Hemresa

De tre dagarna i Sachen-Anhalt började närma sig sitt slut och det var dags för hemresa. Avresetiden var satt till 06.45 men vi lyckades förhandla med Lars att åka i stället 07.30. Han ville nämligen ha god tid på sig till färjan i Rostock eftersom det var många vägarbeten på motorvägen. Hotellet var dock vänliga att servera frukost så att vi hann få det innan vi åkte. Annars var det klockan åtta som gällde på söndagar.

Om färden upp till Rostock är det inte mycket att säga. Det gick som det skulle och vi hade en timme på oss för kompletterande inköp. Det var bara det att i söndagar är affärerna vanligen stängda en söndag. Vi åkte därför i stället till Warnemünde där det var livlig kommers även om inte av den vara som kanske lockade mest. Men det blev en dryg halvtimme att gå utmed de vackra kajerna i denna pärla till stad alldeles bredvid Rostock.

Ja, så var det färjan hem. Även denna gång Prins Joachim och samma servitris som förra gången i Steak & Seafood. Fast nu tog hon vårt bord sist, så det blev lite stressigt med maten trots den långa överfartstiden. Sedan då från Gedser mot Ørestad på en motorväg, som även den var drabbad av vägarbeten. Några av våra danska vänner hade varit lite väl optimistiska när de bokade tåg hem så de missade sina tåg. Vi svenskar fortsatte över Öresundsbron och Bernt kunde åka med en buss ett par timmar tidigare från Malmö än han tänkt. Själv tog jag in på Hotell Konserthuset och fick därmed en kväll över i Malmö liksom en förmiddag, då jag tog en promenad i den vackra staden bland annat förbi Möllevångstorget.

Stasi-fängelset i Magdeburg

Den största behållningen av besöket i Magdeburg blev besöket i det gamla Stasi-fängelset vid Moritzplatz. Här finns allt bevarat i all sin hemskhet som det var fram till 1989, då Tyskland återförenades. För övrigt en av de mest glädjande saker som hänt i historien. Visst blev det dyrt men det skedde helt utan blodsspillan. Och nu öppnar sig ju även östra Tyskland för oss som turister. Men det innebär inte att man får glömma de grymheter som fanns under DDR-tiden, lika lite som man får glömma nazismens grymheter. Jag brukar därför säga att ett besök i Auschwitz borde vara obligatoriskt. Jag vill utvidga detta till ett besök i ett Stasi-fängelse.

Redan porten verkar avskräckande, men vi går i alla fall in genom den. Som siste man stänger jag dörren, men vår guide ropar åt mig att låta den vara öppen. Jag förstod efteråt symboliken.
Så tittar vi upp mot cellerna. De är försedda med glas, men detta var fyllt med sten så fångarna kunde inte titta ut. Det enda de kunde se genom rutan var om det var ljust eller mörkt ute.

Detta är vår guide. Johannes heter han. Han vet vad han pratar om för han har själv suttit i Stasi-fängelse, dock inte i detta utan i ett liknande i Rostock. Hans "brott" var att han var fiskare och besökte som sådan en del länder i väst. När han kom hem igen berättade han för vänner och bekanta om hur det var i väst och att de hade det bättre än vad regimen i DDR hade sagt. Han hade också med sig några tidningar. För detta fick han sju månader i fängelset och fyra år på tukthus.

Fångarna fick tillbringa det mesta av tiden i cellerna. Men en stund om dagen kunde de få tillbringa på rastgården. Höga murar och nät över taket. Dessutom beväpnade vakter som sköt om de försökte sig på ett rymningsförsök trots allt. Personerna på bilden är Bernt och Anders. De ingår i vår grupp och är inte fångar. Det framgår av att de är två. Fångarna fick bara vistas här en och en.

Cellerna var i olika storlek, allt från två till åtta personer. I sängen fick fångarna bara ligga mellan klockan 22 och 6. Om de inte blev kallade till förhör då vill säga. Resten av tiden fick de tillbringa sittande på pallarna i cellen. De fick inte prata med varann och hade naturligtvis inget att läsa. Toalettbesök fick de klara av inför öppen ridå. På natten fick de bara ligga på rygg med handen på täcket. Om någon vände på sig i sömnen väcktes han - och hans cellkamrater - genast av vakterna.

Cellen här ovan är i alla fall någorlunda modern. Man kunde också få ligga fyra i en sådan här cell.

Här fanns inte heller rinnande vatten eller WC utan behoven fick göras i en hink som tömdes en gång om dagen. I möjligaste mån försökte fångarna att spara behov nr 2 till strax före det hinken skulle tömmas för att det inte skulle lukta alltför mycket.

Mat serverades två gånger om dagen. Det bestod av bröd, margarin och pålägg. På morgonen marmelad och på kvällen korv. Det var inga stora portioner utan bara nog för att de skulle överleva. Dryck fick de bara i samband med måltiderna. Denna bestod av surrogatkaffe. Vattnet i tvättställ och toaletter var inte ägnat att dricka, men många gjorde det ändå med magsjuka som följd.

De fångar som skötte sig, det vill säga skvallrade på sina kamrater, kunde belönas genom att få tillbringa en del av dagen i belöningscellen. Här fanns bekväma stolar och tidningar. De kunde också lyssna på radio eller titta på färg-TV, dock bara på de förinställda kanalerna. Jag behöver väl inte nämna att dessa inte var regimkritiska.

En sådna här larmanordning gick genom alla korridorer och trappor. Om det skulle bli upplopp var det för vakten bara att dra i snöret och den röda knappen gled isär, varvid ett öronbedövande ringlarm hördes.

Man blir knappast förvånad när Johannes säger att han hälsade den dagen då muren föll och DDR:s historia var slut.

Klicka på bilderna så blir de större

Magdeburg Elbauenpark

Efter rundvandringen och den goda lunchen satte vi oss i bussen igen och fastnade i världens trafikstockning. Lokalguiden hittade dock en ”Umleitung”. Bara det att den nog var mest lämpad för cykelåkning. Nåväl, för Lars är skillnaden mellan att manövrera en cykel och en buss i trånga passager marginell så vi kom i alla fall fram till Elbauenpark. Självklart med på UNESCOs världsarvslista.

Mest spektakulärt är Jahrhunderttausenturm (Milleniumtornet). Det är världens näst högsta byggnad i trä och 60 meter högt. Inne i tornet finns en utställning om mänsklighetens vetenskapliga utveckling och man får lära sig en hel del om fysik, kemi, historia, botanik… Ja, kort sagt allt. Dessutom hade vi lyckan att få en entusiastisk guide, och man kunde inte ta miste på att han stortrivdes på jobbet. Med stor glädje visade han oss hur Pythagoras sats eller Herons automatiska dörröppnare.

I entréplanet finns Foucaults pendel, som visar hur jorden rör sig. När jorden rört sig tillräckligt mycket slår den ner en av de små pinnarna. Undrar vem som har i uppdrag att resa upp dem igen.

Här visar vår glade guide Herons ångkula.

Åskådligt redogör han för de magdeburgska halvkloten, som när de sätts samman inte kan dras i sär av ens åtta starka hästar.
Vår chaufför Lars och guiden framställer elektricitet, tillräckligt mycket för att kunna hissa ned några av deltagarna ett par meter.
När vi gått genom tornet i 43 meter och 243 trappsteg kom vi till utsiktsplattformen och fick denna vackra utsikt över Magdeburg.

Och över parken:

Efter avslutad tornvandring, där vi nedför valde den 450 meter långa rampen som går på utsidan av tornet i stället för trapporna, och en kall öl utanför hittade vi Panoramabahn. Det är en magnetbana med små tåg. Banan går åtta meter över marken och runt hela parken. Bättre sätt att se parken finns således inte. Tjejen som körde var inte heller precis rädd för att dra på i kurvorna. Banans kurvor alltså, om nu någon trodde något annat.
I nästa avsnitt hamnar jag i fängelse.

Vill du ha större bild - klicka på den!

Skulpturer i Magdeburg

Som jag skrev i går så blir det i dag ett kulturellt avsnitt bland skulpturer i Magdeburg. Det finns massor av sådana i staden. Jag publicerar dem i anständighetsordning. De båda sista kanske man borde utfärda en varning för "vuxeninnehåll" för innan de publiceras. Undrar vilka som var modeller till den näst sista och hur de bar sig åt...

Peter Fritsche: Hasensäule (1973/1976)

Heinrich Drake: Jaguar (1938)

Wieland Förster: Große Neeberger Figur (1971-1974/1997)

Detalj från fontän på Leiter Straße

Detalj från fontän på Leiter Straße

Vill du större bilder: klicka på bilden!

Stadsvandring i Magdeburg

Stadsvandringar är inte precis min favoritsysselsättning. Det vill säga att gå i samlad tropp och lyssna till en guide. Inte ens om guiden är duktig och pratar bra engelska som vår Gisela gjorde. Jag går hellre på egen hand, gärna med en guidebok och absolut en karta i handen.
Men nu var det i alla fall stadsvandring på programmet i Magdeburg. Gisela började med att visa oss Grüne Zitadelle även på baksidan och sedan gick vi till Domplatz där vi kunde se domkyrkan från 1300-talet.
På andra sidan torget fanns delstatens parlamentshus. En mycket vacker byggnad.

Sedan gick vi vidare förbi stans äldsta hus, ett korsvirkeshus, och via en utgrävning tills vi kom fram till Elbe. Vi följde stadsmuren och kom så småningom fram till det här klostret - Unser Lieben Fraue.

Vandringen fortsatte därefter utmed ett antal vackra - och ibland ekivoka - statyer. Bilder på de värsta kommer i morgon (missa det inte). Så gick vi förbi Allee Center, ett jättestort affärsområde mitt i stan. Några i gruppen försvann in här men lyckades i alla fall hittas. Sedan gällde det bara att hitta dem som gått ut för att leta och så dem som gått ut för att leta efter dem som gått ut för att leta efter dem som letade. Sedan kunde vi gå vidare och hamnade på Alter Markt, där en livlig torghandel försiggick.

Här öppnade sig också paradiset för våra törstiga strupar och hungriga magar, nämligen Rathauskeller som låg i det gamla rådhuset alldeles intill. Resans bästa scnhitzel åt jag här.

Klicka på bilderna och du blir förvånad.

Ett vansinnigt hotell

Relativt tidig morgon och sista frukosten i Dessau. Frukostbuffén är magnifik men vad hjälper det när jag inte har någon större aptit på morgonen. Men en fralla med lax och en med skinka blir det och så lite äggröra och bacon (perfekt knaperstekt!). Till det kaffe och aprikosjuice. Så bar det av mot Magdeburg. Det är ingen motorväg mellan Dessau och Magdeburg utan en typisk tysk landsväg, sådan som går rätt genom lite trevliga byar och städer på vägen.

Väl framme i Magdeburg såg vi vårt hotell på långt håll. Inte så konstigt eftersom byggnaden såg ut så här:

Det är Die Grüne Zitadelle och i detta låg hotellet inrymt. Byggnadsverket är från 2005 även om det kanske kan antas vara äldre. Det är ritat av den österrikiske arkitekten Friedensreich Hundertwasser och det blev det sista han gjorde innan sin död. Ja, han hann inte ens uppleva det färdigt. Han avskydde alla räta linjer, vilket tydligt framgår av byggnadsverket med dess tinnar och torn.
Inte heller i själva hotelldelen fanns det några raka linjer. Korridoren såg ut så här och alla dörrar var i olika färg liksom att rummen sinsemellan var helt olika.

Så här såg det ut i mitt rum. En kinesisk lyckokaka på sängen. Första gången jag stiftade bekantskap med en sådan i verkligheten. Jag hade bara läst om dem i Kalle Anka förut. På lappen inuti kakan stod det något om att kärleken kommer med vindar. Dock uppenbart inte de vindar som blåser åt mitt håll.

Badrummet var klart drabbat av design. Antagligen för att man inte skulle vistas där för länge om man ville undvika att få dille.

Rummet var också försett med en rejäl altan.

Jag sov gott i sängen. Men först en innehållsrik dag i Sachen-Anhalts huvudstad Magdeburg.

Vill du ha större bild: klicka!

Naturrutan: fåglar i Wörlitzer Park

Gräsand

Påfågel

Häger

Svart svan

Dagens blogg blir en liten lektion i biologi. Nämligen olika fåglar. Jag känner kanske igen tio fågelarter. Här är fyra av dem som jag är hyfsat säker på att jag känner igen. Men om det nu skulle vara en tutuggla eller smörgås i stället för det jag skrivit så mottages kommentarer tacksamt. Kommentera gärna om jag skrivit rätt också. Om min gamle biologilärare lever skulle det vara kul att visa att jag ändå lärde mig något.

Efter gondolfärden gick vi genom parken igen och hittade den obligatoriska suvenirbutiken. Jag föll för en blå Trabant, dock inte i fullskala. Men jag har alltid velat äga en Trabant. Jag var nära att köpa en (i fullstorlek) billigt när jag kom förbi på Berlin på en bussresa 1990 men den grinige bussföraren vägrade att låta mig ha den i bagageutrymmet på bussen. Så det blev inget av med den affären.

Nästa park på programmet var Luisium. Nu var dock gruppen trött, men inte tröttare än att de valde att cykla därifrån halvmilen till hotellet. Det vill säga alla utom vi gammelgubbar: Bernt och jag. Vi tog ett glas whisky i stället så vi fick lite motion åtminstone i ena armen. Jag hade ju dessutom mitt knä att skylla på. Jag trampade i dag 3 kilometer på motionscykeln på gymet. Det var i princip vad jag orkade.

Kvällen sedan ägnades åt inköp på det närbelägna Kaufland. Många tyskar hade kommit på samma idé så det var långa köer till kassorna. Men tyskarna skilde sig från oss genom att de handlade mat. Middagen var på en restaurang en kvarts promenad från hotellet. Jag tyckte att matstället hette Bauhaus - och tänkte vända igen - men så såg jag att det stod Brauhaus (brygghus). En trappa upp serverades vi något köttstycke som på något sätt hade rest på sig. Precis som vi kom in bröt ett intensivt åskväder ut. Precis som vi gick ut upphörde åskvädret och regnet. Tur som tokiga igen.

I morgon åker vi till Magdeburg och Tysklands (kanske hela världens) galnaste hotell.

Om man klickar på jåglarna blir de lite större.

- Tror du att Bellman skulle ha varit så märkvärdig om han levat i dag?

- Ja det är klart han skulle ha varit. Han skulle ju ha varit mer än 250 år gammal.

I gondol på Wörlitzer See

Så kom vi då i väg i gondolen och kunde njuta av det dignande kaffebordet. Farten var inte så hög så det var inga problem att dricka kaffe. Inte heller gick det några vågor. Vår man, Peter, vid årorna fick dock slita i den alltmer tilltagande värmen och snart åkte tröjan av.

Halva gruppen fick åka i egen gondol. Av praktiska skäl placerade vi danskarna i den bakre. Men tror ni inte att de snart rodde ikapp oss och blev före. Ja, nu var det ju inte precis någon nationstävling men ändå.

Peter rodde in i Georgenkanal och det var så smalt att han ibland lyckades få båda årorna att ta i land. Vid en liten ö med det makabra namnet Insel der Totenerinnerung (Dödspåminnelsens ö). Namnet hade dock inget att göra med att danskarna kommit före. Sedan fortsatte han in i Sonnenkanal när Bernt plötsligt skrek:
- Kolla cyklisterna. Det blir en bra bildbyråbild.
Nu är det ju så konstigt att det är helt ostraffbart att stjäla en fotoidé. Men hade jag norpat bilden på hans blogg hade jag kunnat hamna i fängelse. Det skulle jag i och för sig ändå göra dagen efter, men mer därom i ett senare avsnitt.

Vi fortsatte ut genom den trånga kanalen, danskarna fortfarande före.
Om man vill åka på sjön men inte åka gondol kan man välja att åka linfärja med den här glade mannen.

Det var dagens avsnitt. I nästa avsnitt blir det en inställd cykeltur på grund av ett ont knä och att Bernt hade whisky kvar i bussen.

Klicka - och bilden blir större.

På en vulkanö

Trots att Stein inte precis är världens största ö utan är i storlek ungefär som ett hus på Grönland var det nätt och jämnt den fick plats i Wörlitzer See, eftersom den inte är någon stor sjö. Men vacker. Storleken har ingen betydelse sa redan Inge och Sten (ni kommer väl ihåg dessa båda danska sexupplysare). Bland annat kan man vandra omkring i den här underjordiska grottan.

Där fanns också en amfiteater. Personerna som syns på bilden är sannolikt kristna men inte sådana som skall kastas till lejonen utan mina reskamrater.

Sedan blev det en pärs för mitt knä att klättra upp till toppen där vulkanen finns. Lyckligtvis fick den inget utbrott när vi var där uppe. Den lär för övrigt ha varit avstängd för reparation. Kanske något som de som bor vid Vesuvius också skulle kunna tänka på att göra.

Sedan var det dags att klättra ner igen och göra en promenad utmed den vackra sjön. Våra tyska guider satte upp en rasande fart, och jag som dels var handikappad och dels ville stanna och fotografera och dessutom fick krångel med kameran kom på efterkälken. Krånglet med kameran bestod i att det var svårt att ställa in den rätt. Dock kom jag snart på problemet: dekalen som markerar hur man har kameran inställd hade lossnat och så småningom tappade jag den helt. Men det finns en display i sökaren som berättar om inställningen, så felet påverkade inte den fortsatta fotograferingen.
Ville man till andra sidan av sjön och inte ville simma kunde man ta en sådan här mackapär över.

Slutligen kom vi fram till gondolstationen. Vi skulle nämligen göra en rundtur på sjön och kanalen i en gondol. Vår gondol stod framkörd och i denna var ett fantastiskt kaffebord dukat. När vår tyska guide Ursula dessutom trollade fram en flaska iskall Apfelsaft kändes livet betydligt bättre. Ja, rentav underbart. Att Ursula hade övertalat oss att ta med paraply eller regnrock och vi således fick släpa på dessa i den varma majsolen var helt glömt.

Kaffebordet bestod förutom av kaffe också av Käsekuchen som såg ut så här http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f2/K%C3%A4sekuchen.JPG och lite andra goda bakverk. Men inte ens jag orkade mer än Käsekuchen.

I nästa avsnitt åker vi gondol.

Klicka på bilden och den blir större (fungerar endast på bilder; apropå Inge och Sten alltså).