Stilla dagar i Torrevieja, sjätte dagen: spårvagn i Alicante

Den sjätte dagen blev det förhållandevis tidig uppstigning. Klockan 08.00 hade vi nämligen bestämt med grannen Jörgen att vi skulle åka till Alicante och Benidorm. Jörgen skulle följa med som support och sällskap men han passade också på att göra ett affärsärende i Alicante.

Under tiden kunde jag passa på att besöka järnvägsstationen Alicante Terminal och fick bilder på tre olika slags fordon. Först ett lokaltåg. 

Så en gammal restaurangvagn uppställd för något slags utställning.

Och slutligen ett snabbtåg, class 130 även känt som Talgo-tåg.

Alicante har cirka 335 000 invånare och ett nybyggt spårvägsnät med ett spår som är en meter brett. Det räknas alltså som smalspår och att man valt detta beror på att en gammal smalspårsjärnväg är grunden i spårvägssystemet.Det finns fem linjer: 1-4 som framgår av kartan men även linje 9 som går norr om Benidorm till Denia räknas dit. Mer om denna lite längre fram.

Avenida de la Estación leder från järnvägsstationen till spårvagnshållplatsen vid Plaza de los Luceros. Det är några hundra meter att gå men man håller på att bygga ut spårvägen så att den skall gå ända fram till Alicante Terminal.

Vid Luceros finns detta vackra palats.

Och här är själva Plaza de los Luceros, som räknas som Alicantes mest centrala punkt och är en stor trafikmaskin.

Jörgen och jag ser med spänning fram mot spårvagnsresan till Benidorm.

Med dödsförakt ger sig Roger och Jörgen nedför rulltrappan som enligt skylten skall leda till spårvagnen. Men i Spanien kan man aldrig vara säker på att skylten stämmer.

Men visst var det rätt. Vi kom ner i den stora stationshallen och där kunde man köpa biljett i en bemannad lucka. Det går också att köpa biljetter i automat på spårvagnarna. Biljetten kostade 6,40€ för "ida y vuelta" vilket betyder tur och retur. Sträckan är något under 4 mil enkel väg, varför det är billigt jämfört med vad det skulle kostat i Sverige.

För att komma ned till spårvagnarna måste man visa upp pinkoden på biljetten för en läsare som öppnar spärrgrinden om koden blir godkänd. Minsann kände jag inte igen systemet från Stockholm. Det var nära att Jörgen blev kvar här, för han var för långsam. När grinden väl öppnades hade man cirka en sekund på sig att rusa genom grinden, annars stängdes den igen och så stod man där. Till sist lyckades han dock, livligt påhejad av Roger och mig. 

Roger och Jörgen ser ut som om de funderade på vad de gett sig in på men de bestämde sig i alla fall för att följa med.

Det var en kvart kvar innan vår vagn skulle avgå så den tiden kunde användas till att titta på andra spårvagnar på andra linjer. Att gardinen är neddragen för förarhytten är inget skrämmas av för föraren sitter i andra änden och kör. Men han drog ned gardinen för att det inte skulle bli för varmt i hytten när han skulle åka tillbaka från vändstationen.

Ett hus på räls? Nej, en reklamstrajpad spårvagn bara. Jag tycker det ser trevligt ut. Dessa spårvagnar är tillverkade av Bombardier.

Tiden gick och det blev dags för avgång för oss. Men var var spårvagnen? Jo, den kom från oväntat håll precis vid avgångstid. Närmare bestämt kom den från tunneln som skall gå till Alicante Terminal  - eller Estació Multimodal som den skall heta i spårvägsversion. Spanjorerna gör inte mycket för att underlätta för turister och andra ovana.

När vi väl lämnat tunnlarna kom vi ut vid kusten Costa Blanca och kunde också titta upp mot fästningen Sankta Bárbara.

På vägen var det många vackra vyer som rullades upp inför våra ögon. T ex i den här byn, La Vila Joiosa. 













Så kunde vi efter en dryg timmes färd se Benidorms skyskrapor. Benidorm var fram till 1950-talet ett litet fiskeläge men har nu cirka 72 000 invånare. Stadsarkitekten måste ha blivit inspirerad av New York, eftersom bebyggelsen i stort sett bara består av skyskrapor. Dessa går ända ned till stranden.

Vi har kommit fram till stationen i Benidorm. Eftersom det var resan som var allt och målet ingenting så nöjde vi oss med att gå in på stationscafeterian och få oss lite att dricka innan vi efter en dryg halvtimme återvände.

Till cafeterian kommer man genom den stora dörren till höger på bilden. Den mindre leder till toaletten.

Även här kan man köpa biljetter. Jag trodde först att man använde sig av straffångar för att sälja biljetter men gallren är väl till för att skydda kassan - och försäljaren.

Jörgen och jag ser med spänning fram mot återresan. En rejäl biljettkontroll, som skulle fått Västtrafik i Göteborg att bli avundsjuk, måste forceras innan vi kunde gå ut till tåget.

Men där stod i alla fall tåget och det var betydligt mer folk nu än på ditvägen. Vi lyckades få sittplatser bredvid en ung spansk dam som inte rörde en min under hela resan till Alicante. Kanske hon var rädd för att sminket skulle krackelera.

Vagnen är snart klar för avgång. Och rullgardinen i bakhytten är nerdragen. Dessa spårvagnar togs i bruk 2007 och är tillverkade av Vossloh.

I Benidorm finns också anslutning till linje 9 som går knappt fyra mil norrut utmed kusten till Denia. Även denna räknas in i spårvägssystemet och man håller på att bygga om linjen till spårvagnsstandard. När det blir klart skall man kunna åka de 75 kilometrarna från Benidorm till Denia på 2,5 timmar utan byte. Det torde bli världens längsta spårvägsresa på smalspårig spårväg. Än så länge kör man dock med dieseltåg och byte i Benidorm.

Vid stationen stod också ett gammalt dieseltåg uppställt. Har jag förstått rätt så används dessa under rusningstid - om man nu känner till det begreppet i Spanien.

Regntunga skyar över berget får oss att misstänka att det blir nederbörd men om det blev det så nådde den i alla fall aldrig oss.












Så var vi åter i Alicante och det var bara att hämta bilen på parkeringen vid stationen samt äta lunch på vägen hem till Torrevieja.

Bilderna blir större om du klickar på dem med mushjulet. 

Sista dagen närmar sig oroväckande snabbt men mer därom nästa gång.

Stilla dagar i Torrevieja, femte dagen: spårvagn i Murcia

På måndagen hade vi bestämt oss för att åka till Murcia. Anledningen var främst att jag ville bekanta mig med det nya spårvägssystemet där. Det togs i bruk i juli 2011 och är alltså fortfarande fräscht. Murcia är Spaniens sjunde stad i storleksordning och ligger sju mil sydväst om Torrevieja. Där finns cirka 450 000 invånare och Murcia är en stor studentstad med två universitet, det största med cirka 30 000 studenter. Staden grundades år 825 e Kr.

Spårvagnarna är gröna och vita och de är tillverkade av Alstom. Att åka med spårvagnen är billigt, åtminstone jämfört med svenska förhållanden. För 1,40€ får man åka i en timme över hela nätet.

Spårvagnarna går var 10:e minut dagtid måndag-fredag och på lördag-söndag går de varje kvart. Det finns två linjer. Längst är linje 1 som går som ett V genom staden. Centrum är längst ned i spetsen. Linjen är 17,5 kilometer lång och det tar 1 timme och 16 minuter att åka hela linjen fram och tillbaka. Vidare finns den korta linje L, som ansluter till linje 1 i nordvästra änden. Den trafikeras som mest var 22:a minut.

(Klicka på kartan med mushjulet så blir den större) 

Vi steg på spårvagnen vid Principe Felippe, markerat med röd ring på kartan.

Nu gällde det dock att veta åt vilket håll vi skulle åka. Nueva Condomina eller Universidades. Det var det senare så den här vagnen fick åka vidare utan oss.

Sedan var det nästa problem: att köpa biljett. Sådan kan inte köpas ombord men man kan göra det i automat på samtliga hållplatser. Roger kämpar med att få ut sin biljett precis som vagnen kommer in. Men det gick bra och när det lite senare blev kontroll på spårvagnen så visade det sig att vi köpt helt rätt biljetter.

Vi slog oss ned längst fram och fick en bra utsikt genom förarhytten. Den kvinnliga föraren satt skyddad i en glasbur och hon hade inget med passagerarna att göra utan kunde helt koncentrera sig på körningen. Här åker vi utmed den långa Avenida Juan de Borbón, uppkallad efter en son till kung Alfonso XIII. Om inte en viss Franco varit i vägen hade Juan blivit Spaniens kung.

Så här ser förarhytten ut. Många knappar är det men ändå verkade vagnen lättkörd.

Jag njuter av resan på stolen precis bakom föraren.

Och Roger gjorde som han gjorde när han var liten grabb i Göteborg och ställde sig bakom föraren för att få bättre sikt framåt.

Vi åker med förbi centrum och tillbaka norrut till Universitetet. Där kan vi lugnt sitta kvar eftersom linjen går i en enkelspårig slinga runt universitetsområdet innan den återvänder mot stan igen. Mitt i centrum, vid Plaza Circular (blå ring på kartan) stiger vi av. Vi har nu använt nästan hela den timme som biljetten gällde för.

Därifrån gick vi vidare till fots utmed linjen och det tog en timme innan vi var framme vid Abenarabi (gult på kartan) och kunde åka vidare med spårvagnen. Men då hade vi ju tagit paus för en cerveza (ni har väl lärt er att det är spanska för öl) på vägen.

Så här ser alla spårvagnshållplatser i Murcia ut. Snygg och fräscht, inget klotter och ingen vandalisering så vitt jag kunde se.

Två bilder på Avenida Juan de Borbón igen, nu vid Abenarabi

För att kunna skryta med att vi åkt hela linje 1 åkte vi med till den andra ändstationen, Nueva Condomina (brun ring på kartan). Av namnet att döma trodde jag att det var ett slags skyddsområde men det visade sig vara ett affärscentrum.Bredvid låg även Murcias arena, där fotbollslaget Real Murcia spelar sina hemmamatcher.

Strax innan låg den stora depån för spårvagnarna. Enligt Wikipedia skall det finnas 11 stycken men av numreringen att döma är det minst 14. Vid Nueva Condomina vänder spårvagnarna och byter körriktning. De måste alltså ha dörrar på båda sidor för att det skall fungera. Här får också personalen sin rast och vi får en ny förare.

Roger avvaktar för att se vilken spårvagn som skall gå. Den vi kom med eller den som skymtar till vänster och redan stod inne på stationen. Det visade sig bli den som vi kom med och som för övrigt den vi åkte med allra först.

Vid Principe Felipe tar vi farväl av spårvägen i Murcia för den här gången, men det blir kanske fler eftersom linjenätet håller på att byggas ut.

Vi går i stället till ett närbeläget varuhus och äter lunch. Köttbullar med lingon och potatismos. Och i bottenvåningen kan man köpa svensk sill och svenska snapsar. Det såldes visst också möbler där, men sådana är ju svåra att ta med på flyget. Dessutom köpte jag nyligen en ny soffa och bokhylla i Sverige. Visst blir man nostalgisk när man ser dessa fyra bokstäver på en blå köplada ute på ett fält.

Hemvägen gick via de gamla småstäderna Almoradi och Dolores.

Kvällens promenad till en närbelägen park kommer i nästa blogginlägg.


Större bilder? Klicka på mushjulet!

Mitt livs stora resa, andra dagens eftermiddag och tredje dagen

Ja, så var det då Bryssel, EU:s och Belgiens huvudstad. Jag har varit här en gång förut, närmare bestämt 1986 på en bussresa, men då var vi lite mer i centrum än området kring Midi/Zuid-stationen. Det var ungefär en och en halv kilometer till Grand Place och den kända statyn Manneken Pis, men jag fann ingen anledning att se den en gång till. Den var en besvikelse förra gången eftersom den var så liten. Statyn alltså om nu någon trodde jag tänkte på något annat.

Därtill kom att sommaren hade fått ett återfall och jag såg på hotellet att det varit 31 grader varmt på eftermiddagen. Så det blev mest lite vandring runt stationen och det bredvidliggande hotellet. På Avenue Fonsny var trafiken tät och inte blev det bättre av att ena körbanan var avstängd på grund av vägarbeten. På det som var kvar fick bilar och bussar och spårvagnar samsas. Att köra bil i Bryssel kräver starka nerver och det var först under 1960-tal som det blev obligatoriskt med körkort i Belgien. De som då kunde dokumentera att de körde bil fick körkortet utan uppkörning eller teoriprov.

Disciplinen var god och kollektivtrafiken inklusive taxi släpptes beredvilligt fram.Spårvagnarna verkade ha företräde och man kunde ofta se bilar som kört för nära spårvagnsspåren backa någon meter i farlig närhet till den bakomvarande i kön för att släppa fram spårvagnen. Spårvagnsförarna körde med minsta möjliga marginal men vad jag såg lyckades de alltid stanna om bilen inte stod hinderfritt. Men det blev ett rejält plingande med varningsklockorna. Spårvagnarna är av i princip två typer. På de första bilderna syns två av dem som är tillverkade av PCC, inte helt olika de som fram till 1967 gick i Stockholm och inte heller de äldsta som än i dag rullar i Göteborg.

Och så har vi de lite nyare som är tillverkade av Bombardier.

Spårvägssystemet i Bryssel är omfattande. Enligt Wikipedia är det av de tio största i världen. Tunnelbana finns men den är inte särskilt utbyggd. Därtill finns också två spårvägslinjer som till största delen går i tunnel. Förutom spårvagnar passade jag på att fotografera några bussar. Busstrafiken verkade också väl utbyggd. Bussarna fick köra i de körfält som spårvagnarna använde, men i övrigt såg jag inte att de hade egna körfält.

STIB kör tätortsbussarna. Den belgiska tillverkaren Van Hool har gjort många av dem men jag såg också många som var karosserade på Volvo-chassi av likaledes belgiska Jonckheere.

TEC och de Lijn kör bussarna som går på vad vi skulle kalla regionallinjer. Någon högre standard är det dock inte på dessa bussar.

 

Så tillbringade jag någon timme med att fotografera tåg på Midi/Zuid-stationen. Att Zuid står för syd är kanske inte så svårt att räkna ut och det är det flamländska ordet. Men att det franska Midi också betyder syd är kanske lite svårare. I synnerhet som fransmännen också använder ordet "sud" för syd. Förklaringen är dock att midi är mitt på dagen och då stor solen i syd. Därför får midi också beteckna väderstrecket.

Där stiftade jag bekantskap med snabbtåget Thalys som går Amsterdam-Bryssel-Paris och Köln-Bryssel-Paris. Det går också tåg bara mellan Bryssel och Paris och då åker man de 300 kilometrarna på 1 timme och 25 minuter. Högsta hastigheten är 300 km/tim. Thalys har nästan helt slagit ut flyget mellan dessa båda metropoler.

Ett tågsätt rymmer 377 passagerare men om det behövs fler platser kan två tåg kopplas samman. 

Som synes skiljer sig tågens förarvagnar lite i utseende från varann. Det finns två typer: PBKA (översta bilden) och PBA (understa bilden).

Så blev det kväll och natt och jag sov gott i den breda sängen och gick ned för att äta frukost. Det visade sig att denna inte ingick i rumspriset utan kostade 15 euro. Det är mycket för en frukost men det fanns precis som i London mycket att äta. Jag lastade in rejält för att kunna hoppa över lunchen och det var en strategi som lyckades. Här var också äggröran mycket god - och så fanns det pannkakor.

Tog en promenad i området igen på förmiddagen, då solen sken men det var något svalare än dagen före. Men på eftermiddagen skulle det bli 34 grader. Då hade jag dock lämnat Bryssel, i varje fall de mer centrala delarna för att vistas på flygplatsen Brussels Airport. Jag tyckte det var bäst att ta gott om tid på mig och åkte därför med tåget som gick från Midi/Zuid klockan 12.00. Det var ett vanligt belgiskt tåg med dubbeldäckade vagnar, ett likadant som detta.

Avståndet till flygplatsen är 17 kilometer, vilket är nära för att vara i en så stor stad. Men tåget tog 24 minuter och det var nästan aldrig uppe i en hastighet över 40 km/tim. Detta tillsammans med att jag var helt ensam i min vagn gjorde att jag ett tag trodde att jag råkat hamna på ett tåg som var på väg till uppställningsbangården. Och på biljetten stod att den gällde till Brussel National Luchthaven. Denna flamländska! Jag var ju på väg till den internationella flygplatsen och det var också där jag hamnade.

Väl framme var det inga större problem. Tågen ankom i källaren. Första våningen nåddes med rulltrappa och där fanns ett par gigantiska hissar som förde oss till tredje etaget, där själva flygterminalen finns med sina många incheckningsdiskar. Jag såg två stycken som var märkta med Brussels Airlines, som jag skulle flyga med och det var långa köer till bägge. Jag ställde mig i den längsta (den kortaste var nämligen bara för dem med Busines Class) innan något slog mig att det måste vara fel. Felet var att här checkade bara de som skulle till Ukraina in.

Således hittade jag massor med incheckningsdiskar lite längre bort och här var det heller inga köer. Så jag hade gott om tid i terminalen innan planet lyfte 15.30. Det blev en behaglig flygresa, mycket eftersom planet bara var ungefär halvbesatt. Det var en för mig ny bekantskap bland flygplan: Avro RJ100.

Vid Landvetter mötte den förbeställda taxin och körde mig ända hem. Chauffören var från Syrien och det gav upphov till ett trevligt samtal denna dag, dagen efter när Obama besökt Sverige. Det chauffören sade fick mig att tänka efter en hel del, men det kommer eventuellt i ett annat blogginlägg.

Tidigare inlägg i den här serien:
http://savenfjord.blogspot.se/2013/09/mitt-livs-stora-resa-forsta-dagen.html
http://savenfjord.blogspot.se/2013/09/mitt-livs-stora-resa-andra-dagens.html


Jag tänker inte upprepa hur du gör för att få större bilder.