Det är visserligen kvaliteten och inte kvantiteten som räknas men jag har i alla fall kollat upp vilka sidor jag har haft mest visning av på min blogg. Det blir då följande fem-i-topp-lista. Observera att statistiken gäller sidvisningar. Utöver dessa finns de som går direkt in på bloggen och läser eller i varje fall bläddrar bland alltsammans.
I tur och ordning
1. Studieresan till Rügen
http://savenfjord.blogspot.com/2008/09/studieresan-till-rgen.html 580 sidvyer
2. Födelsedag, konkurrenttidning och födelsedagskalas
http://savenfjord.blogspot.com/2008/09/fdelsedagskalas-konkurrenttidning-och.html 510 sidvyer
3. Lena Maria Klingvall
http://savenfjord.blogspot.com/2010/09/lena-maria-klingvall.html 479 sidvyer
4. Rapport från en tågresa till och från Malmö
http://savenfjord.blogspot.com/2008/10/rapport-frn-en-tgresa-till-och-frn-malm.html 287 sidvyer
5. Ödesdigert toalettbesök
http://savenfjord.blogspot.com/2011/06/odesdigert-toalettbesok.html 286 sidvyer
Eftersom historien om amerikanens ödesdigra toalettbesök i Trollhättan är helt färsk så kommer den säkert att avancera i tabellen.
I går hade jag för övrigt all time high i sidvyer, nämligen 423 stycken.
söndag 26 juni 2011
lördag 25 juni 2011
Columbo - in memoriam
Jag läste i tidningen i går (i dag kom det ingen och det gör det inte i morgon heller) att skådespelaren Peter Falk gått bort i en ålder av 83 år. Det var han som spelade kommissarie Columbo om någon nu minns honom: den tankspridde och enögde mannen som lyckades lura brottslingarna genom att verka dum men han var i själva verket mycket skarpsynt.
Till historien hör att det fanns stora likheter mellan Columbo och mig. Även jag är enögd och vi hade ungefär samma kroppsbyggnad. Nåja, jag väger väl lite mer. Vi hade samma rufsiga mörka hår och till råga på eländet gick jag gärna också omkring i en vit poplinrock, som var mer sliten än ren. Ni vet en sådan där praktisk kombinerad regnrock och ytterrock som var så populär på sin tid. Även jag har lurat folk genom min troskyldiga och närmast stupida attityd så att de säger saker som de egentligen inte vill säga. Det har onekligen varit en tillgång i min journalistiska verksamhet.
Jag saknar han som spelade min tvillingsjäl, även om jag nog aldrig passat som polis. Men Columbo klarade skjutproven genom att smita från dem. Det gjorde inte så mycket för lika lite som jag bar han vapen i tjänsten. Vila i frid, Peter Falk.
Till historien hör att det fanns stora likheter mellan Columbo och mig. Även jag är enögd och vi hade ungefär samma kroppsbyggnad. Nåja, jag väger väl lite mer. Vi hade samma rufsiga mörka hår och till råga på eländet gick jag gärna också omkring i en vit poplinrock, som var mer sliten än ren. Ni vet en sådan där praktisk kombinerad regnrock och ytterrock som var så populär på sin tid. Även jag har lurat folk genom min troskyldiga och närmast stupida attityd så att de säger saker som de egentligen inte vill säga. Det har onekligen varit en tillgång i min journalistiska verksamhet.
Jag saknar han som spelade min tvillingsjäl, även om jag nog aldrig passat som polis. Men Columbo klarade skjutproven genom att smita från dem. Det gjorde inte så mycket för lika lite som jag bar han vapen i tjänsten. Vila i frid, Peter Falk.
fredag 24 juni 2011
SL-chefen sparkad
Att chefen för Storstockholms Lokaltrafik (SL) får sparken med ett par års mellanrum är något vi vant oss vid. Det har varit mottagande av mutor, det har varit att hustrun varit med på tjänsteresor på skattebetalarnas bekostnad, det har varit att vd:n på grund av sitt koleriska humör gjort sig omöjlig. Men sedan ett par år har SL haft en bra chef, Göran Gunnarsson, som förutom sina övriga meriter inom främst det militära också har den bästa meriten en man kan ha: han kommer från Borås.
I går meddelades att Gunnarsson avgått på egen begäran eftersom han nu funnit att han byggt upp en verksamhet och det var dags för någon annan att ta över bla bla bla. Precis som det brukar låta när en vd får sparken genom att styrelseordföranden bett honom att dra åt helvete. Kanske trots allt det var en formulering som gjordes i chock och i stor brådska eftersom det var dagen före midsommarafton. Denna helg som är så helig för oss svenskar och knappt firas i Norge.
Men nu har Ulo Maasing, chefredaktör för tidningen Bussbranschen, på sin blogg avslöjat bakgrunden.
http://maasing.wordpress.com/2011/06/24/christer-g-wennerholm-meddelarfriheten-och-sl-chefens-avgang/
Det är alltså SL:s ordförande Christer G Wennerholm som ligger bakom. Förutom i SL är Wennerholm också ordförande i Svensk Kollektivtrafik och i Spårvägsstäderna. Tidigare var han ordförande i Öppna Moderater, Moderaternas gayorganisation. Detta till trots var han ett tag sambo med justitieminister Beatrice Ask och far till hennes son. Detta enligt Wikipedia.
Att karln har ett motsägande privatliv spelar väl ingen roll i sammanhanget. Jag bryr mig inte om folks livsstil, i synnerhet inte den sexuella. Men det är illa att hans offentliga engagemang är minst lika motsägelsefull. Spårvägsstäderna är en lobbyorganisation för spårvagnar i svenska städer. Inget fel i att en sådan finns, jag gillar spårvagnar. Men dess ordförande skall dessutom inte vara ordförande i Sveriges största länsbolag för kollektivtrafik och som grädde på moset ordförande i organisationen för alla länsbolag, nämligen Svensk Kollektivtrafik som förut hette Svenska Lokaltrafikföreningen. För länge sedan hette den Svenska Spårvägsföreningen, men man bytte namn när man upptäckte att lokaltrafik inte bara är spårvagn. Buss kan vara minst lika bra. Wennerholm kanske inte har förstått det.
Det värsta är dock att Wennerholm genom att sitta på tre stolar har åsamkat spårvägssaken stor skada. Genom att genomtrumfa bygget av spårvagn Djurgården-Sergels torg till en närmast orimlig kostnad och sedan inte ens upphandlat trafiken utan tilldelat den till ett bolag vid namn Stockholms Spårvägar har han skapat en mycket svår situation för den som vill verka för spårvägstrafik. Med en vettigare linjedragning kan spårvagn vara ett bra alternativ för Stockholm. Nu skall den redan hopplösa spårvägssträckningen dock byggas ut. Nej, inte in mot centrum vilket vore väl motiverat utan till Ropsten. Ropsten är för mig en ödslig plats där man byter till spårvagnar och bussar mot Lidingö. Till Ropsten åker man lämpligen tunnelbana.
Stockholms skattebetalare får alltså betala en orimligt stor summa för en spårväg som de inte har någon större användning för och detta kommer att för lång tid försvåra för att inte säga omöjliggöra en vettig diskussion om spårvagnar i Stockholm. Det brukar ibland sägas att någons vänner är ens värsta fiender. Det är så jag tänker i det här fallet.
Christer G Wennerholm: avgå från dina uppdrag i Storstockholms Lokaltrafik och Svensk Kollektivtrafik! Stanna gärna kvar i Spårvägsstäderna: som lobbyist för spårvagnar kommer du säkert att göra stor nytta. Men det går inte att förena med att du också håller i pengapungen för spårvägsutbyggnad i Stockholm.
I går meddelades att Gunnarsson avgått på egen begäran eftersom han nu funnit att han byggt upp en verksamhet och det var dags för någon annan att ta över bla bla bla. Precis som det brukar låta när en vd får sparken genom att styrelseordföranden bett honom att dra åt helvete. Kanske trots allt det var en formulering som gjordes i chock och i stor brådska eftersom det var dagen före midsommarafton. Denna helg som är så helig för oss svenskar och knappt firas i Norge.
Men nu har Ulo Maasing, chefredaktör för tidningen Bussbranschen, på sin blogg avslöjat bakgrunden.
http://maasing.wordpress.com/2011/06/24/christer-g-wennerholm-meddelarfriheten-och-sl-chefens-avgang/
Det är alltså SL:s ordförande Christer G Wennerholm som ligger bakom. Förutom i SL är Wennerholm också ordförande i Svensk Kollektivtrafik och i Spårvägsstäderna. Tidigare var han ordförande i Öppna Moderater, Moderaternas gayorganisation. Detta till trots var han ett tag sambo med justitieminister Beatrice Ask och far till hennes son. Detta enligt Wikipedia.
Att karln har ett motsägande privatliv spelar väl ingen roll i sammanhanget. Jag bryr mig inte om folks livsstil, i synnerhet inte den sexuella. Men det är illa att hans offentliga engagemang är minst lika motsägelsefull. Spårvägsstäderna är en lobbyorganisation för spårvagnar i svenska städer. Inget fel i att en sådan finns, jag gillar spårvagnar. Men dess ordförande skall dessutom inte vara ordförande i Sveriges största länsbolag för kollektivtrafik och som grädde på moset ordförande i organisationen för alla länsbolag, nämligen Svensk Kollektivtrafik som förut hette Svenska Lokaltrafikföreningen. För länge sedan hette den Svenska Spårvägsföreningen, men man bytte namn när man upptäckte att lokaltrafik inte bara är spårvagn. Buss kan vara minst lika bra. Wennerholm kanske inte har förstått det.
Det värsta är dock att Wennerholm genom att sitta på tre stolar har åsamkat spårvägssaken stor skada. Genom att genomtrumfa bygget av spårvagn Djurgården-Sergels torg till en närmast orimlig kostnad och sedan inte ens upphandlat trafiken utan tilldelat den till ett bolag vid namn Stockholms Spårvägar har han skapat en mycket svår situation för den som vill verka för spårvägstrafik. Med en vettigare linjedragning kan spårvagn vara ett bra alternativ för Stockholm. Nu skall den redan hopplösa spårvägssträckningen dock byggas ut. Nej, inte in mot centrum vilket vore väl motiverat utan till Ropsten. Ropsten är för mig en ödslig plats där man byter till spårvagnar och bussar mot Lidingö. Till Ropsten åker man lämpligen tunnelbana.
Stockholms skattebetalare får alltså betala en orimligt stor summa för en spårväg som de inte har någon större användning för och detta kommer att för lång tid försvåra för att inte säga omöjliggöra en vettig diskussion om spårvagnar i Stockholm. Det brukar ibland sägas att någons vänner är ens värsta fiender. Det är så jag tänker i det här fallet.
Christer G Wennerholm: avgå från dina uppdrag i Storstockholms Lokaltrafik och Svensk Kollektivtrafik! Stanna gärna kvar i Spårvägsstäderna: som lobbyist för spårvagnar kommer du säkert att göra stor nytta. Men det går inte att förena med att du också håller i pengapungen för spårvägsutbyggnad i Stockholm.
torsdag 23 juni 2011
Ödesdigert toalettbesök
Det har nu gått elva dagar med bussersättning mellan Göteborg och Trollhättan. Banan är avstängd ända fram till 21 augusti på grund av att den byggs ut med dubbelspår samt också arbeten på den intilliggande E45-an.
Det väntade kaoset vid den tillfälliga busshållplatsen vid Kruthusgatan i Göteborg har i stort sett uteblivit. Det vore en överdrift att säga att det fungerar klanderfritt men det fungerar i alla fall. Även i Trollhättan blir det trångt på resecentrum med alla ersättningsbussar som skall trängas med ordinarie bussar. Ersättningsbussarna har också blivit försenade på grund av köer och trafikstockningar på E45 på grund av de pågående vägarbetena. Detta var inte okänt innan och det föreslogs E6 som alternativ, vilket jag dock tyckte vara en dålig lösning. Det har också visat sig att det varit ännu värre på E6 så det var väl tur att de gick på min linje. Det är främst de bussar som går från Göteborg klockan 17.10 som fastnar på vägen och försenar tåget med upp till en kvart.
Till middagståget i dag kom bussarna i rätt tid, men tåget blev ändå försenat. Detta på grund av ett amerikanskt par som lastat in sitt bagage på tåget och sedan gick på toaletten. Inte på tåget utan i stationshuset. Mannen frågade konduktören när tåget skulle gå, fick ett korrekt besked och tackade så mycket. Därefter gick han och hustrun - eller i varje fall en av dem - på toaletten och tog god tid på sig. När de kom ut igen hade tåget gått med deras bagage ombord. Dessutom hade de en flygtid att passa.
Det fanns inte mycket annat att göra än att låta tåget invänta dem i Öxnered dit de skickades i taxi. En tågresa Trollhättan-Öxnered tar fem minuter. En bilresa normalt femton minuter men nu bygger man om Stallbackabron så den tog tjugo minuter. Tåget blev således 19 minuter försenat på grund av dessa två som antingen saknade klocka eller inte kunde läsa den. Man får väl hoppas att medresenärerna tittade ut dem när de steg ombord i Öxnered. Egentligen borde det ju finnas möjligheter att ta ut ersättningen för merkostnader i sådana här fall.
Jag har nu kollat upp historien. Det skall man ju som god journalist inte göra eftersom den då riskerar att spricka men den här gången blev den ännu bättre.
Det visade sig att det bara var mannen som gått på toaletten i stationshuset. Hans blåhåriga hustru satt lugnt i tåget och bevakade mannens plånbok med pass och pengar. När mannen kom på tåget i Öxnered hade hon inte ens hunnit sakna honom utan trodde att han var på toaletten på tåget.
Så undrar folk varför tågen aldrig kan hålla tidtabellen. I Trafikverkets kodlista för förseningar finns inte heller "dumheter vid toalettbesök" med. Kanske den behöver kompletteras.
Det väntade kaoset vid den tillfälliga busshållplatsen vid Kruthusgatan i Göteborg har i stort sett uteblivit. Det vore en överdrift att säga att det fungerar klanderfritt men det fungerar i alla fall. Även i Trollhättan blir det trångt på resecentrum med alla ersättningsbussar som skall trängas med ordinarie bussar. Ersättningsbussarna har också blivit försenade på grund av köer och trafikstockningar på E45 på grund av de pågående vägarbetena. Detta var inte okänt innan och det föreslogs E6 som alternativ, vilket jag dock tyckte vara en dålig lösning. Det har också visat sig att det varit ännu värre på E6 så det var väl tur att de gick på min linje. Det är främst de bussar som går från Göteborg klockan 17.10 som fastnar på vägen och försenar tåget med upp till en kvart.
Till middagståget i dag kom bussarna i rätt tid, men tåget blev ändå försenat. Detta på grund av ett amerikanskt par som lastat in sitt bagage på tåget och sedan gick på toaletten. Inte på tåget utan i stationshuset. Mannen frågade konduktören när tåget skulle gå, fick ett korrekt besked och tackade så mycket. Därefter gick han och hustrun - eller i varje fall en av dem - på toaletten och tog god tid på sig. När de kom ut igen hade tåget gått med deras bagage ombord. Dessutom hade de en flygtid att passa.
Det fanns inte mycket annat att göra än att låta tåget invänta dem i Öxnered dit de skickades i taxi. En tågresa Trollhättan-Öxnered tar fem minuter. En bilresa normalt femton minuter men nu bygger man om Stallbackabron så den tog tjugo minuter. Tåget blev således 19 minuter försenat på grund av dessa två som antingen saknade klocka eller inte kunde läsa den. Man får väl hoppas att medresenärerna tittade ut dem när de steg ombord i Öxnered. Egentligen borde det ju finnas möjligheter att ta ut ersättningen för merkostnader i sådana här fall.
Jag har nu kollat upp historien. Det skall man ju som god journalist inte göra eftersom den då riskerar att spricka men den här gången blev den ännu bättre.
Det visade sig att det bara var mannen som gått på toaletten i stationshuset. Hans blåhåriga hustru satt lugnt i tåget och bevakade mannens plånbok med pass och pengar. När mannen kom på tåget i Öxnered hade hon inte ens hunnit sakna honom utan trodde att han var på toaletten på tåget.
Så undrar folk varför tågen aldrig kan hålla tidtabellen. I Trafikverkets kodlista för förseningar finns inte heller "dumheter vid toalettbesök" med. Kanske den behöver kompletteras.
måndag 20 juni 2011
Grön Tele slår till igen
I dag blev jag återigen uppringd av Grön Tele av en säljare som inte kände till NIX-registret. Detta trots att jag mejlade dem i förra veckan där jag uttryckligen förbjöd dem att fortsättningsvis ringa upp mig.
Nu har de en vecka på sig att komma med en förklaring. Annars blir det anmälan. Till dess kan jag inte göra mycket annat att varna för dem.
Mer om Grön Tele finns i dessa blogginlägg:
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/gron-tele-hur-lange-skall-de-fa-halla.html
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/konsumentverket-utreder-gron-teles.html
Nu har de en vecka på sig att komma med en förklaring. Annars blir det anmälan. Till dess kan jag inte göra mycket annat att varna för dem.
Mer om Grön Tele finns i dessa blogginlägg:
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/gron-tele-hur-lange-skall-de-fa-halla.html
http://savenfjord.blogspot.se/2012/03/konsumentverket-utreder-gron-teles.html
lördag 18 juni 2011
- Vi fick ingen information
Jag tror jag har skrivit det förr och i så fall blir det en uppräkning men jag är övertygad om att om vi får uppleva den yttersta domen - en del tror att det blir redan i höst - så kommer det stå en mängd människor där och säga:
- Vi fick ingen information.
Jag skrev i går om tågbranden i Norge och de hjälteinsatser som personalen gjorde som lyckades utrymma tåget. I dag har framkommit att det var under mycket pressade förhållanden. Elden spred sig bakom dem allteftersom de lyckades få ut resenärerna. Även om det var nära ögat kom alla i säkerhet. Det var mitt på högfjället och där fanns naturligtvis ingen uppvärmd lokal som stod och väntade på dem. Men de tog sin tillflykt till en hytteby där de kunde se hur tåget de nyss åkt i brann upp. Det var åtta plusgrader så det kan väl vara så att en del frös. Enligt vittnesuppgifter ordnades så småningom varm dryck och lite tilltugg.
Det är väl för mycket att begära att de drabbade skulle vara nöjda. Men när en av dem, psykolog L O (hennes namn står på NRK:s nätsida) som var ombord på tåget och jobbar i vardagsslag med krishantering, uttalar sig för NRK på det här viset blir jag sint, som de säger i Norge.
– NSB mangler totalt rutiner på mannskapet sitt i forhold til kommunikasjon.
Förbannad heter det jag blir på ren svenska. Tvärförbannad. Urförbannad.
Vad yrkeskvinnan? Att personalen efter den frustrerande upplevelsen, där de flera gånger varit nära att brännas inne på grund av trilskande resenärer, skall samla ihop sina intryck och börja informera om något som de inte vet. Branden slog också ut telefonsystemet, såväl det fasta som det mobila, så de kunde inte få mer information än vad de som stod utanför kunde se med egna ögon: Tåget brinner.
Folk måste väl lära sig att kunna ta vara på sig själva när den omedelbara faran över. Och de måste banne mig lära sig visa lite tacksamhet och inte skrika på information i alla lägen. Kanske också inse att de som jobbar på tåg också är människor med människors reaktioner. Att de skall inse att de var hjältar begär jag inte.
Nu kan det förstås vara så att även psykologen var chockad. Ja, det är väl den enda rimliga förklaringen. Då kan man ju undra om också journalisten som citerade henne var chockad. Man kanske inte skall sprida sådant som kan skada andra människor, såväl den som uttalat det som dem hon uttalar sig om.
På ett säger ett ställe av allt det jag läst och sett om branden finns det två gamla tanter som är nöjda med omhändertagandet. De är antagligen representativa för det större antalet av resenärer, som i likhet med dem fick lära sig av sin farmor att visa tacksamhet. Men varför fick de nöjda inte komma till tals mer? Innan de båda tanterna fick uttala sig sist i sändningen presenterades de lite med en ironisk biton av reportern. Det var ju konstigt att någon skulle visa tacksamhet för att ha blivit räddad till livet och tycka det var viktigare än irritationen över att tåget brann upp.
Jag kom att tänka på en chef jag hade en gång när jag klagade på, ja just det, att jag inte fått någon information:
- Information är inte något man får, det är något man söker.
- Vi fick ingen information.
Jag skrev i går om tågbranden i Norge och de hjälteinsatser som personalen gjorde som lyckades utrymma tåget. I dag har framkommit att det var under mycket pressade förhållanden. Elden spred sig bakom dem allteftersom de lyckades få ut resenärerna. Även om det var nära ögat kom alla i säkerhet. Det var mitt på högfjället och där fanns naturligtvis ingen uppvärmd lokal som stod och väntade på dem. Men de tog sin tillflykt till en hytteby där de kunde se hur tåget de nyss åkt i brann upp. Det var åtta plusgrader så det kan väl vara så att en del frös. Enligt vittnesuppgifter ordnades så småningom varm dryck och lite tilltugg.
Det är väl för mycket att begära att de drabbade skulle vara nöjda. Men när en av dem, psykolog L O (hennes namn står på NRK:s nätsida) som var ombord på tåget och jobbar i vardagsslag med krishantering, uttalar sig för NRK på det här viset blir jag sint, som de säger i Norge.
– NSB mangler totalt rutiner på mannskapet sitt i forhold til kommunikasjon.
Förbannad heter det jag blir på ren svenska. Tvärförbannad. Urförbannad.
Vad yrkeskvinnan? Att personalen efter den frustrerande upplevelsen, där de flera gånger varit nära att brännas inne på grund av trilskande resenärer, skall samla ihop sina intryck och börja informera om något som de inte vet. Branden slog också ut telefonsystemet, såväl det fasta som det mobila, så de kunde inte få mer information än vad de som stod utanför kunde se med egna ögon: Tåget brinner.
Folk måste väl lära sig att kunna ta vara på sig själva när den omedelbara faran över. Och de måste banne mig lära sig visa lite tacksamhet och inte skrika på information i alla lägen. Kanske också inse att de som jobbar på tåg också är människor med människors reaktioner. Att de skall inse att de var hjältar begär jag inte.
Nu kan det förstås vara så att även psykologen var chockad. Ja, det är väl den enda rimliga förklaringen. Då kan man ju undra om också journalisten som citerade henne var chockad. Man kanske inte skall sprida sådant som kan skada andra människor, såväl den som uttalat det som dem hon uttalar sig om.
På ett säger ett ställe av allt det jag läst och sett om branden finns det två gamla tanter som är nöjda med omhändertagandet. De är antagligen representativa för det större antalet av resenärer, som i likhet med dem fick lära sig av sin farmor att visa tacksamhet. Men varför fick de nöjda inte komma till tals mer? Innan de båda tanterna fick uttala sig sist i sändningen presenterades de lite med en ironisk biton av reportern. Det var ju konstigt att någon skulle visa tacksamhet för att ha blivit räddad till livet och tycka det var viktigare än irritationen över att tåget brann upp.
Jag kom att tänka på en chef jag hade en gång när jag klagade på, ja just det, att jag inte fått någon information:
- Information är inte något man får, det är något man söker.
Hälsorapport
Någon kanske undrar hur jag mår efter prostataoperationen. Jo, tackar som undrar, det börjar gå rätt bra nu. I synnerhet nätterna har blivit bättre. Jag behöver ofta bara gå upp en enda gång under natten för att kissa. Annars rinner det på bra och allt verkar fungera som det skall.
Men det är fruktansvärt vad man blir trött. 45 minuters promenad nu känns som ett kraftprov jämförbart med när Kropp och Skinnarmo åkte skidor till Nordpolen. Eller var det Sydpolen. Eller var det rentav så att de åkta skidor mellan dessa båda?
Själv hade jag planer på att åka länsbuss mellan Nordpolen och Sydpolen. Det blev aldrig av utan jag kom bara till att planera resan och kontakta ett filmteam för att höra om a) de ville vara med och filma resan och b) om de ville vara med och sponsra resan. På a) svarade de ja och på b) svarade de nej. Resan skulle ta nästan ett dygn och det var över tio bussbyten, varav några mitt i natten.
Ja, jag kanske skulle nämna att jag avsåg att åka mellan Conditori Nordpolen i Vara och äventyrsbadet Sydpoolen i Södertälje. Sedan tänkte jag åka X 2000 (första klass) hem igen. Kropp hade naturligtvis åkt buss tillbaka också.
Men det är fruktansvärt vad man blir trött. 45 minuters promenad nu känns som ett kraftprov jämförbart med när Kropp och Skinnarmo åkte skidor till Nordpolen. Eller var det Sydpolen. Eller var det rentav så att de åkta skidor mellan dessa båda?
Själv hade jag planer på att åka länsbuss mellan Nordpolen och Sydpolen. Det blev aldrig av utan jag kom bara till att planera resan och kontakta ett filmteam för att höra om a) de ville vara med och filma resan och b) om de ville vara med och sponsra resan. På a) svarade de ja och på b) svarade de nej. Resan skulle ta nästan ett dygn och det var över tio bussbyten, varav några mitt i natten.
Ja, jag kanske skulle nämna att jag avsåg att åka mellan Conditori Nordpolen i Vara och äventyrsbadet Sydpoolen i Södertälje. Sedan tänkte jag åka X 2000 (första klass) hem igen. Kropp hade naturligtvis åkt buss tillbaka också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)