När solen slocknade mitt på dagen

(Bild från Wikipedia)

I dag är det 60 år sedan vi senast hade en totalt solförmörkelse i Sverige. Det var just den 30 juni som solen i en del av Sverige förmörkades av månen vid lunchtid. Nästa gång lär inte bli förrän år 2126. Så det var alltså en unik händelse jag var med om då när jag var 10 år gammal.

Den dagen - liksom alla dagar den sommaren - tillbringade jag hos min farmor i Kinnarumma halvannan mil söder om Borås. Det var mycket spännande att få vara med om denna händelse och jag hade läst rätt mycket i förväg vad som skulle hända. Det skulle bli alldeles mörkt och fåglarna skulle sluta att sjunga.

Kinnarumma låg precis i södra kanten av bältet där solförmörkelsen var total. Så här skulle den bara vara några minuter. Kvällen före sotade vi glas som man skulle titta genom. Det var nämligen stor risk för att man blev blind om man tittade direkt på solen under tiden som månen täckte delar av den. Glasen blev dock alldeles för sotade, man såg ingenting genom dem.

Nu var det dock inte så farligt för den 30 juni 1954 på Kinnarummas horisont var en mulen dag. Så vi skulle alltså inte se så mycket av vare sig sol eller förmörkelse med eller utan sotade glas.

Så kom då tiden när det närmade sig. Min kusin hade en viss förmåga att överdriva och han sade att det kommer att komma massor med bilar från hela världen och stanna utanför farmors lilla gård därför att det blir bara ett smalt bälte just vid Karlshed, som gården hette, där förmörkelsen är total.

Radion sände direkt och man kan faktiskt höra det programmet på SR Minnen. Men kan inledningsvis höra hallåmannen Berndt Friberg, märkbart tagen av stundens allvar. Han presenterar vad programmet skall handla om och bland annat berättade han om att Nils Linnman skulle rapportera från Stora Karlsö.

- Hör, sa min kusin, de kommer att rapportera härifrån Karlshe'.

Så var det då dags att gå ut och uppleva naturfenomenet IRL (fast ingen visste då vad det uttrycket betydde). Vi gick alltså ut och märkte hur det blev mörkare. Fågelsången tystnade mycket riktigt och korna började råma och ville in och mjölkas. Under några minuter var det mörkt som en sommarnatt men så försvann månen från solen igen och det glesnade mellan molnen så vi faktiskt kunde se förloppet. Det såg ut ungefär som en nymåne, häftigare var det inte. Och inte tänkte vi på skyddsglasen heller men vi fick behålla synen i alla fall.

Strax efteråt begav jag mig till simskolan och jag minns att det var mycket kallt i vattnet i Häggån. Ungefär som på morgonen. Det kan ju ha varit inbillning men simläraren förklarade att ån hade blivit rejält utkyld under solförmörkelsen. Han hade till och med hört någon säga att det skulle frysa is på ån.

Det blev i alla fall något att berätta i bloggen 60 år senare... För trots vad många förutspådde gick inte jorden under den dagen.