En dyrbar vecka

Den gångna veckan har varit till ett stort elände för oss förmögna. Således förlorade jag cirka 60 000 kronor på mina värdepapper. Inte för att jag har jättemånga sådana utan därför att kurserna föll i sådan panik med över 20 procent. Visst - det var en spännande vecka att se hur kurserna skulle utvecklas. Allra mest spännande var det i fredags kväll. Jag kollade USA-börserna vid 21-tiden och då låg då på 3-4 procent minus. En halvtimme senare låg de på nästan lika mycket fast plus. En halvtimme senare stängde Dow Jones med 1,49 procent medan Nasdaq visade ett obetydligt plus.

Under helgen har världens klokaste i finansfrågor haft möte om åtgärder och frågan är ju om de lyckas ingjuta lite mod i marknaden igen. Exprätterna har redan sagt sitt: det är inte tillräckligt. Ni vet de där som brukar säga att man skall sälja sina aktier nu när de ligger i botten för att rädda så mycket som möjligt. Detta trots att hittills har aktierna alltid stigit igen och så småningom återtagit sitt tidigare värde och lite till. Det gör de säkert nu också. Och då är jag inte ekonomisk expert. Möjligen optimist.

En gång hörde jag en person, som blivit mycket rik på aktier, bli tillfrågad hur han kunnat göra sådana bra affärer:
- Jo, svarade han, jag har alltid lyssnat noga på vad aktiexperterna sagt. Och så har jag gjort precis tvärtom.

Det är klart att man kan känna sig rätt deprimerad över finansoron i världen. Antingen det nu är kris eller krasch. Jag skall medge att jag också var rätt nere i går, men så läste jag den här krönikan i Borås Tidning http://www.bt.se/nyheter/hermansson/hermansson-livet-kan-inte-matas-pa-borsen(904684).gm Mikael Hermansson är något så ovanligt som en krönikör som alltid skriver genomtänkt och sansat, dessutom med stora kunskaper om det han skriver. Efter att ha läst vad han skrivit så kändes det genast bättre. Börsen kanske går ned lika mycket nästa vecka, och nästa vecka och nästa... Men någon gång så vänder den igen.

Och gör den inte det, så kom ihåg: det är inte mitt fel. Och såldes inget jag egentligen behöver bekymra mig över.

Den kommande veckan blir det persontrafikmässa i Göteborg: Persontrafik 2008. Jag antar att en del som läser detta kommer att vara där. Själv kommer jag att vara på mässan på onsdag samt ytterligare en dag. Har inte bestämt mig för vilken än, men troligen blir det fredag. Känner ni igen mig så tveka inte att ta kontakt. Jag har namnskylt där det står PRESS med stora bokstäver och mitt namn med mindre på mig.

Resan till Provence, del 4

Någon gång vid lunchtid passerar vi Lyon och stiftar bekantskap med floden Rhône som skall bli vår följeslagare i stort sett hela vägen till Medelhavet. Snart är vi inne i Provence och landskapet skiftar karaktär. GPS-en visar att vi kör på uppemot 300 meters höjd men vägen omges av många högt belägna bergsbyar. Det är en mycket vacker trakt vi har kommit in som omväxling till det ganska tråkiga Alsace.

Vid 17.30-tiden kommer vi fram till Avignon. Hotel Mercure ligger en bit utanför stan men vi ser det från genomfartsleden. Att sedan ta sig dit via diverse rondeller och enkelriktade gator är inte det lättaste men Örjan kan i alla fall parkera bussen utanför entrén och vi får våra rum. Mitt rum är stort som min tvårumslägenhet här hemma. Det finns två sängar och två soffor. Rummet ligger på första våningen och jag har bussen precis utanför.
Eftersom det är två timmar kvar till middagen (kyckling i dag igen) tar jag en promenad in mot centrum. Lena har hört att det bara är fem minuters gångväg till den stadsmur som omger Avignon. Jag tittar på kartan och lyckas vända den rätt. Sedan går jag och går jag. Efter 30 minuter ser jag stadsmuren och efter ytterligare fem är jag framme vid den. Så det får anstå till morgondagen att gå in i stan utan jag går hem till hotellet igen.

Jag berättar för Lena och Örjan hur långt det är till centrum. Lena hade tänkt att vi skulle gå dit till fots men Örjan lovar att köra oss i bussen. Det är dock inte så lätt. Det går nämligen järnväg genom staden och alla undergångar under den är för låga för vår 3,90 meter höga buss. Till sist lyckas dock Örjan hitta en bro som går över järnvägen och vi kommer fram till stadsmuren. Längre än så är det inte att tänka på att ta med sig bussen. Avignon är en mycket gammal stad. I dag har den cirka 90 000 invånare. Stadskärnan finns sedan 1995 med på Unescos världsarvslista.

Vi får alltså gå till fots in till stadskärnan genom Porte du Republique. Vi kommer direkt in på huvudgatan och passerar förbi en vacker trädgård - eller om det är en park. Vid torget, Place d'Horloge, kan vi se stadshuset Hotel de ville och operan.

Så kommer vi fram till påvepalatset. Påven bodde och verkade nämligen här 1309-1377, den period som brukar kallas "påvens babyloniska fångenskap". Palatset är enormt stort och man kan ju bara tänka sig vilka uppoffringar det behövdes för att bygga det.

Om påven trivdes här vet jag inte men hade i alla fall nära till kyrkan. Katredalen Notre-Dame des Dom ligger nämligen på tomten bredvid. Den är från 1100-talet.

Fortsättning följer...

Resan till Provence, del 3

Efter vinprovningen fortsätter vi i bussen nu något gladare och Örjan styr oss i utkanterna av Colmar och vidare till denna dags etappmål, Mulhouse och Hotel Bristol. Det är ett gammalt klassiskt hotell och mitt rum är litet och nästan lika stort som det bredvidliggande badrummet. Lite problem har jag med lamporna på rummet, men det visar sig att efter en gammaldags hård knackning på dem slutar de blinka.
Örjan får rätt stora problem med att ratta in bussen på den tvärgata, där han kan parkera i bekväm närhet. Gatorna i franska städer är smala och inte byggda för 14 meter långa bussar. Inte blir det bättre av att bilar parkerar ända ut i gathörnen. Men efter mycket backande och lite hjälp av hjälpsamma mulhousare så lyckas det i alla fall.


Vi kommer så pass tidigt till hotellet att det blir en dryg timme till att stifta bekantskap med staden innan middagen. Jag går ut och ser att man har spårvagnar. Till middag serveras vi lax.

Nästa dag startar vi vid 9-tiden efter frukost. Vi kör på utmärkta franska motorvägar, dock avgiftsbelagda och rastar efter ett par timme vid Aire de Beaune Tailly.

Det blir lunchpaus vid St Ambert d'Albon. Jag märker inte något av att personalen är otrevlig men tydligen råkar några av mina medresenärer ut för personal som vaknat på fel sida. Ovanligt i Frankrike, fransmännen brukar annars vara såväl vänliga som hjälpsamma. Jag beställer en Boeuf Haché, alltså hackebiff och den smakar utmärkt. Efter middagen kan man gå runt i den vackra parken på rastplatsen och här finns också en fågeldamm. Jag vet inte mycket om fåglar men nog är detta knölsvanar.

Eftermiddagskaffet från busskaféet intar vi vid en rastplats utanför bergsbyn Mornas-Village. Härifrån har vi utsikt mot byn.

Så fortsätter vi till dagens etappmål Avignon, där vi skall tillbringa två nätter.

Fortsättning följer.

Klicka på bilderna om du vill se dem i större storlek.

Meddelande till mina medresenärer (och andra intresserade): Nils har nu fått upp de första bilderna på sin hemsida www.datanils.se/provance

En gammal bankbok

År 1967 fick jag 1 000 kronor av min moster att användas till ett speciellt ändamål när jag blev klar med mina studier. Nu blev jag dock aldrig klar med mina studier och innan min moster gick bort fick hon också klart för sig att jag sannolikt inte skulle bli det heller, men hon lät mig ändå behålla tusenlappen. "Du behöver den säkert till något annat", sa hon. Men där hade hon fel, jag har inte behövt den - ännu i varje fall. Den var insatt på en röd bankbok och där satte mamma sedan in ytterligare 1 450 kronor under årens lopp.

När vi gick igenom mammas kvarlåtenskap hittade vi den röda bankboken - som jag inte tänkt så mycket på att den skulle finnas - och sedan blev den liggande i över två år i en låda hemma hos mig. I dag tog jag mod till mig och gick med den röda boken till banken. Kassörskan blev alldeles lyrisk när hon såg boken och var väl också rätt övertygad om att den var "död". Men hon kollade och minsann: den röda bankboken hade på något sätt blivit överförd på ett nytt konto - kallat Sjuhäradskonto. Och det visade sig att de knappt 2 500 kronor vuxit till lite över 17 000 kronor. Nu kom det inte precis som en överraskning för mig: banken har varje år skickat kontobesked med behållningen men jag har inte tänkt på hur lite som verkligen satts in på kontot. Över 14 500 kronor var alltså ränta och ränta på ränta.

Min mamma tecknade också en livförsäkring för mig när jag var så där 7-8 år. Jag minns hur en granne kom cyklande en gång i månaden - eller var det en gång i kvartalet - och inkasserade 3 kronor i premie. Det kändes säkert hårt för mamma. 3 kronor var mer än vad hon tjänade i timmen. Det räckte till 9 "flasker" hos "dreckabilen". Banancider som var så gott. Varför finns inte det i dag? *) Så småningom kom räkningarna på försäkringen att skickas till mig och jag betalade 30 kronor om året för den. I år sades försäkringen bara upp och insatt belopp skulle utbetalas. Således fick jag häromdagen en avi på drygt 12 000 kronor, som jag också satte in på mitt Sjuhäradskonto. Så nu har min mosters tusenlapp på drygt 40 år blivit nästan 30 000 kronor.

Och så finns det de som talar om bankkris...

*) Apropå banancider så blev den så småningom Zingo med banansmak. På 1960-talet fanns en utmärkt apelsindryck vid namn Zingo, särskilt lämpad att blanda ut med vodka. Från början hade den Ingo - jodå, efter boxaren - men det var någon strid om namnrättigheten **) och det blev Zingo. Så förstördes drickan med ett nytt recept någon gång runt 1970 och samtidigt lanserades två nya smaker: banan och choklad (sic!). Det borde man inte ha gjort. Zingo med chokladsmak är nog det djävligaste jag någonsin druckit näst ricinolja. Vill någon dricka något som liknar gamla Zingo i dag så går det bra att åka till Norge. Där har man Solo. Smakar som apelsinläsk skall smaka.

**) Det berättas att Ingo blev erbjuden en tredjedel av inkomsterna på Ingo-drickan men han var inte nöjd:
- Jag vill ha minst en fjärdedel.

Resan till Provence, del 2

Efter frukost - förnämlig sådan men jag kunde inte hitta champagnen som reseledaren sa kunde finnas på tyska frukostbord - fortsätter vi söderut och kommer till det kuperade landskapet som går under namnet Kassel-backarna. Här börjar Tyskland bli vackert, men tyvärr: det regnar och är disigt så vi ser inte så mycket. Dock kan Lena berätta att bara vi kommer till Frankrike så skall solen komma fram. Och hon får rätt. Efter ett par timmars resa tar vi en rast vid Reinhardshan och det blir dags för fika vid bussen. Örjan har värmt bullar i ugnen och bjuder runt fatet. Betala får vi göra när vi kommit in i bussen igen.
Tidig eftermiddag lämnar vi Tyskland och kommer in i Frankrike vid Kehl och kör strax utanför Strasbourg och vidare genom Alsace. Strax innan Colmar viker Örjan av på mindre vägar och vi kör genom marker som är fulla med vinrankor. På sina håll pågår skördearbetet för fullt även om det mesta redan har skördats. Vi skriver ju ändå 23 september. Vårt mål är den lilla byn Bennwihr och Bestheim (de tyska namnen lever kvar här men uttalas på franska). Här blir det vinprovning. Vi får prova fyra Alsace-viner. Först en sekt, alltså ett mousserande vin. Så blir det tre sorters vita viner, som blir bättre och bättre för varje glas. Det blir också tillfälle till inköp, så till nyår blir det sekt från Alsace i stället för champagne. Jag köpte också en Gewurtztraminer. Flygresan hem begränsade tyvärr inköpsmängden.
Bennwihr är en liten by, som lever på sin vintillverkning precis som alla andra byar i Alsace.
Efter avslutad vinprovning åker vi vidare mot kvällens etappmål, Mulhouse.

Fortsättning följer...

Klicka på bilderna om du vill ha dem större.

Ett meddelande till mina medresenärer: Nils låter hälsa att han blivit lite fördröjd med att lägga ut bilder från resan men han räknar med att göra det under veckan. Jag återkommer med en länk.

Resan till Provence, del 1

Som jag redan har berättat har jag varit på bussresa till Provence. Resan var arrangerad av Resemakarn i Vänersborg. Vi var 18 stycken som åkte med Sveriges finaste buss för bussresor, nämligen denna Setra S417HDH som ägs av Srömstad-Tanums Buss. Den här bussen utmärker sig genom att den har breda fåtöljer i stället för vanliga busstolar. Dessa står tre i bredd. Det blir alltså gott om utrymme för såväl bak som ben. Så innehåller bussen också bara 35 sittplatser mot normalt närmare 60 för en buss av den här storleken. Vid mittdörren finns ett rejält pentry, där kaffet lagas i perkulator och kanelbullarna kan värmas i micro- eller varmluftsugn. En mycket bra idé för oss som inte i första hand vill åka billigt alltså utan med hög kvalitet.

Jag går ombord på bussen i Göteborg, och avgången därifrån är satt till klockan 07.30 vid bussparkeringen intill Shell-macken vid Nils Ericsonsterminalen. Så det har blivit en tidig tågresa från Borås. Vi är sex stycken som samlats i god tid den småkyliga morgonen och lite blygt presenterar oss för varann. Några minuter före utsatt avgångstid kommer bussen. Vi kan förenas med våra medresenärer som har varit med från Vänersborg och Trollhättan. Alla har bokade platser så även vi som kommer på sist kan alltså få bra plats. Själv sitter jag i ett singelsäte på andra raden.

Vid Nya Björkäng utanför Varberg blir det rast och här stiftar vi också bekantskap med vår förare Örjan Danielsson och reseledare Lena Persson, som skall vara med oss hela resan, även på flygresan hem. Klockan 09.15 fortsätter vi söderut och strax före 11.00 svänger Örjan in på färjeterminalen i Helsingborg, där Scandline-färjan Tycho Brahe väntar på oss och för oss till Helsingør och Danmark.

Sedan är det den trista körningen genom Danmark innan vi når Rødby alldeles lagom för att missa en färja till Puttgarden. Men vi behöver bara vänta en halvtimme innan vi kan rulla ombord på den danska Prinsesse Benedicte. Klockan är nu 14.20 och lite sent för lunch kanske, men ändå blev det en utmärkt pepparstek i den förnäma restaurangen Steak & Seafood med bra utsikt framåt. Puttgarden dyker upp i dimman. Det är rätt trist väder den här första dagen.

Tyska motorvägar är inte mycket att berätta om. GPS-en, som vi alla kan ta del av tack vare bussens monitorer, varnar för kö utanför Hamburg och så blir det också. Vi tappar väl en halvtimme på stillastående eller krypkörning innan vi rastar invid motorvägen och får stifta bekantskap med vad busskaféet kan erbjuda. Förutom kaffe och bullar finns det också Irish coffee, något som snabbt blir mycket populärt.

Strax före klockan 21.oo kommer vi till Göttingen där vi kan ta in på vårt hotell Clarion Parkhotel en bit utanför centrum. Snabbt upp på rummen, som håller hög standard, och vaska av sig lite lätt innan det blir sen middag i restaurangen. Kycklingfilé och brylépudding. Smakar gott men det är lite för sent kanske för att den rätta aptiten skall infinna sig.

Vid hotellet finns också en buss från Småland. De har vari i Ligurien, dit vi också skall komma på resans sista dag.

I nästa avsnitt kommer vi till Alsace...

(Klicka på bilderna om du vill ha dem större)

Bilderna sorterade

De senaste två dagarna har jag inte hunnit skriva här eftersom jag har varit fullt upptagen med att sortera bilder. Det har blivit ca 1 300 bilder från mina resor till Rügen och Provence. Tänk vad lätt det har blivit att fotografera nu sedan digitalkameran kom. Och billigt blir det: minneskortet är närmast outslitligt. Skulle det ändå slitas ut så kan man få ett nytt på 4 Gigabyte (ca 2 400 bilder) för ett par hundralappar. Och batterierna bränner jag själv hemma - laddar själv menar jag. Det jag bränner själv hemma är ju något helt annat. CD-skivor alltså. Däremot inte bullar, för jag bakar inte. Kanelbullens dag i morgon får ursäkta.

Skulle det varit på den gamla goda tiden då man satte en minnesrulle i kameran i stället för ett minneskort och den var full efter 36 bilder så skulle detta fotograferande ha kostat mig minst drygt 7 000 kronor för filmrulle, framkallning och kopiering. Och så hade jag behövt över fyra album att sätta in bilderna i. Nu har jag bilderna på hårddisken och - ordentlig som jag är - även på en extern hårddisk. Det tar mindre plats än ett halvt fotoalbum.

Digitalkameran måste vara världens bästa uppfinning sedan hjulet uppfanns. Eller möjligen avstängningsknappen på TV-n. Fast i kväll var det ju Diggiloo med Lottorna Engberg och Bromé. Klart sevärt. Och så var det en snygg tjej som var mycket duktig i Postkodmiljonären. Vi får väl se nu om hon klarar 225 000 kronor i morgon. Livlinorna är slut. Min idol i sammanhanget var dock den där damen för någon vecka sedan som använde två livlinor redan på andra frågan men sedan gick fram utan livlinor fram till 500 000-kronorsfrågan. En fråga som var väldigt lätt om man tänkte logiskt, men det kanske man inte gör framför en TV-kamera när en halv miljon står på spel. Annars tycker jag det var rätt självklart att Wagners Niebelungenring slutar med Ragnarök, alltså undergången. Nåväl, den har damen som höll på att slå Postkodmiljonärsrekord genom att åka ut på 2 000 kronorsnivån gick hem med 350 000 kronor.

Snart skall jag ta itu med att skriva min reseberättelse om resan till Normandie. Så hav bara tåalamod, alla trevliga medresenärer som väntar på att läsa den.