Så ska det inte låta

Det är sällan jag skriver om TV här i bloggen. Ändå upptar TV en ganska stor del av min tid. För mycket skulle säkert vissa tycka. Men det är också socialt. Fredagskvällar brukar jag av gammal tradition från den tid mamma levde tillbringa hos min far och det hör då till att vi skall titta på fredagsunderhållningen. Nu har det ju varit På spåret ett tag och det är ett bra program. Men i fredags var det första semifinalen så det återstår bara två program för den här säsongen.

Vad kommer då i stället? Jo, TV:s största misslyckande på underhållningsfronten sedan det där programmet Zick Zack med fyra programledare som pratade i munnen med varann. Men det var 1988. Programledarena var  Tommy Engstrand, Bengt Bedrup, Pa Neumüller (någon som kommer ihåg henne) och Monica Dominique. Fyra i och för sig bra TV-människor var för sig. (Ja, Pa var lika okänd då som nu så jag reserverar mig för henne). Bedrup och Dominique hade dessutom den goda smaken att hoppa av på ett tidigt stadium.

Men nu  var det det näst största misslyckandet, nämligen Minuten. Ni vet det där programmet där man skall göra löjliga och gärna omöjliga uppgifter på en minut och där det är nästa omöjligt att vinna den redan från  början lågt satta prissumman. Detta skall nu bli fredagsunderhållning. Enda ljuspunkten är att man lyckats övertala Peter Settman att inte bli program-hihi-ledare.

Det blir i stället Malin Ohlsson, som gjorde en bra insats i det i och för sig också rätt misslyckade  magikerprogrammet i SVT1 i höstas. Hon och Marie Serneholt. Den senare åkte ut i schlagerfestivalen i lördags med en rätt dålig låt. Marie uppträder bra och "går genom rutan" och dessutom behövde man inte heta Torsten Flinck för att känna sig lite gubbsjuk när man såg hennes tighta fodral. Det är bara ett fel: hon sjunger inte särskilt bra. Och det är ju det tävlingen går ut på. Att sjunga bra alltså.

Så ska det låta, som tidigare var fredagsunderhållning, har nu av någon obegriplig anledning i stället flyttats till söndagsunderhållning. Flamsigare och tramsigare än tidigare. När inte ens Kalle Moraeus lyckas tränga igenom då är det något fel i programkonceptet. Fast Angelica och Marika vid pianona är lysande.

Vet ni vem som är vem förresten av Angelica Willstedt och Marika Alm - eller vad de nu heter. Låt mig reda ut detta: Angelica är den ljusa  och hon heter Alm i efternamn. Marika är den mörka och det är hon som heter Willstedt i efternamn. Man kanske kan använda samma minnesregel som för att skilja på Björn och Benny (de i ABBA): Han som ser ut att heta Björn heter Benny och han som ser ut att heta Benny heter Björn.

Snälla SVT: rätta till detta. Ge oss Så ska det låta på fredagar och Minuten kan ni lägga ned eller placera på söndagar när ändå ingen tittar. Nu börjar ju TV4 också med en ny serie med Henrik Dorsin i sin gamla roll från Solsidan som den odräglige Ove Sundberg på samma tid. Timeout med Martin Timell kommer också. Det är ett lysande program men gärna med en annan programledare och en lite mer nertonad Per Andersson. Det mest fascinerande är att dessa idrottsmän och -kvinnor som man tidigare upplevt som fåordiga är så spirituella.

Kölden är hård mot oss

Brrrr! Tittade just på min lilla väderstation och det är nu 16 minusgrader utanför här i Borås. Men den visade också att det är moln på väg och nederbörd. Så vi kanske får del av den "snökanon" (varje år ett nytt meteorologiskt begrepp) som drabbat östra Sverige. Skriver jag inte något i morgon så beror det på att jag är insnöad - alltså mer än vanligt.

Det är så kallt att till och med busbeaglen Sicko tvekar när han skall ut. Nosningarna på meddelanden från andra hundar går snabbare än vanligt fast det är lättare att hitta dessa meddelanden nu när de färgar snön gul. För övrigt är Sicko nog den enda hund i världen som har ätstörningar. Ibland äter han inte alls, ibland hetsäter han som i går kväll när han åt fem pannkakor. Men han är lika pigg för det och han håller vikten.

Järnvägen har också problem. I går var det en industribrand vid Nässjö i närheten av järnvägen som medförde stopp inte mellan Stockholm och Malmö, som DN skrev i rubriken, utan mellan Aneby och Tranås. Än värre var det att kontaktledningen revs ner mellan Stockholms central och Stockholms södra. Det är nog det sämsta stället i landet där man kan riva en kontaktledning. Dessutom var det en rejäl rivning som tog lång tid att åtgärda. Alltså stod all tågtrafik söder ut från Stockholm C stilla i drygt sju timmar.

Observera: inget av detta hade med snön och kylan att göra. Men några politiker gjorde ändå den kopplingen och tyckte att tågen kunde gå till snö - detta trots att de om inte personligen så genom sin kår - i år efter år snålat in på anslagen till bandunderhåll. Värst var Gustaf Fridolin, Miljöpartiets nya språkrör som antagligen är vald för att saknaden efter Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skall kännas ännu större. Där stod han populistiskt med ett litet barn i famnen och pratade om att snön stoppat tågtrafiken.

Dessutom sa han att rälsarna (sic!) runt Stockholm inte byggts ut på 100 år. På den tiden har man hunnit anlägga spårvagn i staden och lägga ned det mesta också samt bygga upp en liten del av den igen. Men man har också byggt en bana till Arlanda, man har byggt dubbelspår och till och med fyrspår på de flesta banor runt Stockholm etc. Så har man byggt en tunnelbana också.

Ja, Fridolin yrade mer än snön.
Här pratar Fridolin,
han är full av det söta vin. 
Nej, Fridolin var inte berusad. Det skrev jag bara för att det skulle stämma med det Karlfeldt skaldade. Men det kunde i och för sig ha varit en förklaring om än inte ursäkt till att han pratade utan att ha satt sig in i det han pratade om. Själv skulle jag velat veta hans uppfattning om varför det tog över två timmar innan det skyddsjordats, så att resenärerna i ett fastnat pendeltåg kunde evakueras.

I natt har SJ ställt in  alla nattåg från Göteborg och Stockholm till Norrland på grund av kylan. Jag tycker nog att man överdriver. Prognoserna talar om temperaturer ner till 35 minusgrader men det skall tågen klara. De liksom infrastrukturen är byggda för att klara ner till 40 minusgrader. I Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen vet debattörerna inga gränser för att beskriva SJ:s uselhet och gamla järnvägare stämmer in i kören och skriver att det var bättre för. Jag jobbade på järnvägen då också och jag fick inte en så svår chock över att SJ bolagiserades och delades upp i olika aktiebolag att det anfäktade mitt minne så jag kommer ihåg att det inte fungerade på 1970- eller 1980-talet heller. Men man blir ju så här i efterhand nästan gråtfärdig av rörelse för all den uppskattning som vi som jobbade vid järnvägen då får nu 25-35 år senare.

Fast egentligen skall nog inte  vi klaga. Jag såg på den norska vädersajten yr.no (prova den, den är bra) att Berlevåg i norska Finnmarken visserligen bara hade 15 minusgrader men det blåste full storm med 25 meter i sekunden så det motsvarade 40 minusgrader. Tyvärr kan jag inte visa några bilder från Berlevåg. Det var meningen att jag skulle fotografera där när jag åkte med Hurtigruten i april 2007 men så visade man i salongen på M/S Midnatsol en film om en manskör i Berlevåg. "Häftig och begeistrad" heter den i svensk översättning. Den vevas ibland i svensk teve och vad ni gör nästa gång så missa den inte.

Själv kunde jag inte slita mig från filmen och gå upp och fotografera i Berlevåg så ni får nöja er med bilder från Båtsfjord, som är hamnen intill. Även där har man kallt: 19,8 minusgrader kombinerad med 18 meter per sekund i vinden. Bilderna blir större om du klickar på dem.

Fast SMHI och yr.no har lovat lite mildare temperaturer nästa vecka.

Med Sicko på lunchpromenad

Så fick vi då snö till sist även den här vintern. Inte så stora mängder men för Sicko är det en upplevelse. Han är nu 8 månader gammal och det är således den första snö han har upplevt. Tacka för att det blivit ännu roligare att gå ut på promenad. De här bilderna tog jag i det vackra vädret i går. Sicko berättar själv.

Först träffade vi Görans hundar. Ja, det är egentligen inte hans men han är daghusse för dem. Den ena fick en ögonsjukdom i höstas och är nu helt blind. Det är därför hon har fått en kompis. Som vanligt bråkade vi lite grann.

Vid Fritidsgården mötte vi Sven. Jag måste hälsa rejält och hoppar upp mot honom.

Men snart tröttnar jag på det myckna pratandet och tittar åt ett annat håll för att se om det inte kommer någon hund därifrån.

Sedan hittar jag en pinne, som jag tar i munnen och flyttar  en bit.

 

Rackarns seg pinne men jag har ju starka tänder så jag skall nog kunna bita av den.

Så går jag riktigt fint men det är visst någon som kissat i snön här. Undrar vem det kan vara. En utböling kanske, jag känner inte igen lukten.

Nej, husse, stanna! Här är ju något mer som jag måste titta på.

Här är någon annan som kissat. Den lukten känner jag igen. Kan det vara grannens stora vita tik?

Husse fortsätter framåt men jag måste ju titta närmare på den söta hunden som går där nere.

Undrar om det finns något ätbart i snön. Det skadar inte att undersöka.

Väl hemma är det skönt att koppla av med en cigarr. (Fast det är ett tuggben.)

Rackarns segt ben men jag skall nog tugga i mig det. Om jag bara får mat. Fast husse vill visst att jag hellre äter av torrmaten.


Klicka på bilderna och de blir större. 
(Klickar du med vänsterknappen får du ett bildspel. Klickar du med mitthjulet får du bilderna en och en större i nytt fönster.) 

En riktig italiensk sjökapten - ingen Schettkapten

Så gott som varje dag ramlar ett mejl från Travel Inside in i min e-postbrevlåda. Det brukar vara trevlig läsning och lite pigga kommentarer som görs av dess chefredaktör Jan Ohlsson.

I dag handlade det om kryssningsfartyget Costa Concordia igen och Ohlsson gör en jämförelse med det italienska lyxfartyget Andrea Doria, som kolliderade med Svenska Amerikalinjens Stockholm mitt på ett lugnt Atlanten år 1956. Det är intressant att se att Ohlsson skriver att Stockholm hade ett större ansvar för detta än vad som tidigare sagts. Jag har alltid hört att det var Andrea Doria som var vållande och den inställningen hade tydligen också det italienska rederiet. Liksom den kända journalisten Britt Marie Mattsson, som är släkt med ett av befälen  och som skrev en bok som helt friar Stockholm från skuld. Jäv är något som  sällan diskuteras journalister emellan, i varje fall så länge det gäller den egna kåren.


Vi lär väl aldrig få veta om kapten Piero Calamai begick något misstag som orsakade eller medverkade till olyckan, där 56 personer omkom (51 på Andrea Doria och 5 på Stockholm). Men  vi vet att han efteråt uppträdde som en riktig kapten och inte som en sentida kollega uppträde i januari 2012. Calarnai stannade kvar på kommandobryggan och var beredd att följa med sitt fartyg i djupet. Det övriga befälet sade då att i så fall följer de med och det ville naturligtvis inte Calarnai ha på sitt samvete. Så att han lät sig övertalas att gå i land när det ändå inte fanns mer att göra.

Men den tidigare så entusiastiske sjökaptenen vart totalt knäckt.

Ni kan läsa den läsvärda krönikan här. Det blir en stunds intressant läsning, jag lovar. Observera att medan Costa Concardias kapten Schettino tydligen helst umgicks med vackra damer i baren så ansåg kapten Calarnai att det var en säkerhetsrisk att äta med gästerna i matsalen.

När jag åkte Hurtigruten blev jag inbjuden att äta vid kaptens bord men jag avböjde. När jag betalt en dyr biljett skall jag väl inte behöva äta med besättningen.

Nytt jobb för Juholt?

Det spekuleras nu rätt friskt i att Håkan Juholt klockan 15 i dag kommer att meddela att han avgår som partiledare. Inte oväntat i så fall trots de vackra orden från VU som Carin Jämtin meddelade pressen i går med ett ironiskt leende på läpparna. Nu består tydligen VU av två avdelningar, en som formulerar sådant som skall meddelas media och en som tar beslutet. Jag har hört att den senare kallas Verkställande VU och att den skulle övertalat Juholt att avgå.

Anledningen till att Juholt avgår lär dock inte vara att han har insett att han inte är önskvärd utan att han erbjudits ett nytt jobb. Rederiet som äger Costa Concordia letar nämligen efter en efterträdare till kapten Francesco Schettino (en riktig skettkapten som vi säger på västgötska). Nu har Juholt erbjudits  jobbet.  Man vill nämligen ha en kapten som inte lämnar den sjunkande skutan i första taget.

Fast politiken blir lite tråkigare om Juholt avgår. 

Regalfärjan Vasa?

Alla färjor är fartyg men alla fartyg är inte färjor. När nu kryssningsföretaget Costa Concordia, världens största, gått på grund i Italien så ser och hör man allt oftare i media att den benämns "färjan". Ett sådant språkbruk har nog spridit sig med en yngre generation. För många år sedan hörde jag några unga tjejer kalla Waxholmsbolaget ångfartyg S/S Storskär för färja. En besättningsman hörde det och tillrättavisade dem i allvarliga ordalag. Så allvarliga att tjejerna dädanefter knappast förväxlat en färja med en Waxholmsbåt.
Tänk att en maskin och lite annat och vitmålad plåt
kan bli nåt så bra som en Waxholmsbåt 
skaldar Carl-Anton.

Även när Hurtigrutens Nordlys drabbades av brand i Ålesund skrev många tidningar om "Hurtigrutefärjan". Låt oss kämpa mot denna förslappning i språkbruket. 

För övrigt verkar kryssningsfartygets grundstötning allt konstigare. Världens största kryssningsfartyg  borde väl ha en mästare till kapten som inte leker med sitt fartyg. Det verkar ju som om han gjorde en avstickare i okända farvatten för att visa upp sitt fina fartyg för en kollega som bodde på ön. Dessutom är det väl närmast klarlagt att  han flydde långt innan evakueringen var klar. Det verkar vara ett riktigt stolpskott till kapten alltså. Varför fick han förtroendet att vara ansvarig för över 4 000 personers liv? När det nu finns så många bra kaptener som tar seriöst på sitt ansvarsfulla jobb.

Jag tror att kryssningsföretaget och rederiet får svårt att klara sig ur det här. Däremot tror jag inte att kryssningsindustrin i stort kommer att leda någon större skada.

Hurtigrutefärja? 

När jag tog bilden var Arild Hårvik kapten och ansvarig för oss cirka 600 passagerare. Bilden är tagen när jag och några andra av dem gjorde en bussutflykt. Arild Hårvik blev sjöhjälte år 2004 när han var kapten på Midnatsol och höll på att glida på Bukkatjuane på Stadhavet. Det var dock inte någon vansinnesmanöver som gjorde detta utan ett haveri på båda maskinerna. Midnatsol blev alltså manöverodugligt men Hårvik gjorde vad han kunde bland annat med hjälp av ankaret.  När det var 100 meter från en oundviklig katatstrof kom en maskin i gång och det stannade vid en allvarlig incident. Då hade resenärerna redan gått i livbåtarna. Hårvik hyllades sedan för sin insats och det fanns nog inte ens i hans tankebanor att han skulle lämna skeppet förrän allt gjorts för resenärernas och besättningens säkerhet.

Farligare att åka buss än kryssningsfartyg?

– Det är betydligt farligare att åka på en bussresa, men det kräver att reglerna följs. Det här är en verksamhet som måste kontrolleras, säger Thore Hagman på Sjöräddningssällskapet. 

Detta enligt Aftonbladet utan att ange vem denne Hagman är. En googling ger vid handen att han är forsknings- och utvecklingsansvarig på Sjöräddningssällskapet. Bland hans tidigare meriter kan nämnas ett förslag att skridskoåkare skall använda flytväst.

Helt bortsett från den töntiga formuleringen av citatet (krävs det att reglerna följs för att en bussresa skall bli farligare?) undrar  jag hur herr exprätten resonerar och vad han grundar sitt uttalande på. Har han jämfört hur många som åker på bussresa jämfört med på kryssning? Check - svar: nej. Har han undersökt hur många som förolyckats på det vi brukar kalla bussresa (det vill säga ett researrangemang med buss)? Check - svar: nej. Har han glömt Estonia? Check - svar: ja. Har han glömt Scandinavian Star? Check - svar: ja. 

Skulle han nu ha jämfört med något kunde han ju jämfört med bilismen. Och inte ge sig på en helt oskyldig bransch som jämförelse.

Jag betraktar det som ett övertramp. Jag kan bara förklara det med att olyckan kommit som en chock för dem som trodde att moderna kryssningsföretag inte kan råka illa ut. Det trodde man för 100 år sedan också även om fartyget då hette Titanic.

Hursomhelst är det förstås en fruktansvärd olycka och vi vet ju ännu inte hur många dödsoffer det blir. Vi vet inte ens hur många som är saknade eftersom uppgifterna varierar mellan 40 och 70.

Men jag har inte blivit avskräckt av att åka på kryssningsresor framöver. Inte bussresor heller för den delen.