Vänlighet i midsommar

Min far har börjat få stora problem med att musklerna inte bär honom riktigt. Dåliga dagar orkar han inte gå ut men bra dagar brukar det bli en promenad med hjälp av rullatorn till Fritidsgården och tillbaka. Det blir ungefär en kilometer totalt.

Beaglen Sicko är förstås med men det blir jag som får hålla i kopplet. Vid Fritidsgården, där det också finns bibliotek och öppen förskola, brukar vi slå oss ned på en av de bänkar som ställts upp utanför och vila våra trötta ben i några minuter innan vi går hemåt.

Så även i dag och vi kunde glädja oss åt att man satt upp en liten midsommarstång. Vi satt och tittade på den när en av de anställda kom fram och frågade om de fick bjuda på kaffe och bakelse. Det tackade vi förstås inte nej till och snart kom han ut med detta. Dessutom fick Sicko en skål vatten.

Hon och en kollega bar också fram bord och stolar så att vi kunde sitta nära entrén för att höra bra. Det skulle nämligen bli körsång där. Vi kunde ju inte gå in eftersom Sicko var med.

Det blev en trevlig upplevelse och ett trevligt minne i det fina vädret. Tänk att det finns så vänliga människor!

Sicko och husse i backen ovanför fritidsgården i höstas.

När jag blev fotograferad för SJ Nytt

För ett par månader sedan fick jag besök av en riktig proffsfotograf, Anna-Lena Lundqvist. Hon fotograferade mig i över en timme och det blev säkert ett par hundra bilder. De bästa skickade hon till mig med tillstånd att använda dem i min egen blogg.

Observera alltså att dessa bilder endast får användas på denna blogg och att all annan användning är förbjuden och kan komma att beivras. Om någon ändå vill använda en bild av någon anledning krävs tillstånd från fotograf Anna-Lena Lundqvist och mig.

Lok- och vagnmodellerna är med för att SJ Nytt ville ha det så. Man kan se symboliken: "Gammal man som en gång jobbade med tåg men nu hellre leker med dem."

Då är frågan varför en av Sveriges bästa och mest kända fotografer besökte just mig. Jo, det började med att en journalist vid SJ:s personaltidning SJ Nytt ringde mig i början av september förra året och ville intervjua mig för en artikel om min medverkan med tågkunskaper på sociala medier. Förutom den här bloggen gällde det i mitt fall främst några diskussionsforum på nätet.

Med lite tvekan svarade jag ja. Det är ju trots allt snart mer än tio år sedan jag lämnade SJ med avtalspension. Och hur kan en gammal gubbe vara intressant för SJ Nytts läsare? Men i alla fall: det finns kanske någon kvar på SJ som minns mig och detta är ju ett utmärkt sätt att berätta för dem vad jag gör nuförtiden. Så jag svarade ja. Artikeln fick sedan stå över två nummer så den kom in först i det nummer som kom ut för ungefär en vecka sedan.

En annan orsak till att jag svarade ja var att äntligen skulle jag få medverka i SJ Nytt. Trots att jag jobbade vid SJ i över tjugo år (och i dess dotterföretag TR, AB Trafikrestauranger, i femton) så har de vad jag  minns aldrig skrivit en rad om mig. Jag fick dock in en insändare 1983 men då blev jag kallad "Staffan Svenfjord".

Innan jag slutade vid SJ lyckades jag bli övertalig, ett halvår innan jag fyllde 60. Jag tog det lugnt eftersom jag var rätt säker på att jag skulle få avtalspension vid 60 och om inte det lyckades så hade några gamla kollegor startat ett eget tågbolag och visat intresse för att anställa mig åtminstone på halvtid. Därtill hade jag en kompis som drev en busstidning, och han erbjöd mig att jag skulle få skriva för honom motsvarande de övriga 50 procenten.

Därför blev jag kallad till ett möte med Trygghetsrådet tillsammans med några kollegor i samma situation. Till detta möte kom också en journalist från SJ Nytt. Jag blev milt sagt arg när jag såg henne och sa något om att det är märkligt att SJ Nytt inte visat något intresse för mina insatser förrän jag har varslats om uppsägning.

Journalisten tittade på mig och såg uppriktigt ledsen ut:
- Jag är också här för att jag riskerar bli övertalig.
Ibland känner man sig bortgjord.

Men det ordnade sig för henne också. Och jag fick min avtalspension. Dessutom fick jag börja jobba på sammanlagt halvtid på Tågkompaniet och nämnda busstidning.

Jag har fått min revansch på SJ Nytt. Nu har de skrivit om mig och dessutom visat en mycket fin bild på mig. Mycket tyder på att det var i grevens tid. SJ Nytt läggs förmodligen ned som papperstidning i sommar. En gång var det Sveriges största personaltidning - och mest citerade.

Tänk vad några hjärtan kan göra en glad

Jag besökte i dag den vackra Stadsparken i Borås och såg då att på bron dit, Parkspången, från Södra torget hade någon eller några hängt upp ett stort antal hjärtan. Jag har ingen aning om vem som gjort det eller varför men jag blev glad när jag såg dem.

Inne i parken hade fler hjärtan hängts upp i träden och en lyktstolpe fått en textil utsmyckning.

 

Trevligt med något som avviker på ett positivt sätt.

Nu över 200 000 sidvisningar

Någon gång sent i går kväll nådde bloggen upp till 200 000 sidvisningar enligt den officiella statistiken. Dock fattas i den minst 15 000 visningar. Men det är ju bra i alla fall och jag tackar läsarna som hängt med under de snart sju år som bloggen har funnits.

Samtidigt blir det snart ändring i tio i topp-listan på mest visade inlägg. Detta om Limbino går snart - kanske redan i dag - förbi detta om Grön Tele. Det förstnämnda har just nu 4 304 visningar och det fattas bara 28 att det skall gå förbi det sistnämnda. Eftersom Limbino-inlägget varje dag lockar många läsare medan Grön Tele-inlägget är nästan dött så är det inte långt kvar.

En av bloggens medarbetare visar en nytagen bild och tackar också för visat intresse.

Fortsätt hänga med oss!


Edit:
Vid 16-tiden i dag gick Limbino-inlägget förbi och är nu det mest visade i bloggen med 4 336 visningar. Uppenbarligen är det många som nu försöker lockas i fällan igen när Limbino nu har kommit i gång med sina lurendrejerier.

Under 82 - och uppdatering om fallet

I morse visade vågen för första gången att min vikt nu var under 82 kilo. 81,9 närmare bestämt. Det innebär att jag gått ner 9 kilo sedan december 2014. Och 18 kilo mindre än när jag vägde som mest. Ja, vågen pendlade då runt 100 men jag försökte i alla fall få den att inte gå allt för mycket över just 100. Fortfarande är jag överviktig för mina 172 cm men jag är nu i den lägre halvan av intervallet. Jag behöver fortfarande gå ner 8 kilo för att komma i normalvikt. Min vän Ensio jublar. Han är nämligen skräddare och det är han som får sälja nya byxor till mig allteftersom jag behöver mindre storlek.

Som vanligt är det beaglecharmören Sicko som gör att jag går ner. Han får mig nämligen att gå mer. Numera är det morgonpromenad på cirka 35 minuter (från början tog samma promenad 45 minuter men vi går snabbare nu).

Sedan är det lunchpromenad på cirka 75 minuter. Samma sträcka men i motsatt riktning. Det beror på att nu är husse med sin rullator också med.

Slutligen för min del är det en eftermiddagspromenad på cirka en timme, då husse med rullator också är med. Sicko och husse går sedan själva ut på kvällspromenaden, även kallad kissepromenaden på knappt en halvtimme.

När det gäller min fars fall med lårbensbrott och ny höft med protes så framgår ju av ovanstående att det inte har läkt ännu. Han är fortfarande beroende av rullator eller kryckor. Det är musklerna i benet som inte vill vara med riktigt. Men med denna rikliga motion vore det väl sjutton om de inte skulle vakna till.

För övrigt blir det små framsteg. I lördags körde han bilen till vår tidigare sommarstuga, två och en halv mil i varje riktning. Sjukgymnasterna har gett upp. Han får nu träna på egen hand. Ingen annan kommunal hjälp har han heller förutom ett larm, som han dock lyckligtvis inte behövt använda.

Under 85

I morse gick vågen under 85 kilo när jag steg upp på den. Närmare bestämt 84,9. Mitt BMI är numera nere på 28,7. Nu brukar jag hävda att jag inte väger för mycket egentligen utan att jag är 15 cm för kort. Men det är ju bra det för förut var jag 30 cm för kort.

Det är promenaderna med Sicko jag kan tacka för denna viktnedgång. Själv har han dock gått upp ett par kilo.

En glad nyhet: Stockholmsbörsen all time high

Eftersom nyhetsmedia inte gärna uppmärksammar sådant som är positivt tar jag utrymmet här på bloggen i akt för att meddela att indexet för Stockholm OMX i förmiddags uppnådde all time high. Sedan har det ytterligare stigit under dagen och index var klockan 14.30 uppe i 464,33. Det innebär att om man köpte en aktie för 100 kronor den 31/12 1995 så är den i dag värde 464 kronor och 33 öre.  I genomsnitt alltså. Hade man i stället sytt in den där hundralappen i madrassen hade den i dag motsvarat ett värde av 122 kronor och 67 öre. Och hade man investerat i den i tomglas hade man i dag fått 200 kronor för dem.

Så det är nog inte så dumt med aktier i alla fall.

I dag har det gått 25 år

I dag är det 25 år sedan det som man brukar beteckna som Berlinmurens fall inträffade. Denna dag 1989 släppte DDR på gränskontrollerna och massor med östberlinare tog sin in i Västberlin. Visst blev det kaotiskt men ännu mer festligt.

Vem hade kunnat tro då att Berlin åter skulle bli en sammanhållen stad och också att gränsen mellan Öst- och Västtyskland skulle bli helt öppen. Liksom att Tyskland skulle bli ett enat rike. Och detta utan en droppe blodsspillan förorsakad av militär eller polis.

I september 1990 såg Berlinmuren ut så här. Eller snarare resterna av den. Jag var själv med och rev den. Det vill säga att jag bröt loss en sten från den som jag bevarat som souvenir.

En räddningsinsats

Det har nu gått två och en halv vecka sedan olyckan hände. Min far och jaktbeaglen Sicko var ute i skogen för att få en hare eller en räv. Fast chansen att de skulle få en sådan var minimal. De hade nämligen inget vapen med sig. Tanken var att Sicko skulle öva sig i att driva.

Nu blev det inte riktigt så. SMHI hade fel i sina väderspådomar. Det skulle i stort sett bli uppehåll sa de. Men det var ett intensivt och tätt regn hela tiden. Detta gör att eventuella djurspår i naturen klarar sig från den duktigaste beaglenos.

Dessutom gjorde regnet att skogsstigarna blev hala. Så jag blev kanske inte förvånad men rejält uppskrämd när telefonen ringde. Det var min far:
- Kan du komma ner och hämta Sicko? Jag har ramlat och väntar på ambulans.
En granne på landet hade redan kommit till hjälp och tagit hand om Sicko, så det var bara för mig att hämta honom.

Det är nästan tre mil att köra ner till stugan (ja, vi säger fortfarande så även om stugan inte längre är i familjens - men väl släktens - ägo). När jag närmade mig såg jag att en ambulans och två brandfordon blockerade vägen. Jag frågade vad som hänt och fick veta "att det var en farbror som ramlat i skogen". Först nu gick vidden av händelsen upp för mig.

Medan Sicko fick vila upp sig i min bil kom insatschefen - en gammal bekant till familjen och jaktkompis till min far - och berättade att han inte verkade allvarligt skadad men han låg illa och till och man hade därför rekvirerat  en bandvagn, som snart skulle komma.

Foto från Wikipedia.

Bandvagnen gick ut och hämtade min far som låg ungefär 500 meter in i skogen. Ambulanspersonalen hade bedömt risken att bära honom på bår var lite för stor på den hala skogsvägen. 

Så kom de då med min far, som fått starka tabletter mot smärtan. Peter vid ambulansen lämnade över en del av hans personliga tillhörigheter till mig och kramade sedan om mig. Det kändes verkligen lugnande. Han bad att få mitt telefonnummer så att han kunde ringa besked sedan  de kommit till sjukhuset hur det gått. Först skulle de åka till röntgen eftersom de misstänkte en fraktur. 

Ett par timmar senare ringde Peter. De hade inte hittat någon fraktur utan kört min far vidare till akuten, där en ortoped skulle titta på honom. Inte heller denna hittade något men lade ändå in honom för observation. Nästa dag blev han utskriven och fick två kryckor med sig hem. Uppenbarligen hade det hela inskränkt sig till sträckta ledband och det är något som i så fall rättar till sig själv efter en dryg månad. 

På lördagen kunde vi åka ner och hämta hans bil, som blivit kvar vid stugan. Och jag åkte till Life och köpte en vetekudde åt honom.

Den kan värmas i microugnen och sedan lägger man den under ryggen och all smärta försvinner - eller lindras åtminstone. Jag köpte själv en likadan och har haft mycket glädje av den.

Det blev alltså på min lott att gå ut med Sicko ett par dagar. När jag skulle hämta honom på söndagsmorgonen hade min far fått feber. Att ligga ute i kylan hade väl satt sina spår. Men febern gav snart med sig och redan på måndagen var han feberfri igen och kunde också börja gå ut med Sicko på egen hand.

En händelse som kunnat sluta riktigt illa men som nu "bara" slutade med en stor samhällsinsats.  Det känns väl i alla fall tryggt att man blir ordentligt omhändertagen när en olycka inträffar.

Citerad i Kvällsstunden

Någon gång i början av det här året fick jag ett gratisexemplar av tidningen Kvällsstunden i brevlådan samt ett erbjudande om att få ytterligare fyra gratisnummer om jag bara skickade in en intresseanmälan "utan att jag förband mig till något". Jag fann att det var en trevlig och läsvärd tidning om än tråkig till utförandet. Så när de ringde från tidningen och frågade om jag ville blir "riktig" prenumerant så nappade jag på det. Därför får jag tidningen varje vecka i brevlådan och det blir ett par timmars trevlig läsning.

Bland annat går just nu en förbaskat trevlig följetong som heter "Svart göteborgare". Det är en generationsroman som börjar med att en svensk rikemansson vinner en svart dräng på lotteri i USA. Han tar med honom hem till Göteborg och historien är nu framme vid början av 1950-talet och mest om hans barn och barnbarn och deras problem med en begynnande rasism i Sverige. Detta var ju en tid då "negrer" (ja, man sa så på den tiden och det var helt utan värderingar) var mycket ovanliga här, i synnerhet sådana som var födda i landet och talade oklanderlig svenska. 

I nummer 42, som jag fick i boxen i tisdags, fanns några sidor om Västergötland och bland annat om Kinds Härads Järnväg ("Kindsbanan"). Den gick mellan Borås och Svenljunga och invigdes 1885 men lades ned redan 1902. Anledningen var  att Borås-Alvesta Järnväg (BAJ) hade byggts och den gick nästan parallellt med Kindsbanan med någon halvmil emellan de båda banorna. BAJ köpte därför in Kindsbanan och lade ned den mellan Borås och Hillared. Mellan Hillared och Svenljunga blev den kvar under BAJ till början av 1960-talet.

Jag hann inte läsa artikeln just då utan det skulle få anstå till ett senare tillfälle. I går fick jag mejl från en bekant som hade läst den och funnit att jag var citerad. Så här såg det ut:

Nu var det dock inte på min blogg som jag skrev detta utan i Postvagnen, Svenska Järnvägsklubbens debattforum. I sin helhet såg det ut enligt denna länk.

På den gamla banvallen anlades alltså en väg och i september 1996 gick jag en bit på denna väg. Den ser i stort sett likadan ut än i dag och är fortfarande körbar med bil för den med starka nerver. Den utgår från Kråkered, som man når via Kråkeredsrondellen på riksväg 27 knappt en halvmil från Borås centrum.

Som vanligt blir bilderna större om du klickar på dem med mushjulet. 

No Limit i Borås - gatukonstfestival: andra avsnittet

Avsnitt 1 hittar du här

Som jag förut skrivit har det varit gatukonstfestival "No Limit Street Art" i Borås. Festivalen avslutades med vernissage i söndags men konsten hänger ju kvar. I undersökningar har cirka 95 procent av boråsarna sagt att de vill ha kvar den. Då går stadsarkitekten Tomas Rossing ut och säger att det måste finnas byggnadstillstånd om de skall vara kvar efter årsskiftet. På honom verkade det som om det var närmast otänkbart att sådana beviljas.
- Kanske något verk kan få vara kvar.
Borås politiker var dock snabba - det är ju val i morgon - och förklarade att de kommer att bevilja byggnadstillstånd bara ansökan kommer in. Och ansvariga på kommunen bakom festivalen säger att sådana redan är klara att inlämnas. Så stadsarkitekten får tycka vad han vill. Konsten lär bli kvar tills dess att konstnärerna själva tröttnar eller fastighetsägarna gör det. Eller om tidens tand förstör konstverken.

Jag tog en förnyad promenad i går för att beundra verken. Nu var det inga byggnadsställningar framför och de var färdiga. Några orkade jag inte heller med förra gången så de kommer nu.

Först har vi Kobras fina porträtt av Alfred Nobel vid Sandwalls plats. 

Det var så här det började. För två år sedan gjorde Shai Dahan denna målning vid Sandwalls plats som ett led i den då pågående skulpturbiennalen. Dalahästarna har alltså funnits där ett tag och väckt boråsarnas och besökarnas uppskattning. Shai Dahan har nu varit curator för hela festivalen. 

I korsningen Göteborgsvägen-Alingsåsvägen finns Ektas målning. Lite att fundera över vad det föreställer. Men snyggt. 

Inte långt därifrån men fortfarande en bit från centrum på Västgötagatan finns Etam Crus verk. 

Och så den mest omtalade målningen. Den syns bra från motorvägen, riksväg 27/40 om man åker genom Borås österut. Konstnären är Carolina Falkholt, som mest är känd för sina vaginamålningar. Eller "graffittor" som hon själv kallar dem.  Fast jag undrar om man inte måste ha lite rubbad sexuell fantasi för att tolka bilderna så. Fast konstnären vet väl bäst.

 

Carolina Falkholt var lite sur över att hon skulle måla på en vägg där det fanns en elektronisk reklamskylt, som bland annat visade budskap från Sverigedemokraterna, och ville först inte göra sin målning. Hon ändrade sig dock och hon blev färdig lite sent, men då hade hon kommit på en bra hämnd. Varför inte komplettera snipporna med en snopp som pekar på skylten. 

Ollio (Jonathan Josefsson) har gjort ett fantastiskt fint mönster på en byggnad på Bergslena invid Knalleland. 

Sedan har vi den här målningen på Lilla Brännerigatan (en mycket trevlig gatumiljö även utan konst). Förra veckan hade konstnären Simple knappt börjat på sitt verk, eftersom han fick hoppa in sent som ersättare för Blek le Rat, som brutit benet. Så här fint blev det när det blev färdigt. 

 

Ett annat av Blek le Rats konstverk skulle ha utförts på en mur utmed Åsbogatan. Här fick Shai Dahans mamma, Nina Dahan, hoppa in som ersätter och resultatet blev detta.

SCB:s vägg på Arlahuset är nu färdig och visar detta vackra ansikte. 

Och på gaveln på Arlahusets andra sida kan jag en en gång beundra Natalia Raks ansikte bland näckrosorna.

På Bryggaregatan blev The London Police också färdiga med sitt konstverk. Snyggt men placerat bakom soptunnorna på en bakgård. Det var inte lätt att hitta en bra fotovinkel.

Nu har vi fått en vacker smyckad stad. Passa på att besök den. Åtminstone fram till årsskiftet lär målningarna få vara kvar - och sannolikt mycket längre. Det talas redan om en liknande festival nästa år. Det finns många väggar kvar som behöver prydas.

No Limit i Borås - gatukonstfestival

Den 4-7 september pågår No Limit i Borås. Det är en gatukonstfestival. Det vill säga att vissa hus i staden får en konstnärlig utsmyckning. Vi brukar kalla det graffiti men det här är mycket mer. Och framför allt: det är helt lagligt. Berörda fastighetsägare har gett sitt medgivande och kommunen är med bland arrangörerna.

Många städer har tackat nej till sådana här festivaler. Jag är stolt över att bo i en kommun som tackat ja. Jag är dock medveten att detta kan inspirera till icke tillåten och önskvärd "konst". Liksom att jag är medveten om att de flesta av gatukonstnärerna har börjat med att begå lagbrott. Dock: det är skillnad på gatukonst (street art) och klotter. Och kan vi få lite gladare fasader än de vanliga grå så är det ju välkommet.

Festivalen invigdes i torsdags kväll under närvaro av bland andra kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth, som dock inte var särskilt imponerad utan snarare kritisk. Undrar vad hon hade här att göra?

Invigningen innebär att arbetena på verken fortfarande pågår. Man kan alltså fram till i morgon gå runt och se vissa av dem växa fram. På måndag skall de vara färdiga och sedan blir de väl kvar så länge fastighetsägaren vill.

Intresset bland allmänheten var stort. Det visar bland annat att en av de guidade vandringarna lockade så här mycket folk. 

Vid Sandwalls plats håller Kobra på med ett porträtt av Alfred Nobel. Men en tidning skrev att det var Josef Stahlin.

Kobra gör också en utsmyckning av andra fasaden på huset.  Till höger i bakgrunden skymtar Borås första gatukonstverk, Shai Dahans dalahästar.

Även befintlig gatukonst uppmärksammas i festivalen. Som denna: Pre Mural 1 under bron där Lilla Brogatan går över Viskan. Konstnärer är Shai Dahan, Ollio och Ekta. 

På andra sidan av bron kan man se Frankensteins head av Mogul. Här rör det sig dock om gatukonst som utförts utan tillstånd, men den har i efterhand blivit godkänd.

Vid Bryggaregatan håller The London Police på att fullborda sitt verk som i huvudsak är i svart-vitt. 

Och så det verk, som jag tror de allra flesta kommer att gilla och som kommer att bli en symbol för Borås liksom den nio meter höga grannen Pinocchio (eller Walking to Borås som den egentligen heter). Den polska konstnärinnan Natalia Rak har gjort detta vackra kvinnoansikte bland näckrosor. Kan jag sedan övertala min tandläkare att ta ner skylten så blir allt perfekt.

Konstverket sitter på Arlahuset och på motsatt gavel, den mot Kungsgatan, håller BCB på att fullborda sitt ansikte i svartvitt. Snyggt och gjort så att skyltarna inte stör nämnvärt.

I tunneln under Kungsgatan i korsningen med Stora Brogatan håller Appear37 på med sin utsmyckning.  Han heter egentligen Adam Algotsson och är från Borås. 

I korsningen Järnvägsgatan-Olofsholmsgatan intill Högskolan håller Peeta (Manuel Di Rita) på med sitt konstverk. 

Den franske konstnären Blek le Rat (Javier Prou) hade tyvärr oturen att ramla och bryta benet i början av veckan. Speciellt oturligt eftersom han skulle ha smyckat fyra väggar. Men två av dem räddas eftersom andra konstnärer ryckt in.  En av dem var den tysk-svenske Simple (Matthias Czaja), som tog hand om den här väggen på Lilla Brännerigatan. Den sympatiske konstnären har fullbordat skissen men ännu återstår rätt mycket att måla.

Efter två timmar hade mitt knä fått nog. Så det återstår några lite mer perifert placerade konstverk. Bland annat ett av Carolina Falkholt. Ni vet hon som väckt skandal genom sina vaginamålningar. Hoppas få tillfälle att komplettera detta senare.


- Men de här små bilderna ger väl inte rättvisa åt verken? 
- Nej, det gör de inte. Men klicka med musknappen på bilden och den blir genast större.