När jag blev fotograferad för SJ Nytt

För ett par månader sedan fick jag besök av en riktig proffsfotograf, Anna-Lena Lundqvist. Hon fotograferade mig i över en timme och det blev säkert ett par hundra bilder. De bästa skickade hon till mig med tillstånd att använda dem i min egen blogg.

Observera alltså att dessa bilder endast får användas på denna blogg och att all annan användning är förbjuden och kan komma att beivras. Om någon ändå vill använda en bild av någon anledning krävs tillstånd från fotograf Anna-Lena Lundqvist och mig.

Lok- och vagnmodellerna är med för att SJ Nytt ville ha det så. Man kan se symboliken: "Gammal man som en gång jobbade med tåg men nu hellre leker med dem."

Då är frågan varför en av Sveriges bästa och mest kända fotografer besökte just mig. Jo, det började med att en journalist vid SJ:s personaltidning SJ Nytt ringde mig i början av september förra året och ville intervjua mig för en artikel om min medverkan med tågkunskaper på sociala medier. Förutom den här bloggen gällde det i mitt fall främst några diskussionsforum på nätet.

Med lite tvekan svarade jag ja. Det är ju trots allt snart mer än tio år sedan jag lämnade SJ med avtalspension. Och hur kan en gammal gubbe vara intressant för SJ Nytts läsare? Men i alla fall: det finns kanske någon kvar på SJ som minns mig och detta är ju ett utmärkt sätt att berätta för dem vad jag gör nuförtiden. Så jag svarade ja. Artikeln fick sedan stå över två nummer så den kom in först i det nummer som kom ut för ungefär en vecka sedan.

En annan orsak till att jag svarade ja var att äntligen skulle jag få medverka i SJ Nytt. Trots att jag jobbade vid SJ i över tjugo år (och i dess dotterföretag TR, AB Trafikrestauranger, i femton) så har de vad jag  minns aldrig skrivit en rad om mig. Jag fick dock in en insändare 1983 men då blev jag kallad "Staffan Svenfjord".

Innan jag slutade vid SJ lyckades jag bli övertalig, ett halvår innan jag fyllde 60. Jag tog det lugnt eftersom jag var rätt säker på att jag skulle få avtalspension vid 60 och om inte det lyckades så hade några gamla kollegor startat ett eget tågbolag och visat intresse för att anställa mig åtminstone på halvtid. Därtill hade jag en kompis som drev en busstidning, och han erbjöd mig att jag skulle få skriva för honom motsvarande de övriga 50 procenten.

Därför blev jag kallad till ett möte med Trygghetsrådet tillsammans med några kollegor i samma situation. Till detta möte kom också en journalist från SJ Nytt. Jag blev milt sagt arg när jag såg henne och sa något om att det är märkligt att SJ Nytt inte visat något intresse för mina insatser förrän jag har varslats om uppsägning.

Journalisten tittade på mig och såg uppriktigt ledsen ut:
- Jag är också här för att jag riskerar bli övertalig.
Ibland känner man sig bortgjord.

Men det ordnade sig för henne också. Och jag fick min avtalspension. Dessutom fick jag börja jobba på sammanlagt halvtid på Tågkompaniet och nämnda busstidning.

Jag har fått min revansch på SJ Nytt. Nu har de skrivit om mig och dessutom visat en mycket fin bild på mig. Mycket tyder på att det var i grevens tid. SJ Nytt läggs förmodligen ned som papperstidning i sommar. En gång var det Sveriges största personaltidning - och mest citerade.

Men snälla SVT!

På SVT:s webbsida kan vi i kväll läsa en artikel som är full av felaktigheter. Se bara:

Det är stora störningar i tågtrafiken på sträckorna Stockholm-Arboga och Stockholm-Göteborg. 

Kommentar: Störningarna är på sträckan Arboga-Västerås. Vissa tåg går visserligen Stockholm-Göteborg denna väg men de flesta går via Katrineholm och berörs inte. 

Två av spårrälsen är trasiga och reparationsarbetet beräknas pågå i fyra dagar. 

Kommentar: Vad är spårrälsen för något? Antingen heter det spår eller också räls. Och varför två. Ja, en järnväg har två skenor som bildar ett spår. Trafikverket uppger att de inte har någon prognos för när arbetet skall vara klart. Dock pågår reparationsarbete kontinuerligt och när en delsträcka är klar blir det högsta tillåten fart igen. 

Har du funderat på att åka tåg i helgen? Då får du nog planera om helgen.

Kommentar: Förseningarna berör ett ganska litet antal av dem som tänker åka tåg i helgen. Även för de berörda räcker det väl med planera om hur man tänker resa i så fall.
 
Under fredagseftermiddagen har tågspåren mellan Stockholm-Arboga nästan varit helt avstängda. 

Kommentar: de har inte varit avstängda men det har varit hastighetssänkningar på flera delsträckor från 160 till 40 km/tim. 


SJ ställde även in alla avgångar mellan Sala och Västerås, och satte in ersättningsbussar på sträckan.

Kommentar: Det är Trafikverket som svarar för spåret och ställer in tåg. Däremot är det SJ som sätter in ersättningsbussar. Linjen Sala-Västerås ingår inte i de sträckor där hastighetsnedsättningar gjorts nu. 

Orsaken till det är att en av de två spårrälserna är trasiga, och därför är ett av körfälten avstängda. 

Kommentar: Ett av körfälten??? Det är ingen motorväg vi talar om utan järnvägsspår. Dessutom är banan till största delen enkelspårig så det är svårt att stänga av det ena spåret.  Om det nu var det som menades.

Det gör att tågen har fått minska sin hastighet från 160/h till 40/h, ...

Kommentar: Just det. Fast på svenska skriver från 160 km/tim till 40 km/tim.

– Reparationerna av spåret kommer förmodligen att ta över 4-5 dagar och det blir en hel del förseningar, något som säkert kommer att lösas med ersättningsbussar.

Kommentar: Hur bär man sig åt att lösa förseningar med ersättningsbussar? Antingen ställer man in tåget och ersätter det med buss eller också kör man tåget med reducerad hastighet. I båda fallen lär det dock uppkomma förseningar. 


Jag ids inte räkna hur många fel det var i den korta artikeln. Men vi får väl de media vi förtjänar.

Sedan är det förstås allvarligt att man vid kontroll av spåret på en ganska tätt trafikerad järnvägssträcka hittar så här många fel som måste åtgärdas snarast. Trafikverket borde nog se över sina rutiner och vänsterpolitiker och Seko får nog sluta att skylla alla brister på spåren på avregleringen. Man borde sätta sig ned och förutsättningslöst diskutera vad som behöver göras. Mer pengar behövs kanske, men det kan också vara helt andra problem.

Flygbussarnas annonsbluff

Ni har säkert sett eller hört talas om den här annonsen. Den har väckt stor uppmärksamhet både inom och utom branschen. En del tycker det är stor humor. Jag är inte beredd att hålla med om detta och citerar fritt en verkligt stor humorist, nämligen kåsören Cello:
- Det är skillnad på humor och sådant som man säger "hu mor" om.

Anledningen till att jag reagerar starkt på det här är att det hela bygger på en ren lögn. Stefan Löfven - eller för den delen Gustav Fridolin - har inte flugit mellan Arlanda och Bromma. Varför skulle han de gjort det? Regeringskansliet finns vid Rosenbad och inte i Bromma.

Det som hände var att en sensationslysten journalist vädrade en skandal i att regeringsplanet vid sex tillfällen har flugit tomt mellan Arlanda och Bromma för att hämta upp ministrar på Bromma. Helt onödigt naturligtvis, ministrarna hade ju lika väl kunnat åka till Arlanda. Det går till och med fortare. Inte om man väljer Flygbussarna - och definitivt inte om man väljer linjen Bromma-Arlanda - men väl om man väljer tåg som Arlanda Express.

Vi skall med rätta ställa stora krav på våra regeringsledamöter. Men att som Expressen gör ställa krav på att Gustav Fridolin skulle kollat upp logistiken bakom resan är ju ändå att milt sagt överdriva. Får man besked att regeringsplanet skall gå från Bromma så tar man sig naturligtvis dit och utgår från att det är den bästa lösningen. Däremot borde naturligtvis de som ansvarar för planets logistik se till att sådant här inte inträffar.

Här är alltså ännu ett fall av desinformation som fått stor spridning. Jag har gjort en undersökning bland mina bekant och 9 av 10 av dem har uppfattat det som att ministrar har flugit mellan Arlanda och Bromma. Att det är möjligt att sprida dessa missuppfattningar så enkelt gör mig faktiskt bekymrad. Jag anklagar inte flygande ministrar för det och reklamfolk utan journalister som är ute och flyger. Inte med flygplan utan i bristande faktakontroll.

Jag är rädd att den här annonsen kommer att slå tillbaka mot Flygbussarna. Jag är väl inte ensam om att misstro företag som inte är noga med sanningen.

Humor är viktigt. Men sanningen är viktigare.

Citerad i Kvällsstunden

Någon gång i början av det här året fick jag ett gratisexemplar av tidningen Kvällsstunden i brevlådan samt ett erbjudande om att få ytterligare fyra gratisnummer om jag bara skickade in en intresseanmälan "utan att jag förband mig till något". Jag fann att det var en trevlig och läsvärd tidning om än tråkig till utförandet. Så när de ringde från tidningen och frågade om jag ville blir "riktig" prenumerant så nappade jag på det. Därför får jag tidningen varje vecka i brevlådan och det blir ett par timmars trevlig läsning.

Bland annat går just nu en förbaskat trevlig följetong som heter "Svart göteborgare". Det är en generationsroman som börjar med att en svensk rikemansson vinner en svart dräng på lotteri i USA. Han tar med honom hem till Göteborg och historien är nu framme vid början av 1950-talet och mest om hans barn och barnbarn och deras problem med en begynnande rasism i Sverige. Detta var ju en tid då "negrer" (ja, man sa så på den tiden och det var helt utan värderingar) var mycket ovanliga här, i synnerhet sådana som var födda i landet och talade oklanderlig svenska. 

I nummer 42, som jag fick i boxen i tisdags, fanns några sidor om Västergötland och bland annat om Kinds Härads Järnväg ("Kindsbanan"). Den gick mellan Borås och Svenljunga och invigdes 1885 men lades ned redan 1902. Anledningen var  att Borås-Alvesta Järnväg (BAJ) hade byggts och den gick nästan parallellt med Kindsbanan med någon halvmil emellan de båda banorna. BAJ köpte därför in Kindsbanan och lade ned den mellan Borås och Hillared. Mellan Hillared och Svenljunga blev den kvar under BAJ till början av 1960-talet.

Jag hann inte läsa artikeln just då utan det skulle få anstå till ett senare tillfälle. I går fick jag mejl från en bekant som hade läst den och funnit att jag var citerad. Så här såg det ut:

Nu var det dock inte på min blogg som jag skrev detta utan i Postvagnen, Svenska Järnvägsklubbens debattforum. I sin helhet såg det ut enligt denna länk.

På den gamla banvallen anlades alltså en väg och i september 1996 gick jag en bit på denna väg. Den ser i stort sett likadan ut än i dag och är fortfarande körbar med bil för den med starka nerver. Den utgår från Kråkered, som man når via Kråkeredsrondellen på riksväg 27 knappt en halvmil från Borås centrum.

Som vanligt blir bilderna större om du klickar på dem med mushjulet. 

Mariette kandidat nr 1 till att bli Sveriges bästa busschaufför

Ni kommer kanske ihåg Mariette Olsson, som kör buss för Västtrafik hos Veolia i Kinna. Annars läs här. Då berättade jag också att hon var nominerad till Hemmets Journals tävling Sveriges bästa busschaufför och i en kommentar fick vi veta att hon också var en av de fem som blivit uttagen till finalomgången och där läsarna skall rösta fram vinnaren. Hon är den första - och hittills enda - kandidaten som nu presenteras i Hemmets Journal. Läs den intressanta artikeln.

Visst är Mariette en värdig vinnare!

Rekord i fel??

 Så här ser ett tåg på Viskadalsbanan ut. När det går.

På Borås Tidnings webbsida kan man just nu läsa detta. Det finns ju en viss risk för att artikeln kommer att bearbetas när redaktionen uppmärksammas på felen men låt mig ta fel för fel som det står när detta skrivs.

1. Rubriken: Stora störningar i tågtrafiken i Borås. 
Det är ju knappast tågtrafiken i Borås som störs. Från Borås går fyra banor och på tre av dem torde det inte vara några störningar.

2. Tågen stoppades på Kinnekullebanan på fredagskvällen sedan en kontaktledning rivits ned utanför Veddige, skriver Trafikverket i ett pressmeddelande.
Veddige ligger på Viskadalsbanan, inte Kinnekullebanan. Dessutom vore det ett konststycke att riva kontaktledningen på den senare banan eftersom det inte finns någon. Kinnekullebanan är nämligen inte elektrifierad. (Jo, Trafikverket skrev fel först men rättade sig efter 12 minuter till Viskadalsbanan.)

3. Trafiken mellan Varberg och Borås berörs under hela kvällen. 
Enligt prognosen berörs den också till i morgon lördag fram till klockan 18.00.

4. Berörda tåg går sträckorna Varberg-Borås-Uddevalla och Herrljunga, samt mellan Göteborg och Köpenhamn. 
Herrljunga är en station på sträckan Varberg-Borås-Uddevalla. Göteborg-Köpenhamn ligger på Västkustbanan, inte Viskadalsbanan.

5. Normalt går två spår genom Varberg, men på grund av den nedrivna ledningen är endast ett spår öppet varför trafiken antingen ställs in eller dras med förseningar. 
Det som egentligen hände var att Västkustbanan genom Varberg, som har dubbelspår ("två spår") i norränden men inte i söderänden, också ett par timmar fick strömlöst på ena spåret norr om stationen. Det andra kunde trafikeras. Förseningar blev det men några tåg på Västkustbanan behövde inte ställas in.

Det blev alltså noll rätt. En journalistisk prestation som borde belönas med Stora journalistpriset. Varför har man inte ett sådant för den som lyckas skriva mest fel på minsta möjliga utrymme? Fast konkurrensen skulle naturligtvis bli alldeles för stor.

Nu letade jag efter den reporter på Borås Tidning som skrivit detta för att offentligt hudflänga henom. Eller heter det honne? Men då visade det sig att det är TT som satt ihop den lilla artikeln. Varför är jag inte förvånad?

- Det måste vara sant för jag läste det i tidningen, brukade min farmor alltid säga.
Men hon lämnade oss för femtio år sedan år sedan och hon hade säkert inte sagt samma sak i dag om hon levat. Inte bara det för att hon då skulle ha varit 114 år utan för att det inte stämmer i dag. Det kanske det inte gjorde då heller. Vad vet jag? Vi läsare hade mycket små möjligheter till granskning av källorna på den tiden.

Jazz på skånska

I dag kom Busstidningen i brevlådan. Återigen ett trevligt och läsvärt nummer och Torsten Hallberg har nu efter drygt ett år som tidningens redaktör funnit formen. Han är numera också en av ägarna till tidningen sedan min gamle vän Bjarne Wilmarsgård i höstas med ålderns rätt drog sig tillbaka och sålde sin andel. Fast det är klart att de höjder som tidningen nådde när jag medverkade i den (den hette då Bussbranschen) når den ju inte. :-) Jodå, Torsten fanns också med på den tiden.

Det var en artikel jag fäste mig särskild vid. Den handlade om en bussförare vid Nobina i Malmö, som kör tätortstrafik på halvtid. Resten av tiden ägnar hon åt musiken och framför allt att sjunga jazz. Klart jag blev intresserad och letade om hon fanns med i Spotify. Och visst gjorde hon det. Anna-Mia Barwe heter hon. Jag blev stormförtjust direkt i hennes sång, i synnerhet när hon sjunger jazz på skånska.

Hon bor i Malmö och är uppväxt där men talar normalt en dialektfri svenska. När hon sjunger så gör hon det dock gärna på skånska. Tvärtom är ju annars betydligt vanligare. Även titlarna är på skånska så Sweet Georgia Brown blir Svitt, jordi och brun. That's amore blir De' e' tjarrlek. Dinah blir Daj nä! och A Nightingale Sang in Berkeley Square blir En näktergal sjöng i Folkets park. Ain't She Sweet blir Enskild svit. The Lady Is A Tramp blir Ledi' vissa tramp.  Honeysuckle Rose slutligen blir "Han e' Sackaros" (inte "Har ni cykellås" som Charlie Norman brukade säga). 

Ni som har Spotify sök på Anna-Mia Barwe och njut. Ni andra för trösta er med ett smakprov från Youtube Åtta små ord (Three Little Words). 

Lite mer om Anna-Mia kan läsas på hennes hemsida. 

Nils Horner - i minne

Jag minns dem från mina tonår. Gustaf Svensson i Genève, Göran Byttner i Bonn, Arne Thorén i New York, Alf Martin i London och den bäste av dem: Hans Granqvist i Hongkong. Sveriges Radios utrikeskorrespondenter som lärde mig mycket om andra länder och deras kultur. Trevligt att lyssna till dem var det också.

Även på senare år är det många utrikeskorrespondenter i radion som man lärt sig att uppskatta. Kjell Albin Abrahamsson i Warszawa, Lars Palmquist i Sydamerika, Bengt Terner i Harare... Men bäst av dem alla: Nils Horner.

Nu på förmiddagen nåddes jag av beskedet i radions nyheter att Nils Horner är död. Han blev nedskjuten på en gata i Afghanistans huvudstad Kabul i morse. 

Nils Horner var född i Borås och son till min teckningslärare. Men jag har aldrig träffat honom personligen utan han förblev en vän i etern. Jag saknar honom mycket. Och radions nyhetsuppläsare hade svårt att hålla rösten stadig när han meddelade den hemska nyheten.

Det finns säkert någon som kan efterträda Nils Horner. Men finns det någon som kan göra det lika bra? Mannen som offrade det mesta för att vara en bra journalist och som enligt Borås Tidning aldrig var rädd men försiktig.

Över 50 bussbolag drabbades - ett blev utpekat

(Bussen på bilden har inget annat med texten att göra än att den är från det bussbolag jag skriver om.)

I torsdags och fredags drabbades södra Sverige, Danmark och norra Tyskland av storm - eller rent av orkan. I Sverige fick den namnet Sven. 

Sven drabbade trafiken hårt. Bland annat ställdes så gott som all tågtrafik i Skåne och Halland samt stora delar av Småland in. Färjor ställdes in, flyg likaså och även bussar i linjetrafik. 

Det har skrivits mycket om detta så det finns ingen anledning att jag också gör det. Men en sak vill jag ta upp. Många bussbolag körde under torsdagen och fredagen resor till tyska julmarknader. När de kom till Rødby så var det totalt stopp i färjetrafiken till Puttgarden. Anledningen var att det fartyg, där ScandLines har sin inte minst i jultetider lönsamma Border Shop, slet sig och lade sig hindrande i färjeläget i Puttgarden. Inga färjor kunde alltså gå.

Det finns många platser att bli strandsatt på. Jag har blivit det med tåg i Öxnered och jag har blivit det i Torup och Gnarp. För att inte tala om Herrljunga. Men ändå: jag vill många gånger hellre bli strandsatt här än i Rødby. Vad jag förstått består orten av ett jättestort färjeläge. Det lär också finnas en bensinstation där. Men det är nog också allt. 

Nu var det ett 100-tal bussar som kom till Rødby och möttes av besked att färjorna inte går. Inte heller fick de - eller alla de bilister som väntade - några besked om varför eller  hur lång tid det skulle ta. Det senare antagligen för att ingen visste. 

Där fick alltså bussbolagens gäster sitta i bussarna och vänta utan mat och dryck. Bensinstationens resurser var begränsade och den ensamme killen där grillade korv för allt vad han förmådde men det att försöka mätta 5 000 man med fem korvbröd och två korvar är inte lätt. Det är bara en som har lyckats med det vad jag vet. Och han lär inte ha varit i Rødby i fredags. 

Någon tipsade TT som citerades av Göteborgs-Posten.  De ringde upp MK Bussresors ägare och fick en kommentar. Ägaren led med resenärerna men det var inte mycket att göra. Vända gick inte heller. Rødby ligger på Lolland som är en halvö och den enda vägen norrut var blockerad av ett par lastbilar som krockat.

Någonstans på vägen blev det fel i informationen och många tidningar hade bara en kort notis där det bara nämndes att det var MK Bussresor som drabbats. De andra bussbolagen "glömdes bort".  Göteborgs-Posten som i alla fall inledde med att det var fler bussbolag gjorde en uppföljning och nu var det bara MK Bussresor som utpekades. Deras ägare gör dock ännu en gång ett bra uttalande. 

Men vad är det här för journalistik? Nu finns det ett bussbolag som helt utan egen skuld hamnade i en omöjlig situation. Liksom minst femtio andra. Men när folk får läsa att det bara var MK Bussresor, vad tror ni det blir för renommé för företaget. Här hjälpte tydligen inte att göra det enda rimliga: att vända hemåt igen när det blev möjligt och jag antar att gästerna får pengarna tillbaka. Dessa gäster är säkert om inte nöjda så i alla fall förstående för åtgärderna och tycker att bussbolaget handlat rätt utifrån förutsättningarna. Men vad skall andra som funderar på vilket bussbolag de skall anlita nästa gång tänka? 

Nu är säkert ScandLines en större annonsör än MK Bussresor. För ScandLines fjäskar man för. En enda tidning, Sydsvenskan, berättar om vad stoppet i färjetrafiken egentligen berodde på. Det är naturligtvis inte bra att det kommer ut att deras köptempel, köpskepp menar jag, är så dåligt förankrat att det sliter sig i storm. Det är säkert många som nu föredrar Fleggaard eller Calles eller allt vad de heter. Deras fastigheter finns i alla fall på fast mark.  Men ett relativt litet bussbolag i Skara kan man skriva om i en svår situation helt utanför deras kontroll. 

(Visserligen känner jag de trevliga ägarna till MK Bussresor sedan tio år tillbaka. Men det här blogginlägget är skrivet helt på mitt eget initiativ och jag har inte ens varit i kontakt med dem om detta.) 

Det gällde bara sex tåg

I går skrev jag om att Tågkompaniet tagit hem upphandlingen av trafik med X-Tåget. http://savenfjord.blogspot.se/2013/10/grattis-tagkompaniet.html

Nu visar det sig om man läser Bussmagasinet att det bara var sex tåg de tog hem i avtalet, alltså motsvarande en enda morgons trafik. Å andra sidan får Tågkompaniet bra betalt för denna: 47,2 miljoner kronor.

För det kan väl inte vara så att "Sveriges mest erfarna och kunniga journalist när det gäller bussnäring och kollektivtrafik" (enligt egen utsago här) inte kan skilja på tåg och tågsätt - eller fordon rätt och slätt.

I så fall är han i gott sällskap av X-Trafik som i sitt pressmeddelande inte heller klarar ut den skillnaden.

För den som undrar gäller det alltså trafik för sex Regina-fordon, fyra med tre vagnar och två med två vagnar från den 15 juni 2014. Hur länge framgår tyvärr inte av källorna men det är i alla fall mer än en morgon.

Rötmånad

Nu är det rötmånad. Förr märktes den i livsmedelsaffärerna där man kunde få tag i sådant som var otjänligt som människoföda vid den här tiden på året. Visserligen hade det mest av det skivade fläsket hos Coop Forum i går passerat bäst före-datum med två dagar så jag köpte det inte men hade jag gjort det så hade jag säkert inte blivit sjuk. Kontrollen på livsmedel i dag är så pass hög att det normalt inte är farligt om bäst före-datum överskridits.

Nej, rötmånaden märks på media-redaktioner. Den här gången på Sveriges Radio Västerbotten och så hakade Rapport på. Ibland skulle jag vilja vara en liten fluga på väggen när beslut tas om vad som skall dominera Rapport-sändningen.
- Fy fan, vi har inget till 18-sändningen i dag. Kan ingen hitta något?
- Nä, ingen kändis har varit på pickalurven och ingen politiker skall skiljas. Det är inte ens någon som varit otrogen.
- Men leta bland forskningarna då. Det finns väl alltid någon forskning som kommit fram till resultat som är så orimliga att det måste vara något fel.
- Ja, vi har en här. En tjej som skrivit något om säkerheten vid järnv...
- Vid järnvägen? Splendido! Bravissimo! Det tar vi.
- Skall vi granska och kritisera forskningen. Det verkar mest vara nys.
- Är du inte klok. Vi skall förstås ha kommentarer om det forskaren kommit fram till.Vad har sanningshalt med detta att göra? Gör vi inte TV? Ring Catharina Elmsäter-Svärd och be om en kommentar.
- Men hon har ju semester.
- Än sen då, hon har väl ändå mobiltelefon. Hinner du inte nu så kan du ju ringa i morron bitti. Vid 4-tiden.

Det jag tänker på är detta. En forskare har kommit fram till att antalet tillbud vid järnvägen har ökat med 63 procent de senaste åren. Inte antalet olyckor alltså utan antalet tillbud. Vad nu det är i sammanhanget. Det är möjligt att det definieras i forskningsrapporten men media tycker i så all att inte läsarna har med det att göra.

Min uppfattning utan att ha bedrivit någon närmare efterforskning men lite eftertanke (om ni inte förstår det ordet så googla det) är att ökningen till största delen beror på att rapporteringen blivit mycket bättre. Jag har följt säkerhetsarbete vid järnvägen på nära håll i många år och kan därför berätta att sådant som man inte fann anledning att rapportera förr "därför att inget hände" vanligtvis rapporteras numera. Att jag har rätt visas av att antalet olyckor i järnvägstrafik inte har ökat.

Jag vet inte om infrastrukturministern blev uppringd klockan 4 på morgonen men hon svarar som om hon hade gjort det:
– Hela den här säkerhetskulturen som genomsyrar vägarbetet borde också genomsyra järnvägsarbetet. Både när det gäller spårarbete och när tågen förs fram, säger hon.

Hallå! Har fru ministern aldrig åkt förbi ett vägarbete? En sak är säker: när det gäller säkerhet så är det vägtrafiken som har att lära av järnvägen, inte tvärtom.

Men de lyckades ju i alla fall fylla Rapport i kväll också.

Upplysningsvis kan nämnas att de senaste fem åren har en enda resande i tågtrafik på Trafikverkets nät omkommit i en olycka. Förvisso, det är en kraftig ökning eftersom det drygt femton år dessförinnan inte omkom någon.Hur många har det varit i vägtrafiken nu igen?

SJ gick med vinst - det ville inte TT gärna berätta

Förr i världen var TT lika med att det var sant. Numera är TT lika med att det är rejält vinklat. Eftersom tidningsredaktionerna inte fattat detta tar de urskillningslöst in TT:s notiser. Som t ex Corren. Jag vill dock inte peka ut just dem för massor med andra tidningar har gått i samma fälla utan de kom med för att det var där jag hittade detta.

Den här bloggen drar sig som bekant inte för att berätta sanningen och läs lite mer än rubriken så visar det sig att SJ AB:s helårsresultat var 498 miljoner kronor före skatt under år 2012 mot 38 miljoner år 2011. Vad spelar det då för roll att fjärde kvartalet gick dåligt jämfört med i fjol. Det är väl för böfvelen årsresultatet som är det viktiga. Ett kvartalsresultat kan ju belastas av tillfälliga utgifter eller tillfälliga inkomster.

Bildillustration i sann modern dagspressanda till nyheten att SJ AB gjorde nästan en halv miljard kronor i vinst 2012. 

.

Journalistik ohederlighet - eller ren och skär okunnighet

Farligt? 

Nästan ofarligt??

I dag skriver Svenska Dagbladet att SL:s lokalbanor som Roslagsbanan är farligare än busstrafiken. Artikeln är bland de värsta bottennapp jag sett i någon tidning. Inte nog med att man inte kan enas om hur många som omkommit på Roslagsbanan. I ingressen är det 29 personer på 10 år. I artikeln är det 20 personer på 20 år. Rätt skall vara 20 personer på 10 år. Om man räknar som Svenska Dagbladet vill säga.

När man läser detta tror man förstås att det är 20 passagerare på Roslagsbanan som omkommit. Så är det dock inte. Möjligen har någon av dem blivit påkörd när han eller hon varit på väg till eller från tåget. Men ingen ombord på tåget har omkommit. De flesta av de omkomna har blivit påkörda på vägövergångar i plan, antingen de omgett sig med ett ton plåt eller bara korsat den genom att nonchalera bommar och signaler.

Så jämför man med SL:s busstrafik. Inte där har heller någon dött ombord på bussen de senaste tio åren.Men cirka fem har omkommit i samband med trafikolyckor där buss varit inblandad. Dessa fakta tycker Svenska Dagbladet är ointressanta för läsarna. Man hänvisar till statistik från Transportstyrelsen, men det måste väl ha funnits någon som kunnat tolka den åt dem.

Konstigast av allt är dock att "Sveriges mest erfarna och kunniga journalist när det gäller bussnäring och kollektivtrafik" (enligt egen utsago) svalt detta med hull och hår på webbsidan Bussmagasinet och helt reservationslöst hänvisat till SvD:s artikel.


Edit 2 februari 2013 kl 08.55:
Uppföljare finns här.

Skona oss, Arriva

Det var väldigt vilket liv det blev på Internet om den förhastade och av allt att döma felaktiga uppgiften att en städerska "stulit" eller "kapat" ett tåg i Saltsjöbaden. Det är klart att jag gärna vill tro att det var min blogg som blev den väckarklockan men det är nog bättre än så: när det blev känt hur det mycket väl kunnat förhålla sig så reagerade massor med folk helt spontant och kände samma som jag. Bara några få av dem har säkert läst min blogg, trots att den i detta nu uppnår 99 000 sidvisningar (och då är ytterligare cirka 15 000 borttappade i statistiken).

Bland dem som reagerat är Ulo Maasing som tidigare var chefredaktör för tidningen Bussbranschen och numera driver bussmagasinet.se på webben. Han är också känd från Radio Stockholm. Det är sällan Ulo är så klart och tydligt avståndstagande och det är nog ännu mer sällan som jag så mycket har funnit anledning att tacka honom för något han skrivit. 

I Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen går också debattvågorna höga i blandat den länkade tråden.

Ja, alla har reagerat mot framför allt Arrivas kommunikationschef Tomas Hedenius men själv tar han det lugnt och ber inte om ursäkt eller tar egentligen tillbaka något utan medger bara att han uttryckt sig något oklart. Som skäl för detta uppger han att "han blev väckt mitt i natten". Ja, Tomas, det ingår faktiskt i ditt jobb.


Tomas Hedenius har inte vett att skämmas enligt Dagens media. Men Seko kommer att driva detta hårt och frågan är väl om inte detta blir droppen. Arriva är helt ägt av den tyska statsjärnvägen DB och de är kända för att inte lägga fingrarna emellan. Men det kan ju vara så att DB:s ledning tycker att det är flott gjort av honom att peka ut en anställd - hos en underleverantör dessutom - så att inget fläckar Arriva.

Jag har alltid tyckt illa om flertalet presschefer och inte har det hjälpt att de nu kallas kommunikationschefer. I ett tågföretag blir dessutom titeln rätt löjlig. Kärnverksamheten är förvisso kommunikationer, men inte den typen av kommunikationer. Jag tycker inte bättre om dem efter detta. Hur fungerar egentligen en journalist som i 15-20 år jobbar med att granska företag och myndigheter och sedan övergår till att till varje pris försvara dem. Vart tog idealiteten vägen? Försvann den med det rejält mer innehållsrika lönekuvertet?

Nu beklagar SL:s och Arrivas kommunikationschefer sin egen uselhet

I går skrev jag om tågolyckan i Saltsjöbaden och om kommunikationscheferna vid SL och Arriva som hade allt för bråttom att fria sina egna företag från ansvar och därför glappade med käften på ett svårförlåtligt sätt och därmed utpekade en 22-årig städerska för att ha begått ett brott. Något som de rimligen inte kunde ha en aning om. 

Nu beklagar de dock sina uttalanden enligt Svenska Dagbladet även om det verkar lite halvhjärtat. Att lämna ut personalen borde vara något som en kommunikationschef håller sig för god för. Om det nu finns lite råg i ryggen hos SL:s och Arrivas företagsledningar så kommer det på måndag att annonseras ut två attraktiva och välavlönade jobb som kommunikationschefer.

Men förresten: det lär ju inte spela någon roll. De nyas uppgifter blir ju också att helt okritiskt vara trutförlängare åt sina företagsledningar och bedyra deras oskuld. Att en och annan 22-åring städerska offras på det altaret det är tydligen sådant man får ta.

Om de ändå hade vett att skämmas...

Stal städerskan tåget?

En bild från Neglinge för nästan 25 år sedan. Tåget till höger är ett extratåg. Det torde varit enda gången ett sådant gått här. (Klicka på den för större bild.)
 
I tisdags kunde vi i nyhetssändningarna ta del av att ett tåg på Saltsjöbanan fortsatt trots att järnvägen tagit slut, kört genom en stoppbock, kört omkull en kontaktledningsstolpe och slutligen kört in i ett hus. Genast såg några paralleller med 11 september 2001 och New York. Sedan kom spekulationerna i gång.

I tåget fanns nämligen en städerska i 20-årsåldern. Hennes uppgift var att städa tågen vid depån i Neglinge, knappt två kilometer från olycksplatsen. Entreprenören Arriva gick snabbt ut med uppgiften att hon stulit tåget och SL:s kommunikationschef hakade på. De lämnade alltså ut en ung anställd, som dessutom blev svårt skadad i olyckan. Detta utan att veta om hon verkligen körde tåget. Hon hittades under tåget och således kunde man heller inte veta om hon ens fanns i förarhytten. Det är ganska vanligt att städerskor befinner sig ute i tåget när de jobbar.

Det hela påminner mig om en svår tågolycka i Nosaby i norra Skåne i september 2004. Ett Kustpilen-tåg körde på en lastbil, som fastnat mellan bommarna för att föraren tyckte det var viktigare att prata i telefon än titta på vägen. Han hade heller inte den elementära kunskap som alla bilförare skall ha, nämligen att om detta händer så skall man köra genom bommen och inte stå kvar på spåret. Därför körde tåget på bilen och dess främre del krossades. Vid olyckan omkom två lokförare, den som körde tåget och en som åkte pass. Det vill säga att han medföljde tåget som passagerare.

Det tog bara någon timme innan SJ:s dåvarande presschef "visste" att den passresande lokföraren åkte i förarhytten. Någon som är emot reglementet. Jag och många andra järnvägsanställda reagerade direkt: hela framdelen av tåget var krossad och han kunde lika väl ha suttit i förstaklassavdelningen som var bakom förarhytten. Så visade sig också vara fallet. Ombordpersonalen kunde nämligen vittna om att de en minut tidigare sett honom sitta där.


Självsäkra uttalanden från presstalespersoner om olycksförlopp är det värsta jag vet. Dels därför att de får sådan spridning, dels för att de tyder på inkompetens. Kunskap finns inom företaget men det tycks ofta vara ovärdigt presstalespersonen att försöka inhämta denna innan det börjar glappas med käften. Anklaga alltså inte en viss person utan att veta mer, kära presstalespersoner! Ännu mer fadd smak ger det när flickan blev svårt skadad och inte har kunnat höras av polisen.

Stal städerskan då tåget? Körde hon det? Nej, antagligen inte. I varje fall har Aftonbladet lagt fram en trovärdig teori om att det hela var ett misstag beroende på att säkerhetssystemen satts ur spel.

Och Arriva, som sedan en dryg vecka svarar för trafiken, se till att säkerhetsbestämmelserna följs. Eller kanske att fordonen är i sådant skick att det går att följa dem. Men för Arriva och SL, som upphandlat, är det tydligen viktigare att gå ut med att de inte hade någon skuld i olyckan.


Mer om detta finns här
http://savenfjord.blogspot.se/2013/01/nu-beklagar-sl-och-arrivas.html
och här
http://savenfjord.blogspot.se/2013/01/skona-mig-arriva.html

Men snälla GP!

I morse körde ett tåg på en bil i Kinna på Viskadalsbanan. Det var en påkörning i låg hastighet och bilföraren hade hunnit sätta sig i säkerhet. Ingen person skadades alltså, tåget fick lindriga skador medan bilen antagligen blev skrot. Olyckan berodde på att bilen fick sladd i det hela väglaget och hamnade för nära spåret utan att kunna flyttas.

Så långt en sådan olycka som händer ibland och som egentligen inte har någon syndabock. Det var besvärligt väglag med tillfrysning och sådant är svårt att halkbekämpa för dem som underhåller vägar.

Men GP ger sig inte. I den här artikeln skall man ha en syndabock. Det är SOS Alarm som lovat att strömmen var bruten och tåget hade stoppats men så var det inte. Så här säger bilföraren enligt GT:
- Det kom en stund senare och brakade rakt in i min bil. Som tur var satt jag inte kvar i bilen. Men jag hade mycket väl kunnat göra det.

Det är mycket möjligt att hon sa så i chocken och ilskan efter olyckan. Hennes 10-åriga halvförsäkrade bil blev ju bevars skrot. Men det är banne mig inte nödvändigt att GP återger ett så in i bängen korkat uttalande. Skäms GP!

Bilföraren säger enligt artikeln att hon skall stämma SOS Alarm för att de inte stoppat tåget. Där svarar man att man larmade tågtrafikledningen 08.03 och de lovade att bryta strömmen för att stoppa tåget.

Nu kunde GP lätt ha kollat i en tidtabell och sett att tåget avgick från Kinna 08.01. Vi kanske kan gissa att det var någon minut sent. Klockan 08.03 hade tåget således redan hunnit till olycksplatsen och föraren hade inte fått upp farten så hann han i det närmaste stanna.
Märkligt nog säger presstalesmannen på SOS Alarm att han utgår från att ärendet kommer att utredas av Haverikommissionen. Ursäkta, men när började de utreda olyckor med endast materiella skador som har sin grundorsak i att en bil halkar av vägen? Det räcker nog farliga väl att olyckan utreds av polisen, Trafikverket och järnvägsföretaget.

En bilförare har ansvar för det han eller hon gör och ställer till med. Att försöka skylla från sig det är bara simpelt. Chockad eller inte.


Edit 27 december 15.07: GT-Expressen uppger att räddningstjänsten hade hört ringklockorna för när bommarna går ner just när de fick larmet. Om man antar att SOS Alarm samtidigt larmade Trafikverket (det är så det brukar gå till) så hade de inte en chans att bryta strömmen och få stopp på tåget innan olycksplatsen.

Lokförare jag talat med har gjort bedömningen utifrån skadorna på bil och tåg (närmast obefintliga) samt hur nära övergången tåget stannade att tågets hastighet i krockögonblicket varit 10-15 km/tim. Observera att en motorvagn av denna typ har cirka 400 meters bromssträcka om den går med full fart. Detta under optimala förhållanden. Isbark på rälsen och lite medlut förlänger sträckan betydligt. Nu hann dock tåget aldrig få upp full fart eftersom det stannat vid stationen i Kinna.

Den tidigare länken till Borås Tidning har tagits bort då den tidigare välskrivna artikeln har bytts ut mot en av samma kvalitet som GP:s. Att en bilförare i chock och som just blivit av med sin bil kan uttrycka sig obetänksamt har jag full förståelse för men journalister, som sitter i lugn och ro vid ett tangentbord? Eller tror dessa på fullt allvar att man stoppar ett tåg som man släcker en lampa? 

Tuffe Uffe - eller vårt behov av en enda syndabock

Min favoritjournalist är Ulf Nyström på Göteborgs-Posten. Det beror på att han är mycket kunnig när det gäller järnvägar och bussar, mina egna specialämnen. Det beror också på att det är en väldigt trevlig herre rent privat. När jag jobbade på SJ var det bara några få utvalda som fick tala med pressen. För att bli utvald måste man vara mycket solidarisk med företagsledningen och man skulle helst inte kunna för mycket om järnvägen. SJ ville ju inte riskera att ha presstalesmän som gav korrekta svar eftersom det kunde missbrukas av journalisterna. Dock fanns ett undantag: Ulf Nyström på GP och honom fick jag prata med.

Eftersom Ulf hade sitt tjänsterum med utsikt över bangården på Göteborgs central såg han ju ofta vad som hände innan vi som jobbade med trafikledningen visste det. Vi satt i ett gult hus bredvid centralstationen men hade för säkerhets skull inte fått de rum som hade utsikt mot bangården. Därför ringde Uffe en dag och frågade var loket till Stockholms-tåget, som just skulle avgå, var. Jag kollade med de kollegor som borde veta men de kunde bara säga att det var borta. Ingen visste var det var. Något annat lok gick heller inte att få ut just då eftersom man jobbade med spårväxeln som ledde till lokuppställningen. Så Ulf och jag fick ihop något om att ett lok hade stulits på Göteborgs central. Tjuven avslöjades dock lite senare: det var växlingen som lånat loket utan att säga något. (Nu kan det avslöjas att det var jag som var Ulfs hemliga källa. Givetvis skyddades jag i artikeln.)

Numera driver Ulf Trafikbloggen på GP:s hemsida och där delar han med sig av sina kunskaper om tågtrafik och annan kollektivtrafik men även om vad som händer på gator och vägar. Högst läsvärt.

I går skrev han om störningar i spårvagns- och lokaltågstrafiken på grund av kontaktledningsproblem. Där dristade han sig att förklara att det inte är Västtrafiks fel allt som händer i spårtrafiken. Men se det gillade inte läsarna. De vill nämligen ha en enda syndabock och då är det ju lämpligt att det är Västtrafik, som ändå får svara för att Göteborgs stad har köpt in urusla italienska spårvagnar och att Nobinas eller Veolias eller Keolis bussförare är otrevliga eller att deras bussar är ostädade eller slitna. Många läsare vill helt enkelt inte veta vem som har det verkliga ansvaret, se bara kommentarerna i bloggen.

Ulf förstod säkert att det skulle bli bråk om detta när han skrev det. Sanningen svider ofta värre än lögnen. Men ändå skrev han. Det var tufft gjort, tycker jag.

(Jodå, Ulf brukar läsa den här bloggen så han kommer nog läsa detta.) 

Olle Möller - fallet som aldrig lämnar mig

I kväll blir det ett mycket långt inlägg. Jag kan inte tvinga någon att läsa det men gör mig gärna den tjänsten att du läser genom detta. Källan är diverse sidor på Internet, egna hågkomster och framför allt en bok av Lena Ebervall och Per E Samuelson - "Mördaren i folkhemmet".


Ni lite äldre minns säkert Olle Möller. Alla som är uppvuxna på 1940- och 1950-talet torde minnas honom och hur våra farmödrar hotade oss om vi inte lydde: "Då kommer Olle Möller och tar dig."

På något sätt har denne man några gånger kommit in i mitt liv. Inte så att jag någonsin träffat honom men jag var ett kortare tag arbetskamrat med hans yngsta dotter. Hon slutade dock snart och först sedan hon slutat så fick jag veta vem som var hennes far. Annars skulle det varit roligt att diskutera fadern med henne, fast det hade kanske inte hon tyckt.

När jag på 1970-talet jobbade på restaurangvagnarna hade jag ofta Möllers advokat, den kände Einar van de Velde, som gäst. Rent ut sagt var det en riktig gringubbe, men det gick i alla fall att svara honom med samma mynt och han tycktes uppskatta det. Kanske därför att han inte väntade sig att en hovmästare på TR inte skulle visa honom den vördnad han var van vid att känna. van de Veldes far var för övrigt häradshövdingen Axel Carlsson och det var han som var upphov till uttrycket "Kyss Carlsson". Det var två italienare som anklagades för mord, men Carlsson skötte försvaret och lyckades få dem fria. Den enes mor rusade vid den friande domen fram till domaren och skulle kyssa honom, men denne utbrast förskräckt:
- Kyss inte mig, kyss Carlsson.

Nåväl, en gång när van de Velde kom in i restaurangvagnen hade jag just läst hans bok "Med alibi och utan" som jag köpt på rea och när han i vanlig ordning klagade på att det han ätit var dyrt flög det ur mig:
- Nu skall advokaten inte klaga för jag köpte advokatens bok häromdagen så lite pengar får väl advokaten för det.
Jag ångrade mig med detsamma och försvann för säkerhets skull ut i köket. Då såg jag att van de Velde vinkade på mig. Han var inte alls arg utan tvärtom frågade han om det var sant det jag sagt och det var det ju. Han frågade om jag hade tid att sätta mig ned och prata med honom.

Jo, det var lugnt så det gjorde jag. Då frågade han om jag läst om Olle Möller också och det hade jag. Han berättade sedan om Möller på ett sätt så att jag förstod att denne var oskyldig till de två mord han dömts för och än mer förstås till det tredje som han misstänkts för men där man långt om länge hittade den riktige mördaren.

Vem var då Olle Möller? Jo, han var en mycket känd idrottsman. Nio SM-guld i terränglöpning talar sitt språk och då får vi komma ihåg att terränglöpning på den tiden var en stor sport.I december 1939 mördades Gerd Johansson. Det var ett tydligt sexuellt övergrepp som låg bakom mordet. Polisen hittade en skåpbil i närheten av mordplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg och där fanns potatissäckar och hundhår. Hundhår och rester av juteväv från säckarna hittades också på Gerds kappa. Olle Möller körde ut potatis och hade en hund som alltid var med honom i bilen.

Möller förstod att det fanns indicier som talade mot honom och gjorde därför en del för att skaffa sig alibi som inte var riktigt med sanningen överensstämmande, något som naturligtvis talade mot honom när det upptäcktes. Han hade också kort efter det mordet skett avlivat hunden för att den var sjuk. Detta och lite till gjorde att han anhölls för mordet på Gerd.

Olle var till sin natur gladlynt och det återspeglade sig i polisförhören där han ibland svarade dumt på frågorna. Fast många vittnen kunde ge honom alibi för morddagen och kunde vittna om att den man de sett i lastbilen inte var han. Den de sett var bland annat kortare men i övrigt mycket lik Olle.

Olle anlitade Sveriges mest kände advokat, Hugo Lindberg, som gjorde en mycket blek insats och inte gjorde någon sak av att åklagaren hemlighöll alla vittnesmål som talade för Olle. Han dömdes därför till 10 års fängelse trots att han med all sannolikhet var oskyldig.

I juli 1955 mördades Kerstin Blom på ett likartat sätt som Gerd. Misstankarna föll genast på Olle Möller, men denna gång hade han ett vattentätt alibi. Det enda som talade för Möller var likheterna med Gerd-mordet och eftersom han var dömd för det så var det förstås han nu också. Så resonerade man inom polisen och rättsväsendet på den tiden. Möller frikändes dock "i brist på bevis". År 1964 erkände Kjell Hugo Färnström mordet på Kerstin sedan hans förra fru hade identifierat den väska som Kerstin hittats i. Frun hade inte saknat den på alla år men behövde den nu och saknade den. Hon kände igen väskan eftersom den var karakteristiskt lagad.

När Färnström anhölls frågade han om det gällde Gerd-mordet, som då var nära att preskriberas, och det tyder ju på att det var han som låg bakom även detta. Han åtalades dock aldrig för det. Färnström hade nämligen 1939 också kört potatis, hade en liknande hund som Möller samt en skåpbil. Han var dessutom mycket lik Möller till utseendet fast cirka 10 centimeter kortare.

Men Möller hade då redan 1959 på nytt råkat ut för det usla svenska rättsväsendet. Då mördades nämligen Rut Lind, mer känd som Fjugesta-frun. Hon hade varit på ortopeden i Örebro och där hade varit mycket folk, bland annat också Olle Möller eftersom han hade problem med ryggen. Rut Lind hade setts prata med en man i rutig skjorta och Olle berättade sedan för Börje Heed på Aftonbladet (som skulle in och peta i detta under föregivande av att han ville hjälpa honom men i stället råkade sätta dit honom) att han hade haft en rutig skjorta den dagen.

Nu missade dock polisen en viktig detalj: Olles skjorta var blårutig medan den man som Rut Lind pratade med skulle haft rödrutig skjorta, något som sedan visade sig stämma med en ingenjör på Alfa Laval som Rut var bekant med. Denne hade enligt egen utsago på gammeldagar också varit på ortopeden den här dagen, dock inte som patient utan för att det "var lätt att ragga fruntimmer där" (sic!). Han sade också till en granne att det var han som mördat henne och det fanns också en militär i Stockholm som helt oberoende av detta sagt sig veta att det var han. Polisen hade dock avfärdat detta som struntprat.

För övrigt fanns inte en enda sak som talade för Olle. Nu var han terränglöpare och inte rallyförare men inte heller det hade räckt för att han skulle hinna köra Rut från Örebro till Fjugesta, mörda henne och gömma undan liket under den timme som han inte hade alibi för. Till yttermera visso hittades liket ett par mil åt andra hållet från Örebro räknat och då blev det ju ännu konstigare trots ett vittnesmål att man sett den lastbil Olle körde i Vintrosa. Konstigt nog hade andra sett den samtidigt i Örebro.

- En gång mördare, alltid mördare, konstaterade rätten och dömde Olle Möller på nytt till 10 års fängelse.
Nu finns det inte ett enda exempel i svensk rättshistoria på att en seriemördare helt byter tillvägagångssätt. Om nu Olle - mot all förmodan - var skyldig till två barnamord (av vilka han blev helt avskriven från det ena ett par år senare) skulle inte det vara ett indicium på att han mördat en 34-årig hemmafru. Något sexuellt våld hade heller inte förekommit i samband med mordet på Rut Lind.

Einar van de Velde gjorde en mycket dålig insats vid tingsrätten i Örebro, där Möller dömdes och inte heller van de Velde märkte att bevis som talade för Olle ånyo hade sopats undan. Det berättades att advokaten, åklagaren och flera andra som medverkade vid rättegången festade varje natt på  Stora Hotellet i Örebro under de utdragna rättegångsdagarna.

Först sedan Olle blivit frisläppt började van de Velde ta tag i saken och fann att det fanns tillräckligt för att ansöka om resning i Högsta domstolen. Han tröttnade dock på mållinjen. 1981 gav dock Möller själv in en ansökan om resning. En polis i Örebro, Stig Sandin, och en i Glanshammar, Karl Junevall, tog tag i saken och fann många belägg för att Möller inte kunde ha mördat Rut Lind. Dock hade de otur. Deras vittnen dog strax innan de hann få tag i dem. År 1983 dog Olle Möller och resningsansökan togs över av hans yngsta dotter, alltså min f d arbetskamrat. 1985 meddelade HD att resning inte beviljades. Då hade Sandin och Junevall hittat många bevis på att den ovannämnde ingenjören mycket väl kunde vara mördaren.

År 1966 gav Olle Möller ut boken "Jag är oskyldig". Man undrade hur Olle Möller kunde skriva så bra men det visade sig att han anlitat Olov Svedelid som spökskrivare. En  intressant bok är det i alla fall.

Anledningen till att jag skrev allt detta är den här boken av advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Det är en roman om Olle Möller, men det finns många fakta i boken så att den åtminstone bör kallas "faction". Det är en mycket bra bok och jag rekommenderar den verkligen till läsning. Själv hade jag turen att få tag i den som talbok på biblioteket. Den har som en av tre nominerats till "Årets ljudboksdeckare" och det är mycket uppläsaren Björn Granaths förtjänst. Han har gjort en mycket bra inläsning utan överdrifter men ändå så att han gett karaktär åt de många inblandade.

Det finns de som säger att Olle Möller är en lika stor rättsskandal som Thomas Quick (Sture Bergvall). Jag skulle vilja säga att det är en större skandal. Quick erkände åtminstone ett stort antal mord, även om han av allt att döma var oskyldig, men Möller förnekade och det har dessutom i efterhand framkommit troliga mördare i alla de tre fallen där han var anklagad varav de två han blev dömd.

Genom Ebervall och Samuelson har Möller nu fått en hel del upprättelse. Heder åt dem för det. Men för många är säkert Olle Möller fortfarande den fruktansvärde massmördaren. Det finns bara ett sätt att ge honom och hans efterlevande, som finns kvar bland oss, upprättelse. Nämligen att skriva om honom och hans fall. Det får inte falla i glömska att journalister, poliser, åklagare och domare förgrep sig på en av allt att döma oförvitlig svensk medborgare. Kanske därför att de inte vågade erkänna för allmänheten att de inte klarade upp två fruktansvärda mord.

Att vara staty i Vara kan vara ett äventyr

I går kväll blev jag uppringd av en glad journalist vid Nya Lidköpings Tidning. Hon berättade att statyn "Hästhandlaren" i Vara hade blivit stulen. Jag undrade förstås vad jag hade med det att göra men hon fortsatte att berätta att jag hade ett foto på statyn i fråga på min blogg så hon frågade om han fick använda den i artikeln. Jovisst, jag brukar inte säga nej till något sådant om bara jag får vederbörliga credits för bilden, alltså att det står Foto: Staffan Sävenfjord. Så nu finns min bild både på NLT:s webbsida och i dagens pappersupplaga.

Nya Lidköpings Tidning

Blogginlägget

Man kan ju med skribenten verkligen fråga sig vitsen med att stjäla en staty och sedan kasta den i en trädgård i Gråbo mer än fem mil därifrån. Men vi får väl glada åt att den kommit till rätta. Vara behöver sina skulpturer och de behöver sitt Conditori Nordpilen. 

Apropå Vara kan jag också meddela att jag kommit överens med konstnärinnan Katharina Grosse att hon får använda mina bilder på stationshuset "The Blue Orange" i Vara. Hon och hennes assistent Kathleen hade sett detta blogginlägg och blev förtjusta i bilderna. Dock är det andra bilder med högre upplösning som jag tog senare som de nu får använda. Bland annat finns de på Katharina Grosses hemsida. De kommer att dyka upp i fler sammanhang.

Ibland är det rätt kul att blogga...