré är det definitivt inte tal om.

Efter en skakig resa på dålig vägar ser vi inlandsisen framför oss och snart är vi så nära att vi kan gå ut på den. Ännu en fantastisk upplevelse att lägga till de övriga.

Åter i Kangerlussuaq blev det avskedsmiddag på flygplatsrestaurangen och vi serveras myskoxe. Jakt på sådana är en av de aktiviteter man kan ägna sig åt här. Jo, det smakade gott.
Sedan går vi på flygplanet till Köpenhamn och gör en nattlig flygning. Själva flygresan tar drygt fyra timmar men eftersom Grönland ligger fyra timmar efter oss i tid så måste vi vrida fram klockan lika många timmar.

Så det är morgon när vi landar på Kastrup och kan summera en trevlig resa, av vilken jag naturligtvis bara kunnat ge smakprov och förhoppningsvis också någon aptitretare här.

Bekanta har ställt frågor till mig och kanske svaren också intresserar läsekretsen. Vad kostade resan och hur många bilder tog jag? Svaret på den första frågan är att jag betalade cirka 75 000 svenska kronor inklusive anslutningsresor, drycker och drickspengar och tvätt ombord. Antalet bilder då? Det blev drygt 2 200 på minneskorten. Varav runt 1 600 befunnits värdiga att bevaras för framtiden.

Just när jag skriver detta kommer ett mejl från Albatros Travel om kommande resor: en kryssning till Antarktis och en tågresa genom större delen av Afrika till exempel. Hjälp! Vilken skall jag välja?

Därmed avslutas den här lilla reportage-följetongen.