Han är uppvuxen i Sävsjövik och gick i skola i Seglora. Det innebar sex kilometer att gå till skolan och lika långt att gå hem. På den tiden fanns inga skolskjutsar så det blev att gå till fots. En ljuspunkt var dock att de på den tiden bara gick i skolan varannan dag.
Lite historia om Sävsjöviksvägen
När jag 1937 började i småskolan i Seglora fanns det en smal
landsväg från Fritslavägen till Tranhult. Det var två grindar man fick öppna.
Den ena kallades Svarta ledet. Det låg stora stenblock ända intill vägkanten.
När Viskan svämmade över fick man hoppa på stenarna för att komma över.
Utefter vägen fanns en vattensamling som kallades
Krekaflogen. Där brukade vi åka kana på vintern. Vägen slingrade sig fram över
Tranhults ägor fram till husen. Där stod på våren Runes morfar och högg ved och
han ville gärna att man stannade och pratade en stund. Han ville veta om ”det
hänt något österut och västerut” som han sa.
Från Tranhult gick det en smal körväg på bergen fram till
järnvägens hållplats vid Sävsjövik. På vintern gick det att köra med hästfordon
nedanför bergen i mossen.
En gång körde en lastbil med en liten buss på flaket den
smala körvägen till hållplatsen. Bussen drogs sedan uppför backen med taljor mot
NTO:s sommarhem. Den ställdes upp på berget ovanför den röda stugan. En som
hette Halmberg ägde den och använde den som sommarstuga.
Bussen övertogs sedan av Gustav Johansson. Han skrotade
bussen och byggde en stuga av en nedlagd kiosk på platsen. Nästa ägare till
stugan blev Olle och Majbritt Läth, som varit ordförande och revisor i
vägföreningen. Stugan byggdes ut och målades blå, vilket den är än i dag.
Efter denna lilla utflykt åter till vägen. 1943 kom
markägare och sommarstugeägare överens om att vägen skulle rätas och breddas.
Inga grindar skulle få finnas. Vägen delades upp på anbud: ett för vintervägen
och ett för sträckan från de så kallade dalsbergen fram till hållplatsen.
Till den senare sträckan inkom två anbud: ett på 18 000
kronor och ett 5 000. Den som lämnat lägsta anbudet fick jobbet. Det var Pettersson
från Topperyd i Kinnarumma. Han kallades allmänt för ”Kanada-Pelle” eftersom
han hade varit däröver. Han och hans söner gick den fem kilometer långa vägen
till vägbygget varje dag. Ofta bar de ett spett eller en spade.
Vintervägen broades med massaved och ris. Stenar sprängdes
bort. Vägen fick en sträckning förbi Tranhult.
1960 byggdes fortsättningen av vägen till Bogryd genom
dåvarande Seglora kommuns försorg. Efter ett tag försvann en bit av vägen i
mossen vid Bissmarks torp. Djupet från fast mark uppmättes till nio meter.
Jag har tagit några bilder som
illustrerar berättelsen. Eftersom kameran som kan fotografera bakåt i tiden
ännu inte är uppfunnen så blir det nytagna bilder.
Sture föddes i det här huset i Fina dalen i Sävjsövik. Fast på den tiden sade man Finnedalen - om man inte sade Sanden. Huset står kvar än i dag men det är helt renoverat av den nye ägaren.
Hans skolväg började med att han fick gå på en smal stig utmed Sävsjön med berg på ena sidan. Stigen är lite mer igenvuxen i dag men den är lika smal.
Sedan fick han korsa Viskadalsbanan och det gällde att se upp för tåg.
Sture föddes i det här huset i Fina dalen i Sävjsövik. Fast på den tiden sade man Finnedalen - om man inte sade Sanden. Huset står kvar än i dag men det är helt renoverat av den nye ägaren.
Hans skolväg började med att han fick gå på en smal stig utmed Sävsjön med berg på ena sidan. Stigen är lite mer igenvuxen i dag men den är lika smal.
Sedan fick han korsa Viskadalsbanan och det gällde att se upp för tåg.
Där låg också förr hållplatsen Sävsjövik - eller anhalten som man
sade - på den plats som syns på fotot. Ett antal tåg mellan Borås och Varberg
stannade här och förutom några få fastboende och sommarstugeägare var det
badgäster och besökande till NTO:s sommarhem som använde tåget. I Sävsjövik
fanns på den tiden en fin badstrand och en solig söndagskväll kunde det vara
ett par hundra som skulle åka hem till Borås med tåget.
Här kan vi se den gamla vägen som gick uppe på berget.
Skogen har vuxit sig tät så det går knappt ana den gamla vägen. Men dagens väg går nere i dalen.
Tranhult, där
Runes morfar gärna ville prata medan han högg ved.
Sedan gick Sture förbi Seglora kyrka. Den nya alltså. Den gamla hamnade på Skansen i Stockholm.
Sedan gick Sture förbi Seglora kyrka. Den nya alltså. Den gamla hamnade på Skansen i Stockholm.
Sedan fick han
flytta till folkskolan strax bredvid.
Stugan som i
dag finns på den plats där bussen från början stod. Grunden till denna stuga är
alltså en kiosk, men den har byggts till ordentligt sedan dess.
Mossen vid
Bissmarks torp, där den nya vägen mellan Sävsjövik och Bogryd sjönk nio
meter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar