På HanseDom i Hotel Dorint i Stralsund kan man också få massage.
Rasende Roland i Binz. 
Restaurangen på piren i Sellin. 
Att äta i en ubåt går bra i Neukamp utanför Putbus. 
Knappt fem procent av kolossen i Prora
Får väl även i dag börja med att länka till vännen Kenneths blogg, där ni kan se hans version av resan till Rügen. För dem som glömt det sedan i går så var det Kenneth som körde bussen. http://www.kennethsvardag.blogspot.com/ Får också passa på att tacka Kenneth för ett trevligt mejl med anledning av gårdagens blogg.
Ett tag trodde jag inte jag skulle kunna skriva någon blogg i kväll. För två timmar sedan såg jag nämligen att det började blinka något fruktansvärt utanför mitt köksfönster. Där var fullt av brandbilar. Jag ut på balkongen och mycket riktigt luktade det brandrök. För ett par år sedan brann grannlägenheten, sedan deras TV exploderat och jag tänkte "Inte nu igen". Brandmännen sprang in i nummer 41 - jag bor i nummer 45 - så det var ju i alla fall två uppgångar ifrån. Sedan gick jag ut men inget anmärkningsvärt syntes. In igen och kollade på polisradion på nätet och fick beskedet att det var falskt alarm. Eller i varje fall ett larm utan grund: någon hade känt röklukt och larmat.
Sist lämnade jag er i Stralsund och det finns värre städer att bli lämnad på. Stralsund är en vacker stad. Eftersom det var mitt premiärbesök här (förutom en genomresa på väg till Berlin 1986) så får jag lita till andra när de säger att staden har snyggats upp på senare år. I Stralsund fick vi alltså träffa vår lokalguide Rickard Lösche och det blev en omtumlande bekantskap. På övertydlig engelska höll han låda hela tiden under vår rundtur på onsdagen. Sedan följde han med oss tre tappra som valde en stadsvandring i Stralsund också, fast han ideligen sa att han måste hem till sina tomatodlingar. Vi fick naturligtvis lära oss en hel del, men det hade kanske så att säga räckt med lite mindre. Men det vår svårt att inte smittas av Rickards entusiasm.
Vårt första besök blev den vackra staden Sellin. Nästan alla städer på Rügen är badorter, så även Sellin. Således tog Rickard med oss ner på piren och vi kunde se den fantastiskt vackra restaurangen. Vi var också vid Cliff Hotel, numera lyxigt turisthotell men en gång i tiden reserverat för partipampar i DDR. Därefter tog Rickard med oss till Putbus och Neukamp strax utanför. Här finns i ett hiskeligt fult hus en helt fantastisk restaurang och hotell. Restaurangen är inredd som en ubåt och det känns helt osannolikt att hitta en sådan mitt ute på den rügska landsbygden. Men det har funnits där sedan 1996 och ägaren - själv gammal u-båtskapten, vad annars - berättade hur han och en vän som var arkitekt fått idén. Vad ni gör, missa det inte om ni kommer till Rügen. http://www.ruegen-nautilus.de/
Så åter till Stralsund där vi gick en stadsvandring och lyckades hitta ett svenskt kafé. Där fanns kanelbullar, knäckebröd och dammsugare. Men den i och för sig trevliga flickan bakom disken kunde ingen svenska. Vi tittade på de gamla fina byggnaderna i Stralsund och i rådhuset kunde vi se en staty av vår egen kung Gustav II Adolf. Stralsund var nämligen en gång i tiden en svensk stad. Rådhuset ja, det är nu en modern byggnad men den gamla fasaden finns kvar. Kvällen ägnades sedan åt middag i baren på Ozeaneum och det bjöds en mängd smårätter. Förbaskat goda kycklingspett hade de i alla fall - jag åt fem stycken.
Torsdagen var sista dagen i Rügen och efter den väl tilltagna frukostbuffén - synd att jag inte kan äta så mycket på morgnarna - fick vi gå husesyn i gymet och badet och även fotografera innan lokalerna hade tagits i bruk av nakna tyskar i olika viktklasser, de flesta i min och däröver. Vår stackars reseledare Anders fick agera fotomodell - och jodå: han hade badrock på sig. Så var det då dags för dagens utflykter på väg till färjan i Sassnitz-Mukran. Denna dag hade vi två mål på vägen: Binz och Prora. I Binz fick vi tillfälle att se när Rasende Roland möttes. Rasende Roland är smalspårståg som går på Rügen och de dras normalt av ånglok. Så även i dag. Det är alltså inte museitrafik i egentlig mening utan tågen har även mer normala trafikuppgifter. När vi skulle göra en stadsvandring överraskades vi dock av en förfärlig regnskur, så det blev inte så mycket vi kunde se av de vackra husen.
Så kom då det mest otroliga av allt, nämligen kolossen i Prora. Det är en fem kilometer lång (!)byggnad, som uppfördes av Hitler som semesterhem för hans soldater i slutet av 1930-talet. Det fanns 20 000 bäddar. Andra världskriget kom dock emellan så hemmet kom egentligen aldrig att tas i bruk. Under DDR-tiden användes byggnaderna delvis som militärförläggning, men i dag står de i stort sett tomma. Där finns dock ett par museer. Den fantastiska sandstranden blev alltså aldrig använd som tänkt, men den är tillgänglig än i dag. Varning dock för den pryde om man följer skylten "Zu Strand" intill parkeringen. Då kommer man nämligen direkt ut på nakenstranden. Missa inte Prora heller! Under uppehållet i Prora dök för övrigt en gammal bekant upp, nämligen vår guide från dagen innan Rickard. Denna dag hade han en amerikansk grupp med sig och när han såg oss förklarade han för amerikanerna att vi var en svensk grupp på ett sådant sätt att vi föreföll vara viktigare än Prora. Amerikanerna måste ha undrat varför de åkt så långt bara för att se en grupp schweizare framför ett stort grått hus.
Vidare till färjan, ett snabbt besök på Border shop och jag köpte 11 flaskor. Dock tio små. Jag gillar nämligen sådana där kartonger med svenska snapsar. Så blev det en flaska whisky, The Snow Grouse. Den skall jag njuta av mörka höstkvällar. Ombord på M/S Trelleborg blev det lunch, en buffé som inte var särskilt bra. Men servicen i restaurangen var fantastisk. Tack, Marcella. Och så fick vi se kommandobryggan. Jag som såg alla avsnitt av Rederiet visste ju redan hur det går till på en kommandobrygga men det visade sig inte gå till riktigt så i verkligheten som i TV-serien. Så var det bara Trelleborg, där det gamla bibelordet "de sista skola bliva de första" besannades. Vi hade nämligen kört ombord som ett av de allra sista fordonen men fick köra i land bland de första. Så blir det när man har portarna inte i för och akter utan på mitten och i aktern. I Trelleborg fick jag återse Kenneths fru Anne-Marie. Hon hade nämligen mött upp där för att skjutsa den som skulle till Sturup för att vi som skulle med tåget från Malmö skulle hinna dit säkert. Det finns fantastiska människor. Tågresan blev ett särskilt äventyr som jag kanske skriver om vid ett senare tillfälle.
Ett utförligare reportage om resan med en massa tråkiga årtal och sådant kommer lite senare i Bussbranschen, som jag hoppas alla läser. http://www.busstidningen.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar