En dag då man inte borde stigit upp

Vissa dagar känns det som om man inte borde ha stigit upp utan bara sovit över. I dag har det varit en sådan dag. Det började i morse med att jag vaknade klockan 7 och inte kunde somna om fast jag kände mig långt ifrån utsövd. Nåväl, i stället för att ligga och vrida mig i sängen steg jag upp. Det borde jag alltså inte ha gjort.

Satte i gång datorn och det fungerade som det brukar. Det märks att min dator snart är 5 år gammal för den är väldigt morgontrött. Men när den väl har laddat e-postbrevlådan så får man först ägna lite tid åt att rensa bort spam. Att de orkar skicka dem? Blir ett spam av 1 000 lästa. Ingen miljonvinst från något lotteri i dag i alla fall. Loggade sedan in på Svenska Järnvägsklubbens debattforum, Postvagnen, där jag också är moderator. Eller kvast som det kallas i vardagsslag. Jag hann svara på ett inlägg innan alltsammans lade av. Det har i efterhand visat sig att det var webb-hotellet som helt enkelt stängde ner forumet därför att det använts för mycket bandbredd. Att varna i förväg så att vi skulle ha en chans att göra något åt det fanns tydligen inte i deras föreställningsvärld. Nåväl, jag har inte kunnat göra så mycket men mina kollegor har fått en tuff dag för att komma på vad som kan göras. Men några dagars driftsstopp i Postvagnen lär det bli...

Så kom ett mejl från Banverket i Göteborg. Man har ingen plats för att ställa upp Oslo-tåget på skärtorsdagens förmiddag vid Göteborgs central. Norge har nämligen helgdag på skärtorsdagen och kör därför söndagstrafik, medan de svenska tågbolagen kör fredagstrafik. Och då är morgontåget till Oslo inställt och skall stå kvar till klockan 12.45. Så nu gäller det att hitta någon i Göteborg som har 108 meter spår över några förmiddagstimmar. Det är väl bara att jobba med problemet. Det lär inte lösa sig självt. Då kanske Banverket stänger ned hela trafiken eftersom vi överskridit uppställningsbredden.

Sedan fick jag ett ryck och började städa i köket. Fläkten över spisen såg ut att behöva en rengöring så jag tog ned skyddskåpan. Innanför denna finns en skumgummimatta, som skall samla upp allt fett. Den behöver också göras ren. När jag tog ur den föll den i småsmulor. Så det var bara att ringa Bo-butiken och fråga vad jag skulle göra. Jag var tydligen inte den förste som råkade ut för detta utan tjejen som svarade sa lugnt att det bara var att hämta en ny matta. Så då gjorde jag det och lyckades pilla dit den utan att det gick sönder och nu kunde jag steka fläsk utan att fettet via omvägen i spisfläkten droppade ned i pannan igen.

Så var det då sjukgymnasten. Han hotade förra gången med att sluta med akupunktur och att jag skulle börja träna i stället. Och så blev det. Jag bytte om till gymnastikkläder. Det torde ha varit första gången på 45 år, alltså sedan jag gjorde lumpen. Så var det bara att sätta sig på motionscykeln och trampa i fem minuter och sedan pröva på diverse andra infernaliska redskap som skulle träna upp musklerna. Samt stå på en slags studsmatta som svängde åt alla håll och ändå hålla balansen. Det såg så lätt ut när Henrik gjorde det och jag sa kaxigt "Det är här blir inga problem för jag har serverat på tåg". Det borde jag inte ha gjort. De två första minuterna var det helt omöjligt att stå kvar men sedan hittade jag hur man skulle göra. Det viktigaste var dock att knät kändes mycket bättre efteråt. Fast samtidigt känns det ju lite bittert att behöva träna om det skall bli bra. Jag hoppas fortfarande på den där mirakelmedicinen.

Dagen slutade med att jag tillsammans med en kollega reviderade räkenskaperna för Klubb Gamla 45-an. Det visade sig stämma men det var rätt mycket frustration innan vi hittade bland alla pappren. Men nu kan vi tillstyrka ansvarsfrihet under årsmötet i morgon, då det också blir traditionell servering av våfflor. Klubb Gamla 45-an är en förening egentligen bestående av gamla anställda vid SJ Buss och som är till för att bevara just en SJ-Buss från just 1945. Så här ser den ut:

Men nu har också andra bussintresserade inbjudits att vara medlemmar och därmed har jag kunnat bli en av dem. Tur är väl det, för annars skulle föreningen snart dö ut. Det ser mer ut som "Föreningen urgamla bussgubbar" på mötena än en förening vars huvuduppgift är att rädda en gammal buss till eftervärlden. Men bussen är en pärla och den går hur bra som helst. Trots att den är 64 år.

Därmed är den ett år yngre än jag. På fredag fyller jag folkpensionär. Det kommer att firas lugnt och jag har satt in en annons i Borås Tidning: "All uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligen. Staffan Sävenfjord. Plusgiro xx xx xx-x." Så det är ingen idé ni kommer. Men födelsedagshälsningar i form av mejl och kommentar mottages gärna.