Orangeriet invigt i Stadsparken i Borås

I dagarna två - fredagen den 5 juni och lördagen den 6 juni (Nationaldagen) - invigdes Orangeriet i Stadsparken i Borås. Invigningen förrättades av konsumentminister Per Bolund. Ett omfattande program hade tagits fram med bland annat Mimi Werner och Daniel Lemma.

På platsen fanns fram till 1983 Borås gamla teater. Men en ny teater hade byggts i Kulturhuset och den gamla krävde stora insatser om den inte skulle rasa ihop. Kommunens beslutande ville inte kosta på detta, i synnerhet som det inte fanns någon självklar anledning att behålla den. Sedan dess har dock kulturlivet i Borås blivit helt annat och det hade funnits plats för mer än en teater i staden. Så det var väl lite dystert att den revs.

Janne Josefsson (ingen mindre minsann) var ute och rapporterade i radio om rivningen. Den ägde rum på morgonen första söndagen i advent klockan 05.00 på morgonen. Valet av tidpunkt var för att man inte ville ha några demonstrationer. En strategi som skändligen misslyckas. Men lyssna på Janne Josefssons reportage från händelsen på länken. Boråsarna var milt sagt förbannade och Janne visade att han var lika mycket skjutjärnsjournalist på den tiden. Hör bara när han intervjuar en av jobbarna vid rivningen.

Foto som fanns i Stadsparken åtminstone förut.

Så småningom blev det ett friluftskafé på platsen där Stadsteatern en gång legat. Ett ganska torftigt sådant och inrymt i en hiskeligt ful byggnad. Dessutom hade det vissa tider bara öppet när ägaren tyckte att det skulle vara det. Soliga dagar t ex föredrog ägaren kanske att befinna sig på stranden så då var det stängt. 

En dag för drygt ett år sedan såg det ut så här på platsen. 

Allt rivet men det skulle komma något annat. Ett orangeri. Vet ni inte vad det är? Nej, det gör inte de flesta boråsarna heller. Det betyder ett uppvärmt växthus där man t ex kan odla apelsiner. Därav namnet. Arbetsplatsen täcks av stora skynken.

 

När jag gick förbi där den 8 maj i år hade täckelset fallit och man kunde se hur bygget såg ut. Ett runt glashus i svart. Arkitekt har varit Gert Wingårdh, som gärna jobbar svart. Jobbar i svart menar jag. Jag har tidigare skrivit om Clarion Hotel Sign i Stockholm, som han också ritat. Där var till och med toapappret svart.

På invigningsdagen gjorde jag en sväng i Stadsparken innan invigningen skulle börja. I Orangeriet hittar man en restaurang och diverse kommunala nyttigheter. Efter mycket om och men fick restaurangen alkoholtillstånd. Det fanns de som menade att sådant inte var lämpligt eftersom det ligger en lekplats bredvid byggnaden. Jag förstår dock inte: så vitt jag vet är det ytterst få av dem som använder lekplatsen som köper alkohol på restaurangen.

Alkoholtillståndet gör att restaurangen kan hålla öppet på kvällarna och Orangeriet kan bli det samlingsställe det är avsett att vara och ge liv åt parken, som tidigare mest fått liv genom att så att säga inte önskvärt klientel sökt sig dit.

Här syns Orangeriet från Sandwalls plats. Vi kan också se i rabatten att man uppmärksammar att O-Ringen skall äga rum i Borås 18 - 24 juli.

Man går över Teaterbron (jo, den heter så fortfarande) och kommer fram till Orangeriet, som har adressen Teaterbron 1. Framför ser vi Pål Svensson skulptur Slits. 

Och kilar man runt hörnet så ser det ut så här.

Utanför huvudentrén har man sörjt för att man skall kunna tvätta fötterna innan man går in.

Ballonger hade hängts upp med jämna mellanrum. Vid själva invigningen skulle de skickas upp i luften.

Intill Orangeriet finns en estrad och många åhörarplatser så här kan det bli musikevenemang och kanske också friluftsteater. Här finns också en dansbana. 

Så är det den välutrustade lekparken, som barnen i Borås själva har fått rösta fram hur den skulle utformas.

Därmed har Borås fått ännu en attraktion. Stadsparken har redan förut varit väl värd ett besök, åtminstone under dygnets ljusa timmar då det brukar vara lugnt där. Men nu finns ännu större anledning till ett besök. När jag någon gång har besökt Orangeriet för en kopp kaffe (undrar om de har napoleonbakelser?) återkommer jag med en recension.

Större blir bilden om du klickar på den med mushjulet. Gör det!

Med turistbussen N200 från Mandy's Diner i Älvsered till Bynanders Motormuseum i Svenljunga

Bussägare Anders berättade att han skulle besöka Bynanders Motormuseum i Svenljunga i lördags. Vi kom överens om att träffas där, men så visade det sig att lördagen skulle bli en dag med delvis fint väder (och delvis störtskurar som det nu varit så länge) varför det blev möte i Älvsered i stället.

Vi hade inte bestämt någon exakt tid men precis som jag svängde in i Älvsered kom bussen från andra hållet. Så det var bra tajming, men då hade jag blivit lite hindrad av att två medtrafikanter en halvtimme innan jag åkte förbi hade kolliderat med en älg - samma älg - söder om Holsljunga.

Anders hade fyllt bussen med olika personer med anknytning till bussen. Det är de som syns på bilden. Från vänster är det:
Anders, bussägaren själv.
Henry som är över 90 år och f d chaufför, lastbilsförsäljare och pilot.
Två damer som var med på den allra första utlandsresan som bussen gjorde. Om jag inte minns helt galet gick den till Köpenhamn den 8 maj 194.
Inger, som är dotter till bussen förste ägare Ernst Carlsson i Vessigebro.
Folke, som tog körkort 1950 på Ernst Carlssons bilskola, men också grundade Alenäs Billackering i Mårdaklev och senare Svenljunga, där företaget finns kvar än i dag om än med andra ägare.

Tre i sällskapet valde att återvände hemåt igen med mötande fordon medan vi andra gick in på Mandy's Diner, ett matställe med klart stuk från 50- och 60-talen. Här står hamburgare med olika tillbehör på menyn. Inte MacDonalds-burgare alltså utan riktiga sådana. De har fått namn efter olika bilmärken: Mercury burger, Ford burger,  Chevy burger eller Pontiac Burger, som jag beställde. De serverades i en kartong som var formad som en amerikansk bil från 1950-talet tillsammans med Criss Cuts, som är ett slags pommes frites men mycket godare.

När Anders köpte bussen för nio år sedan bogserade han den först till Kvarnabo mellan Alingsås och Sollebrunn. Han tog då just vägen förbi Älvsered och stannade till här för ett ta en bild på bussen. På den tiden var den inte så här snygg.

Själv åkte jag före i bilen för att leta bra fotoplatser utmed väg 154 och hittade den vid Inganässjön strax efter länsgränsen mellan Hallands och Västra Götalands län.

Nästa stopp för fotografering blev i Överlida med Stora Hallången i bakgrunden.

Och snart var det bara 15 kilometer kvar till Svenljunga.

Efter att ha passerat kyrkan i Svenljunga och svängt först höger, sedan vänster och sedan höger igen på allt mindre väg kom vi fram till resans mål:

Där mötte bland andra Gun upp. Hon var värdinna på bussen på 1950-talet. Hon lär ha varit lika glad på den tiden som i dag.

I Bynanders Motormuseum finns cirka 60 bilar och 120 motorcyklar/mopeder. Öppet alla dagar mellan 10 och 17. Cafeteria finns också.

Bussägare Anders, Per Bynander och Folke Alenäs diskuterar några intressanta fordonsfrågor på museet. Per är till vardags Icahandlare i Svenljunga. Museet är alltså ett hobbyprojekt och fordonsparken utgörs till stor del av de samlingar som grundaren av GeKås i Ullared, Göran Karlsson, lämnade efter sig. De flesta fordonen ägs i dag av Bynander själv. Som en kuriositet kan nämnas att bussen N200 också i många år ägdes av Göran Karlsson.

Bland bilarna märks särskilt denna Excalibur SS från 1968. Bilen har tidigare tillhört boxaren Ingemar Johansson. Göran Karlsson köpte den direkt av Ingo 1985 för 5 000 dollar, vilket låter väldigt billigt.

Bland övriga pärlor märks denna Willys Knight Modell 70-A från 1928. Willys blev sedan känt för att de byggde jeepar till amerikanska försvaret under andra världskriget.

Eftersom Per Bynander som sagt också driver ICA Kvantum i Svenljunga är det kanske inte så konstigt att han också byggt upp en gammal lanthandel i museet.

Efter besöket på motormuseet gjorde vi en kort sväng förbi Resecentrum i Svenljunga. Där finns det gamla stationshuset kvar, pietetsfullt restaurerat. Här tillbringade jag många timmar i mitten av 1950-talet, eftersom min far jobbade som tågklarerare m m i Svenljunga.

Likheten mellan dessa bussar är att båda är Volvo. Men den främre är från 2010 och byggd i Polen medan den bakre är från 1948 och byggd i Skänninge.

Och gamla N200 blir naturligtvis först ut när det är dags för avfärd. Sådant går nämligen i åldersordning...

Det finns fler bloggar som skrivit om detta:

Bloggen Turistbuss N200
(Överst där kan ni också hitta en bild på hur bussen såg ut just när Anders köpt den 2005.)

Bloggen Kul Tur i Natur

Läs dem gärna.

För större bild: klicka på den med mushjulet

Sveriges bästa busschaufför?

Jag träffade en kompis och kollega i Kinna  idag. Efter lunch på Herr Ober - Schnitzel bitte i Kinnas gamla stationshus och som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg skulle jag ta bussen hem.

Glöm inte att besöka Herr Ober om ni har vägarna förbi Kinna. Bättre schnitzlar finns knappast i det här landet. Och för 79 kronor får man en rejäl schnitzel med massor av pommes frites (inte den där vanliga med potäter knävlade i flôt utan gjord på färskpotatis) samt kaffe.

Men så kom jag på idén att jag inte skulle åka snabbaste vägen utan gamla vägen via Rydal och Svaneholm. Så jag väntade en kvart extra på den bussen och under tiden hann jag fotografera sandtåget till glasbruket i Limmared när det gick förbi. Sanden kommer från hamnen i Varberg och används vid glastillverkningen. Men snart kan man inte se det här tåget längre, åtminstone inte här. Sanden skall nämligen från någon gång i sommar lastas i hamnen i Halmstad och kommer då att gå via Smålandsstenar och Värnamo i stället för via Kinna och Borås.

Tåget kördes - så vitt jag hann uppfatta - av en gammal kollega från SJ-tiden fast det inte är SJ som kör. SJ kör för övrigt inte några godståg längre. Så det blev tut och vink och bild.

Så kom då bussen och det var något som inte var riktigt som det brukar vara. Den kvinnliga föraren hälsade mig välkommen på ett sätt så att jag förstod att hon verkligen menade det. Sedan förklarade hon pedagogiskt hur jag skulle kombinera mitt kort, som dels har kontoladdning (gäller i Marks kommun) och dels periodladdning (gäller i Borås stad), så att jag inte skulle behöva betala för mycket.
- Du skall trycka T här och sedan visar du kortet framför biljettmaskinen när du stiger av. På nästa buss behöver du bara visa kortet för maskinen.

Sedan åkte vi ett par hållplatser och där stod en förskolegrupp och väntade på att få stiga på. Det är ju sådant som annars brukar framkalla en djup suck hos bussföraren men inte denna. Hon vinkade glatt till barnen och öppnade dörren med ett "Hej alla barnen". Det tog lite tid innan alla hunnit sätta sig och få på sig bältena men bussföraren väntade tålmodigt. I Rydal skulle de av igen och även nu tog det lång tid. Men ingen irritation utan bara ett vänligt "Hej då alla barnen".

Strax efter vi åkt förbi Seglora kyrka (ja, inte den på Skansen utan den som byggdes som ersättning för denna i just Seglora) gick en man bredvid vägen och släpade på en moped. Vår bussförare stannade och frågade om han behövde hjälp med någonting. Det gjorde han visserligen inte men bara omtanken gjorde mig rörd. Ungefär som det jag läste häromdagen om en annan bussförare, André Grandin, som utanför Vara såg en flicka som satt vid vägkanten och grät. Han stannade bussen och gick ut och tröstade henne.

Egentligen borde jag vara lite stressad för jag skulle byta buss vid Svanehov. Men det var ingen fara. Att vänlighet och omtanke inte kostar några pengar visste jag men tydligen kostar de ingen tid heller. Vi var vid Svanehov i rätt tid för bussbytet. För övrigt ett mycket förbryllande bussbyte. Här byter man till en exakt likadan buss som körs av samma företag, Veolia. Jag förstår ju att bussförarna vill hem men det borde ju då räcka med att de byter buss med varann. Jag har påpekat detta för Västtrafik, men det var bara fem år sedan och de har väl inte hunnit titta på det än.

Vid det här laget hade jag känt igen bussföraren. Det har stått mycket om henne i Borås Tidning och jag har hört många som åker mellan Kinna och Borås prata om henne. Vid lucia kör hon iförd en luciakrona, vid jul har hon smycket sin buss och haft tomteluva på sig och vid Halloween var hon iförd häxutstyrsel.

Mariette Olsson heter hon, denna tjej som Gud - eller åtminstone Västtrafik och Veolia - har skickat oss för att med enkla medel förgylla vår vardag. Jag gick fram och tackade för resan och berömde hennes vänlighet mot barnen och mopedisten. Jag hade tänkt berömma körsättet också men det fanns inte tid till. Vi hade nämligen mycket annat att prata om och jag berättade om min blogg och att jag kommer att skriva om resan där.

Jag läste också att Mariette är nominerad i Hemmets Journals stora tävling om vem som är Sveriges bästa busschaufför. Den 21 augusti presenteras de fem nominerade som gått vidare och då kan man också rösta på dem. Jag vet förstås inte om Mariette blir med bland de fem men allt annat vore underligt. Så min röst kan hon i alla fall räkna med. Rösta på henne ni också.


Edit 2014-05-22 kl 09.10
Det visade sig inte vara min f d kollega som körde sandtåget som jag fotograferade i Kinna. Föraren är dock läsare av denna blogg och kände därför igen mig. Världen är inte så stor...

Brännebrona Gästis - hur gick det?

För snart tre år sedan besökte jag Brännebrona Gästis utmed E20.
http://savenfjord.blogspot.se/2010/05/vagkrogsnostalgi.html


Jag var då ganska nöjd och önskade det då nytillträdda ägarparet Erland och Carina lycka till.  Hur gick det sedan? Ja, inget vidare om man skall tro TV3:s Kniven mot strupen. Det gick snabbt utför tydligen och de blev som Carina uttryckte det hemmablinda.

Då kom kocken Alexander Nilsson och TV3 till deras hjälp och nu verkar det som om de lyckats hitta rätt igen och det är en blomstrande rörelse. I varje fall om man skall tro deras hemsida.

Jag får väl åka dit och kolla med egna ögon och egen gom...

En vecka har gått

Det har varit en rätt behaglig vecka. I måndags var jag som jag redan berättat på vårdcentralen och tog prover. Vad jag gjorde mer den dagen har jag glömt.

I tisdags såg jag i tidningen att hotell- och restaurangfacket (HRF) varslat från den 14 juni för strejk på det hotell i Göteborg där Tågkompaniet har sina överliggningar. Jag ringde First Hotell Kung Oscar i Trollhättan och frågade om vi i så fall fick bo över där. Jodå, de lovade ställa upp. Men i går så beslöt facket att skjuta på alla konfliktåtgärder eftersom de bedömde det som att ett avtal var i sikte. Så det blir antagligen inget. Jag känner igen det där. Redan på 1970-talet när var aktiv i HRF så brukade det varslas om konflikter. Men aldrig blev det något. Det blev ett rätt dåligt avtal i stället...

Sedan åkte jag till Falköping för att prova lunchen på Hotell Ranten, som nu drivs i ny regi sedan Arne Frisell gick bort för ett par år sedan och hans fru Anita med ålderns rätt drog sig tillbaka strax före jul. Kunde bara konstatera att man hade lyckats behålla den gamla fina stämningen och revbensspjällen var mycket goda. Salladsbordet var inte dåligt men långt ifrån lika överdådigt som på Frisells tid. Det nya var att man skulle betala lunchen innan man åt. Det missade jag men blev lika vänligt bemött för det när jag betalade efteråt.

På vägen dit ringde Sveriges mest optimistiska filmbolag och ville hyra vår gamla buss från 1945 för en filminspelning i Trollhättan en vecka senare och dessutom en dag i Stockholm i början av juli. Tyvärr var vi nödgade att säga nej till Stockholm. Det finns inte medlemmar som orkar köra bussen så långt och frågan är om ens bussen orkar. Därmed blev det heller inget med inspelningen i Trollhättan.

 Ingen filmstjärna - den här gången.

På tisdagskvällen var nämnda buss med på veteranfordonsträffen på Stora torget. Eftersom regnet hängde i luften var intresset inte stort men visst var det några som med förtjusning tittade på bussen. Efter visningen skulle bussen till garaget ett par mil utanför Borås. Det är klart att en så gammal buss inte orkar hålla full fart uppför backarna och 4-5 bilar samlades bakom den i 30 km/tim. Då kom han som inte kunde lugna sig utan han körde om alla bilarna och bussen precis före ett backkrön. Där fick han möte men den mötande hann bromsa liksom vår bussförare så han och vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Men nära var det!

På onsdagen firade alla andra nationaldag. Jag har inte förstått varför man skulle göra just den här dagen till helgdag. Nog var detbättre med annandag pingst. Min kontakt på hotellet i Göteborg jobbade också som vanligt och kunde meddela att de räknar med att kunna hålla öppet även om det blir strejk.

I torsdags var jag först och besiktigade bilen. Den är fem år gammal nu så det kanske var något att anmärka på. Jag provade ett av de privata alternativen, Carspect, och det var bekvämt värre. Bara att parkera bilen utanför, betala och lämna nyckeln och sedan sätta sig med en kopp kaffe i väntrummet medan jag såg hur bilen rullades in och besiktningen påbörjades. Efter ett tag fick jag tillbaka nyckeln och ett papper där det stod att allt var i sin ordning.

Sedan skulle min far på läkarbesök och jag vara hundvakt under tiden. Sicko som förut blev som tokig så fort husse var borta har nu lugnat ner sig och ligger lugnt och sover på sängen sedan han gått en brottningsmatch med kuddarna. Sicko vann och kuddarna hamnade på golvet. Inte kom de upp i sängen heller hur mycket han än skällde.

I går så åt jag lunch med en god vän från Göteborg. Restaurang Köket på Krokshallstorget hade wallenbergare på menyn. Wallenbergare skall vara kalvfärs, de skall serveras med potatismos, krämig gräddsås, rårörda lingon och gröna ärter. Köket hade lyckats till 100 procent och det blev en av mitt livs bästa wallenbergare.

Den var dessutom i  fast penningvärde billigare än den som jag inte åt för 13 år sedan vid den  blivande Öresundsbron i Malmö. Anledningen att jag inte åt den var att jag först blev behandlad av hovmästaren som något som katten släpat in och anvisats den sämsta platsen i hela restaurangen, där jag var enda gäst. På den platsen blev jag tillslängd en meny men sedan såg ingen mig så när jag väntat 15 minuter utan att någon orkat ta upp beställningen gick jag därifrån. Då såg de mig och frågade om jag betalat.
- För vad, frågade jag.
- För det som ni blivit serverad förstås.
- Och vad var det?
- Ojdå, vi glömde visst ta upp beställningen .
Här hade jag väntat mig en ursäkt men en sådan kom inte. Dessutom tilltalar man mig inte med ni ostraffat. Jag är väl medveten om min kroppsvikt men jag vill därför inte bli tilltalad som om jag vore flera personer.
 
Jag gick alltså därifrån. Och tur var väl det för jag serverades sedan en utmärkt lunch på det närbelägna Limhamns Värdshus av en trevlig källarmästare personligen.