Man blir mörkrädd

När detta skrivs har jag haft åldern inne som folkpensionär i fyra dagar. Officiellt blir jag det dock inte förrän i morgon. Jag har inte märkt någon skillnad i min livsföring. I dag blir det bruna bönor och fläsk. Precis som det brukade vara på tisdagar tidigare. Men nu gäller det att komma ihåg att man skall ha pensionärsrabatt på många ställen. Det är nackdelen med att man ser yngre ut än vad man är. Det var bra när jag fyllde 12 år och skulle börja betala vuxenavgift på bussen (ja, det var den gränsen på den tiden) för jag kunde fortsätta i minst två år till och åka på halvbiljett. Jag såg så liten ut att jag fick en sådan automatiskt när bussföraren såg mig. Sedan blev det ju problem när jag skulle börja handla på Systembolaget, så jag fick anlägga mustasch för att se äldre ut. Men den försvann fort igen. Helt plötsligt hade jag förvandlats till turk och fick uppleva hur det är att vara invandrare i sitt eget land. "Du förstår väl inte svenska". - "Åk hem till ditt eget land i stället för att stå i den här krogkön." - "Jävla svartskalle, du skall inte tro att du kan komma hit och ta våra brudar." Och tyvärr: tjejer faller inte för turkar automatiskt. I varje fall föll de inte för mitt turkiska utseende.

Jag ber att få passa på att tacka för all uppvaktning. Ingen nämnd och ingen glömd men jag illustrerar med de blommor jag fick från Lena och Bjarne på tidningen Bussbranschen.

Rubriken syftar på en artikel i dagens Göteborgs-Posten, där min gode vän Ulf Nyström skriver om Göteborgs Spårvägars bussar. Ulf är något så ovanligt som en dagspressjournalist som kan kollektivtrafik. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=486225

Även Ulo Maasing skriver om detta på sin blogg http://maasing.wordpress.com/2009/03/31/stort-bussforetag-med-usel-sakerhetskultur/

När man läser detta blir man mer och mer övertygad om att kommuner inte skall äga bussbolag. Av det 40-tal kommuner som en gång hade egna bussbolag är det nu bara sju kvar: Göteborg, Borås, Uddevalla, Uppsala, Västerås, Skellefteå och Luleå. Av dessa kör de tre sista trafiken i "skyddad verkstad", det vill säga den upphandlas inte utan tilldelas det kommunala bussbolaget. Västerås Lokaltrafik ägs av länsbolaget, och Västmanlands län är det enda som kör merparten av sin trafik utan upphandling.

Det är de fyra där trafiken upphandlas i konkurrens som är problemet. Ett kommunalt bolag har svårt att hävda sig mot ett privat, i synnerhet i en bransch där pressade priser är det vanliga. De stora internationella Swebus, Veolia Transport och Arriva må ha råd att köra med underskott några år men ett kommunalt bussbolag har det inte. Därför har alla dessa fyra en mycket dålig ekonomi. Och alla vill sälja men ingen vill köpa. Borås Lokaltrafik fick för ett par år sedan ett ägaretillskott i 25-miljonersklassen. Tack vare detta kan man nu uppvisa en hyfsad vinst på ett par miljoner om året. Men de måste köpa nya bussar. 15 av bussarna som används i dag blir i sommar 14 år gamla. Västtrafiks krav i upphandlingen var högst 12 år (eller i praktiken 13 enligt viss tolkning). Andra bussbolag räknade förstås utifrån detta och hamnade på högre kostnader, och därför fick de inte trafiken. Måste kännas bittert att så då att Borås Lokaltrafik fick den på oärligt sätt.

I höstas kom tio nya Scania-bussar till Borås. Det behövs minst tio till. BL har option på sådana men någon beställning lär ännu inte ha lagts. Leveranstiden kan bedömas till nio månader så de gamla bussarna får rulla fram till årsskiftet. BL förlorade också regiontrafiken i upphandling till Veolia Transport. Trafikstart var utsatt till mitten av juni i år, men är nu framflyttad till mitten av december. Anledningen var att BL överklagade till länsrätten och där fick de inte medhåll på en enda punkt. Länsrätten avvisade alltså överklagandet. BL ger sig inte: nu går man vidare till kammarrätten. Vad hoppas man på egentligen? BL kom fyra i upphandlingen. Hoppas man på en ny upphandling så att man än en gång kan lurpassa på de andras redan lagda bud och narras med att köra med gamla bussar. För att de tre buden som ligger före dem skall diskvalificeras finns inte ens på kartan.

Jag blir mer och mer övertygad om att de fyra kommunala bussbolag, som är ute på en konkurrensutsatt marknad, skall säljas. Problemet är dock bara att det inte finns någon som vill köpa. Och det lär ju inte bli lättare ju mer misskötta dessa bussbolag blir.

Grattad i cybervärlden

Min lilla enkla och ojämna födelsedag är uppmärksammad på webben http://www.busstidningen.se/funderingar.html Gratulationen är åtföljd av den här bilden, som sägs föreställa mig i aktion. Detta är stor humor. Jag är annars känd för att vara den enda pressfotograf ("vi äpplen, sa svinskiten") som vägrar att investera i en systemkamera utan nöjer mig med min semikompaktkamera Canon Powershot. I dag skriver jag mina artiklar på ordbehandlare men på den tiden jag skrev dem på skrivmaskin blev de inte bättre för att jag köpte en ny superduper-skrivmaskin av senaste modell. Snarare tvärtom eftersom jag inte begrep en tiondel av finesserna och irritationen över detta kom säkert att avspegla sig i texten. Jag hävdar med stor envishet att det är samma sak med en kamera. Bilderna blir inte bättre än vad fotografen klarar.

Det kanske är tur att den gamla Instamatic-kameran inte finns att köpa längre. Annars skulle jag nog haft en sådan. Men det skulle ju bli alldeles för dyrt med film, så det hade väl ändå fått bli en digitalkamera. Egentligen är det en otrolig utveckling. I dag springer 10-åringar omkring med en digitalkamera och fotograferar precis hur mycket de vill. Det kostar ju ändå knappt något. När jag var 10 år - alltså år 1954 - fick jag en lådkamera. Snålade man rejält när man satte i filmrullen kunde man få ut nio bilder i storlek 6x9 på en rulle. Då blev första och sista bilden lite kantklippta. Sedan kostade det framkallning och kopiering. En rulle totalt kostade tio kronor. Det motsvarar rätt av 130 kronor i dag för 9 bilder. Om man envisas med filmrulle i dag får man fyra gånger så många bilder för samma pris. Och dessutom i färg. På den tiden hade jag en krona i veckopeng. Om allt använts till fotografering hade jag alltså kunnat ta 45 bilder på ett år. Det är inget ovanligt att jag kommer hem med dubbelt så många i dag efter att ha gjort en fotorunda på en eftermiddag.

Vissa saker har blivit bättre under de 65 år som jag hittills har levat.

Först att gratulera

Som jag väl nämnt lite i förbigående fyller jag 65 år i dag. Jag vill ta det lugnt utan något större firande. Men redan klockan 06.01 kom den första gratulationen på mejlen. Det var från en whiskyfirma i Skottland, Laphroaig, som skickade ovanstående grattiskort. Jag köper en eller två Laphroaig per år och så uppvaktar de mig på det här sättet. Det är väl sådant som kallas marknadsföring. Jag åker på Västtrafik för ungefär 10 gånger så mycket på ett år. Inte fan har de skickat något grattiskort. Inte ens ett gratiskort... Men bussföraren i går log i alla fall glatt när jag laddade mitt värdekort och det trots att hon var sen. Alltid något.

Det ordnade sig

Jag har med hjälp och stort tillmötesgående från Banverket, ISS-Trafficare och NSB löst problemet med uppställningen av Oslo-tåget på Göteborg C på skärtorsdagen. Lokföraren körs upp ur sängen vid halv åtta-tiden och får helt enkelt gå ned och flytta på tåget så att det inte står i vägen. Och så får han en timme senare backa tillbaka det igen. Det finns lösningar på alla problem, heter det. Ibland kan det dock vara svårt. Den här gången var det lätt. Klarades med två telefonsamtal och ett mejl.

Den största svårigheten var att få tag i min kontaktperson på Trafficare då jag saknade hans direktnummer. Förr i världen hade alla stora företag en telefonväxel, där man blev bemött av en trevlig telefonist och kopplad till den man ville ha tag i. Visste man namnet gick det fortare, visste man bara vad man ville tog det lite längre tid men förr eller senare kom man alltid rätt. I dag är telefonväxeln ersatt av ett nummer för kundkontakter. Där har de tydligen inte ens tillgång till en telefonlista över företagets viktigaste nyckelpersoner. Men så kom jag ihåg ett gammalt nummer jag hade i bakhuvudet, ringde det och fick inte tag i den jag sökte men den som svarade var just den som hade övertagit uppdraget. Så jag köpte en trisslott. Men man kan ju inte få sådan träff två gånger samma dag så det blev inget.

Jag undrar om den där kundkontaktfunktionen fanns i Moldavien. I varje fall är det där man skall hamna från nästa vecka när man beställer färdtjänst i Borås och övriga Västtrafik. Skall bli intressant att se hur de lokalgeografiska kunskaperna om Västra Götaland är där nere. Själv vet jag inte ens var Moldavien ligger. Men det kanske inte blir så stor skillnad. Det är tydligen redan nu så att de som kör färdtjänst har svårt att hitta. Ibland verkar det som om telefoncentralen har uppdraget att anlita det taxibolag som ligger längst från i stället för det som är närmast och vars förare har en viss lokalkännedom.

Nu är det också så att man i Stockholm använt en beställningscentral i Moldavien för färdtjänstbeställningar. Om det är samma som Västtrafik nu skall använda framgick inte av lokalradion, däremot framgick det att man i Stockholm tröttnat på den dåliga kvaliteten och sagt upp avtalet. Detta avskräcker inte Västtrafik, vars informationschef Gunilla Wicktor säger i Radio Sjuhärad:
- Vi har inte samma problem här.
Tack, det förstod jag redan att det är olika problem i Stockholm och Västra Götaland. Man måste till exempel använda olika kartor. Men borde man inte dra öronen åt sig i alla fall.

I går var det årsmöte med Klubb Gamla 45-an. Vi var ett 30-tal där, vilket motsvarar halva medlemsantalet i klubben, och åt sedvanligt våfflor som Kerstin och Vajlet stod för tillagningen av. Tack skall ni ha! Och det blev som vanligt ett trevligt årsmöte, där mötesförhandlingarna gick snabbt och utan bråk. Den enda fråga där det hettade till var vad den som hyr bussen för eget bruk, t ex för att köra ett examens- eller bröllopsgäng, skall betala. Efter mycket om och men enades vi om 30 kronor milen vilket närmast motsvarar dieselförbrukningen. Utflykter för medlemmar i klubben skall fortfarande vara gratis.

En dag då man inte borde stigit upp

Vissa dagar känns det som om man inte borde ha stigit upp utan bara sovit över. I dag har det varit en sådan dag. Det började i morse med att jag vaknade klockan 7 och inte kunde somna om fast jag kände mig långt ifrån utsövd. Nåväl, i stället för att ligga och vrida mig i sängen steg jag upp. Det borde jag alltså inte ha gjort.

Satte i gång datorn och det fungerade som det brukar. Det märks att min dator snart är 5 år gammal för den är väldigt morgontrött. Men när den väl har laddat e-postbrevlådan så får man först ägna lite tid åt att rensa bort spam. Att de orkar skicka dem? Blir ett spam av 1 000 lästa. Ingen miljonvinst från något lotteri i dag i alla fall. Loggade sedan in på Svenska Järnvägsklubbens debattforum, Postvagnen, där jag också är moderator. Eller kvast som det kallas i vardagsslag. Jag hann svara på ett inlägg innan alltsammans lade av. Det har i efterhand visat sig att det var webb-hotellet som helt enkelt stängde ner forumet därför att det använts för mycket bandbredd. Att varna i förväg så att vi skulle ha en chans att göra något åt det fanns tydligen inte i deras föreställningsvärld. Nåväl, jag har inte kunnat göra så mycket men mina kollegor har fått en tuff dag för att komma på vad som kan göras. Men några dagars driftsstopp i Postvagnen lär det bli...

Så kom ett mejl från Banverket i Göteborg. Man har ingen plats för att ställa upp Oslo-tåget på skärtorsdagens förmiddag vid Göteborgs central. Norge har nämligen helgdag på skärtorsdagen och kör därför söndagstrafik, medan de svenska tågbolagen kör fredagstrafik. Och då är morgontåget till Oslo inställt och skall stå kvar till klockan 12.45. Så nu gäller det att hitta någon i Göteborg som har 108 meter spår över några förmiddagstimmar. Det är väl bara att jobba med problemet. Det lär inte lösa sig självt. Då kanske Banverket stänger ned hela trafiken eftersom vi överskridit uppställningsbredden.

Sedan fick jag ett ryck och började städa i köket. Fläkten över spisen såg ut att behöva en rengöring så jag tog ned skyddskåpan. Innanför denna finns en skumgummimatta, som skall samla upp allt fett. Den behöver också göras ren. När jag tog ur den föll den i småsmulor. Så det var bara att ringa Bo-butiken och fråga vad jag skulle göra. Jag var tydligen inte den förste som råkade ut för detta utan tjejen som svarade sa lugnt att det bara var att hämta en ny matta. Så då gjorde jag det och lyckades pilla dit den utan att det gick sönder och nu kunde jag steka fläsk utan att fettet via omvägen i spisfläkten droppade ned i pannan igen.

Så var det då sjukgymnasten. Han hotade förra gången med att sluta med akupunktur och att jag skulle börja träna i stället. Och så blev det. Jag bytte om till gymnastikkläder. Det torde ha varit första gången på 45 år, alltså sedan jag gjorde lumpen. Så var det bara att sätta sig på motionscykeln och trampa i fem minuter och sedan pröva på diverse andra infernaliska redskap som skulle träna upp musklerna. Samt stå på en slags studsmatta som svängde åt alla håll och ändå hålla balansen. Det såg så lätt ut när Henrik gjorde det och jag sa kaxigt "Det är här blir inga problem för jag har serverat på tåg". Det borde jag inte ha gjort. De två första minuterna var det helt omöjligt att stå kvar men sedan hittade jag hur man skulle göra. Det viktigaste var dock att knät kändes mycket bättre efteråt. Fast samtidigt känns det ju lite bittert att behöva träna om det skall bli bra. Jag hoppas fortfarande på den där mirakelmedicinen.

Dagen slutade med att jag tillsammans med en kollega reviderade räkenskaperna för Klubb Gamla 45-an. Det visade sig stämma men det var rätt mycket frustration innan vi hittade bland alla pappren. Men nu kan vi tillstyrka ansvarsfrihet under årsmötet i morgon, då det också blir traditionell servering av våfflor. Klubb Gamla 45-an är en förening egentligen bestående av gamla anställda vid SJ Buss och som är till för att bevara just en SJ-Buss från just 1945. Så här ser den ut:

Men nu har också andra bussintresserade inbjudits att vara medlemmar och därmed har jag kunnat bli en av dem. Tur är väl det, för annars skulle föreningen snart dö ut. Det ser mer ut som "Föreningen urgamla bussgubbar" på mötena än en förening vars huvuduppgift är att rädda en gammal buss till eftervärlden. Men bussen är en pärla och den går hur bra som helst. Trots att den är 64 år.

Därmed är den ett år yngre än jag. På fredag fyller jag folkpensionär. Det kommer att firas lugnt och jag har satt in en annons i Borås Tidning: "All uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligen. Staffan Sävenfjord. Plusgiro xx xx xx-x." Så det är ingen idé ni kommer. Men födelsedagshälsningar i form av mejl och kommentar mottages gärna.

Turistmässa i Göteborg

Så var jag i går på TUR-mässan i Göteborg. Trevligt som vanligt men jag hann inte med ens tiondedelen av vad jag tänkte sett. Så om de saknade mig i Borås stads monter så beror det på att jag fastnade på en mängd andra ställen. Först blev det Busstorget, där man naturligtvis är garanterad att träffa bussfolk. De hetaste frågorna i branschen just nu tycks vara (om man skall tro dem jag pratade med): 1. Den avreglering av busstrafiken som föreslås i en utredning av Ulf Lundin. 2. Daniel Olssons nya limousine. 3. Mitt knä. Förvånansvärt många läser tydligen min blogg och har följt utvecklingen av mitt knä. Ber därför att få passa på att tacka för visat deltagande och kan meddela att trots mycket gående och stående under gårdagen så har jag inga större problem med knät i dag. Det kanske kan vara så illa, som min sjukgymnast säger, att det blir bättre om jag tränar mer. Jag som hade hoppats att det skulle finnas någon slags mirakelmedicin...

Så var det Daniel Olssons nya limousine. Daniel är ägare till Ljungskilebuss och en av de yngre bussägarna i landet. Detta gör att han inte är rädd för att prova något nytt. Det som annars präglar branschen är fullkomligt främmande för honom. Alltså "Så kan vi inte göra, så har vi aldrig gjort förut" och "Så kan vi inte göra, vi provade det en gång för 25 år sedan och då gick det inte alls". Han har på sin blogg retat vår nyfikenhet ett tag om att han har ett nytt projekt på gång, och på TUR-mässan visade han upp vad det var: en 8,1 meter lång Chrysler limousine med plats för 8 personer, som sitter på en långsoffa mitt emot bardisken. Daniel tänker använda den i kombination med sin VIP-buss, en specialinredd Setra som visades upp utanför mässan och saknade man bussfolket vid Busstorget så var det där de satt i gemytlig stämning.

Mycket mer fanns det naturligtvis att se och den här gången råkade det för min del bli mycket Tyskland. Där hoppas man mycket på turismen inför det kommande året så här 20 år efter murens fall. Man kör på temat "ostalgi" så man kan bo på hotell som ser ut precis som på DDR-tiden. Eller köra Trabant-rally. Skall visst bli något slags studiresa till Sachsen-Anhalt i maj så det blir kanske anledning att återkomma. I Tysklands monter fick jag också träffa Thomas Ravelli, som var intervjuade Tyska turisbyråns chef Iris Müller.

Så var det estraddebatt på Busstorget. Jag noterade inte så noga vad som sades för det var ungefär detsamma som brukar sägas. Gabriella Ahlström, känd från bland annat radions "På minuten och som syster till Kattis, försökte hålla ihop diskussionen och gjorde det med den äran men tyvärr: några visioner var det inte utan det viktigaste tycks vara att skatten på bussar och körkortsåldern sänks. Vilket man fått igenom nu. Vad spelar det då för roll att dieselskatten kommer att höjas så det blir lika mycket - lite menar jag - kvar i bussägarnas kassaskåp. Om det nu är någon som tycker det är lönt att investera i ett sådan. Det kanske räcker med en cigarrlåda med texten "Strängt förbjudet att stjäla ur denna låda".

Det må vara finanskris men någon pessimism bland turismaktörerna kunde inte märkas. Antalet besökare var många, trots att torsdagen och fredagen bara är för fackfolk. Och blev man hungrig var det inga problem. Det var bara att ställa sig där det var lagom mycket folk för där bjöds mat. Var det ännu mer folk så bjöds det något att dricka till, vanligtvis med alkohol i.

Men visst är turismen värt en mässa. Missa den inte, lördagen och söndagen är det öppet för allmänheten.

Biltvätt

Jag har just varit och tvättat bilen. Det är något med biltvätt jag inte förstår. Ja, det är två saker. Det ena är att gör jag det själv så blir bilen inte ren utan det enda som händer är att jag blir rejält våt. För att råda bot på detta investerade jag för många år sedan tillsammans med min far i en högtryckstvätt. Jag har använt den en gång, han har använt den två. Det är alltså den i särklass dyraste biltvätt jag har gjort. Enda trösten är att det väl aldrig blev av att jag betalade min andel för investeringen till honom.

Det andra konstiga är att om jag lämnar in bilen för manuell tvätt så kostar det mindre och blir bättre än om jag gör det i automat. Dessutom sliter det mindre på lacken. Det tar aningen längre tid att tvätta manuellt, men då har jag inte räknat med tiden jag behöver vänta på min tur vid automaten. Vid manuell tvätt bokar jag en tid. Så varför tvättar folk bilen på trädgårdsgången med en illa fungerande högtryckstvätt (det är väl dessutom förbjudet) och varför tvättar de i automat? Själv anlitar jag ett företag som heter Mr Robinson, som också en gång om året för några hundralappar städar ur bilen invändigt.

Nästa steg är bara att man ringer och så hämtar de bilen och ställer tillbaka den i garaget nytvättad. Ungefär som en ungkarlskollega som investerade i en helautomatisk diskmaskin. Efter en vecka ringde han till försäljaren:
- Maskinen fungerar inte.
- Jaså, vad är det för fel?
- Jo, jag satte på den för fyra dagar sedan och den har inte ens dukat av bordet än.

På radion i dag fick jag veta att mitt liv kommer att förkortas med mellan 8 och 10 år. Nej, jag röker inte men kraftig fetma är lika farligt, sades det. Om man både röker och har kraftig fetma då? Ja, nu är jag inte för tjock egentligen utan jag är för kort. Närmare bestämt cirka 30 cm enligt vikttabellerna. Men om jag inte varit det så hade jag alltså varit 75 år i stället för 65 i dag.

Apropå det: nu blir det spännande att se vem som vinner tävlingen om att betala ut min första ålderpension. Det fortsätter att komma besked från olika håll om tilläggspension och jag har för länge sedan tappat kontrollen. Så det får väl bli som det blir...

Annan välgörenhet utövas av Telia. Häromdagen ringde en trevlig kille på min mobiltelefon och erbjöd mig ett billigare abonnemang än det jag hade. Enda haken var en bindningstid på 24 månader. Eftersom jag ändå inte har planer på att byta telefonileverantör så var ju det inget problem. Att ha bundet telefonabonnemang är för övrigt väldigt bra. Man kan ju i dag inte gå in på ett varuhus utan att det står minst en teleleverantör som vill pracka på en gratis mobiltelefon och ett svindyrt abonnemang. Men då säger man bara: "Jag har bundet abonnemang" och så är man av med dem. Det fungerar säkert även om man inte har sådant också.

Säljare som ringer är annars inte så vanligt numera när det finns Nix-registret. Någon enstaka gång ringer någon och då frågar man om han glömt kolla i Nix-registret. Då kommer han av sig i svadan och jag har fått ett övertag. Långt före Nix-register och till och med innan telefoner blev allmän egendom så fanns det försäljare som åkte omkring i husen och försökte sälja t ex försäkringar. En gammal gumma hemmavid fick ett sådant besök och försäljaren beskrev i vidlyftiga ordalag alla fördelar med försäkringen (nackdelarna råkade han glömma). Till sist utbrast gumman:
- Ôm ja bara kunne begripa va ja har gjort denne kar'n fôr gôtt ättersôm han vell me så möcke väl.
Försäljaren kom av sig och det blev ingen försäkring såld.

I morgon skall mitt onda knä och jag besöka TUR-mässan i Göteborg. Om det är någon av mina bloggläsare som också är där så ses vi kanske. Lokalradion rapporterade just att turistnäringen inte märker av finanskrisen så det blir kanske en trevlig TUR-mässa - i år också.

Två resor till Skåne

I måndags var jag i Skåne för första gången denna veckan. Målet var Helsingborg och Vest Buss nya anläggning där. Den skulle ligga nära infarten och jag hade kollat på kartan. Som väl var var jag ute i god tid trots att jag stannat för såväl en fika på Hallandsås topp som för en tupplur när jag kommit ned från åsen. Och det behövdes för så mycket fel var det länge sedan jag körde. Kanske man skulle satsa på en GPS i bilen i alla fall. Fast jag blev avskräckt för många år sedan i Danmark. Vi skall provköra den nya E45-an i samarbete med Stena Line och jag har tre minnen från den resan: ett besök på kommandobryggan på katamaranen Stena Charisma, där vi enligt vad som sades var de första utomstående som fick vara med när kapten lade till i hamnen i Fredrikshavn.

Så var det bilarna vi skulle få köra. BMW var samarbetspartner och sedan två raska journalister lagt beslag på sportbilen så styrde jag stegen mot en X5 i stället. Får man inte köra litet så kan man ju alltid köra stort. En ärrad och väl känd motorjournalist och jag delade på körningen av denna. På ditvägen. På hemvägen gjorde vi en deal. Jag kunde ta ett par extra "lille" till frokost om kollegan körde. Han hade inget emot det - tvärtom. På något konstigt sätt hade han fått för sig att han skulle prova hur ekonomiskt det gick att köra en BMW X5. Så i 80 km/tim körde vi på motorvägen och ännu långsammare i uppförsbackarna. Jag har aldrig tidigare tänkt på att det finns så förbaskat många uppförsbackar på norra Jylland. Men så kom han också ner i en förbrukning på drygt en liter milen. Och så finns det de som säger att det inte går att köra SUV ekonomiskt.

Men det var ju GPS detta skulle handla om. Jo, BMW-representanten hade ställt in GPS-en och den började direkt protestera och bad oss vända om. Men så kom vi på att vi körde ju på en helt ny väg och den fanns naturligtvis inte med i programmet. Så småningom lugnade sig GPS-rösten men började visa oss alltmer fel. Det visade sig att det fanns två orter med samma namn cirka tio mil från varann. I den ena av dessa fanns vårt lunchställe. Det var inte den som GPS-en visade oss till. Nåväl, BMW-representanten kom på sitt misstag och letade fram en hederlig vägkarta i stället så vi kom lagom till den första Aalborg Jubileumsakvavit bars fram i en immig flaska. I Danmark serveras snapsarna som de skall: kalla som isbjörnspittar.

Åter till i måndags och Helsingborg. Jag körde runt på Väla och Berga industriområden när jag kände igen byggnaden från bilder jag sett. Nu visade det sig dock att någon industriarkitekt i Helsingborg gjort sig grova pengar på att sälja exakt likadana lador till diverse olika industrier och affärer. Då såg jag på långt håll en massa bussbakar. Där måste det vara! Jag lyckades orientera mig dit och svängde in på gården. Då såg jag att det stod MAN på skylten. Och jag skulle till Vest, som säljer Irisbus. Ut igen, lite småsvärjande och aningen stressad. Klockan började närma sig 10. När jag såg en skylt som det stod Iveco på. Iveco tillverkar chassierna till Irisbus. Det visade sig att det bara var något hundratal meter att köra.

Jan Åke Stigborg tog emot mig och vi hade ett trevlig samtal och åt sedan en god lunch - purjolökslåda med bacon - på Kavalleristen. Mer om bussarna och samtalen kommer i april-numret av Bussbranschen. Sedan var det en bilresa hem i det soliga vädret. Kändes som om våren kommit till Skåne. Jag stannade till i Ängelholm för en fika i den trevliga restaurangen som ligger i ena hörnet av stationshuset. Men tyvärr: den visade sig vara stängd för att personalen var på utbildning. Vi får väl hoppas att de lärde sig att baka ännu godare bakverk och brygga ännu godare kaffe. Det fick bli Rasta i Spannarp i stället. Av barmhärtighetsskäl förbigås detta besök med tystnad.

I tisdags var jag i Skåne för andra gången denna veckan. Nu gällde det Malmö och ett möte med Banverket. Sammanträdet avverkades på en trekvart. Att järnvägen i dag är en konkurrensutsatt verksamhet märks alltmer på dessa möten. Älmhult var mer än fullsatt. Älmhult är alltså namnet på möteslokalen. Nya för den här gången var ett par danskar, eftersom DSBFirst numera kör Öresundstågen mellan bland annat Malmö och Göteborg.

Gör man en tågresa finns alltid något att berätta. Den här gången att tre tåg av fyra var i rätt tid. Fast det höll på att gå illa för tåget mellan Borås och Alvesta. När vi kom till Aplared hörde jag att lokföraren signalerade ett antal korta signaler. Det brukar betyda älg på spåret och att lokföraren ger många korta signaler är för att det skrämmer bort älgarna bättre än enda lång signal. Så jag tittade ut och såg precis vid sidan av tåget en ståtlig älgtjur. I Alvesta visade det sig att lokföraren var en gammal bekant från min tid vid SJ så jag frågade honom om detta och han berättade att det hade stått tre älgar på spåret. Han var övertygad om att han skulle klippa till en av dem, men allt gick bra. På X2000-tåget vidare mot Malmö hände inget annat än att jag blev serverad en andra frukost vid 09.30-tiden. Men den ingick i biljettpriset.

Mötet i Malmö var utsatt till klockan 13.00 och smörgåstårtan - en anledning god som någon att besöka dessa möten - från klockan 12.00. Eftersom jag kom till Malmö redan vid 11-tiden så gick jag runt vid centralen och fotograferade när en kollega råkade komma förbi och berättade att mötet var framflyttat. Tack för att han råkade komma förbi, annars hade jag missat smörgåstårtan. Eller mötet. När mötet skulle börja var vi redan färdiga och jag skulle haft fyra timmar i Malmö innan det bokade tåget skulle gå. Jag ringde därför SJ och bokade om till X2000 via Västkustbanan.
- Finns det några platser kvar?
- Jo, det finns ett par platser kvar på det tåget.
Det senare var en klar underdrift. Förstaklassvagnen var inte mer än halvbesatt. Sällan man råkar ut för det på X2000 numera.

Så var det byte i Varberg till motorvagnen mot Borås. I Veddige meddelade föraren att vi skulle få vänta fem minuter på ett tågmöte. Jag tyckte mig känna igen lokförarens röst och gick därför fram för att se vem det var. Det visade sig vara en tidigare tågmästare som omskolat sig till lokförare och nu körde på sin första månad. Men han gjorde det bra. Dock hade han tidigare på dagen råkat ut för en maskinskada och det var hans havererade fordon som ställde till det för våra mötande tåg. I Skene var vår försening inkörd men då fick vi på nytt vänta på ett mötande tåg och blev 8 minuter sena till Borås.

Nästa vecka är det TUR-mässa i Göteborg. Det kommer in en massa i mejllådan om sådant som de vill att man skall besöka. Det är ju skönt att man är eftersökt men vis av tidigare mässor vet jag att man inte hinner med så mycket. Nu har jag ju dessutom ett ont knä att ta hänsyn till. Men några saker är ju obligatoriska. Bland annat får jag inte missa när Svenska kyrkan bjuder på vin.

Dagen efter kvällen före

Som jag skrev om tidigare var jag på herrmiddag i Bollebygd i går. Det var trevligt att träffa gamla kollegor som jag inte sett på ett par år, i vissa fall inte på fem år, och det är ju kul att de bjuder in en gammal pensionerad gubbe som jag. Vi hade många trevliga samtal om järnvägens framtid och även dess baktid. Men jag fick innan jag gick hem avlägga ett löfte att inte återge dem här på bloggen. Jag håller alltid mina löften.

Huvudet har alltså i dag känts som om det varit minst två nummer för stort. Jag förstår inte hur jag kunnat vara så törstig i dag när jag drack så mycket i går. Det kunde ha varit ännu värre om det inte varit för SJ - eller snarare Banverket. Genom att vi fullkomligt i onödan fick vänta i 14 minuter på ett mötande tåg i Borås då mötet kunde flyttats till Sandared blev en fd kollega och jag så sena till Bollebygd att vi missade den första välkomstdrinken. Nåväl, till skillnad från SJ lyckades vi väl köra in det mesta av förseningen och dricka i kapp.

Ibland är världen ganska konstig. Jag blir lika barnsligt förtjust när jag får veta att min blogg blir läst utanför den närmaste bekantskapsgränsen. Ännu mer förtjust när jag får beröm för den. Således fick jag i dag ett mejl från Birgitta i Upplands Väsby, som läser denna blogg. Hur hon fått reda på att den finns? Ja, inte den närmaste vägen precis. Det visade sig nämligen att vi har en gemensam brevvän (eller i mitt fall mejl-vän) i Tokyo - Yaichi. Han läser och skriver svenska (vilket gör mig mäkta imponerad) och han läser tydligen min blogg. Och hade rekommenderat Birgitta att också göra detta. Om du läser detta, Yaichi, hoppas jag du har det bra och tackar för din rekommendation. Jag tar gärna emot fler läsare i Japan. :-)

I kväll tittade jag på Andra chansen till Melodifestivalen. Inga större överraskningar: Sarah Dawn Finer och Caroline af Ugglas vann sina dueller och åker till Globen nästa lördag. Om de sedan fortsätter till Moskva kan betvivlas. En större överraskning var väl att Amy Diamond inte fick internationella juryns pris utan Sofia Berntsson. Jag gillar Amy men jag måste säga att Sofias låt var en av de få som jag verkligen tyckte om.

Jag glömde visst att kommentera förra veckans tävling. Det märkliga var väl då att Sarah Dawn Finer bara gick till andra chansen. Sedan undrar jag om det där numret med den där tjejen från Bullerbyn (Anna Sahlin) och norskan Maria Haukaas Storeng var något slags parodi. Men det var i alla fall det mest sevärda numret: Marias klänning kämpade en hård kamp med hennes bröst och rumpa. Jag bara väntade på att någon av dessa tre utbuktningar skulle titta fram men klänningen vann kampen. Tyvärr. Till skillnad från mitt huvud var inte klänningen för stor utan för liten. Minst fyra nummer.

På måndag skall jag göra ett nytt försök med det där reportaget i Helsingborg som det onda knät stoppade i januari. Nu är det dock så pass bra att jag räknar med att kunna köra dit. Tillbaka också. Jag har för övrigt lagt av med käppen. Det går faktiskt bra ändå. Sedan på tisdag skall jag åka tåg till Malmö. SJ har varit mer nervösa för den resan än jag. Två gånger har de nämligen ringt och meddelat att tiderna för det tåg jag skall åka med är ändrade och tåget är det tidigarelagt. Och det är det. Mellan Stockholm och Norrköping. Men jag skall åka mellan Alvesta och Malmö och där är inga tider ändrade.

Det kommer mera pengar

Min mamma hade under sin uppväxt i grannskapet en man som hette Axel. Eftersom han bodde på Råbacka kallades han Axel på Råbacken. Han var också känd som skriftställare under namnet Jonas i Jonsbo. Det var alltså på den tiden då det inte fanns bloggar utan den som ville berätta något fick skriva en bok i stället. Eller små kåserier i tidningar som Kvällsstunden eller Sjuhäradsbygdens Tidning. Det gjorde Axel.

Ofta gick han omkring "på böggda" efter uppslag till nya kåserier. Samtidigt hjälpte han också befolkningen på landsbygden med diverse praktiska göromål. Skrivkunnigheten var på den tiden inte så utbredd och de flesta kunde inte fylla i den enklaste blankett. Då fanns det sådana som Axel som kunde hjälpa till utan minsta tanke på betalning. Vid ett sådant tillfälle kom han till en gumma som just fyllt 67 år. Hon visade honom sin första penisonsutbetalning och undrade vad det var för något och varför hon plötsligt fått så mycket pengar (det rörde sig om ett par tior). Axel förklarade att det var folkpension som staten betalade ut varje månad till alla som var 67 år eller äldre. Den gamla gumman, som aldrig tjänat så mycket i hela sitt liv, utbrast:
- Men dä kan la staten inte hôlla på mä. Fattar di inte att pänga tar slut då.

Lite grann känner jag mig som den gamla gumman nu när min egen folkpension närmar sig. Varje dag kort sagt dimper det nya brev om alla pengar jag skall få. Först har Försäkringskassan meddelat hur stor min pension blir. Det var hyfsat men det kunde förstås vara bättre. Först hörde Livia av sig och ville betala ut en pensionsförsäkring. Så kom AMF med en tjänstepension på cirka 700 kronor (efter skatt = en Laphroaig per månad med en extra till midsommar och jul). Så var det PPM med några hundralappar i månaden (efter skatt = en liten Laphroaig per månad). Ja, så här fortsätter det förhoppningsvis ett tag till. Tråkigt bara att det blir mindre och mindre för varje nytt besked.

Veckan annars har gått som vanligt. Var på möte med SJ i Göteborg i tisdags. Fick åter besöka "gula huset", det vill säga Västgötabanans fd stationshus där jag jobbade i nästan tio år. Jag tror det var tredje gången sedan jag gick i avtalspension som jag var inne där. Och det är alltså nästan fem år sedan. Men jag bestämde mig att jag inte skulle bli som alla gamla gubbar som under min aktiva tid kom på besök:
- Jaha, så där gjorde vi inte på min tid.
Jag har lyckats hålla det löftet hyfsat tycker jag.

I morgon skall jag återigen träffa gamla kollegor. Vi brukar nämligen med synnerligen ojämna mellanrum samlas till en herrmiddag och nu är det dags igen. Det skall bli trevligt. Men någonstans slår det till i mitt samvete: det är min tur nästa gång. Fast det får väl bli på Ranten i Falköping då. Jag bjöd herrarna där vid min 60-årsdag och det blev mycket uppskattat. Tacka för det. Ranten är ett säkert kort.

I kväll tittar jag på Sveriges värsta bilförare igen. Tyvärr åkte min gode vän Ragnar ut i förra numret. Eller rättare sagt Eva som han var co-driver åt. Nu fungerar ju det programmet så att det är bra att åka ut ur tävlingen. Då har man nämligen förvandlats från en värsting till en bilförare till en hyfsat säker sådan. Men nu är det bara de värsta kvar. Det är kul att titta på dem som till och med kör sämre än jag. Men man blir populär på bilverkstaden. Sist rullade personalen ut röda mattan när jag kom...

En söndag som inte var miljövänlig

Det var väldigt länge sedan jag gjorde en söndagsutflykt med bilen utan något speciellt mål. Bara åka runt ungefär som det faller sig alltså. Men i dag gjorde jag en sådan nu när knät är så pass bra att jag kan ge mig ut igen. Började ta naturmedicinen Nutrilenk för ett par dagar sedan och det har faktiskt gjort att det känns betydligt bättre.

Bilresan gick först till Upphärad, där jag tänkte fotografera ett norskt lok som drog en schweizisk motorvagn. Det visade sig dock att det inte var någon bra fotoplats där så jag fortsatte till Öxnered i stället och där fastnade den på bild. Eftersom lokföraren råkade vara min gamla chef kunde jag ringa upp honom och be honom ta det lugnt så jag skulle kunna få en bra bild.

Sedan åkte jag i sakta mak från Öxnered via Vänersborg och till Vara, där jag besökte det anrika Conditori Nordpolen och kunde avnjuta kaffe och semla. Serverad med kaffe i kanna och ett glas vatten. Hyfsat pris också = 42 kronor. http://www.nordpolen.se/
På vägen fick jag för mig att jag skulle passa på att fotografera de kyrkor jag for förbi. Att fotografera kyrkor är både lätt och svårt. Lätt eftersom de står stilla till skillnad från tåg och bussar, men svårt därför att de är stora och man får ibland gå långt från motivet. Dessutom är det svårt att fotografera kyrkor under den tid det finns löv på träden, eftersom kyrkor ofta är omgivna av lövträd. Men Kullings-Skövde kyrka i Vårgårda är lätt att fotografera:

Om det är någon som vill se fler kyrkobilder så finns det här. Några av dem har jag själv tagit. http://www.omnibuss.se/forum/index.php?topic=1219.0 Forumet handlar egentligen om bussar men "på köpet" så har det nu blivit bortemot 1 300 bilder på kyrkor.

Ja, det blev en trevlig bilutflykt i all sin enkelhet. Och någon gång kan det vara skönt att känna sig som ett riktigt miljösvin som bara är ute och nöjesåker med bilen.