Naturrutan: fåglar i Wörlitzer Park

Gräsand

Påfågel

Häger

Svart svan

Dagens blogg blir en liten lektion i biologi. Nämligen olika fåglar. Jag känner kanske igen tio fågelarter. Här är fyra av dem som jag är hyfsat säker på att jag känner igen. Men om det nu skulle vara en tutuggla eller smörgås i stället för det jag skrivit så mottages kommentarer tacksamt. Kommentera gärna om jag skrivit rätt också. Om min gamle biologilärare lever skulle det vara kul att visa att jag ändå lärde mig något.

Efter gondolfärden gick vi genom parken igen och hittade den obligatoriska suvenirbutiken. Jag föll för en blå Trabant, dock inte i fullskala. Men jag har alltid velat äga en Trabant. Jag var nära att köpa en (i fullstorlek) billigt när jag kom förbi på Berlin på en bussresa 1990 men den grinige bussföraren vägrade att låta mig ha den i bagageutrymmet på bussen. Så det blev inget av med den affären.

Nästa park på programmet var Luisium. Nu var dock gruppen trött, men inte tröttare än att de valde att cykla därifrån halvmilen till hotellet. Det vill säga alla utom vi gammelgubbar: Bernt och jag. Vi tog ett glas whisky i stället så vi fick lite motion åtminstone i ena armen. Jag hade ju dessutom mitt knä att skylla på. Jag trampade i dag 3 kilometer på motionscykeln på gymet. Det var i princip vad jag orkade.

Kvällen sedan ägnades åt inköp på det närbelägna Kaufland. Många tyskar hade kommit på samma idé så det var långa köer till kassorna. Men tyskarna skilde sig från oss genom att de handlade mat. Middagen var på en restaurang en kvarts promenad från hotellet. Jag tyckte att matstället hette Bauhaus - och tänkte vända igen - men så såg jag att det stod Brauhaus (brygghus). En trappa upp serverades vi något köttstycke som på något sätt hade rest på sig. Precis som vi kom in bröt ett intensivt åskväder ut. Precis som vi gick ut upphörde åskvädret och regnet. Tur som tokiga igen.

I morgon åker vi till Magdeburg och Tysklands (kanske hela världens) galnaste hotell.

Om man klickar på jåglarna blir de lite större.

- Tror du att Bellman skulle ha varit så märkvärdig om han levat i dag?

- Ja det är klart han skulle ha varit. Han skulle ju ha varit mer än 250 år gammal.

I gondol på Wörlitzer See

Så kom vi då i väg i gondolen och kunde njuta av det dignande kaffebordet. Farten var inte så hög så det var inga problem att dricka kaffe. Inte heller gick det några vågor. Vår man, Peter, vid årorna fick dock slita i den alltmer tilltagande värmen och snart åkte tröjan av.

Halva gruppen fick åka i egen gondol. Av praktiska skäl placerade vi danskarna i den bakre. Men tror ni inte att de snart rodde ikapp oss och blev före. Ja, nu var det ju inte precis någon nationstävling men ändå.

Peter rodde in i Georgenkanal och det var så smalt att han ibland lyckades få båda årorna att ta i land. Vid en liten ö med det makabra namnet Insel der Totenerinnerung (Dödspåminnelsens ö). Namnet hade dock inget att göra med att danskarna kommit före. Sedan fortsatte han in i Sonnenkanal när Bernt plötsligt skrek:
- Kolla cyklisterna. Det blir en bra bildbyråbild.
Nu är det ju så konstigt att det är helt ostraffbart att stjäla en fotoidé. Men hade jag norpat bilden på hans blogg hade jag kunnat hamna i fängelse. Det skulle jag i och för sig ändå göra dagen efter, men mer därom i ett senare avsnitt.

Vi fortsatte ut genom den trånga kanalen, danskarna fortfarande före.
Om man vill åka på sjön men inte åka gondol kan man välja att åka linfärja med den här glade mannen.

Det var dagens avsnitt. I nästa avsnitt blir det en inställd cykeltur på grund av ett ont knä och att Bernt hade whisky kvar i bussen.

Klicka - och bilden blir större.

På en vulkanö

Trots att Stein inte precis är världens största ö utan är i storlek ungefär som ett hus på Grönland var det nätt och jämnt den fick plats i Wörlitzer See, eftersom den inte är någon stor sjö. Men vacker. Storleken har ingen betydelse sa redan Inge och Sten (ni kommer väl ihåg dessa båda danska sexupplysare). Bland annat kan man vandra omkring i den här underjordiska grottan.

Där fanns också en amfiteater. Personerna som syns på bilden är sannolikt kristna men inte sådana som skall kastas till lejonen utan mina reskamrater.

Sedan blev det en pärs för mitt knä att klättra upp till toppen där vulkanen finns. Lyckligtvis fick den inget utbrott när vi var där uppe. Den lär för övrigt ha varit avstängd för reparation. Kanske något som de som bor vid Vesuvius också skulle kunna tänka på att göra.

Sedan var det dags att klättra ner igen och göra en promenad utmed den vackra sjön. Våra tyska guider satte upp en rasande fart, och jag som dels var handikappad och dels ville stanna och fotografera och dessutom fick krångel med kameran kom på efterkälken. Krånglet med kameran bestod i att det var svårt att ställa in den rätt. Dock kom jag snart på problemet: dekalen som markerar hur man har kameran inställd hade lossnat och så småningom tappade jag den helt. Men det finns en display i sökaren som berättar om inställningen, så felet påverkade inte den fortsatta fotograferingen.
Ville man till andra sidan av sjön och inte ville simma kunde man ta en sådan här mackapär över.

Slutligen kom vi fram till gondolstationen. Vi skulle nämligen göra en rundtur på sjön och kanalen i en gondol. Vår gondol stod framkörd och i denna var ett fantastiskt kaffebord dukat. När vår tyska guide Ursula dessutom trollade fram en flaska iskall Apfelsaft kändes livet betydligt bättre. Ja, rentav underbart. Att Ursula hade övertalat oss att ta med paraply eller regnrock och vi således fick släpa på dessa i den varma majsolen var helt glömt.

Kaffebordet bestod förutom av kaffe också av Käsekuchen som såg ut så här http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f2/K%C3%A4sekuchen.JPG och lite andra goda bakverk. Men inte ens jag orkade mer än Käsekuchen.

I nästa avsnitt åker vi gondol.

Klicka på bilden och den blir större (fungerar endast på bilder; apropå Inge och Sten alltså).

Storseger!

Ja, jag tänker inte på Malena Ernman utan på Elfsborg, som spelade 4-0 mot Halmstad på Ryaval... f'låt Borås Arena i går. Elfsborg har än en gång visat att de är det bästa fotbollslaget i Sverige. Åtminstone just nu. Och det är ju skönt att kunna läsa Borås Tidning rättvänd igen. För några år sedan var enda chansen att få Elfsborg överst i tabellen att vända den upp och ner.

När det gäller Eurovisionsschlagern så såg jag inte programmet. Jag kände mig alltför trött. Inte bara rent fysiskt utan på hela eländet. Enligt vad Mannheimer och Tengby just nu säger i radio (ni missar väl inte det programmet) så var det många andra som tänkte precis som jag. Så efter Babben stängde jag av TV-n. Babben hade en trevlig kväll med min idol Linda Bengtzing (snart skall en ny liten Bengtzing hoppa ut från hennes mage) och Bert Karlsson. På något sätt är det alltid uppfriskande att se Bert, och som någon sa när han inte kunde hålla sig för skratt i heta stolen:
- Det är första gången som Bert skrattat åt någon annan än sig själv.
Den som sa det kanske tänkte på hans självfixering men också på hans självironi. Det senare är en alltför ovanlig egenskap. Jag brukar själv kunna skoja med min övervikt (eller fetma för att säga som det är) men ve den som skojar med mig om den.

När jag vaknade vid 2-tiden i natt därför att..., ja i den här åldern gör man det, satte jag på SVT Text för att se hur det gått i schlagerfinalen. Inte en rad. SVT Text är stängt på nätterna numera. Det är bara att hoppas att inget allvarligt händer då. Som ett fjärde svininfluensafall eller så. TV4 kunde dock ge besked. Norges Alexander Rybak hade vunnit. Malena Ernman hade kommit på 21 plats.

Det är bara att gratulera Norge med dagen. Det är ju deras nationaldag i dag också.

Sparris i Bahaus-krog

Så småningom var det i alla fall att gå in till Lars i den varma och sköna bussen och åka till lunchstället Kornhaus. Men o fasa: var inte också det byggt i Bauhaus. Bauhaus präglade också inredningen, men maten var god. Som huvudrätt serverade en av den här traktens nationalrätter - sparris med skinka. Mycket gott.

Lunchen avslutades med jordgubbar och glass. De 45 minuter som var anslagna för lunchen överstegs med en timme. Så den annars alltid punktlige Lars var nu försenad, och inte blev det bättre av att när vi kört en bit så var det trafikstopp på grund av en olycka. Lars gjorde dock på guidens inrådan en taxisväng på vägen och vi körde i stället gamla vägen. Därför kom vi förbi denna vackra ruin:

Den kallas Schwedenhaus och anledningen lär vara att på denna plats övernattade Gustav II Adolf på väg till Lützen. Vi var alltså inte de första svenskarna som övernattat i Sachsen-Anhalt fast vi andra klarade oss helskinnade hem. Våra guider var för övrigt imponerade över att vi kände till Lützen i delstatens sydligaste hörn så väl. Det verkade som om de fått bilden av G II A som en obetydlig kung, som ingen svensk känner till. Och kanske det ligger något i den bilden.

Så fortsatte vi mot den lilla trevliga byn Wörlitz, där Wörlitzer Park (jodå, på världsarvslistan!) var målet. Lars vände bussen och försvann men han dök snart upp igen.

Precis som vi gått av bussen hängdes solen upp på himlen och snålregnet upphörde. Det var nästan så man trodde att det var arrangörerna som låg bakom, för det var ju nu vi ville ha sol. Första besöket blev på ön Stein, en liten konstgjord ö i Wörlitzer See. Man hade till och med byggt en egen vulkan. Bygget gjordes 1788-1794 och det visar redan på den tiden att det fanns folk som hade mer pengar än vad de egentligen behövde. Han med pengarna var prins Leopold III. På ön lät också diplomaten Sir William Hamilton bygga en villa för att visa sin vänskap med prinsen. Villan bär således namnet Villa Hamilton:

Här möttes vi av två ilskna damer. Den här var den mest ilskna och strax innan hade den hotat att bita mannen, vars byxben vi ser, i benet.

I nästa avsnitt klättar jag upp till vulkanen med mitt onda knä. Häng med!

Klicka på bilderna och de blir större!

Mer Bauhaus

Vår ciceron Sandra visade oss vidare runt i Bauhaus och vi kom till aulan. Theater som det heter på tyska. Eller om det var tortyrkammaren. Stolarna var nämligen gjorda i Bauhaus-design och för mig som är allergisk mot design var de en plåga att sitta i. Dessutom var jag rädd för att de inte skulle hålla för mina 96 kilo (eller 93 enligt vågen i hotellrummet). Vi var bara tolv stycken i en lokal som rymmer minst tio gånger så många. Hur de här stolarna skulle upplevas efter tre timmars grundlig tysk föreläsning i en fullsatt lokal törs jag inte ens tänka på.

Sedan gick vi vidare till cafeterian. Långt innan MacDondalds kom på att man genom att utforma möblerna så ogästvänligt som möjligt får större omsättning (eftersom folk inte sitter så länge) hade Bauhaus kommit på det. Borden är så höga att det underlättar ätande av soppa utan spillande. Det blir nämligen väldigt nära från tallriken till munnen.

Vi fick också möjlighet att studera Bauhaus-arkitekturen ovanifrån:
Bernt är "Sveriges gladaste man" enligt hans blogg och visitkort. Och visst måste man ha en positiv grundinställning i livet för att se ut som om man trivs i dessa designmissfoster till stolar. Men det var faktiskt bekvämare att sitta i dem än det ser ut.

Så höll jag - eller var det Torsten - på att bli frångången av övriga gruppen eftersom jag hittade en toalett, givetvis även den i Bauhaus-design. När jag sedan skulle gå nerför trappan så var den blockerad av en tysk grupp som satt i den för ett gruppfoto. Men långt bort såg jag att min grupp var på väg att lämna skolan. Ut i snålregnet och så småningom kom vi till de Meisterhaus, som ritades 1925-1926 av Bauhaus grundare Walter Gropius.

Det var fem sådana hus, om jag nu inte missade något, och vi var inne i de flesta av dem. Nu började det dock bli dags för lunch och minsann var inte restaurangen också byggd i Bauhaus. Det var nästan så att jag skulle föredragit byggvaruhuset.

Genom att klicka på bilderna blir du slagen med häpnad.

Än hänger gubben med

I maj varje år brukar jag göra en årlig läkarundersökning för att se att inte blodtrycket blivit sämre. I dag var det den dagen. Jag ringde vårdcentralen prick klockan 8, knappade in mitt telefonnummer och blev uppringd 08.03 varefter jag fick en läkartid 10.15. Sedan höll lyckan i sig. Läkaren var något sen men undersökningen gick snabbt och till provtagningen kom jag in direkt. Så hela besöket på vårdcentralen tog 25 minuter inklusive provtagning. Inte dåligt, men lagom mycket för att jag skulle missa bussen hem klockan 10.40. Jag tog därför i stället en promenad genom vår vackra stadspark och åt en utmärkt lunch i Knalleköket. Tänk att det kan vara så skönt att promenera i Borås. Träffade också en trevlig hundvalp i stadsparken.

Läkarundersökningen då? Jo tack, det gick bra. Hjärtat slog som det skulle och blodtrycket var 150/70. "Jättebra" enligt läkaren. Så ni får nog dras med mig ett tag till... Om nu inte proverna visar något förstås. Kommer väl ett brev om ett par veckor.