Hundburen

I dag var miljöbilen här på vårt bostadsområde Kristineberg. Som vanligt så har det blivit en del över som skall kastas och som man inte får kasta i den vanliga vita eller svarta påsen eller ens på återvinningsstationen utan antingen måste man åka till en återvinningscentral eller också invänta miljöbilen som kommer två gånger om året: i slutet av maj och slutet av oktober. 

Förutom miljöbilen var det också en bil för grovsopor. Hur det hela var upplagt syns på bilden härovan. Den tog jag för tre år sedan men det såg ungefär likadant i dag. Där kom alltså grannar från alla håll. En del med bara en plastkasse med en uttjänt radioapparat och en rakapparat i. Andra med en vagn med diverse saker som en gammal TV, en gammal dator, gamla kläder och böcker samt alla dessa tomkartonger man hinner samla ihop på ett halvår. 

Priset i år togs nog av några män som kom med en vagn fullastad med halvruttna bräder. Varifrån de fått dem vet jag inte men de blev i alla fall nekade att lasta in dem i sopbilen. Hade de fått göra det hade den blivit full efter tio minuter... Lika glada som de var när de kom dit var de när de gick tillbaka: 

- Det var i alla fall värt ett försök... 

Förutom mina egna sopor hade jag också min fars den här gången. Det var en gammal dammsugare som lät som ett mudderverk. Så var det lite kartonger och en hundbur. Den här buren köptes på sin tid till beaglen Pajo, och det här han som ligger i den på den här bilden. 

Efter Pajos bortgång fick Sicko ärva den. I början gick han gärna in och lade sig i buren (med dörren öppen) men det blev alltmer sällan och sedan något år ligger han heller under en gardin när han vill vara i fred. 

Så buren var mest i vägen. Därför bestämde vi att vi skulle kasta den. Jag kände mig dock som en miljömarodör eftersom jag skulle kasta en fullt fungerande hundbur i soporna. Dock: jag slapp göra det. För när jag kom ner till sopbilen så stod där en tjej: 

- Skall du kasta hundburen?

- Ja, jag tänkte det. Vill du ha den? 

Jo, det ville hon. Så hundburen fick en ny ägare och jag överöstes av tacksamhet. Hoppas nu bara att hennes hundar uppskattade buren. Hon berättade att hon hade två hundar men bara en bur. Så hundarna borde ju ha blivit glada.

- Det är skönt med en egen bur. 

Pajo in memoriam

Detta är nog det som känts mest tungt att skriva under hela tiden jag drivit den här bloggen.

Pajo fick bara vara seniorbeagle i tre dagar. Pajo var i dag ute och drev tyskhare. Min fars gode vän, som är jaktledare och jobbar på Räddningstjänsten, ringde då och meddelade att polisen hört av sig om en påkörd hund. Lokföraren hade uppfattat det som en drever, men drever och beagle är ju ganska lika så vi anade det värsta. Jag gav mig ut för att leta men hittade först inget. Jag tog då bilen och såg att en bil från Infranord stod vid järnvägen. Antagligen eftersök av en påkörd hund. Jodå, visst var det Pajo som låg där med en krossad framtass och krossad käke. Döden torde ha varit ögonblicklig.

Här är Pajo när han bara var ett par månader gammal:
Och förra sommaren såg han ut så här:

Sävshults Pajo, född 9 juni 2006, död 26 augusti 2011:
Vi saknar dig! Vila i frid!

Sicko - en ny beagle i familjen

Pajo har nu blivit seniorbeagle på riktigt. Min fars lilla familj har nämligen utökats med ännu en beagle, en charmknutte som är 13 veckor gammal och heter Sicko. I går var vi i Gunnarsjö och tittade på dem. Vi skulle bara titta, inte köpa någon. Men det tog ju inte lång tid förrän det blev ett köp. I morgon kväll får Sicko komma hem om allt går som beräknat. Det är väl då bara att hoppas att han och Pajo kommer överens. Men det gick i alla fall bra i går.
Här har vi charmknutten Sicko i egen hög person. Han rör sig lite avvaktande. Det är mycket nytt med en ny husse och ny fosterbror och allting.

Pajos mamma Ronja och syster Pila sitter i sin bur och tittar lite avvaktande på vad som händer. Pila är mamma till Sicko, så Pajo är alltså hans morbror.

Sicko, längst till höger, och hans två bröder ställer upp sig: "Välj mig! Välj mig!"

Sicko vågar sig fram för att underdånigast hälsa på morbror Pajo, som lite nådigt lyfter på svansen.

Glada beaglebröder på språng på gräsmattan. Sicko har kommit sist.

En promenad med Pajo i Ulricehamn

Min far hade i går fått tid för att byta till sommardäck i Ulricehamn i går. Ja, han kör odubbat så det var egentligen ingen fara men det är ju ändå inte nyttigt för vinterdäcken att sitta på när det nu blivit så varmt. Eftersom man numera bara har i princip femton dagar på sig för att byta från dubbdäck till sommardäck prioriterade bilfirman dem som hade dubbdäck.

Jag följde med och vi tog också med oss beaglen Pajo. Den trevliga damen hos Mats Klassons Bil AB blev överförtjust när hon såg hunden och rekommenderade oss också en fin promenadväg i närheten. Så fick det bli och vi gick förbi idrottsplatsen Vistavallen och kom till en ridskola, vars hästar var ute och betade. Några av dem i alla fall.

När vi kom till en fin stenmur, som det säkert varit ett rejält jobb att anlägga vände vi tillbaka.

På bara en vecka har träden börjat grönska rejält och vi fick en vacker promenad i grönskan. Men det var fruktansvärt vad dammiga grusvägarna var.

Så inte så konstigt att Pajo blev törstig och sin vana trogen hoppade ner i bäcken för att kunna dricka av det klara vattnet.

Det är en underbar tid nu när blommorna blommar.

Men i backarna vid Ulricehamns Skicenter, som heter Ja Vist eftersom det ligger i Vists församling, låg snön fortfarande kvar. Inte så mycket att det räckte till skidåkning dock.

Vid det här laget vet ni väl hur bilderna blir större. Det skall bara säga klick.

Med huvudet i en tratt

Beaglen Pajo genomgick förra veckan en operation. Inget allvarligt mer än möjligen för honom själv och hans efterkommande. Han kastrerades nämligen. Nu spelar det ju inte så stor roll eftersom han ändå inte använts eller skall användas i avel. En lite lugnare hund är värd rätt mycket också och tikarna vi möter får nu gå i fred. Jag har tidigare jämfört Pajo med Tito Biltran, men det var då röstresurserna jag tänkte på (ett rejält skall i den lilla kroppen). Innan kastreringen kunde man kanske också göra en annan jämförelse dem emellan.

För att han inte skulle slicka sig i såret satte veterinären på honom en stor strut. Nu kunde han bara ha den inomhus eftersom en beagle har för vana att på sina promenader gå med nosen högst två centimeter ovanför marken och då fastnade han ideligen med struten. Däremot utvecklade han en förmåga att äta och dricka vatten med struten på. Och att få dit den igen efter promenaden var heller inga problem. Han satt beredvilligt och lät sig plågas. Först när han fått på struten morrade han lite pliktskyldigast.

I fredags slapp han dock från struten för nu skulle såret vara läkt. Han firade detta med att ägna hela kvällen åt att slicka sig överallt. Han hade ju inte kunnat tvätta sig på över en vecka.



Ett klick på bilden = större bild.

Jaktrapport

Pajo samlar sig inför jakten.

Ja, det är inte jag som är ute och jagar utan min far och Pajo, som avancerat till chefsbeagle nu. Pajo har aldrig läst vad en beagle skall jaga och medan den tidigare chefsbeaglen August aldrig jagade annat än räv och hare så jagar Pajo mest rådjur, andra hundar, skator och älg (!). Men jag fick just rapport att han just nu jagar en hare. Får se vem som vinner den kampen.

När snön kom

Så har vi fått den här säsongens första rejäla snöväder i Borås. Vi fick lite i oktober också men det var inget som ställde till några större problem. Men den här gången blev det besvärligt. Stadsbussarna stoppades vid 8-tiden och stod stilla i mer än två timmar till följd av halkan. Det var att det blev nollgradigt i samband med soluppgången och då förvandlades snön till is. Två bussar råkade under kort tid ut för olyckor därför att det inte gick att kontrollera dem. Så beslutet att ställa in trafiken var nog riktigt.

Men det tyckte inte resenärerna.
- Sådant här har aldrig hänt förut.
Att det hände förra vintern har alla glömt.
- Bussarna kör på blansklitna sommardäck.
Det gör de nu inte men vad hjälper däcken när mycket av stoppen beror på att andra fordon står i vägen. Privatbilister som ger sig ut i det här väglaget fast de inte har bytt till vinterdäck t ex.
- Det står ju i lagen att man inte behöver göra det före 1 december.
Det står inte heller i lagen att det är förbjudet att tänka själv men tydligen tror många det.

Nåväl, efter ett par timmar kom busstrafiken i gång. Utom till Kristineberg. Jag bor på Kristineberg. Vi fick vänta till 14-tiden. Där var det lite överdrivet tycker jag. Jag var ute och gick efter lunch och det var inga väglagsproblem då. Möjligen var det svårt i Hedvigsborgsbacken men hoppa över den då. Finns andra vägar och man behöver inte ställa in hela linjen för att 100 meter är farligt hal.

I går hade alla kollektiva transportmedel problem (och alla enskilda) i södra halvan av Sverige: bussar, flyg och sjöfart. Det var bara tågen som gick. Jo, jag skrev att det bara var tågen som gick. Dock ingen sanning utan undantag: på Bohusbanan föll ett träd över kontaktledningen och det blev ett långt stopp för tågen. Inte blev det bättre av att de fyra bussar som Björks Buss lyckades skrapa fram som ersättning fastnade på E6-an bland alla utländska långtradare med sommardäck. Och valde de gamla vägen så fastnade de bakom alla svenska långtradare som valt den vägen som alternativ. Med sommardäck.

Men nu såg jag på Bussmannens blogg http://bussbloggaren.blogspot.com/ att Bussakuten åter anlitas av SJ eftersom Björks inte klarar sitt uppdrag. Så nu får bussbolagen anständigt betalt igen och då kör de förstås. Svårare än så var det inte, ni på Björks! Även ett bussbolag som ni har svartlistat får vara ute och köra nu. Det rör sig om ett duktigt bussbolag så de är inte svartlistade av den anledningen. Utan för att det inte ville skriva under ett avtal som innebar en sänkning på 25 procent av betalningen. Resenärerna har all anledning att känna sig glada. I den mån man nu kan bli glad när tågen ersätts med buss.

Det blir förhoppningsvis en lugn kväll. Jag har just lagt sista handen vid ett större uppdrag från Tågkompaniet. Nu skall jag titta på när Carina Berg flyttar in i Thorsten Flincks husbil. Och så blir det väl "Välkommen åter". Jag ser det programmet bara för att det får "Cirkus Möller" att bli uthärdligt i jämförelse. Jag vet inte varför TV4 skall ha så svårt för humor. Ja, det var ju då "Hej Baberiba" förstås men annars. Parlamentet kan väl få passera också.

Förr i världen fungerade busstrafiken även om det kom lite snö. Förra vintern till exempel.

Beaglen Pajo gillar i alla fall snön. Bilden från förra vintern.

Titta en tik!

Från dagens hundpromenad med hanbeaglen Pajo.

- Är det inte en tik som kommer därborta?

- Jovisst, är jag en bassettik men är du en hanhund?

- Jaså, det var bara du Cilla, grannens hund.

- Det hände ju inget ändå blev jag alldeles utmattad!

Lite fler beaglebilder från Skogsbygden

Kanske var jag lite snål med bilderna från gårdagens beagleträff i Skogsbygden. Så här kommer fler bilder på representanter för Sveriges bästa hundras. Lika bra som sällskapshund som jakthund. Fast en beagle behöver faktiskt komma ut och jaga så den skall inte användas som sällskapshund. I Sverige kollar uppfödarna att de bara säljer till dem som tänker använda dem för jakt emellanåt men i andra länder är det inte så noga, t ex i Norge. I dessa länder kan man därför ofta träffa på apatiska beaglar. Det gör man lyckligtvis inte i Sverige.
Det finns inga direkta färgkrav på en beagle. Här har vi en ljus variant.

En rätt ettrig beagle, som dock poserar snällt här.

- Vad är du för konstig beagle, tänker Pajo

Pajo (t h) träffar en kompis.

- Det är väl bäst att posera ordentligt, tänker Pajo. I fall vi skall bedömas. Fast svansen är lite för glad. Den skall stå mer rätt upp och inte som en båge.

- Undrar vad Matte har gömt i väskan?

- Det syns kanske på bilden att jag skäller.

- Ännu en konstig beagle, tänker Pajo innan han börjar skälla.

- Visst är jag elegant.

Pajo hälsar på den ljusa beaglen.

Beagleträff i Skogsbygden

Det finns få byar som gör skäl för sitt namn såsom Skogsbygden. I den här trakten bor tappra västgötar som inte dragit sig för att bosätta sig mitt i skogen. De har sedan fått kämpa sig fram i en trakt som brukar kallas Svältorna. Dit hade i dag Västsvenska beagleklubben kallat till beagleträff. Ett 20-tal mer eller mindre skällande beaglar hade tagit sig dit, däribland chefsbeaglen Pajo. Han försökte sätta sig i respekt med ett rejält skall och en beagle kan trots sin litenhet skälla. Jag har tidigare gjort en jämförelse med Tito Beltran (och då tänker jag alltså på röstresurserna och inget annat).

Beaglar är fina hundar och det blev en trevlig dag med alla fina representanter för rasen. Det var också agility-uppvisning och Maria Lennartsdotter visade att det går alldeles utmärkt att dressera en beagle. Pajo tittade först intresserat på men blev sedan otålig och övergick till att först morra och sedan skälla:
- Sådana dumma hundar som gör vad en människa säger till dem att göra, tycktes han tänka.
Eller kanske han bara blev rädd för att husse skulle skicka honom på en agility-utbildning.

Sedan blev det uppvisning och Pajo imponerade på domaren. Det visade sig dock att Pajos far Maskot hade varit domarens hund, så han kanske inte var helt partisk. Så fick han träffa sin syster Pia, som är ungefär hälften så stor som han. Men ändå atletisk precis som han.

Nu får bilderna tala.
Pajo fick träffa sin syster Pia.

Uppvisning av olika gångstilar. Det gäller att få hunden att inte sätta nosen i marken hela tiden.

Väluppfostrad beagle. Som avslutning på agility-uppvisningen får vovven hoppa upp till matte.

Sitta fint skall en duktig beagle kunna.

Pajo hälsar på en raskollega som visar sin underkastelse.

Respekt för stadens skulpturer saknas

Man blir inte precis glad när man läser i dagens Borås Tidning att den gulliga kungspudeln som jag skrev om för någon vecka sedan har blivit vandaliserad. Svansen har stulits tidigare och natten till i går vältes hunden omkull och huvudet trillade av. Den här därför tagits bort tills vidare. Kanske den inte någonsin återkommer eller kan repareras. Den är värderad till 400 000 kronor. Nidingsdåd, varför?

Borås Tidning tar också upp att många föräldrar tror att skulpturerna i Borås är lekplatser. Just på William Sweetloves skulptur klättrar deras ungar på hundarna eller på grodklänningen. Konstmuseets chef, Hasse Persson, som också är mannen bakom att många kända skulptörer placerat sina arbeten i Borås, protesterar och nämner att skulpturen Declination är värd 4,5 miljoner kronor. Alltså lika mycket som tio Mercedesar. Men medan ingen förälder skulle tillåta sina barn att klättra på en Mercedes (jodå, det finns det nog så länge det inte är deras egen förstås) så får de klättra hur mycket som helst på skulpturen, som definitivt inte är byggd för detta.

Även i Borås finns det aktivitetshus där barnen får leka hur mycket de vill. Använd dessa och låt det som är till för gemensam trevnad vara i fred. Jag har en bekant som drev ett nostalgimuseum utanför Borås. Inget märkvärdigt i sig men det var prylar från 1930-talet och framåt. Sådant som framkallar minnen hos oss äldre som gamla radioapparater, skrivmaskiner, hushållsredskap (kommer ni ihåg Städ-Amanda eller hushållsassistenten?) etc. Men han blev alltmer tveksam till att släppa in barn. Förskoleklasser var inte att tänka på, men det gällde även barn som kom med sina föräldrar. För det hjälpte inte att säga till föräldrarna att föremålen inte var leksaker. Föräldrarna lät barnen inte bara leka med dem utan också misshandla dem. T ex kasta dem emellan sig. Museet är nu nedlagt, inte bara av den anledningen men mycket därför.

I morgon åker jag på beagle-träff i Skogsbygden utanför Alingsås. Förre juniorbeaglen, numera chefsbeaglen Pajo är förstås med. Det blir nog mycket skällande på hans rasfränder.

August - In memoriam

August 1995

I dag slutade seinorbeaglen August sitt jordeliv. Han blev 15 år och en månad, en ansenlig ålder för en beagle. En hjärnblödning drabbade honom i förmiddags och sedan fungerade inte bakbenen. När han försökte gå ramlade han omkull. Han började också få problem med andningen och var frånvarande för omgivningen även om han tappert kämpade in i det sista. Vid 16-tiden fick han hjälp med att slippa sina plågor.

Han lever dock kvar i mitt minne för evigt. Det var våren 1995 som mina föräldrar frågade om jag ville följa med och titta på en hund. En beagle var givet, eftersom grannen hade haft en sådan som vunnit deras hjärta. Så vi åkte till en kennel vid Stensjön utanför Kungsbacka och vi fann varandra direkt där han tumlade runt bland sina syskon. Några veckor senare kom han hem med alldeles för stora tassar i förhållande till sin kropp. En livlig hund men redan från början väldigt tillgiven.

August har varit sjuk några gånger och vid sex års ålder blev han dödsdömd av en veterinär, som diagnosticerade hjärtfel. Men August tänkte leva länge till och hjärtfelet visade sig vara en feldiagnos. Men i dag orkade han alltså inte mer. Han lämnar min far, mig och juniorbeaglen Pajo i stor saknad. Vihoppas att han har det bra där han är nu. August, du kommer aldrig mer att ligga med huvudet i mitt knä.

August 2010

Västergötland!!

Ända sedan Jesu tid har västgötarna satt sin prägel på historien. Nu var det kanske inte den bäste av Jesu lärjungar som var västgöte utan snarare värstingen, han som kom att förråda honom. Men vad då. Det gällde ju att tjäna pengar och då håller västgöten sig framme förstås. Lärjungen jag pratar om är Judas Iskariot. Det hörs ju på namnet att han kommer från Skara. Fast kanske inte ändå. Det står i Bibeln att han ångrade sig sedan han förrått sin mästare och fått sina 30 silverpenningar. Det är otänkbart att en västgöte skulle ångra en affär.

Nåväl, nu gör västgötarna rent hus under OS i Vancouver. Marcus Hellner som tog guldmedalj i går är nämligen västgöte. Nu väntar vi bara på Hanna Falk, också hon förstås västgöte (från Ulricehamn).

Vi västgötar gör rent hus även under schlagerfestivalen. I går vann fyra tjejer som kallade sig Timoteij i en trevlig låt som sågades rejält på förhand av sådana som begriper i tidningarna. Jag tyckte det var en väldigt trevlig låt, en korsning mellan Sarek och Nordman och några till. Och det är ett bra betyg, inte ett dåligt. Tjejerna i Timoteij kommer förstås från Västergötland. Förra veckan tog vi både första och andra platsen genom kompositörerna. Fredrik Kempe är från Vårgårda och Marcus Ubeda är från Ulricehamn. Fast bandet från Västergötland, Andra generationen, gick det något sämre förr. Vilket visar att svenska folket inte förstår västgötarnas storhet.

Nu behövs det bara att det sätts till några västgötar i Banverkets och Vägverkets ledning och gärna också i SJ:s ledning och ni skall se att tågen rullar och vägarna blir framkomliga igen. Kanske inte nu på en gång men i varje fall fram till sommaren.

Det kom en decimeter snö till i Borås i natt. Och mer skall det bli. Så nu finns här snö. Juniorbeaglen Pajo uppskattade detta förstås och minsann gjorde inte snön honom vänligt stämd också, så att han lugnt hälsade på två dvärgcollier vi mötte. Annars brukar han skälla på och morra åt mötande hundar.

Har solen ramlat ned?

I går skulle det bli sol. Väl tajmat tyckte jag, som skulle ta hand om hundarna eftersom min far skulle opereras för bråck och få tillbringa natten på sjukhus. Inte fan blev det någon sol, om man undantar två minuter när jag satt i bilen och hade solen mitt i ögonen och inte önskade något hellre än att den skulle förvsinna. Sedan började det regna igen eller åtminstone dugga. Men det höll upp några timmar mitt på dagen. Dock har boråsarna nu blivit så vana vid regnet att de använder paraply även när det inte regnar. De har tröttnat på att kolla. Beaglen Pajo och jag har en likhet: vi irriterar oss på folk som har paraplyt uppfällt även om det inte regnar. Jag har med ålderns rätt lärt mig att tiga och lida men Pajo, som bara är tre och ett halvt år skäller på dem. Bokstavligt alltså.

Undrar för övrigt om Pajo inte tror att han är polishund. Han skäller nämligen på bilar som inte håller hastighetsbegränsningen och EU-mopeder som kör på gångbana och cykelväg. För övrigt kan man undra om barn i dag inte får lära sig normal respekt för en hund. Det är ju klart att om de springer förbi en hund 2 decimeter från nosen så blir hunden rädd och morrar. Hoppar de sedan till så blir det ju inte precis bättre. Men det är väl så att många av dagens unga är så lata att de inte orkar ta en meter omväg. Inte orkar de lämna tillbaka returglasen heller eller ens lägga dem i papperskorgen utan krossar flaskorna mot marken så det blir miljoner glasskivor. Sådana är inte bra för hundtassar. Dessutom riskerar vi att av den anledningen bli utan julmust.

Det blir värre och värre med jularna. Först tog de bort Arne Weise och nu står tydligen såväl julmusten som julskinkan på tur. Det har visats några filmer om vanskötta grisar i TV och genast är tidningarna och frågar: Skall du äta julskinka nu? Det är förfärligt detta med de vanskötta grisarna men det finns ju också grisar som har det bra under sin livstid. Så bra man nu kan ha det när det är på förhand bestämt att man skall bli julmat. Fast jag tror att Lisbeth Åkerman kan bli en bra julvärd. Bara hon inte bränner sig på fingrarna när hon tänder ljuset.

Påminner mig om en historia från Västgöta-Bengtsson. Det var en stockholmsfamilj som hyrde en stuga av en bonde på västgötaslätten. Nu tyckte de att det skulle vara trevligt med ett djur i stugan varför de köpte en gris. Den grisen fick det verkligen bra och blev klart övergödd. Men så blev det höst och stockholmsfamiljen kunde ju inte gärna ta grisen med hem. Den lilla gulliga kultingen hade nämligen blivit en stor sugga. Så de frågade bonden om han ville köpa tilllbaka den. Klart att han ville: en så välgödd gris skulle ge stora pengar vid slakt. Så han frågade vad de ville ha för den:
- Ja, vi köpte den ju för 50 kronor men nu har vi slitit på den hela sommaren så får vi 25 kronor för den blir det bra.
Efter detta brukade bonden alltid säga:
- Ja' unnrar om stockholmare är sôm normala männischer.

Koenigsegg har backat ur Saab-affären. Någon som är förvånad? Inte jag i alla fall. Möjligen då för att illussionen uppehölls så länge. Hoppet står nu till kineserna som köper Volvo att de även köper Saab. Vad blir då det nya namnet. Salvo eller Vaab? Vab är kanske ännu bättre. Då kan man ju ringa arbetsgivaren och säga "jag vabbar i dag". Då betyder att det antingen är barnen som är sjuka eller också att bilen är på verkstad. Fast är inte vårt land för litet för bilindustri? Jag tror inte Trollhättan går under för att Saab läggs ned. Borås blev av med så gott som all teko-industri. Inte gick Borås under för det. Göteborg blev av med all varvsindustri. Inte gick Göteborg under för det.

I Borås Tidning i dag fick jag en deja vù när jag såg en bild. Den visade en kö på 400 personer. Sådana köer på den platsen såg man också på 1950-talet, men då berodde det på att Systembolaget låg i huset. Nu ligger där en vårdcentral och kön visade alltså folk som väntade på att vaccineras mot svininfluensa. Nu är det de som är upp till 50 år som vaccineras. Vi som är över 50 år och inte tillhör någon riskgrupp får vänta ytterligare några veckor. Om inte vaccinet hinner ta slut. Ändå är de flesta som dött i svininfluensan över 50 år.

Det var också på den här platsen det låg en inrättning som kallades "underjorden". Dit gick herrar ned för att lätta på trycket. Det kostade 10 öre - och det var det i regel värt. Även självaste kyrkoherden i en församling utanför stan var tvungen att smyga ned dit och blev igenkänd av gumman i kassan:
- Är det inte kykoherde Johansson i Öxahult?
- Jo, svarade kyrkoherden som inte alls ville bli igenkänd.
- Då ska ja be å få bju på detta lella.
Väl utkommen skulle kyrkoherden besöka Systembolaget. Strax innan dörren mötte han dock en församlingsbo:
- Se Karlsson, vad gör han i de här krokarna?
- Jo, ja tänkte ja s'ulle fråga kyrkoherden däsamma men så kôm ja att tänka på att de har ju inte ja mä å gôra.

I måndags hände det igen. Ett X2000-tåg blev stående mellan Hallsberg och Katrineholm på grund av att en kontaktledning hängde ned. En uppmärksam lokförare märkte att något var på tok och stannade innan han rivit hela ledningen. Det borde han inte gjort för Banverket trodde inte på honom. De vägrade skicka ut en reparatör nämligen och lokföraren kunde inte köra vidare eftersom han förstod att det skulle ställa till en ännu värre situation. Tåget stod där det stod. I nästan fem timmar! Först då kördes ett annat tåg upp på spåret bredvid och resenärerna kunde flyttas över till detta, som hade varit klart i Hallsberg länge men inte fick köras ut för Banverket eftersom det fanns en massa godståg som skulle prioriteras. Tydligen viktigare än att undsätta 150 resenärer i ett mörkt och utkylt tåg. Resenärerna kom till Stockholm sex timmar försenade.

Ett X2000-tåg som stannat i Alvesta och inte på linjen.