Den 17 november 1995 drabbades Västsverige av en fruktansvärd snöstorm, som isolerade oss i minst en dag. Det tog flera dagar innan allt fungerade som vanligt igen. Nedanstående bygger till största delen på det jag skrev i Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen för några år sedan.
Fredagen den 17 november 1995 glömmer nog vi som var med inte i första taget. Jag jobbade på den tiden som persontransportledare vid SJ i Göteborg. Jag slutade vid 19.30-tiden torsdagen den 16 november och smet
ett par minuter tidigare för att hinna med 19.30-bussen hem till Borås.
Då hade det börjat snöa lite lätt och Marieholmsbron hade som så ofta krånglat under eftermiddagen men det hade rättat till sig snabbt. Så jag sa
till mina kollegor:
- Jag sticker nu för det verkar ju lugnt.
Redan när jag kom ut märkte jag att det inte var ett vanligt hederligt
snöfall utan något mycket värre. Jag gick till bussen och
det var två gamla bekanta som körde de båda bussarna som skulle gå då. Eftersom det var lite folk bestämdes att det bara behövdes en buss. Föraren av den andra hade inte ätit på länge och gick för att köpa sig en varmkorv innan hon körde tom hem.
Föraren av bussen jag åkte med varnade mig och mina 15 medresenärer (det brukade vara minst
75 i två bussar på den här avgången) för att han inte kunde garantera att
vi kom fram till Borås. Han hade hört en del om hur det låg till utefter
vägen. I Kallebäcks lider räknade jag till 15 långtradare och lika
många privatbilar som fastnat. Men vår förare lotsade bussen skickligt
mellan haveristerna och vi tog oss upp. Sedan tog det dubbelt så lång
tid till Borås som vanligt men fram kom vi. Jag fick efteråt att bussföraren som gått för att köpa korv hade blivit sittande hela natten. Så vi kom verkligen i väg i grevens tid.
På fredagen skulle jag börja jobba 09.30. Jag gick upp strax efter 07.00
och fann att hela Borås var översnöat. Satte på radion, där man
meddelade att inga tåg gick från Borås denna dag. "Får väl bli bussen
då", muttrade jag ilsket. Ögonblicket efter meddelade radion att inga
bussar heller gick mellan Borås och Göteborg. "Får väl bli bilen då",
muttrade jag ännu ilsknare. Jag hade ju splitternya dubbdäck på den. Då
varnade radion också för att ta bilen, men det gällde nog inte mig
tänkte jag och gick ut till parkeringsplatsen. Det var snö högre än
bilen runt den, så det var bara att gå hem igen och ringa jobbet: "Jag
kan inte komma i dag".
Det är ju vid sådana tillfällen man räknar med
viss förståelse eftersom jobbet var vid SJ. Lite förvånande var det en
från nattskiftet som svarade. "Du, jag kan inte komma i dag". - "Jaha,
nu får jag vända blad här för att kunna anteckna alla som inte kan
komma. Det blir den fjärde A4-sidan..."
Framemot eftermiddagen började i alla fall bussarna gå och jag ringde
min chef och frågade om jag skulle komma in. Men han tyckte det var
bättre att jag kom in på lördagen i stället och hjälpte till att reda ut
allt. Lördagen den 18 november var det en strålande vinterdag med
klarblå himmel och stormen hade rensat upp i luften. Tågen gick fortfarande inte men väl en buss som startat i Jönköping. Jag trodde den skulle bli fullsatt men det var gott om plats. En lokförare som också bodde i Borås och jobbade i Göteborg gjorde mig sällskap. Han hade heller inte kunnat ta sig till jobbet på fredagen och hade också kallats in på lördagen i stället för att vara jour.
När jag kom till
jobbet föreslog jag att min första uppgift skulle bli att gå ut på plattformarna och
inventera alla uppställda fordon. Det visade sig att ingen hade en aning
om vilka fordon som stod där. Så det blev en angenäm
timme i det vackra vädret om det inte varit för alla resande som frågade
om jag visste var deras tåg fanns. Det visste jag inte - och ingen
annan heller.
Väl uppe på kontoret igen stod fem lokförare från Karlstad och väntade.
De skulle ha åkt hem dagen före men undrade nu om det gick några tåg så
de kunde komma hem i dag. Tågen mot Stockholm hade börjat gå så jag
skickade dem via Hallsberg. Lite dåligt samvete fick jag, för jag visste ju inte hur långt de skulle komma. Men ett par dagar senare träffade jag en av dem och han berättade att det gått utmärkt.
Sedan
blev det att "kvittera Lokus", det vill säga det automatiska systemet
där lokförare anmäler att de har gått på turen. Eftersom nästan inga
förare kunde komma till jobbet på fredagen hade kollegorna dragit ur
sladden till systemet. Men det lagrade alla turer som ingen anmält sig
till, så jag fick kvittera bort 230 larm. Ett och ett. Det tog flera
timmar, men då fick jag sticka emellan med annat också.
Någon gång på lördagseftermiddagen kom pendeltågen till Kungsbacka och
Alingsås i gång. Och några enstaka tåg kördes till Stockholm. I övrigt
var det totalstopp och ingen bussersättning. Jag tror det var första
gången som jag hörde uttrycket "force majeure" i järnvägssammanhang.
Dock bestämdes att sista kvällståget till Borås skulle gå så jag åkte
hem med det. Rätt så rejält trött efter över 14 timmars intensiv
arbetsdag. Övertågmästare Ekberg tjänstgjorde och var som alltid på ett strålande humör, glad att han äntligen kunde ta sig hem. Han hade blivit kvar i Göteborg sedan kvällen före. Han blev också glad när jag kunde berätta att vi visserligen var det första tåget Göteborg-Borås som tog resande, men det hade faktiskt gått ett tomtåg tidigare och det hade lyckats ta sig fram hela vägen.
Så småningom bestämde SJ att det inte skulle bli något löneavdrag för dem som inte kunnat ta sig till jobbet på fredagen. Vi som ställde upp på lördagen trots att vi skulle vara ledig kunde också kvittera ut övertid. 14 timmar på övertid - ja, för mig blev stormen en bra affär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar