Bland veteranbussar i Belgien

Jag har inte skrivit här på en vecka nu. Anledningen är att jag har varit i Belgien, närmare bestämt i Hasselt och Diepenbeek. Vad gör man där undrar säkert mina läsare. Jo, jag har varit på veteranbussträff.

Bussen på undre bilden är den jag åkte med. Det är ju inte precis årets modell utan det är en Scania-Vabis från 1966. Den tillhör min vän Magnus Knutsson i Jönköping, som är ägare till 20 veteranbussar! De flesta av dem kräver visserligen en hel del jobb innan de kan rulla igen men ändå.

Men det är ju ett lämpligt fordon att åka på veteranbussträff med och det är naturligtvis också så att denna då kommer till användning i korteger och vid förarprov. Magnus fick pris för längsta resa: 118 mil enkel väg var tillräckligt och mest bland de cirka 65 deltagande bussarna. Dessa kom från England, Tyskland, Österrike, Schweiz och förstås hemlandet.

Dessa 236 mil sätter också sina spår i rygg och lemmar, och jag har känt mig rätt mosig i dag. Men inte så konstigt: efter 21 timmar i bussen (nåja, då är raster och färjefärder inräknade) så blir det så. Och min blir ju imponerad av att bussen klarar en sådan här resa utan ens antydan till mankemang. Klockan 5 i morse steg jag in över min tröskel i Borås. Och då var det bara att bära upp kartonger som det kluckade om. Visst är det billigt att köpa alkohol i Heiligenhafen, men det är tungt att bära. Dessutom går väl det man har hemma åt så mycket fortare så frågan är om det egentligen blir så mycket billigare.

Det som ägde rum i Diepenbeek var det 2:a "International Oldtimer Bus & Coach Rally". Tre europeiska bussbolag turas om att arrangera detta och i år hade turen kommit till det belgiska bussbolaget de Zigeuner. Det visade sig vara en otroligt trevlig bekantskap. Som namnet antyder drivs bussbolaget av en familj av romskt ursprung. Och som den romska traditionen bjuder var hela familjen engagerad. Pappan är 92 år gammal men kan fortfarande köra om det kniper. Inte långfärd förstås men kortare turer. Äldste sonen, Ric, är vd för företaget och hans två bröder och två systrar jobbar också i företaget på hel- eller deltid. Sedan är det svågrar, svägerskor och barnbarn. Bussarna är läckert röda, se den mittre bilden, där för övrigt en av systrarna kör.

Ric är inte bara intresserad av sina moderna bussar utan också i högsta grad av veteranbussar. Bland dessa finns en London-dubbeldäckare, en Routemaster. Men också bussen på den översta bilden, en Chevrolet från 1950. Förutom bussar har han också veteranbilar, bland annat en London-taxi, och dessutom kör han gärna off-roadrally. Även några sådana fordon stod på gården.

Man kan inte berätta om detta utan att också berätta om den gästfrihet vi möttes av. God mat serverades alla tre kvällarna i ett av garagen, som hade byggts om för detta. Tvätthallen hade byggts om till beredningskök, även om maten nu kom från en cateringfirma. Där bjöds också underhållning. Dels en icke oäven sångerska och dels en tysk ståuppkomiker. Det sista är ett släkte som jag har svårt att uppskatta. Medan en svensk ståuppare försöker vara så rolig som möjligt så verkar det som om en tysk skall se så dum ut som möjligt och skrika så högt som möjligt. Dessutom är det svagt av en artist att inte hälsa svenskarna välkomna när han hälsade andra nationaliteter välkomna. Han hade väl dock inte mer betalt för att fråga vilka nationer som fanns med. Men hemmapubliken tyckte han var rolig.

Ett par trevliga dagar i Belgien blev det i alla fall...