Internationalen del 2

Här fortsätter nu berättelsen om Anders M:s International från 1934. Från början ägdes den av Borås Omnibus A.B. men när detta såldes till Stadsbussar i Borås 1944 hamnade den där. Den skall dock ha stått uppallad under andra världskriget och aldrig ha kommit i trafik igen. Så hos Stadsbussar stod den och vilade sig i det dåvarande garaget på Skaraborgsvägen vid nuvarande Knalleland.

Första delen finns här

År 1977 köpte Anders bussen av John Niklasson i Stubbhult, Jörlanda. Bussen hade då i många år stått i hans båthus i Aröd.

Foto: Anders M (gäller samtliga bilder på P1418 där inget annat anges).

Bussen bakifrån sedan den backats ut från båthuset. 

 

Bussen lastades upp på en dolly för transport hem.

Här bogseras den på Centralbron i Borås på väg "hem". Dragbilen har välvilligt ställts till förfogande av Morrgan Claesson, en känd profil i framför allt veteranjärnvägssammanhang. Morrgan hade på den tiden en firma som målade linjer på vägar. Han brukar säga att han på den tiden var landskapsdekoratör. 

 Liksom jag är Anders intresserad av destinationsrullar. Han kunde således med glädje konstatera att denna satt kvar från Borås-tiden.

Ringlinjen hade nummer 9 och här är det systervagnen P1420 som rullar på den. Bland annat gick den här linjen till Lasarettet och till Centralstationen, där bilden är tagen.

Hösten 1994 fick Anders ett telefonsamtal från Göteborgsoperan. De behövde en buss för sin föreställning av Mozarts opera Don Giovanni (Don Juan) med handlingen flyttad till Sydamerika på 1930-talet. Valet föll på Internationalen P1418. Bussen rullades in på scenen med hjälp av en tryckluftsmotor och ut steg unga kvinnor med fruktkorgar. Det var operans kör. 

Bussen kunde förstås inte gå för egen maskin utan fick bogseras. Den första bilden visar bussen hemma och de två följande när den närmar sig operan.

 

 

Två International till Borås Omnibus A.B. på leveransfoto. Bussarna är P1418 och P1420 och skall just lämna Katrineholm till Borås.  Bild från Svensk Omnibustidning.

En International-buss i Jönköpings län, F7499. Den är skyltad Gränna. Bild från Magnus Knutsson, Jönköping.

Vykort från Falköping och Mössebergsklinikernas allé där en International-buss liknande P1418 hamnat på filmen. 

International tillverkar också lastbilar... 

... och skolbussar.  Denna tillverkning finns kvar än i dag i Lisle i Illinois men nu under namnet Navistar International.

För Anders återstår nu lite "småpillande för den händige" innan P1418 rullar på vägarna igen. Så här såg bussen ut i juli 2013. Anders har för avsikt att återställa den men det kanske dröjer ett tag innan arbetet sätts i gång. Men kanske den blir klar till 90-årsjubileet om tio år.

Foto: Staffan Sävenfjord

Bilderna ställts till förfogande av Anders, vilket jag tackar för.  Om man räknar bussens registreringsdatum som födelsedag fyller den i dag 80 år, vilket jag gratulerar den till.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet. 

Internationalen del 1

Det här blogginlägget skall inte handla om arbetarrörelsens gamla kampsång. Det kommer dock att handla om en kamp. Inte mot kvalen utan om den förhoppningsvis kommande kampen för min gode vän Anders M att få ytterligare en gammelbuss renoverad och trafikklar. Anders minns ni säkert från allt jag skrivit om turistbussen N200, som han efter nio års arbete lyckades renovera och gjorde stor succé med dit han kom under den gångna sommaren. Och snart blir det en ny sommar...

Men i sina samlingar har Anders flera andra gamla bussar. Bland annat en som i morgon fyller 80 år. Det är en buss av amerikansk tillverkning, en International av 1934 års modell. Bussen köptes av Borås Omnibus AB och hamnade 1945 hos Stadsbussar i Borås där den fick nummer 1. Den fick ingen lång aktiv tid. När andra världskriget bröt ut 1939 pallades den upp och veterligen kom den inte i trafik igen innan den avregistrerades 1948. Fram till dess hade den registreringsnumret P1418.

Bussen stod i slutet av 1940-talet på en skrot i Ucklum utanför Stenungsund berövad sin motor. Där köpte John Nicklasson i Stubbhult den för att köra skolbarn. Den hamnade dock i hans båthus i Aröd. 1977 fick Anders köpa den.

Anders har gjort en teckning på hur han tänker sig att bussen såg ut vid leveransen.

Den 14 februari 1935 registreringsbesiktigades bussen av Axel Nylander på Borås Mekaniska Verkstad. Nylander tycks ha varit en flitig man. Förutom Borås Mekaniska drev han också Strömsfors bruk utanför Svenljunga. Vidare var han som sagt av länsstyrelsen förordnad besiktningsman och inte att förglömma riksdagsman i första kammaren.

P1418 rullade tillsammans med P1420 från SKV i Katrineholm i snöoväder mot Borås. Trafikförman David Lindvert rattade en av dem. På destinationsrullen fanns bland annat Ringlinjen och Folkets Park. Till den senare destinationen gick också Borås Omnibus andra stadsbusslinje.

Busstrafiken i Borås startades 1921 av Hugo Lillhage, ägare till och direktör för Lillhagens Gjuteri & Mekaniska. År 1924 ombildades detta företag till Borås Omnibus A.B. Vagnparken 1937 såg ut så här och i det här klippet från Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige 1 från 1938.

År 1946 överlät Lillhage Borås Omnibus AB på Borås Stad, och Stadsbussar i Borås AB fick fortsättningsvis köra trafiken.

 
Lillhage behöll dock bussarna som gick utanför staden under namnet Lillhages Turist och Linjetrafik. På bilden ses en av dessa bussar. Bilden är troligen tagen vid gamla fjärrbusstationen i Borås, som låg ungefär där Pinocchio-statyn står i dag.

 
Av skylten i sidofönstret bredvid förarplatsen kan man ana sig till att bussen var på väg till Dannike. Linjen gick också till Länghem. Andra linjer var Borås-Bredared-Vralen och Borås-Viared-Seglora. Den senare gick över till Stadsbussar i Borås 1951 och de övriga till Statens Järnvägars Biltrafik. Jag minns hur jag vid den tiden fick åka med en blå buss (i stället för gul som de brukade vara) på SJ:s linje Borås-Kinnarumma. Min farfar, som var busschaufför vid Rydboholmsbolaget, kunde berätta att det var en fd Lillhage-buss.

Sven Ingvar Lindvert (för övrigt son till David Lindvert, som leveranskörde P1418 till Borås) berättar i BL-Bladet om de första bussarna i Borås. Lägg märke till att alla de 14 bussar som fanns i Borås 1929 var av märket International.

I Tekniska förbundets minnesskrift från 1933 finns några sidor om omnibustrafiken i Borås och dess första tid.

Så några vykort från 1930-talets Borås.

 

    

Ett par bilder från boken Borås Textilstaden. Först en SJ-buss till Hökerum vid Fjärrbusstationen. 40-tal eller möjligen tidigt 50-tal.

Många påstigande vid Södra torget. 40-tal eller 50-tal.

Till vänster två Lillhage-bussar och till höger två SJ-bussar vid Fjärrbusstationen.

En buss byggd på T-Ford har fått punktering på Brodal. Torde vara Borås Omnibus P546. 1920-talet. 

Detta var första delen som kom att handla mycket om Borås Omnibus AB och den tidiga busstrafiken i Borås. I andra delen blir det mer om International-bussen P1418 och tiden hos Anders samt gamla bilder på fordon tillverkade av International.

Jag tackar Anders, som har ställt bilder och handlingar till förfogande. De flesta av dessa blir större om du klickar på dem med mushjulet.

Under 85

I morse gick vågen under 85 kilo när jag steg upp på den. Närmare bestämt 84,9. Mitt BMI är numera nere på 28,7. Nu brukar jag hävda att jag inte väger för mycket egentligen utan att jag är 15 cm för kort. Men det är ju bra det för förut var jag 30 cm för kort.

Det är promenaderna med Sicko jag kan tacka för denna viktnedgång. Själv har han dock gått upp ett par kilo.

Med elbuss i Borås

Som jag berättade om häromdagen så provas just nu en elbuss av Borås Lokaltrafik. Det är alltså en buss som går helt på batterier och som laddas under natten. Har man bästa utrustning för detta så går det på sex timmar, men vid BL tar det 12 timmar eftersom man har en enklare utrustning. Sedan kan bussen gå 30 mil på denna laddning, vilket motsvarar en dags tjänstgöring på de flesta av tätortslinjerna i Borås.

Bussen går på linje 1 men inte efter någon annonserad tidtabell utan mellan de ordinarie turerna. Skall man åka med den får man alltså vänta på att den dyker upp vilket den i sämsta fall gör efter cirka 45 minuter. Om den nu överhuvudtaget är ute i trafik - men kan ju aldrig vara säker. Så där stod jag på ett småkyligt och snöigt Södra torget och väntade på att bussen skulle dyka upp. När jag just bestämt mig för att avbryta väntan för bussen var säkert inte ute i trafik denna dag dök den upp.

Den körde inte in vid den vanliga hållplatsen utan stannade där bussen till Sjömarken eller Almenäs brukar gå.

Jag gick dit och frågade om jag fick åka med. Den trevliga bussföraren Karin sade att jag var välkommen men att man skulle ta 7-8 minuters paus innan man körde vidare. Så jag använde tiden till att fotografera bussen när en av BL:s äldre förare dök upp och släppte in mig i värmen. Bussen är nämligen under provperioden bemannad med två förare varav en är instruktör. Under turen delar instruktören ut enkätblanketter och berättar om bussen medan den andre föraren kör.

Vi blev inte så många som åkte med och efter Sjukhuset var det bara jag. Jag noterade att bussen gick så gott som helt tyst. Motorn hördes inte alls men ljud från fläktar och från gummihjulen hördes förstås. Det gick dock att samtala med instruktör Karin i normal samtalston.

Karossen med interiör är byggd i Kina. Lite enklare stolar och lite mindre benutrymme än vad vi är vana i Borås kanske men man satt hyfsat bra.

Till Brämhults idrottsplats (skyltas Hässleholmen) tog det knappt en kvart och  jag satt kvar och åkte med tillbaka till Södra torget. Att åka med denna buss kostade inget men det spelade ju inte mig någon roll eftersom vi pensionärer i Borås ändå åker gratis på bussarna utanför högtrafik.

På återvägen var det många som åkte med elbussen. Vid Södra torget stod också många och väntade på bussen till Sjöbo men när de hörde att det var en elbuss var det de som inte vågade åka med utan gick till den ordinarie bussen som står bakom. De gick miste om något. 

Ja, det var en trevlig resa och jag hoppas att elbussar blir framtidens melodi. De är ungefär 50 procent dyrare i inköp än en stadsbuss, i varje fall om den är av sådan typ som på den här bilden. Den visar en av BL:s nio helt nya boggibussar, som skall gå på linje 1 och ersätta flertalet av de tolv bussar som i dag går  där.  Men merkostnaden för inköp har man igen på ungefär ett och ett halvt år genom lägre driftskostnader. Elbussen kostar en krona kilometern. En biogasbuss får jag till att den kostar minst tre kronor kilometern att köra.

Bussen skall nu vidare i slutet av veckan till Lerum och sedan skall den avsluta sin Sverige-turné i Falun samtidigt som Skid-SM pågår.

All time high på Stockholmsbörsen

Återigen har det blivit all time high på Stockholmsbörsen. Men i dag nåddes en milstolpe: OMX-index gick vid 16-tiden för första gången över 500.

Börsutvecklingen har varit fantastisk det senaste halvåret och börsen verkar inte ha hört talas om att det skulle vara kris i världen, att Sverige står inför bankrutt (hade den som sade det i radion i dag möjligen förväxlat med Grekland) och allt vad det nu är.

Vi som har aktier och/eller fonder är i alla fall glada åt den här utvecklingen. Det kan ju behövas nu när jag fått en rejäl pensionssänkning. Hela fyra kronor per månad mindre än förra året. Undrar vad jag skall dra in på. Jag har gått igenom mina gamla KF-kvitton och hittar inte någonting som kostar fyra kronor. Men om jag hoppar över ärtsoppan sex torsdagar under 2015 så jämnar det ut sig och jag kan leva kvar på samma höga standard som under 2014. Frågan är dock vad jag skall äta i stället. På torsdag skall jag dock inhandla en spik att koka soppa på.

Rapport om min far, om Sicko och om en elbuss

Det blir inte så mycket bloggat nuförtiden. Anledningen förklarade jag i ett tidigare inlägg. Sedan dess har min far långsamt blivit bättre men det är fortfarande jag som får gå ut med Sicko. Så min dag är inritad av hundpromenader klockan 05.55 - 06.35, 12.20 - 13.20 och 15.30 - 16.05 samt en kortare sådan 18.30  18.40. Tidpunkterna kanske kan tyckas lite konstigt valda men Sicko har en inbyggd klocka och blir orolig om jag inte kommer just då.

Nu har det ju vädret varit milt sagt omväxlande och vissa morgnar har det fallit mycket snö och det varit svårt att ta sig fram eftersom plogningen inte hunnit ut. Andra dagar har det varit snorhalt och vi har därför ibland tvingats att gå en kortare runda än den vanliga på 40 minuter. Sicko har dock haft roligt i snön. Bilden är tagen förra året.

Det bästa med hundpromenaden är dock att jag går ner i vikt och känner mig i betydligt bättre kondition. Sedan 1 december har jag gått ner ungefär fem kilo och vågen pekade i morse på 86,5. Då har ändå en del utsvävningar i matvanorna under julhelgen medfört att jag under några veckor stod still på runt 89 kilo.

Min far Sture hämtar sig från höftoperationen och Hemteamet övergav honom någon dag före jul. De återkommande dagliga besöken togs bort utom det på kvällen, då Hemtjänsten kommer för att hjälpa honom smörja in fötterna innan sänggåendet. De skall komma klockan 20 men kommer oftast en timme - ibland en och en halv timme - tidigare. Så de tror tydligen att gamla människor går och lägger sig klockan 19. Nåväl, han kan sitta uppe och titta på TV trots att de smort in fötterna. Nu är det olika tjejer och killar som kommer och en del av dem är paniskt förskräckta för Sicko.

Jag får hjälpa honom med att handla och tvättstugan men annars klarar han sig själv. Varje dag vid lunchtid gör vi en kortare promenad med hjälp av rullator och Sicko följer då med. Han har börjat lära sig att han inte skall springa framför rullatorn.

Därtill får han hjälp av sjukgymnaster som nu inriktar sig på att han skall kunna gå med kryckor igen och alltså slippa rullatorn. Dessa övningar har just börjat och hindras i viss mån av halkan men det verkar i alla fall gå bra.

Så mycket hinner jag alltså inte med på dagarna men för några dagar sedan mejlade en god vän och gammal kollega från 1970-talet. Han jobbar numera på Keolis i Jönköping och han hade fått i uppdrag att köra en helt batteridriven buss till Borås i onsdags. Jag mötte upp vid Borås Lokaltrafiks garage och fick några bilder på bussen.

Det är alltså vad man kallar en eldriven buss från holländska Ebusco. Karossen är tillverkad i Kina. Eldriften går till så att batterier laddas under minst sex timmar och sedan kan bussen rulla i cirka 30 mil innan den måste laddas igen. Det räcker för en dags trafik på en tätortslinje. Den kostar 420 000 euro, vilket naturligtvis kan bli mindre vid serietillverkning. Det är ungefär dubbelt så dyrt som en vanlig stadsbuss, men det har man igen på ett par år i betydligt lägre driftskostnader.

Bussen går helt tyst och den ger inga utsläpp, vilket alltså gör att den är bra för miljön. Denna veckan och i början av nästa kan allmänheten stifta bekantskap med då den går på linje 1 mellan Sjöbo och Hässleholmen. Bussen går som ren extrabuss och inte efter någon tidtabell så det är bara att ställa sig på en hållplats och hoppas att den kommer. Med maximal otur får man vänta 45 minuter innan den kommer.

Boråsarna som åkte med bussen på premiärdagen var nöjda enligt Borås Tidning. Jag hoppas jag får tillfälle att prova den innan den försvinner till nästa ort. Den skall nämligen provas på ett tiotal orter runtom i Sverige och den sista blir Falun.

För tio år sedan: stormen Gudrun

I dag är det tio år sedan som stora delar av södra och västra Sverige drabbades av en mycket svår storm. Den har gått till historien som Stormen Gudrun och namnet fick den inte av någon framsynt person som insåg hur Gudrun Schyman skulle komma att härja i Fi. Nej, namnet gavs av den norska vädertjänsten som valde namn på stormar efter kvinnonamn i bokstavsordning. Lite senare blev det mansnamn varannan gång. Hur stormar namnges kan man läsa på SMHI:s hemsida.

Den 7 januari 2005 jobbade jag på Tågkompaniets driftledning i Gävle och dagen efter åkte jag hem till Borås igen. Det hade varnats för storm men jag hoppades hinna hem innan den bröt ut. Det gjorde jag också. I Herrljunga blåser det alltid så där var det inte konstigt, men när jag gick av tåget i Borås strax före klockan 15 märkte jag att det blåst upp ordentligt. Jag tog farväl av lokföraren, som jag kände eftersom vi en gång i tiden jobbat på samma avdelning på SJ . Han skulle köra ytterligare ett varv till Herrljunga men kom inte tillbaka till Borås med sitt tåg.

På tåget träffade jag också en fd klasskamrat som skulle till Växjö för att spela i domkyrkan där. Han var lite bekymrad men jag lugnade honom att det nog skulle gå bra. Det gjorde det inte. Jag fick efteråt höra att tåget han bytt till i Borås kom till Hillared, alltså ett par mil. Där blev det sedan stående och resenärerna togs om hand på en bygdegård i närheten och kunde transporteras därifrån först dagen efter. Någon konsert i Växjö hade det förstås inte blivit. Växjö och hela Kronobergs län skulle dock drabbas betydligt hårdare av stormen även om detta säkert var förargligt nog för besökarna.

Själv höll jag mig inomhus resten av dagen och hörde hur det blåste, men jag trodde inte att det var så farligt. Träden utanför mitt fönster höll sig på plats. Min far var dock ute med beaglen August och hade en del att berätta om hur det såg ut.

På söndagen, den 9 januari, skulle NSB i samarbete med Tågkompaniet starta tågtrafiken Göteborg-Oslo sedan Linx lagt ned den. Jag skulle vara i Göteborg första veckan för att följa upp verksamheten. Strax efter klockan 8 ringde telefonen. Det var Banverkets trafikledning i Göteborg, som undrade om jag hade möjlighet att komma till ett möte hos dem knappt två timmar senare angående stormens härjningar.

Jag satte mig i bilen och körde till Göteborg. Motorvägen var röjd från de träd som eventuellt fallit ner på den men runtom kunde man se stora områden med nedfallna träd. Värst var det vid Grandalen, som inte för inte bär sitt namn - eller bar. Jag trodde att man skulle behöva byta namn till Vindfällesdalen. Så många granar såg ut att ha blåst ned.

Vid mötet meddelades att all tågtrafik inom Göteborgs trafikledningsområde var inställd och skulle så förbli minst hela söndagen. Sedan gicks linje för linje igenom och för "min" linje, Göteborg-Kornsjö, såg det rätt bra ut. Man räknade med att den skulle komma i gång igen måndag kväll. När det gällde Kust-till-kustbanan Göteborg-Kalmar fanns ingen prognos annat än att det rörde sig om veckor innan den kom i gång igen. Den ostligaste delen av den linjen kom inte igång förrän efter en dryg månad.

SJ meddelade att de inte kommer att sätta in några ersättningsbussar. Det skulle ändå bara ha gått att få tag i en liten del av det som hade behövts. Tågkompaniet satte dock in bussar Göteborg-Oslo och åter. Borta vid Kruthusterminalen, varifrån även Swebus Express gick, var det kaos. Eller ännu värre. Många av dem som drabbats av inställda tåg gick dit och hoppades på att det skulle gå en expressbuss. Men dessa följer ju inte järnvägen särskilt väl så de flesta fick ännu mer besvikna återvända hem eller till den familj de hade gästat.

Det mesta här i Västsverige återgick till normala förhållanden under kommande vecka. Östra Götaland drabbades betydligt värre. Natten till söndagen var 341 000 hushåll i Götaland strömlösa. Två veckor senare var det fortfarande 25 000 hushåll. Det skall ha tagit 40 dygn innan alla fastboende hade återfått strömmen.

Ungefär 75 miljoner kubikmeter skog hade fällts i stormen i Götaland, vilket motsvarar en årsavverkning. Värst drabbades skogsägarna i Halland och Småland.

Stormen Gudrun betraktas som den svåraste stormen som drabbat Götaland sedan höststormarna 1969. Och vi har sedan dess inte heller haft någon tillnärmelsevis lika svår storm. Fast till lördag har SMHI varnat för att det kommer in nya stormvindar över södra Sverige. Så kanske stormen Egon också blir något att minnas i framtiden. Fast det är ju inget jag hoppas.

Dessa bilder fick jag från Banverket och visar hur det såg ut på södra stambanan mellan Alvesta och Hässleholm. Det tog nästan två veckor innan man fick i gång tågtrafik här igen.

Observera de knäckta kontaktledningsstolparna till vänster.

Själv tog jag denna bild i Grandalen några dagar efter stormen och när röjningen hade börjat komma i gång.

Efter stormen fick timmertågstrafiken på järnvägen ett rejält uppsving. Nya godstågsbolag dök upp och hittade lok och vagnar för detta. Tidtabeller fick konstrueras och timmerterminaler anläggas. På bilden syns ett tåg som körs av norska Ofotbanen AS i Limmared några månader senare.