Grattad i cybervärlden

Min lilla enkla och ojämna födelsedag är uppmärksammad på webben http://www.busstidningen.se/funderingar.html Gratulationen är åtföljd av den här bilden, som sägs föreställa mig i aktion. Detta är stor humor. Jag är annars känd för att vara den enda pressfotograf ("vi äpplen, sa svinskiten") som vägrar att investera i en systemkamera utan nöjer mig med min semikompaktkamera Canon Powershot. I dag skriver jag mina artiklar på ordbehandlare men på den tiden jag skrev dem på skrivmaskin blev de inte bättre för att jag köpte en ny superduper-skrivmaskin av senaste modell. Snarare tvärtom eftersom jag inte begrep en tiondel av finesserna och irritationen över detta kom säkert att avspegla sig i texten. Jag hävdar med stor envishet att det är samma sak med en kamera. Bilderna blir inte bättre än vad fotografen klarar.

Det kanske är tur att den gamla Instamatic-kameran inte finns att köpa längre. Annars skulle jag nog haft en sådan. Men det skulle ju bli alldeles för dyrt med film, så det hade väl ändå fått bli en digitalkamera. Egentligen är det en otrolig utveckling. I dag springer 10-åringar omkring med en digitalkamera och fotograferar precis hur mycket de vill. Det kostar ju ändå knappt något. När jag var 10 år - alltså år 1954 - fick jag en lådkamera. Snålade man rejält när man satte i filmrullen kunde man få ut nio bilder i storlek 6x9 på en rulle. Då blev första och sista bilden lite kantklippta. Sedan kostade det framkallning och kopiering. En rulle totalt kostade tio kronor. Det motsvarar rätt av 130 kronor i dag för 9 bilder. Om man envisas med filmrulle i dag får man fyra gånger så många bilder för samma pris. Och dessutom i färg. På den tiden hade jag en krona i veckopeng. Om allt använts till fotografering hade jag alltså kunnat ta 45 bilder på ett år. Det är inget ovanligt att jag kommer hem med dubbelt så många i dag efter att ha gjort en fotorunda på en eftermiddag.

Vissa saker har blivit bättre under de 65 år som jag hittills har levat.