Grönlandshundar

Bloggen har nu uppnått 160 000 sidvisningar. Det firas genom att jag visar ett antal bilder på grönlandshundar. En sightseeing i Kangerlussuaq avslutades med ett besök på en kennel. Och visst är grönlandshundarna gulliga.

 Så var det valparna... Nu är gullighetsgränsen för vad som är tillåtet i bloggen farligt nära att överskrida gränsen.

 

På kryss till Grönland del 8: Kangerlussuaq

Kangerlussuaq är en gammal amerikansk militärbas. Det är inte utan att det märks.

Annelise har fått upp en grönlandshundvalp i famnen. Båda verkar trivas.

Rejält fordon som skall ta oss till inlandsisen.

Möte på en grusväg på väg mot inlandsisen.

En liten reporter på en stor inlandsis. Foto: Nina von Staffeldt.

En jättestor schwarzwaldtårta? Nej, det är inlandsisen.

Kaffe vid bussen efter det vi har varit ute på inlandsisen.

Vi har kommit till Kangerlussuaq och detta är det sista får se av Clipper Adventurer.

Kapten Idar Pedersen kan med berättigad stolthet konstatera att han lyckats navigera oss säkert under hela resan.

Rodel var vår servitör i restaurangen under hela resan.

Måltiderna har hela tiden smakat gott och varit läckert upplagda. Min medresenär Mariane har tagit bilden.

Kangerlussuaq
Kryssningens sista dag har kommit. Under natten har vi gått in i Søndre Strømfjord och efter morgenmaden – frokost på danska är vår lunch – är det dags att ta farväl av besättningen och gå ned i gummibåtarna för att ta oss i land efter att ha åkt cirka 530 landmil.

Vi har kommit till Kangerlussuaq, Grönlands kommunikationscentrum eftersom här finns den enda flygplatsen som klarar stora plan som Airbus 330 och Boeing 757.

Från början var här en amerikansk flygbas, men den avvecklades 1992 dels för att det kalla kriget var över men också för att man fått fram ännu mer infernaliska vapen som skulle kunna skickas direkt från USA till Ryssland.

Att det varit en militärbas kan man lätt se. De cirka 600 invånarna bor i containerliknande hus och Kangerlussuaq är en trist plats. Men kommer man bara ut på de sandtäckta bergen strax utanför öppnar sig en fantastisk utsikt.

Här besökte vi också en hundgård med uppfödning av grönlandshundar. De små valparna charmade oss alla och det var nära att jag smugglade med mig en hem i väskan.

Äventyren är inte slut med detta. Sedan vi checkat in våra väskor på flygplatsen ger vi oss ut på en utflykt till inlandsisen. Större delen av Grönland är täckt av ett par kilometer tjock inlandsis, och 35 kilometer utanför Kangerlussuaq är den lätt åtkomlig med buss.

Ja, buss och buss. Det är en gigantisk skapelse med dubbla såväl fram- som bakaxlar som körs fram. Ser mer ut som en lastbil med en arbetsbod på än en buss. Och lågentré är det definitivt inte tal om.

Efter en skakig resa på dålig vägar ser vi inlandsisen framför oss och snart är vi så nära att vi kan gå ut på den. Ännu en fantastisk upplevelse att lägga till de övriga.

Åter i Kangerlussuaq blev det avskedsmiddag på flygplatsrestaurangen och vi serveras myskoxe. Jakt på sådana är en av de aktiviteter man kan ägna sig åt här. Jo, det smakade gott.
Sedan går vi på flygplanet till Köpenhamn och gör en nattlig flygning. Själva flygresan tar drygt fyra timmar men eftersom Grönland ligger fyra timmar efter oss i tid så måste vi vrida fram klockan lika många timmar.

Så det är morgon när vi landar på Kastrup och kan summera en trevlig resa, av vilken jag naturligtvis bara kunnat ge smakprov och förhoppningsvis också någon aptitretare här.

Bekanta har ställt frågor till mig och kanske svaren också intresserar läsekretsen. Vad kostade resan och hur många bilder tog jag? Svaret på den första frågan är att jag betalade cirka 75 000 svenska kronor inklusive anslutningsresor, drycker och drickspengar och tvätt ombord. Antalet bilder då? Det blev drygt 2 200 på minneskorten. Varav runt 1 600 befunnits värdiga att bevaras för framtiden.

Just när jag skriver detta kommer ett mejl från Albatros Travel om kommande resor: en kryssning till Antarktis och en tågresa genom större delen av Afrika till exempel. Hjälp! Vilken skall jag välja?

Därmed avslutas den här lilla reportage-följetongen.

På kryss till Grönland, del 7: Nuuk

Bybussarna i Nuuk rullar tätt och den här bussföraren vinkar glatt varje gång han ser mig.

Nuuk grundades på 1600-talet av den norske missionären Hans Egede, står staty lite till vänster om den röda kyrkan.

Höghus och små trähus blandas djärvt i den snabbt växande grönländska huvudstaden Nuuk.
Evighedsfjorden med glaciärer och snötäckta fjälltoppar.

Bilden visar en av Grönlands största glaciärer och den bildas vid Sukkertoppen.

Grönlands huvudstad
Morgonen därpå kommer vi till Grönlands huvudstad Nuuk. Den har cirka 16 000 invånare och är således Grönlands största stad. Det är en säregen blandning av gamla hus och icke existerande gator och stora hyreshus i stadsplanelagt område.

En bit utanför själva staden byggs en förstad, Qinngorput, upp med hyreslängor.

Reseledare Bjørn guidar oss och kan berätta att det finns så många bilar i Nuuk att skulle alla vara ute samtidigt skulle väg- och gatunätet inte räcka till. Kanske de många bilarna beror på att bensinen inte är skattebelagd och således kostar ungefär fyra kronor litern.

Han kan också berätta att över 30 procent av flygningarna till Nuuk måste ställas in på grund av dåligt väder. Inte bra i en stad som är beroende av flyget för att kunna nå omvärlden.

Själv tillbringar jag eftermiddagen med att gå runt i staden och bland annat fotografera de gula bybussarna, som är tillverkade av Volvo. De nyaste har dessutom kaross från Säffle. En av förarna blir som en bekant, och han vinkar allt gladare varje gång han ser mig.

Det är relativt billigt i Nuuk så det blir lite shopping innan det är dags att segla vidare.

Nästa morgon vaknar jag av att det är berg på båda sidor om båten. Vi är inne i Evighedsfjorden, som har fått sitt namn av att den är så lång. Vid lunchtid har vi en stor ”isbree” (glaciär) framför oss.

Här ankrar vi upp och lunchen blir i form av barbeque på akterdäck. Det vill säga att de stackars servitörerna får bära upp hela lunchen och vi kan sitta ute i solen och njuta av den. Fast killarna från Filippinerna fryser och har såväl luva som jacka på sig.

Allt emellanåt kalvar glaciären och större eller mindre isblock ramlar under ett ljudligt brak i vattnet.

På återvägen stannar kapten till vid ett berg, där det finns tusentals fåglar.

På kryssning till Grönland, del 6: Fiskenæsset

Nedstigning i zodiaker – gummibåtar – för att komma till Fiskenæsset.

Barbeque på akterdäck. Det är soligt men besättningen fryser.

Grönland! Kap Farväl skymtar i bakgrunden. Inte alltför ofta det är så klart väder här.

Valar blir synliga några gånger på vår resa. Ibland hoppar de upp men mest ser man dem så här, det vill säga bara ryggen.

Isberg – en vanlig syn på Grönlands västkust.

Qeqertarsuatsiaat – eller Fiskenæsset – är en liten by med cirka 160 invånare.

Kommers i Fiskenæsset. Här säljs hemgjorda suvenirer till ett pris som man själv får bestämma.

Valar och Kap Farväl
Framemot kvällen tar vi farväl av Reykjavik och fortsätter mot Grönland.

Vi har just satt oss till rätta i loungen för att se kvällens film när någon kommer in och skriker ”väler”. Alla rusar ut, så även jag. Men inget märkligt syns. Jag går ned och hämtar kameran och sedan upp igen då jag åter hör glada rop.

Det visar sig vara valar det är frågan om, valar som hoppar i vattnet framför och vid sidan om oss. Det blir några mer eller mindre lyckade bilder.

Nu väntar två dagar till havs i Danmarksstrædet. Reseledarna lovar en flaska champagne till den som först lyckas fotografera ett isberg. Priset tas hem av Hasse, som förut glatt oss med att gå upp och fotografera soluppgången då vi andra låg och sov i våra hytter.

Lite enformigt blir det väl ute till havs, men vår belöning får vi då vi kan sikta Grönlands sydspets, Kap Farväl, i soldiset. Ole Jacobi, som åker båt till Grönland för 21:a gången, kan berätta att det är andra gången som han kunnat se Kap Farväl .

– Vi er heldige, som Annelise kommenterar vid middagsbordet.

Egentligen skulle vi ha gått in vid Qaqortoc, men tyvärr blir det inte så. Storisen lägger hinder i vägen och även om Clipper Adventurer har högsta isbrytningsklass så vill inte kapten ge sig på ett försök.

– In kommer vi nog, säger han, men vi skall ju helst komma ut också.

Så det blir ännu en dag till havs där isbergen blir en allt vanligare syn. På något av dem skymtar sälar snabbt förbi, men några isbjörnar får vi aldrig se.

Efter nästan fyra dygn på sjön längtar jag till land och det blir vid Fiskenæsset. Eller som det heter på grönländska: Qeqertarsuatsiaat.

Nu får vi gå i land med hjälp av gummibåtar eftersom det inte finns någon kaj att lägga till vid. Det hela är välorganiserat och gummibåtsfärden blir inte så obehaglig som jag trodde.

Väl framme tas vi emot av de 160 byborna, som gått man ur huse för att ta emot oss och sälja lite av sin hemslöjd.

Att köpa egentillverkat från byborna är inte som vi är vana vid. Man skall inte fråga vad det kostar utan erbjuda vad man vill betala. Om sedan säljaren ser ut som om han skulle smälla till en så är det för lågt. Om han hjular runt av glädje har man bjudit för högt.

Men gästfriheten är inte att ta fel på. När vi går där på stigarna i byn händer det ett par gånger att folk bjuder oss att komma in i deras hus.

På kvällen när vi lämnar redden ordnas bar på akterdäck, och vi sitter där i den behagliga kvällssolen och kan se hur byborna vinkar till oss från fönstren när vi lämnar dem.