I dag för fyra år sedan

I dag för fyra år sedan lämnade 18-åriga Bano Rashid jordelivet. Bano var kurd och kom till Norge tillsammans med sin familj som liten. Hon bodde på Nesodden, en liten ö utanför Oslo. Mellan Nesodden och Oslo fick man åka färja, något som Bano gärna gjorde. Där hände det ibland att hon träffade lokala politiker och dem började hon gärna prata med. Bano var nämligen mycket politiskt intresserad och spåddes en lysande framtid inom Arbeiderpartiet. Kanske hon rentav så småningom skulle bli Norges första statsminister med invandrarbakgrund.

Trots att Bano höll fast vid sin kurdiska bakgrund var hon också noga med att visa att hon var norsk. Därför sparade hon ihop 10 000 norska kronor för att köpa en bunad, ett slags norsk folkdräkt. 

Hennes stora idol var Gro Harlem Brundtland. En dag hade hon kanske fyllt hennes skor, som man säger på norska när vi säger gått i någons fotspår. Men först visade Gro att hon fyllde Banos skor. Eller snarare stövlar. Gro besökte nämligen AUF:s sommarläger på Utøya ett par mil norr om Oslo denna dagen. Det regnade rejält och Gro hade inte skor som lämpade sig för att gå på de leriga stigarna i regnet.

Därför ropades det ut i tältlägret en fråga om någon hade ett par stövlar i storlek 38 att låna ut till Gro. Bano hörde detta och lånade med stolthet ut sina stövlar  till sin stora idol.  Och fick förstås också tillbaka dem, men hade inte mycket mer nytta av dem.

Ett par timmar senare kom nämligen Anders Behring Breivik till Utøya. Han hade bland annat tänkt skjuta Gro Harlem Brundtland men han blev försenad på grund av långa köer efter en trafikolycka så Gro hann lämna ön innan han kom.

Men det var inte bara Brundtland han tänkt döda utan så många som möjligt av de ungdomar som deltog i AUF:s (Arbeidernes ungdomsfylking) sommarläger på Utøya. Han lyckades skjuta 69 lägerdeltagare, bland dem Bano, och personal samt skada ett stort antal. Totalt skall det ha funnits 560 personer på ön.

Varför han gjorde detta? Ja, han vet väl knappt själv men han har inte ångrat sig. Han menade att det var nödvändigt för att visa hur illa det skulle gå för Norge om de fortsatte sin nuvarande politik. En tokig högerextremist? Javisst, men farlig. Mycket farlig därför att det finns fler sådana tokar och inte bara i Norge. Det finns också i Sverige. De kan inspireras av hans dåd.

Något att tänka på denna dag då det är fyra år sedan som massakern på Utøya och bombattentaten som Breivik utförde i regeringskvarteren i Oslo. Det värsta terrordåd som drabbat Norge sedan andra världskriget. Och det utfördes inte av någon utländsk terrororganisation utan av en man med helt norsk bakgrund.
 
Underlaget om Bano i detta inlägg är i första hand hämtat från boken "En av oss: en berättelse om Norge" av Åsne Seierstad. Den  boken rekommenderas till läsning. Vi får inte bara följa Breiviks uppväxt och hur han blev som han blev utan också några av lägerdeltagarnas. Bland dem Bano Rashids. 

Må inte Bano och hennes kamrater ha dött förgäves.

Lærdalsøyri i mitt minne

I morse vid frukosten hörde jag på radion den tråkiga nyheten att Lærdalsøyri i Norge längst in i Sognefjorden hade drabbats av en svår brand, som efter vad senare meddelats har gjort att ett 23 byggnader har totalförstörts och 16 av dem skall vara bostadshus. Lærdalsøyri har en även för Norge unik trähusbebyggelse och 161 av husen är K-märkta och ingår i det fjordlandskap som är upptaget på Unescos världsarvslista. Jag tänker inte närmare beskriva branden utan hänvisar till Svenska Dagbladet och för den som förstår norska och vill se dramatiska bilder till VG.

Jag besökte Lærdalsøyri i Lærdals kommun i juni 2007 och tog då några bilder på den vackra tätorten. I kommunen bor drygt 2 000 invånare och i tätorten cirka 300. En stor näring är turism och det finns två stora hotell, där Hotel Lindstrøm är det äldsta. Det  var där jag bodde under mitt besök och det var Lindstrøm själv som stod i receptionen såväl på kvällen som morgonen. Han berättade att han var den sjunde generationen. Hotellet grundades 1845 men är i dag inrymt i en modern och ganska ful byggnad. Jag har dock sett på bilder att den klarat sig. Frågan är hur annexen, inrymda i gamla träbyggnader, har klarat sig.

Här är några bilder från mitt besök. Först dock en bild på den två och en halv mil långa tunnel - världens längsta vägtunnel - man åker genom om man kommer från Bergen och skall till Lærdal. Sommartid kan man också välja vägen över fjället. Den är 48 km lång och under den resan når man upp till 1306 meter över havet. Vägen börjar i Aurland som liksom Lærdal ligger vid Sognefjorden, alltså vid havsytan. Fjellvegen mellom Aurland og Lærdal

 

Jag bodde i annexet, en gammal schweizervilla. 

Och så några bilder på från det vackra samhället. Det är inte nödvändigtvis så att de hus som syns på bilderna är de som brunnit, men så här lär det inte se ut nu. 

 Större bild om du klickar på den  med mushjulet.

Edit 2014-01-20 kl 12.15:

Hotell Lindstrøms annex har också klarat sig i branden. Det gäller således också den vackra schweizervillan, som jag bodde i. Dessutom har åtminstone husen på de två första gatubilderna klarat sig. 

Höst i Norge - för 25 år sedan

Jag har ett projekt på gång. Någon gång skall jag förhoppningsvis få det färdigt. Det gäller att scanna in alla mina diabilder så att de är säkrare bevarade för framtiden. När jag får flytta in på äldreboendet kommer inte mina diamagasin få plats, åtminstone inte i samma rum som jag. En hårddisk tar ingen plats. Fortsätter utvecklingen som nu så kommer en sådan på 100 TerraByte då att inte vara större än en tumnagel. Och kosta 5 euro. Eller kanske 5 rubel. Så den får plats.

Ett hastigt överslag ger vid handen att jag har cirka 17 500 diabilder. Och eftersom jag hinner scanna cirka 40 på en förmiddag tar det alltså flera år innan jag är färdig. Vissa dagar har man ju också annat för sig.

I dag scannade jag bilder från en reportageresa som jag gjorde till Stryn i Norge och Vest Buss-fabriken i september 1988. Resan satte djupa spår i Stryn, för jag kunde nästan 20 år senare läsa om mitt besök vid fabriken i en jubileumsbok som Vest Buss lät ge ut.

Jag tog nattåget från Stockholm till Oslo. Av någon anledning har jag lagt på minnet vem som var tågmästare vid det tillfället. Hans namn var Lars Ohly. Därefter tog jag expressbuss från Oslo till Stryn, en resa på si så där 8 timmar. Väl framme i Stryn mötte Vest Buss vd Torolf Folkestad mig med bil och körde mig den knappa milen till Hotell Alexandra i Loen. Där bjöd han också på en flott middag. Hotellet var upptaget av en mote-messe så det var mycket vackert att titta på. Mote är det vi i Sverige kallar mode. Så hotellet var fullt av fotomodeller.

Nästa dag gick åt till besök vid fabriken och tredje dagen skulle jag åka hem. Nu hade jag valt flyg och då får man åka över fjället till Sandane Flyplass. Det blev ett missförstånd i receptionen om tiden så 30 minuter innan jag skulle åka ringde föraren som skulle köra bilen och frågade om jag var klar för vi måste åka nu om vi skulle hinna. Jo, jag var klar och föraren väntade på mig. Han var marockan och visst är det något speciellt att åka i en snittfart på 90 km/tim på norska fjällvägar i en Chevrolet Beauville van med en förare från Marocko. Det kändes lite absurt om man så säger.

Men fram kom vi i tid och lagom för att jag skulle se när planet jag skulle flyga med landade. En Twin Otter. Jag hade kvällen förut sett på norsk TV som visade ett program om en flygolycka med just en Twin Otter. Men detta plan skulle bara gå till Florø och hela flygningen gick mellan två fjällväggar. Högre lyckades det inte lyfta.

Från Florø blev det en de Havilland DASH 7, ett fruktansvärt monster med fyra stora propellrar. Men den var behaglig att flyga med. Så blev det byte på Fornebu till SAS DC9 Algot Viking för att landa på Arlanda.

Här kommer några av de bästa (enligt mig som smakdomare) bilderna från resan i kronologisk ordning. Sista bilden visar Twin Ottern.

Klicka på bilden med mushjulet om du vill ha den större

De sista dagarna i Spanien kommer i ett senare blogginlägg.

Syttende mai

I dag har norrmännen firat sin nationaldag. Ja, känner jag dem rätt så lär de fira den i morgon och i övermorgon också nu när det så lyckligt blir två extra lediga dagar. För första gången sedan NSB tog över tågtrafiken i samarbete med Tågkompaniet 2005 så gick det att åka tåg Göteborg-Oslo fram och tillbaka över dagen den 17 maj och få cirka sju timmar till firande på Karl Johan. Det räcker gott för oss tråkiga svenskar!

Eftersom 17 maj är helgdag i Norge har morgontåget inte gått. I dag gick det dock i alla fall. Det var dock inte ett sådant här tåg som gick.

Utan det var ett sådant här, precis som det brukar vara i alla andra avgångar Göteborg-Oslo. 

Jag har inte hört hur många det var som utnyttjade möjligheten men jag hoppas det var många. Ett av mina allra sista beslut innan jag slutade jobba som platsansvarig för den här trafiken var nämligen att vi skulle köra det här tåget även den 17 maj.

Jag ber att få instämma i all glädje som finns i Norge i dag och hälsar alla mina norska vänner. Dagen firas till minne av grundlagen som skrevs på i Eidsvoll den 17 maj 1814. Inte som de flesta svenskar stor till minne av upplösningen av unionen med Sverige. Denna blev klar den 26 oktober 1905, då även Sverige gick med på den. Norrmännen hade då förklarat sig fria redan den 7 juni samma år.

Det var mycket nära att det blev krig mellan Sverige och Norge då men det hela löstes oblodigt om än under svensk protest. Det är därför man aldrig får säga till en norrman, om man vill behålla honom eller henne som vän, att man tycker det borde bli union igen. Men om man har suttit en kväll och pokulerat i all gemytlighet så kan det hända att norrmannen säger "Jag tycker det borde vara uunioon igen", då vet man att man har fått en norsk vän för livet.

På Jernbanetorget  i Oslo finns en tiger som blickar ut över Karl Johan och kontrollerar att ordningen upprätthålls.