Internationalen del 1

Det här blogginlägget skall inte handla om arbetarrörelsens gamla kampsång. Det kommer dock att handla om en kamp. Inte mot kvalen utan om den förhoppningsvis kommande kampen för min gode vän Anders M att få ytterligare en gammelbuss renoverad och trafikklar. Anders minns ni säkert från allt jag skrivit om turistbussen N200, som han efter nio års arbete lyckades renovera och gjorde stor succé med dit han kom under den gångna sommaren. Och snart blir det en ny sommar...

Men i sina samlingar har Anders flera andra gamla bussar. Bland annat en som i morgon fyller 80 år. Det är en buss av amerikansk tillverkning, en International av 1934 års modell. Bussen köptes av Borås Omnibus AB och hamnade 1945 hos Stadsbussar i Borås där den fick nummer 1. Den fick ingen lång aktiv tid. När andra världskriget bröt ut 1939 pallades den upp och veterligen kom den inte i trafik igen innan den avregistrerades 1948. Fram till dess hade den registreringsnumret P1418.

Bussen stod i slutet av 1940-talet på en skrot i Ucklum utanför Stenungsund berövad sin motor. Där köpte John Nicklasson i Stubbhult den för att köra skolbarn. Den hamnade dock i hans båthus i Aröd. 1977 fick Anders köpa den.

Anders har gjort en teckning på hur han tänker sig att bussen såg ut vid leveransen.

Den 14 februari 1935 registreringsbesiktigades bussen av Axel Nylander på Borås Mekaniska Verkstad. Nylander tycks ha varit en flitig man. Förutom Borås Mekaniska drev han också Strömsfors bruk utanför Svenljunga. Vidare var han som sagt av länsstyrelsen förordnad besiktningsman och inte att förglömma riksdagsman i första kammaren.

P1418 rullade tillsammans med P1420 från SKV i Katrineholm i snöoväder mot Borås. Trafikförman David Lindvert rattade en av dem. På destinationsrullen fanns bland annat Ringlinjen och Folkets Park. Till den senare destinationen gick också Borås Omnibus andra stadsbusslinje.

Busstrafiken i Borås startades 1921 av Hugo Lillhage, ägare till och direktör för Lillhagens Gjuteri & Mekaniska. År 1924 ombildades detta företag till Borås Omnibus A.B. Vagnparken 1937 såg ut så här och i det här klippet från Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige 1 från 1938.

År 1946 överlät Lillhage Borås Omnibus AB på Borås Stad, och Stadsbussar i Borås AB fick fortsättningsvis köra trafiken.

 
Lillhage behöll dock bussarna som gick utanför staden under namnet Lillhages Turist och Linjetrafik. På bilden ses en av dessa bussar. Bilden är troligen tagen vid gamla fjärrbusstationen i Borås, som låg ungefär där Pinocchio-statyn står i dag.

 
Av skylten i sidofönstret bredvid förarplatsen kan man ana sig till att bussen var på väg till Dannike. Linjen gick också till Länghem. Andra linjer var Borås-Bredared-Vralen och Borås-Viared-Seglora. Den senare gick över till Stadsbussar i Borås 1951 och de övriga till Statens Järnvägars Biltrafik. Jag minns hur jag vid den tiden fick åka med en blå buss (i stället för gul som de brukade vara) på SJ:s linje Borås-Kinnarumma. Min farfar, som var busschaufför vid Rydboholmsbolaget, kunde berätta att det var en fd Lillhage-buss.

Sven Ingvar Lindvert (för övrigt son till David Lindvert, som leveranskörde P1418 till Borås) berättar i BL-Bladet om de första bussarna i Borås. Lägg märke till att alla de 14 bussar som fanns i Borås 1929 var av märket International.

I Tekniska förbundets minnesskrift från 1933 finns några sidor om omnibustrafiken i Borås och dess första tid.

Så några vykort från 1930-talets Borås.

 

    

Ett par bilder från boken Borås Textilstaden. Först en SJ-buss till Hökerum vid Fjärrbusstationen. 40-tal eller möjligen tidigt 50-tal.

Många påstigande vid Södra torget. 40-tal eller 50-tal.

Till vänster två Lillhage-bussar och till höger två SJ-bussar vid Fjärrbusstationen.

En buss byggd på T-Ford har fått punktering på Brodal. Torde vara Borås Omnibus P546. 1920-talet. 

Detta var första delen som kom att handla mycket om Borås Omnibus AB och den tidiga busstrafiken i Borås. I andra delen blir det mer om International-bussen P1418 och tiden hos Anders samt gamla bilder på fordon tillverkade av International.

Jag tackar Anders, som har ställt bilder och handlingar till förfogande. De flesta av dessa blir större om du klickar på dem med mushjulet.

Efter 58 år återvände Folke till förarplatsen på turistbussen N200

I går skrev jag i min blogg om bakgrunden till att vi i torsdags (den 18 september) åkte med den gamla turistbussen N200 för att hälsa på bussbröderna (eller de bussiga bröderna) Folke och Helge Johansson vid Ramnareds Busstrafik. Här följer ett reportage om den resan.

Anders mötte mig med bussen vid stationen i Varberg och styrde sedan vidare mot Tvååker. Tvååker är ett litet samhälle på cirka 2 500 invånare men det har eget konditori, Gööks bageri. Där  stannade vi för att köpa kaffebröd till eftermiddagskaffet. Anders hade nämligen lovat att bjuda på kaffe i bussen.

Han kommer han ut med ett par påsar med godsaker.

Färden går vidare mot bussens uppväxtort, Vessigebro. Bussägaren Ernst Carlsson bodde här. Vi parkerar utanför gamla charkuteriet för att äta en utmärkt lunch på Restaurang Ekholmen intill. Här mötte också Inger Fridh, Ernst Carlssons dotter, och Hans Hansson från Ullared upp. Inger var nästan på dagen fyra år gammal när hennes pappa var och hämtade bussen i Skänninge och är uppväxt med den.  Inte konstigt att hon är lycklig över att bussen har ställts i ordning och nu rullar igen.

Efter lunchen backar Anders bussen så att den än en gång skall stå på Pråmvägen, där garaget fanns på sin tid.

Som vanligt när bussen visar sig kom många för att titta. Det var sådana som hade minnen av bussen på den tiden den bodde i Vessigebro men också yngre som hört talas om den och nu såg den för allra första gången. Garaget låg i utbyggnaden under nuvarande altanen på det vita huset till vänster.

Posering framför bussen: Anders, Hans, Inger och längst till höger Gert Svensson, en ortsbo med minnen från bussen.

Bertil Svensson, konstnär och fotograf från trakten, passar på att fotografera bussen när den är hemma. Även han minns den från sin ungdom.

Något försenade enligt den inofficiella tidtabellen rullade vi sedan vidare mot Stora Kärrshult nästan mitt i Halland i dess skogs- och jordbruksbygder.

När vi kom fram dit möttes vi av bröderna Folke och Helge Johansson, som driver Ramnareds Busstrafik. I dag har företaget en buss, men den står avställd i väntan på eventuell reparation. Fortfarande anordnar de dock resor och då hyrs en buss in från bussbolag i grannskapet.  Företaget grundades år 1926 av brödernas far som Robert Johanssons Omnibustrafik. Senare bytte det namn till Ramnareds Busstrafik eftersom telefonnumret var Ramnared 2.

I Bregott-fabriken fick personalen en kort rast för att titta närmare på bussen.

Bussen N200 fick sällskap av Ramnareds Busstrafik fina Setra S215HD från 1991. Denna buss interiör var i ett fantastiskt gott skick trots den för en turistbuss ansenliga åldern.

Till den här bilden skulle man kunna sätta texten "Det blommar för N200". 

 Uppställning för fotografering. Från vänster Inger, Hans, Folke, Anders och Helge. 

  

Dag för kaffe i bussen. Anders hade tagit med sig en kaffebryggare och med hjälp av en förlängningssladd fungerade den fint på motorhuven. Inger och Folke övervakar processen. 

Med en tårta kompletterade Folke kaffebrödet från Gööks (jag tyckte jag hörde någon prata om kaffegöök.) Inger skär första biten. Det är en ära men också ett besvär att få börja på en tårta. 

Bröderna har samlat många minnen från bussbolagets historia. Bland dem denna skylt som satt på bussens sida ovanför fönstren. Lägg också märke till den fina hallandsgården.

Så var det då dags för Folke att sätta sig vid ratten igen i N200. Förra gången var 1956 och bakgrundshistorien är väl värd att berätta. Den då 22-årige Folke var på dans i Vessigebro och på inträdesbiljetten lottades ut en resa till Holland med just Ernst Carlsson och N200. Folke vann resan och när Carlsson hörde det sa han: 

- Då får du vara med och köra. 

Folke hade säkert inte något att invända mot det trots att bussen inte precis var lättkörd. Men att som 22-åring få köra Sveriges då finaste turistbuss var naturligtvis inget han tackade nej till. 

På 58 år hinner man glömma mycket men Folke hade inte glömt hur det var att köra bussen. Han fann sig snabbt till rätta i den fortfarande rätt svårkörda bussen, även om Anders har satt in en kraftigare motor. 

Hans kom sedan på att Folke naturligtvis måste ha en riktig bussförarmössa. 

I Drängsered stannade vi till eftersom Rolf ville se bussen. Rolf är en av de få svenskar som äger ett tågbolag även om det inte varit särskilt aktivt på senare år. 

Så kom vi fram till utflyktens slutmål: bensinstationen i Kinnared. Det är en gammaldags mack där det också finns bilverkstad. Det går inte ta fel på ägaren Sörens glädje över att vi besöker honom med bussen.

Plötsligt dyker en veteranbil upp. Den är ett år yngre än bussen, en Chevrolet från 1949 i ett strålande skick.

Vi håller på att aldrig komma från Kinnared för hela tiden strömmar det till folk som vill titta på bussen såväl utvändigt som invändigt. Men till sist blir det en lucka så att vi kan köra i väg. Folke vänder framför den vackra stenbron över Västerån, även kallad Kilan.

Helge tar över ratten den sista biten. Även han finner sig snabbt tillrätta i förarstolen.

Därmed återstår bara för bussen att åka hem till Väröbacka. I Stora Kärrshult tar vi farväl av Folke och Helge och i Vessigebro av Inger och Hans. Vi kan summera en mycket trevlig dag. 

Tänk vad mycket trevliga människor det finns. Vill man träffa dem är det bara att komma med en gammal turistbuss från 1948.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet.